Israelhatarnas gycklarfölje

Sedan de elva personer med svensk anknytning som medföljde den omskrivna konvojen mot Gaza beretts tillfälle att gråta ut i media – och därtill backats upp av hela det politiska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen – är det kanske dags att sätta sig ner och reda ut vad som egentligen hänt.

När det gäller fartyget Mavi Marmara, där nio så kallade aktivister av turkisk extraktion dog under en sammanstötning med Israeli Defence Forces (IDF), har israeliska videofilmer klart visat hur sammanstötningen uppkom. När israeliska kommandosoldater firade sig ner mot övre däck från en helikopter blev de brutalt angripna med järnrör, knivar, slangbågar och stolar av ”aktivisterna”, vilka uppenbarligen hade planerat sin attack ytterst sorgfälligt. Se video via nedanstående länk:

http://www.youtube.com/watch?v=0LulDJh4fWI&feature=player_embedded

Någon eller några av soldaterna slängdes överbord, och på videosekvenserna kan man se hur ”aktivister” slår neråt vattnet för att hindra dem att sätta sig i säkerhet.

Aktivister, förresten. I realiteten rörde det sig uppenbarligen av ideologiskt välmotiverade jihdister, med eller utan anknytning till al-Qaida, som nu såg sin chans att döda några judar. Man undrar vad Mattias Gardell och Edda Manga, de två Hamas-sympatisörer med svensk anknytning som fanns ombord Mavi Marmare, hade förväntat sig att israelerna skulle göra.

Eftersom de troligen inte medvetet ville låta sig dödas för den goda sakens skull valde de att försvara sig och sitt land, ett land som säkert ingen av jihadisterna inklusive Gardell och Manga vill låta dem behålla.

Hamas på marsch – att utplåna Israel är vad som gäller.

Personligen är jag som sagt  övertygad om att de turkiska jihadisternas vidlsinta attack var noggrant förberedd och att den måste anses vara en välplanerad provokation riktad mot staten Israel i syfte att få så mycket internationell uppmärksamhet som möjligt.

Nio döda kan synas vara ett högt pris att betala, men då skall vi komma ihåg att det här klientelet i regel inte har något särskilt emot att lämna detta jordiska för att i stället få tillfälle att förlusta sig med 72 jungfrur i det muhammedanska paradiset. Därom vittnar otaliga självmordsmördarattacker utförda av islamistiska fanatiker under det senaste  decenniet.

Jihadisterna på Mavi Marmara valde bara ett annat sätt att vinna inträde till paradiset, även om de måste gräma sig över att de inte lyckades förpassa någon jude/israel till de sälla jaktmarkerna denna gång.

 

Vapen och tillhyggen hittade av IDF ombord Mavi Marmara.

Det måste i sammanhanget påpekas att ledningen för den israeliska militäroperationen under flera timmar försökte övertala besättningen ombord på Mavi Marmare att vända om och inte styra vidare mot israeliska farvatten. När detta inte lyckades fattades beslutet om att borda fartyget, ett beslut som stöds av USAs vicepresident Joe Biden från den eljest föga proisraeliska Obama-administrationen.

Kommandosoldaterna hade desslikes order om att inte öppna eld – faktum är att de var beväpnade med paintball-gevär! Först när det bedömdes att soldaternas liv var i fara gavs tillåtelse att avge verkanseld med pistoler.

Mattias Gardells påståenden om ”överlagt mord” från israelernas sida måste därför tas för vad det är: obalanserat prat i vädret från en person som har en gediget väldokumenterad bakgrund som proislamist och israelhatare gränsande till den oförfalskade antisemitismen. Gardell är professor i religionshistoria i Uppsala och en av initiativtagarna till initiativet Ship to Gaza; han är för övrigt äldre bror till komikern Jonas Gardell.

Några andra medlemmar i det israelhatarnas gycklarfölje som medföljde konvojen är Henning Mankell, framgångsrik kiosklitteratör och teaterman samt tvångsmässig vänsterradikal; Ulf Carmsesund, teolog och internationell sekreterare i den socialdemokratin närstående kristna Broderskapsrörelsen, vilken sedan lång tid tillbaka utgjort en pålitlig stödtrupp för terroriströrelsen Hamas. Vidare Miljöpartiets muslimske riksdagsman Mehmet Kaplan, tidigare presstalesman för Sveriges muslimska råd och ordförande i Sveriges unga muslimer; Henry Ascher, barnläkare från Göteborg och medlem i revolutionssekten Kommunistiska partiet samt Judar för israelisk-palestinsk fred; Dror Feiler, konstnär, tidigare israelisk medborgare men numera antiisraelisk provokatör som för något år sedan ställde ut en terroristförhärligande installation på Historiska muséet – även Feiler är med i Judar för israelisk-palestinsk fred.

Det behöver inte särskilt understrykas att Aftonbladet, antiisraelismens och den nya antisemitismens flaggskep bland svenska media, gick ut med krigsrubriker när det gällde att fördöma militäroperationen mot  jihadkonvojen.

Allra minst överraskar det att kulturredaktrisen Åsa Linderborg – som för en tid sedan publicerade charlatanen Donald Boströms beryktade artikel om att israeliska soldater säljer organ från döda palestinier –  med dessa ord öppet tar ställning för det blodbesudlade Hamas och mot Mellanösterns enda demokrati:

”Upphäv alla handelsavtal med Israel. Erkänn Hamas som Gazas lagligt valda regering. Ställ krigsförbrytarna och murbyggarna inför internationell domstol. Skicka dem till Haag!”

Sverige bör alltså, i Linderborgs makabra perspektiv, solidarisera sig med den jihadistiska terrororganisation gav upphov till det senaste Gazakriget genom att avfyra raketer mot civila områden i Israel, och som dessutom ända sedan man kom till makten i Gaza bedriver ett palestinskt inbördeskrig gentemot ärkerivalen PLO/Fatah.

Enligt Linderborg skall Israel heller inte tillåtas skydda sig mot den fega krigföring som palestinaterroristerna, i form av självmordsmördarbomber och andra grymma attacker, ägnar sig åt och som har kunnat hejdas endast tack vare den förkättrade skyddsbarriären (”muren”). Tvärtom – Linderborg vill kriminalisera sådant självförsvar!

Att vänsterkartellen S, V och MP skulle söka nyansera det som inträffat i anslutning till Israels territorialvatten var självfallet inte väntat – såväl Mona Sahlin som Lars Ohly brukar trivas förträffligt i sammanhang där Israels flagga bränns och Hamas motsvarighet vajar för vinden. Av höga företrädare för Sveriges regering hade man dock åtminstone teoretiskt förväntat sig en ansvarsfull reaktion.

Tyvärr har emellertid Carl Bildt än en gång bekräftat bilden av sig själv som en person som hyser betydande motvilja mot staten Israel och närmast ryggmärgsmässigt ställer sig på palestinaarabernas sida. Bildt har i skilda media varit frikostig med ord såsom ”övervåld”,”brott mot folkrätten”, ”kidnappning” och så vidare. Han har också villigt låtit sig avfotograferas sig i sällskap med Mankell, Gardell et consortes och därmed givit Hamas sitt indirekta och troligen helt medvetna stöd.

– Härtill är jag nödd och tvungen…Carl Bildt ler ikapp med Israels förra utrikesminister, Tzipi Livni.

Carl Bildt gjorde sig redan som studentpolitiker med anknytning till Fria moderata studentförbundet (FMSF) känd som en varm palestinavän, bland annat genom att lägga en motion i den andan vid FMSFs förbundsstämma i november 1991. I andra sammanhang, såsom i tidskriften Svensk Linje, skrev Bildt hyllningsartiklar om Östtyskland.

Att ta ut de utrikespolitiska svängarna som studentpolitiker är tillåtet, och Bildt var bara en i raden som gled åt vänster under de röda åren på 1970-talet. När Bildt nu som utrikesminister går till överdrift och ansluter sig till det israelhatande gycklarföljet är det en betydligt allvarligare historia. Bildt kunde åtminstone ha rådgjort med någon som begripit bättre innan han öppnade munnen, kan man tycka. Frågan är dock om han på allvar velat höra divergerande åsikter i frågan.

Jag tror i och för sig inte Bildt känner någon påtaglig samhörighet med Mankells med fleras politiska ideologi – sannolikt är det den gamla överklassens nattståndna avsky för judar och det judiska som spökar. Det är dock ett faktum att Bildts namn stundom kommit upp när personer insatta i spioneri och underrättelsetjänst diskuterat möjligheten av att KGB under en följd av år haft en ännu ej avslöjad agent högt upp i den svenska politiska hierarkin.

Propagandaspektakel av det här slaget har regelmässigt en humanitär fasad, och i Gaza-konvojernas fall rör det sig om laster med förnödenheter såsom mat, cement och armeringsjärn. Det hör dock till saken att den israeliska regeringen erbjudit sig att låta fartygen ankra upp utanför Gaza och sedan frakta förnödenheterna landvägen till den behövande befolkningen. Detta har dock inte behagat konvojarrangörernas israelhatare, som till varje pris velat ta sig till Gaza med allt vad det innebär av sammanstötningar med israeliska sjöstridskrafter.

Allt tal om ”brott mot folkrätten” klingar för övrigt påfallande ihåligt. Gaza är ett område där det råder krigstillstånd ända sedan Hamas röstades fram till makten 2005 som en reaktion mot den inom PLO/Fatah utbredda korruptionen och maktmissbruket. Självklart måste israelerna tillåtas försvara sitt territorium mot fientliga provokatörer när dessa närmar sig israeliskt territorialvatten.

Att den svenska alliansregeringens av sina uttalanden att döma, främst då genom Carl Bildt som sympatiserat med palestinierna sedan han var fjunig studentpolitiker, inte har detta klart för sig är utomordentligt allvarligt.

En allians som hotar världen

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

Därför är jag konservativ (III)

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.

Vysotskij och Putins ryska maffiastat

Under den sovjetiska Brezjnev-eran framträdde en främmande fågel på den ryska underhållningsscenen, nämligen den egenartade trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij. Denne spelade bland annat KGB-hjälte i ”patriotiska” spionthrillers och blev oerhört populär i folkdjupen. Samtidigt var han en boren rebell som gisslade kommunistregimen med sina oppositionella sånger till gitarr.

Hans popularitet gjorde att regimen inte vågade sig på honom. Vysotskij levde ett självförbrännande liv i ett ständigt alkohol- och narkotikarus och dog vid 42 års ålder 1980. Vi kan i dag avnjuta hans karaktäristiska sånger till dynamiskt gitarrackompanjemang på YouTube, varav nedan återges en sång som på ytan handlar om att skjuta vargar men som, såvitt jag förstår, är ett angrepp på den omänskliga kommunistregimen (om det finns några ryskkunniga personer bland mina läsare välkomnar jag kommentarer!):

Vysotskij dog för 29 år sedan och sörjs fortfarande av miljoner ryssar. Det är inte utan att hans omisskännliga röst och dynamiska gitarrspel skulle behövas i dag, då Ryssland under Putin och Medvedev befinner sig på en väg som kanske inte leder fram till en ny kommunistdiktatur, men som likväl riskerar att göra världen till en betydligt mindre säker plats att leva på och inte minst kastar en mörk skugga över det ryska närområdet inklusive Sverige.

 Garri Kasparov, Rysslands troligen mest framstående dissident.

Den kanske viktigaste av dagens oppositionella röster i Ryssland tillhör den förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov. Han gav nyligen en intervju för det konservativt betonade amerikanska nyhetsmagasinet NewsMax (april 2009) och dess reporter Kenneth R. Timmerman, varur jag här presenterar några av mig från engelska översatta utdrag med kommentarer.

Kasparov skräder inte orden när det gäller Putin, en före detta KGB-officer som enligt Kasparov blivit Rysslands ”nye tsar.” Den förre mästerschackspelaren förklarar i intervjun att USA måste ”behandla denna regim på det sätt den förtjänar att bli behandlad. De är brottslingar, och vi förväntar oss att ni står upp mot dem som Ronald Reagan gjorde”. När han diskuterar Putin, invasionen av Georgien och vad han kallar den ryska ”maffiastaten”, uttrycker Kasparov också kritik mot USAs förre president George W. Bush och dennes tro att Putin var en demokratisk ledare och att Förenta staterna kunde stimulera hans bättre jag.

Bush och många västliga ledare, hävdar Kasparov, gjorde sig skyldiga till det fundamentala misstaget att tro att Putin endast var ”en av dem”. Kasparov drar slutsatsen att Putin och den klick av forna KGB-män han omger sig med ”inte tror på västliga värden, och detta är mycket viktigt.” ”Ni får inte missledas av de dyrbara kostymer de bär, den egendom de köper, lyxjetplanen och yachterna”, citeras Kasparov i intervjun. ”Det är bara en förklädnad. De förnekar helt enkelt vår civilisations kärnvärden, demokratins kärnvärden.”

Därför uppmanar Garri Kasparov president Obama och utrikesminister Clinton att inte upprepa det misstag Bush gjorde när han trodde att han kunde vinna Putins och dennes underhuggares tillgivenhet. Kasparov citeras: ”Valet är inte huruvida de tycker om er eller inte. Det är inte huruvida ni kan vinna deras kärlek. De kommer alltid att hata er. Ert val är huruvida detta hat är blandat med fruktan eller förakt. Så här långt är det det senare, och det är dags för er att ändra på detta.” Enligt Kasparov är Ryssland inte en demokrati utan en ”maffiastat”:

”Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenstat.”

 Vladimir Putin i KGB-uniform.

Enligt Kasparov i intervjun med NewsMax är föreställningen om Putin som nationalist felaktig. Sanningen är att genuina ryska nationalister har kritiserat Putin för att denne skänkt omdiskuterade öar i Stilla havet till Japan och Kina. Han påpekar att ”Putin är den förste ryske ledare i sentida historia som givit bort ryskt territorium.” Inte sedan försäljningen av Alaska till USA har Ryssland godvilligt lämnat bort territorium, ”och när det gäller Alaska fick man åtminstone pengar”. Putin gav bort öarna som en ”gest av good-will” i syfte att vinna diplomatiskt stöd från Japan och blidka Kina, ett land som är Rysslands största kund när det gäller krigsutrustning.

Enligt Kasparov har Putin och hans mannar en hel massa pengar att spendera, och de använder dem för att främja sin egen makt. Kasparov: ”De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.” Putins användning av statens resurser, menar Kasparov, är mer förfinad än den som användes av kommunisterna: ”Det handlar inte om skatter och gevärskulor. Det handlar om olja och gas och kontanter.”

Putins skamlöshet, anser Garri Kasparov, har också kommit till uttryck när det gäller gangstermordet på den ryska författarinnan och regimkritikern Anna Politkovskaya samt giftmordet på den före detta KGB-spionen och sedermera dissidenten Alexander Litvinenko; den senare förgiftades i London med polonium 210, ett atomämne som kunnat spåras tillbaka till ett ryskt regeringslaboratorium.

 Mördade dissidenten Anna Politkovskaya.

Garri Kasparov är vidare mycket kritisk till amerikanernas och européernas användning av demokrati som en spelbricka i förhandlingarna med Ryssland. Sanningen är att Putin, med sin KGB-bakgrund, inte riktigt vet vad demokrati är: ”Om han hör något om demokrati och mänskliga rättigheter tror han att det är ett knep och att han är på väg att bli lurad. Han tror att du bryter mot spelreglerna.” Kasparov menar att ett exempel på detta var Förenta staternas  och Europas hot om att dra sig tillbaka från de vinterolympiska spelen i Sotji 2012 som en protest mot Rysslands invasion av Georgien, vilken enligt Kasparov hade planerats flera månader i förväg:

”Putin behöver Abchasien och Sydossetien därför att de skyddar Sotji. Sotji är ett megaprojekt. För Putin är det samma sak som när Peter den store byggde Sankt Petersburg. Han bygger sitt arv i södra Ryssland.” Putin sägs ibland vara en varmt troende kristen, men faktum är att den olympiska byn i Sotji byggs med en ortodoxt kristen kyrkogård som fundament. Lokala boende har vräkts från sina hem utan kompensation, och Kasparov menar att västvärlden medvetet valt att bortse från detta för att inte stöta sig med Putin-regimen.

Kasparov tror sig vidare veta att Putin, under hemliga möten i Guatemala, betalade ut frikostiga mutor till medlemmarna av den Internationella olympiska kommittén (IOC) för att säkra de vinterolympiska spelen 2012 till Sotji.  Ryssarna hade, i avsaknad av en rysk ambassad,  köpt ett hus enkom för detta ändamål: ”De stängde av området så att Putin kunde träffa 50 IOC-medlemmar, en i taget.” Kort tid efter mötet avvisade IOC ett med Ryssland konkurrerande anbud från Sydkorea om att arrangera vinter-OS 2012.

Självklart blev Putin ursinnig när IOC efter Georgien-invasionen antydde att man eventuellt skulle ompröva beslutet att tilldela Ryssland vinter-OS 2012. Här hade han egenhändigt köpt sig ett internationellt storevenemang, skulle nu IOC sätta käppar i hjulet på grund av invasionen i skitlandet Georgien? Följaktligen, menar Kasparov, trodde Putin säkert att kritikernas enda skäl till att protestera mot Georgien-invasionen var att få bättre betalt. Så fungerar hjärnan på en rysk maffialedare som också råkar vara regeringschef…

Kasparov påpekar vidare att oliktänkande i Ryssland tvingas leva under konstant hårt tryck och dödshot. Yttrandefriheten krymper hela tiden. Kasparov beklagar radiostationen Voice of Americas beslut att avsluta sina sändningar till Ryssland i augusti 2008, endast några dagar innan ryska trupper gick in i Georgien. Detta trots att sändningarna var ”gammalmodiga” och huvudsakligen nådde nationalistiska och kommunistiska åhörarskaror på landsbygden. ”Det ögonblick den ryska invasionen av Georgien inleddes”, citeras Kasparov i NewsMax, ”ökade Internet-trafiken bland de oppositionella fyrfaldigt.”

Garri Kasparov förutspår betydande problem för ett Ryssland som drabbats hårt av den internationella finanskollapsen. Redan före kollapsen tog ryska kreditkortsföretag ut 25 procents ränta av sina kunder. Sedan dess har jobben minskat i rask takt, bensinpriserna skjutit i höjden och inflationen accelererat. ”Putin sitter på en vulkan”, menar Kasparov. ”Revolutioner inträffar inte i de fattigaste länderna, utan i länder som har de största sociala olikheterna. Putins ekonomiska politik har skapat oerhörd olikhet”, och detta också när ekonomin gick som bäst 2006-2007.

Ett exempel: Moskva är en av världens dyraste städer; ändå tjänar den genomsnittlige arbetaren inte mer än omkring 9000 kronor i månaden. Många människor lever på yttersta marginalen.

Garri Kasparov uppmanar i intervjun USAs nya administration att stå fast gentemot Putin i sina krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ryssland får inte ignoreras, men demokratiska reformer måste genomföras. Kasparov: ”Det vi inte vill se igen är att demokrati byggs i Irak eller någon annanstans på bekostnad av Ryssland.”

 Vladimir Vysotskij – nu mer än någonsin?

Jag tror dessa uttalanden av Rysslands mest berömde dissident fuller väl bekräftar, att Ryssland är i stort behov av en ny Vysotskij. Eller kanske originalet fortfarande duger? Hans sånger finns tillgängliga på You Tube, på CD-skivor och på gamla vinylplattor.

Tänk bara Putin-diktatur i stället för Brezjnev-kommunism när ni lyssnar till dessa odödliga toner!

http://www.youtube.com/watch?v=ATuzUY2YlbA&feature=related

Mångkultur och gängvåldtäkter

Mångkultur är ett dubbelbottnat begrepp och kan således tolkas på olika sätt. Ursprungligen är det ett positivt laddat kodord som genom åren, i åtminstone ett par decennier, har använts av företrädesvis kultureliten i syfte att påpeka fördelarna med främmande kulturer; det vill säga främmande visavi aktuellt land. I begreppet mångkultur ligger också undermeningen, att i det samhälle det tillämpas skall ingen kultur anses överordnat normgivande.

Förr i tiden var Södertälje mest känt som den svenska ishockeyns Mekka. Det var då det…

Jag är både född och bosatt i en kommun där mångkulturen satts på piedestal. Ni som läst mitt inlägg ”Skurkarna förstör min stad” (24 mars) vet att den kommunen/staden är Södertälje. Under den tid jag var kommunalpolitiker 1991-98 representerade jag partier – först Ny demokrati och sedan Täljepartiet – som var ensamma i att kritisera det mångkulturella konceptet. Alla övriga partier deltog, med olika grader av entusiasm, i hyllandet av mångkulturen som det projekt vilket skulle lösa alla problem som hängde samman med invandrares och flyktingars integration i staden. Dessutom var det ju så berikande med kryddstark mat och duktiga fotbollslag!

När jag nu blickar tillbaka på den tiden, samtidigt som jag noterar vad som blivit av den integration och samhällsharmoni som skulle bli den mångkulturella satsningens resultat, inser jag att det inte bara blivit pannkaka av alltihop – mångkulturen har yttermera lett till att Södertälje blivit en hårdare och våldsammare stad. Jag vill hävda att detta till en del beror på att de styrande vägrat inse, att i Sverige är det svensk kultur och framförallt svenska lagar som måste vara normgivande.

Icke minst är det mångkulturen som har givit oss ett nytt ord att lägga till den svenska ordlistan: gruppvåldtäkter eller gängvåldtäkter. Det är ett känt, men av media och kulturelit högst motvilligt erkänt, faktum, att den allt övervägande delen av denna kriminella verksamhet utförs av unga män med invandrarbakgrund, de må sedan vara svenska medborgare eller ej. Tveklöst ligger manschauvinistiska ideal med rötter i Mellanöstern bakom.

Det senaste, men säkerligen inte sista, exemplet härvidlag är den rättegång som när detta skrivs pågår i Södertälje tingsrätt mot medlemmar i en så kallad våldtäktsliga. Medlemmarna i ligan har under några år, bland annat med hjälp av förtrogna restauranganställda, systematiskt letat upp lämpliga offer, vilka förts till lägenheter där de sedan våldtagits och förnedrats upprepade gånger. Av de sex individer som gripits/åtalats för denna form av rå kriminalitet är enligt uppgift tre irakiska medborgare med så kallad kaldeisk bakgrund, två svenska medborgare med irakisk etnicitet samt en person av oklar härkomst.

En av de åtalade, Savio Najeb Shabo, var medlem i Syriska föreningens fotbollslag (som spelar i division 7) men hade inte varit aktiv under ett halvår innan han greps. Föreningens ordförande, Ghyt Makdessi-Elias, har tagit avstånd från verksamheten och uteslutit Shabo från spelartruppen. Syriska föreningen är som sådan knappast inblandad i brottsligheten, men det förefaller klart att den fungerat som träffpunkt för gängmedlemmarna.

I dagens nätupplaga av Länstidningen kan man bland annat läsa att en av de tilltalade anklagas för våldtäkt på en flicka som vid tillfället var 12 år gammal. Hon hade rymt hemifrån, kommit i kontakt med medlemmarna i ligan samt därefter förts till en vind i Ronna där hon alltså våldtogs upprepade gånger. Det är förvisso en otacksam uppgift för en advokat att försvara ogärningsmän av detta slag. Advokat Reidar Stache citeras på följande sätt i Länstidningen (16/4): ”Hon ser ju betydligt äldre ut än tolv år.”

Trots den som sagt otacksamma uppgiften, tycker man kanske att advokat Stache kunde ha kommit på något bättre än detta; den underliggande meningen är ju (åtminstone kan det tolkas så), att det är rätt OK att våldta en flicka som är äldre än tolv år.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga alla personer i Södertälje som har invandrarbakgrund med assyriska/syrianska/kaldeiska/syriska förtecken. Mycket långt därifrån. Jag har sagt det förr och jag säger det nu: många, troligen det stora flertalet ur denna grupp, är skötsamma, laglydiga och ofta hårt arbetande människor som icke minst satt ordentlig fart på närings- och kulturlivet i Södertälje. Det relativa fåtal som utmärker sig genom brottslig verksamhet tycks emellertid göra det ordentligt.

Förutom våldtäktsligan kan här nämnas ett annat aktuellt exempel på kriminell verksamhet med assyriska/syrianska ungdomar inblandade. Det gäller den muslimska familjen Moor i Hovsjö, som i tre års tid varit utsatt för hänsynslösa trakasserier av ungdomgäng vilket lett till att familjen numera lever i ständig skräck. Senast under påskhelgen kastades en cykel in genom ett fönster – familjen bor i markplanet – i samband med en vandaliseringsvåg som drog genom denna ökända kommundel.

Det här klientelet ungdomar brukar då och då också roa sig med att kasta sten mot bussar, vilket i bland lett till avsevärda störningar samt personskador på busslinjerna 751 och 753 som går mellan Brunnsäng/Fornhöjden och Hovsjö.

Det är inte bara assyrier/syrianer eller individer med annan invandrarbakgrund som begår brott i Södertälje. Dock är det min uppfattning att ansvariga kritiker varit alldeles för släpphänta och benägna att se genom fingrarna med den under alla omständigheter frekventa och väl belagda kriminaliteten bland ungdomar med invandrarrötter. På min tid som kommunalpolitiker var det tabubelagt att rikta någon som helst kritik mot någon form av invandrarverksamhet, eller att ifrågasätta mångkulturens påstådda välsignelser. Invandringen som sådan var naturligtvis också fredat område, och alla som vågade sig på att kritisera den förda svenska invandrings- och flyktingpolitiken stämplades som extremister och rasister.

Lago och Obama.

Det är först under senare tid som kommunstyrelsens ordförande Anders Lago (numera världsbekant som Obamas kompis och ”the Mayor of Sodertalje”) börjat inse att massinvandring till en kommun och/eller en region inte enbart är av godo. Det är så dags nu! Man kan också med visst fog fråga sig vad det uttalat invandringskritiska partiet Nationaldemokraterna (ND), med två mandat i fullmäktige, gör åt saken. Den som läser partitidningen Nationell idag finner visserligen att kritik mot muslimer förekommer tämligen ofta, medan turerna kring våltäktsligan dock knappt alls berörts.

Kan det möjligen vara så att ND gör skillnad mellan invandrare och invandrare? Att kristna assyrier/syrianer är en intressant väljargrupp, medan muslimer inte är det?

Det aktuella gruppvåldtäktsfallet och Syriska föreningens roll i samband härmed torde under alla omständigheter göra det nödvändigt för kommunen att se över bidragsreglerna. Med eller utan Nationaldemokraterna.

Ryssadjävlarna skall knipa käft!

För länge sedan hade vi en vän i familjen – han hette Olle Mann och var från gården Tyskatorp utanför Mariestad i Västergötland- vars stående karaktäristik av dåvarande Sovjetunionen var ”ryssadjävlarna”. Det märgfulla uttrycket var utan tvivel präglat av det Kalla krigets mentalitet. Med tanke på den oroande utvecklingen i Putins och Medvedevs Ryssland kan jag inte se annat än att det är hög tid att damma av uttrycket i fråga.

Det ryska riket, oavsett under vilka namn det gått, har åtminstone sedan Peter den stores dagar städse lidit av svårartad megalomani, ett tillstånd som sannolikt bottnar i ett latent mindrevärdeskomplex. Eftersom detta kroniska, nationella sjukdomstillstånd parats med förtryckarmentalitet, grymhet, cynism och en outplånlig vilja att dominera andra länder har det lett till katastrofala följdverkningar på den internationella scenen.

Låt mig genast skjuta in att det visst finns positiva drag  i den ryska kulturen och hos individuella ryssar. Ryssland har förvisso begåvat mänskligheten med en uppsjö av framstående kulturpersonligheter inom litteraturens (Dostojevskij, Solzjenitsyn, Pusjkin, Tjechov, Gogol, Tolstoj, Majakovskij, Pasternak) och musikens (Tjajkovskij, Mussorgskij, Borodin, Prokofjev, Stravinsky, Sjaljapin, Vysotskij) områden. För att inte tala om legendariska balettmästare såsom Nijinskij, Nurejev och Barysjnikov eller konstnärer som Kandinsky och Repin. Inom teknologin ledde Sovjet ett tag rymdkapplöpningen med USA, liksom ryssarna fått fram en rad framstående vetenskapsmän. Hatten av för dessa den ryska andens märkesmän och deras prestationer!

Men inom politiken…

Jag skulle vilja påstå att så gott som alla ryska politiker från och med Ivan den förskräcklige lidit av svårartade personlighetsstörningar alternativt varit spritt språngande galna eller åtminstone dysfunktionella. Stalin är givetvis det verkliga praktexemplaret. Jag skrev ”så gott som”. Det innebär att jag gör undantag för exempelvis Pjotr Stolypin, premiärminister under tsardömets slutfas som mördades av en anarkistisk terrorist, och för Michail Gorbatjov, som låt vara mot sin vilja bäddade för Sovjetunionens sammanbrott, samt för Boris Jeltsin, vodkapimplaren som förbjöd kommunismen och räddade Ryssland undan en vänsterradikal statskupp.

Stolypin kunde ha räddat Ryssland – men mördades.

Den gamle tjekisten (överste i KGB) Vladimir Putin är unik som rysk ledare så till vida som han är varken vansinnig, naiv, inkompetent eller alkoholiserad. Det är just detta som gör honom så skrämmande farlig. Ända sedan han blev president år 2000, efter att ha handplockats av Jeltsin, har han målmedvetet arbetat för att bygga upp Ryssland till en nation som kan återta de positioner inom det globala maktspelet som gick förlorade genom Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det är ingen tillfällighet att Putin betecknat det senare som 1900-talets största katastrof.

Vladimir Putin har emellertid inte en tanke på att återupprätta kommunismen som statsbärande ideologi i Ryssland. Han är, om än möjligen av opportunistiska skäl, en rysk-ortodox trosbekännare. Som den intelligente person han är har han vidare givetvis också insett att kommunismen är en bankrutterad ideologi, som är ungefär lika tjänlig för att lösa komplicerade samhällsproblem som en yxa är ett adekvat operationsinstrument i en hjärnkirurgs hand (det var Solzjenitsyn som myntade den liknelsen).

Nej, Putins (och hans nickedocka Medvedevs) målsättning är att bygga upp ett nytt ryskt tsardöme, fast utan tsar. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att Putin vid lägligt tillfälle kallar in någon medlem av den romanovska ätten för att axla salig tsar Nikolaus fallna mantel. Jag är inte så hemma i den romanovska tronföljden, men är det möjligen den i England boende prins Michael som ligger bäst till? (Om Roger Lundgren på magasinet Queen läser detta får han gärna upplysa mig om hur det ligger till!).

Vare sig de ryska stormaktsintressena tillvaratas av kommunister i Lenins och Stalins efterföljd eller av det nya, putinska Storryssland i vardande så är internationell expansion en given del av kompotten. Gamla Sovjet lade en stor del av världen under sig, antingen direkt eller genom ombud. Putins och Medvedevs Ryssland har börjat i liten skala med att utöva påtryckningar kopplade till energiresurser och gasledningar samt med att sätta sig på det demokratiska Georgien. Härnäst väntar måhända Ukraina och Baltikum, vem vet? I bakgrunden skymtar vice talmannen i den ryska Duman, Vladimir Zjirinovskij, som förklarat att såväl de baltiska staterna som Finland – möjligen också Sverige – bör införlivas med Moder Ryssland. Nu förefaller till och med våra egna militärstrategiska tänkare sent omsider ha vaknat upp ur dvalan och sagt sig vilja stoppa den svenska nedrustningen.

Zjirinovskij – hur farlig är han?

I dagarna har ryssarna offentliggjort att en gigantisk militäruppbyggnad förestår, icke minst kring Östersjö-området. Samtidigt knyter man intima kontakter med Ahmadinejads Iran och Chavez Venezuela samt bedriver en charmoffensiv gentemot socialisten i Vita huset, som låtit antyda att han är beredd att avveckla USAs planer på att förstärka sitt robotförsvar i syfte att gå Moskva till mötes. Barack Obama har i vida kretsar i USA och Västvärlden hälsats som något av en Messias som kommer att lösa alla USAs problem. Mitt tips är att hans renommé, när han röstas bort om fyra år, kommer att vara värre än Jimmy Carters.

Det finns uppenbarligen inga områden där ryska politiker och ryska diplomater inte anser sig ha mandat att lägga sin stora näsa i blöt. Den 17 mars hade Aftonbladet en artikel som handlade om att den ryske stockholmsdiplomaten Anatolij Kargapolov uttryckt sitt starka misshag med det svenska schlagerinslaget ”Tingeling”, som driver med ryskheten på ett synnerligen oskyldigt sätt. Kargapolov reagerar ungefär på samma sätt som nazityskarna gjorde inför Karl Gerhards revynummer om den ”ökända hästen från Troja” på 1940-talet. Det vill säga genom att ge uttryck för en totalt humorbefriad, sårad nationell stolthet.

Ryssarna har inte insett att man gör bort sig totalt genom att lägga sig i svenska schlagerjippon och spela djupt förorättad, när man i stället borde skratta gott och inse att sådana här saker faktiskt är utmärkt PR. Den svenska humorserien Grotesco förra året ägnade ett avsnitt åt att driva med våra vänner från Finland på ett ganska handfast sätt – jag har inte hört talas om några finska diplomatiska protester därvidlag. Humorgeniet Henrik Dorsin hade förresten ett finger med i spelet både i skojet med finnarna och driften med ryssarna. Om vi går cirka 40 år tillbaka i tiden blev det viss uppståendelse då Moltas Eriksson förlöjligade norrmännen med sin låt ”Norge, du är ett ruttet land”: ”Och deras store ende skald, han heter Peter Dass.” En del norrmän blev upprörda, visst, men diplomatiska protester…knappast. Sådana övermaga reaktioner tycks vara ryssarnas privilegium.

Jag tycker utrikesminister Calle Bildt skall slå en pling till Anatolij Kargapolov och tålmodigt förklara för honom att Sverige är en demokrati där inga myndigheter – och framförallt inte några från utlandet – har rätt att lägga sig i vad som visas i svensk television.

Eller på ren svenska: be ryssadjävlarna knipa käft.

En socialist i Vita huset!

De av mina läsare som läser tidskriften Contras pappersupplaga vet att jag i nummer 4 2008 hade inne en längre artikel om demokraternas presidentkandidat Barack Obama med rubriken ”En socialist i Vita huset?” Efter Obamas valseger, och efter att denne varit president i drygt en månad, står det fullkomligt klart att vi nu med gott samvete kan förvandla frågetecknet till ett utropstecken. Därav rubriken ovan.

President Obamas gigantiska stimulanspaket, fullspäckat som det är med öronmärkningar till en mängd möjliga och omöjliga ändamål, får vid en jämförelse president Franklin D. Roosevelts New Deal att blekna. Vid the Conservative Political Action Conferences (CPAC) möte den 27 februari betecknade den republikanske senatorn Jim DeMint från South Carolina president Obama som ”the worlds´s best salesman of socialism.” (Citerat från CNNPolitics.com). Det skall tilläggas  att DeMint är den ende medlemmen av senaten som får en hundraprocentig klassificering av the American Conservative Union (ACU).

DeMints utspel kom dagen efter det att förre guvernören i Arkansas Mick Huckabee, tillika uppmärksammad republikansk presidentkandidat som dock till sist fick ge sig till förmån för John McCain i primärvalskampanjen, hade sagt att under Obama ”the Union of American Socialist Republics is being born.” Om Obamas stimulanspaket sade Huckabee: ”Lenin and Stalin would love this stuff.” Under presidentvalskampanjen förekom visserligen antydningar från McCain och dennes vicepresidentkandidat Sarah Palin om att Obama nog hade socialistiska böjelser, liksom att han upprätthöll skumma politiska kontakter med exempelvis den gamle Wheatherman-terroristen William Ayers, numera professor vid delstatsuniversitetet University of Illinois i Chicago. I det stora hela var dock McCain/Palins antydningar om Obamas socialism mycket diskreta.

I eftertankens kranka blekhet finns det anledning beklaga att man inte betydligt mer offensivt gick in för att stämpla Obama som den socialist han i verkligheten är och alltid har varit. Obama kommer från en rörig familjebakgrund där båda föräldrarna var vänsteraktivister. Som ung student hade Obama förebilder såsom den kommunistiske svarte författaren Frank Marshall Davis och den militante, muslimske negerledaren Malcolm X. I sin bok ”The Audacity of Hope” berömmer Obama den senares självbiografi. I sin ungdom arbetade vidare Obama som radikal samhällsorganisatör i Chicago enligt den så kallade Alinsky-modellen, enligt vilken betalda organisatörer med en aggressiv agitationsstil skulle förstärka missnöjet i främst svarta bostadsområden.

Fakta sådana som dessa kan inte avfärdas som försumbara ungdomssynder som Obama vuxit ifrån. Det finns nämligen inte några som helst tecken på att han skulle övergett sitt grundläggande socialistiska synsätt. Som mogen man har han däremot blivit en slipad politiker och retoriker med en icke obetydlig förmåga att dölja sin egentliga målsättning. Både som delstatspolitiker och senator förde Obama en aggresivt socialistisk politik, och när National Journal 2007  gjorde en studie av amerikanska politikers ”lifetime voting records” visade det sig att Obama var den mest vänstervridne av alla medlemmar i senaten. 2007 hade han röstat vänster till 95,5 procent medan det totala snittet var 88,0 procent. Han slår därmed klart exempelvis Hillary Clinton och den utpräglade vänsterpolitikern Dennis Kuchinich.

För den som mer ingående vill studera vilka frågor Obama som vänsterpolitiker valt att driva rekommenderas min ovan nämnda Contra-artikel. Låt mig här endast påminna om Barack Obamas extrema abortsyn, som enligt min mening bara kan beskrivas som skrämmande och blodig. Han har således aldrig vikit en tum från sitt stöd för abortmetoden ”partial birth abortion”, som sammanfattningsvis kan definieras som att abortläkaren framkallar en förlossning för att, när barnets huvud blir synligt, med en sax eller annat vasst föremål punktera detta.

Såvitt jag vet är Barack Obama fortfarande medlem i Chicago-avdelningen av Democratic Socialists of America, även om det inte kan uteslutas att han av taktiska skäl lämnat organisationen. I vilket fall som helst tyder allting på att Obama alltjämt är en övertygad socialist, och det vore naturligtvis närmast tjänstefel av honom att inte utnyttja presidentämbetet för att främja denna övertygelse. Med den så kallade ”Fairness Doctrine” vill till exempel Obama och de hårdhudade radikaler han förlitar sig på i Vita huset sätta stopp för den för vänsteranhängare så förhatliga konservativa pratradion (talk radio), som betytt så mycket för att mobilisera konservativa väljare i USA och som det inte finns någon motsvarighet till någon annanstans i världen. Återstår att se om de kommer att lyckas med censuråtgärder av detta slag.

Utrikespolitiskt har väl Obama ännu inte tvingats bekänna färg på allvar, men det är säkerligen bara en tidsfråga innan han ställs inför sitt första stora prov. Under sin resa till Ostasien nyligen försäkrade till exempel utrikesminister Hillary Clinton den högerinriktade regeringen i Sydkorea om sitt stöd och varnade samtidigt Nordkorea för att provocera fram en konflikt, men under sitt besök i det röda Kina framhöll Clinton hur viktigt det var med amerikansk-kinesisk samverkan.

Det långsiktigt stora test som väntar Obama-administrationen kommer med all sannolikhet att gälla Mellanöstern. Barack Obama har under sin politiska bana haft för vana att röra sig i utpräglat (ibland extremt) propalestinska och antiisraeliska kretsar, något som han nästan fullständigt lyckades dölja under valkampanjen, mycket beroende på republikanernas passivitet.

Nordkorea laddar upp

 

President Lee Myung-bak.

Sedan den konservative Lee Myung-bak valdes till president i Sydkorea i december 2007 har det kommunistiska Nordkorea under Kim Jong-ils hårda styre trappat upp retoriken mot grannen i söder. För någon månad sedan försäkrade Pyongyang omvärlden att man har full beredskap  för krig. I dagarna har Nordkorea förklarat att  man tänker skjuta upp en kommunikationssatellit i sin bana, vilket fått grannländerna Sydkorea och Japan samt USA att misstänka att kommunisterna i norr har ett nytt robotprov på gång.

Analytiker har dragit slutsatsen, att det eventuellt snart förestående robotprovet kan gälla Nordkoreas mest avancerade långdistansrobot med kapacitet att nå Alaska i USA. Om nordkoreanerna genomför ett robotprov är detta ett brott mot en resolution från FNs säkerhetsråd som antogs efter Nordkoreas första kärnvapenprov 2006, då landet förbjöds ägna sig åt några som helst prov som hade med ballistiska robotar att göra.

Nordkorea förklarade i förra veckan att man, liksom alla andra nationer, har rätt till utveckling inom rymdteknologin. Precis samma ordvändningar har nordkoreanerna tidigare använt för att dölja robottester, som då Pyongyang 1998 avfyrade en ballistisk robot av typ Taepodong-1 över Japan. När detta skett hävdade Pyongyang att man skjutit upp en satellit i bana.

Nordkoreas uttalanden har av förklarliga skäl väckt oro i Sydkoreas huvudstad Seoul, där försvarsminister Lee Sang-hee enligt nyhetsbyrån Yonhap kommenterade: ”Nordkorea bör presentera klara bevis för att det planerar att skicka upp en satellit. Sydkorea kommer att anse att varje uppskjutande är ett hot därför att teknikerna är likvärdiga.”

Säkerhetsanalytiker har i flera veckor varnat för en förestående nordkoreansk robotuppskjutning som ett sätt att sända signaler till Sydkoreas president Lee Myung-bak och USAs nye president Barack Obama. Man kan utgå ifrån att Pyongyang vill testa Obama, som i sin presidentvalskampanj sade sig vara villig att ”utan förbehåll” sätta sig ner och prata med ledarna i ”skurkstater” som Nordkorea, Iran och Syrien. Nordkoreanerna vill helt enkelt se hur Obama reagerar. Om han fegar ur och ”i fredens intresse” låter nordkoreanerna hållas utan att göra någonting, kan man räkna med att Kim Jong-il-regimens provokationer kommer att trappas upp.

Kim Jong-il slappnar av.

Sydkorea, Japan och USA har varnat  Pyongyang att genomföra en robotuppskjutning. Den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton uppmanade senast i förra veckan, då hon på sin Ostasien-resa träffade president Lee i Seoul, Nordkorea att ”stoppa sina provokativa aktioner.” Det låter sig sägas. Frågan är bara vad den nya Obama-administrationen konkret kommer att företa sig om Nordkorea gör verklighet av sina aggressiva planer. Visserligen anser de flesta bedömare att Nordkorea ännu inte har kapacitet att förse sina missiler med kärnstridsspetsar, men även en konventionell robot kan ställa till omätlig skada om den skulle träffa en tättbefolkad del av Sydkorea eller USA.

Obama står här av allt att döma inför sin första stora utmaning på utrikespolitikens område. Hur han väljer att reagera på denna utmaning kommer att ge världen en vink om av vad för slags virke han är gjord – prima eller sekunda? Och om det visar sig att hans utrikespolitik bara är kaffeved kommer Ryssland, Kommunistkina, Iran, Syrien, Hamas och andra antagonistiska aktörer på den globala arenan att dra sina egna slusatser och sätta en allt hårdare press på president Obama.

Det enda raka är att agera bestämt men behärskat utifrån den överlägsna styrkeposition USA ännu har inom världspolitiken. Att visa svaghet eller obeslutsamhet är sak samma som att äventyra världsfreden!

Obama bekänner färg

När installationshögtidligheterna i Washington, D. C. nätt och jämt lagt sig, har den nytillträdde presidenten Barack Obama – USAs 44e – bekänt färg. Hans mest omtalade åtgärd så här långt har bestått i att beordra, att Guantanamo-fängelset skall stängas inom ett år. Detta var föga oväntat och kanske inte så mycket att säga om; samtidigt har order givits om att CIA-administrerade fängelser på andra platser utomlands också skall stängas. Det är troligt att John McCain hade gjort sammalunda om han besegrat Obama i valet.

Betydligt mindre omtalat är att, bara några minuter efter installationens avslutande, den nya Obama White House-sajten klargjorde att ”we need to repeal the Defense of Marriage Act.” Obama-administrationen laddar alltså batterierna för att riva upp det försvar för det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna som i form av Defense of Marriage Act” (DOMA) antagits i de flesta amerikanska delstater. Därmed äventyras äktenskapslagarna i 45 delstater inklusive lagstiftningen på området i 30 delstater, där väljarna nyligen bestämt sig för att ge det traditionella äktenskapet största möjliga skydd.

I stället för att ge sitt stöd åt de amerikanska väljarnas klart deklarerade vilja, kan president Barack Obama komma att tillåta en handfull domare i Massachusetts och Connecticut att med hjälp av Kongressen framtvinga en könsneutral äktenskapslagstiftning i hela landet. Det nya Vita husets  signaler i denna fråga har skarpt fördömts av The National Organization for Marriage, som nu uppmanar medlemmar och sympatisörer i hela landet att starta en kampanj mot den aviserade politiken.

Längre tog det alltså inte för Barack Obama att bekänna färg. Det påstods i valrörelsen att Obama var emot så kallade äktenskap för homosexuella, men det faktum att presidenten själv eventuellt har denna uppfattning är inte samma sak som att hans administration kommer att föra den politiken. Tillkännagivandet på Vita husets hemsida tyder på motsatsen.

Jag konstaterade i tidskriften Contra (4/2008 ) att Barack Obama under hela sin politiska bana ådagalagt socialistiska och marxistiska preferenser och att han umgåtts med såväl kommunister som terrorister, där det mest kända exemplet är gamle Weatherman-bombaren – numera professor – William ”Bill” Ayers. I senaten har han varit den mest vänstervridne av alla och har bland annat gjort sig känd för sitt aldrig sviktande stöd för den extrema abortmetoden partial birth abortion, där abortläkaren sedan fostrets huvud kommit fram ur moderlivet punkterar detsamma med en sax.

Att han nu av allt att döma kommer att arbeta för att, i likhet med vad regeringen Reinfeldt är i färd med att göra i Sverige, göra äktenskapet tillgängligt för alla oavsett sexuell läggning borde mot denna bakgrund inte förvåna någon.

Det är ironiskt att den grupp som mest mangrant ställde upp bakom Obama i presidentvalet – afro-amerikanerna – nu kommer att få se sin syn på äktenskapet skjutas i sank av sin egen idol; de amerikanska negrerna är nämligen den grupp amerikanska väljare som är mest konservativ när det gäller äktenskapet.

Det blir onekligen intressant att se vad som kommer härnäst. Kommer Obama att, som han deklarerade i en intervju, träffa ledarna i skurkstater såsom Iran, Syrien och Nordkorea för förutsättningslösa överläggningar? Och är han verkligen så Israel-vänlig som han fått de judiska väljarna att tro att han är? Kommer han att införa en hårt reglerad lönesättningspolitik i syfte att genomtrumfa en fanatisk jämlikhet mellan könen? Kommer han att gå i bräschen för en drakonisk klimatpolitik där de svindyra regleringarna står som spön i backen? Vi får avvakta och se.

Det torde under alla omständigheter stå helt klart att vi redan nu kan glömma det högstämda installationstal som rörde människor till tårar runt hela världen den 20 januari. Den socialistiske Obama – av mer radikala bedömare betecknad som anti-Krist eller en falsk Messias – har påbörjat sitt omvandlingsarbete. I det läget har den slitna frasen ”God bless America” plötsligt fått en ny innebörd. Ty USA behöver, med Barack Obama i Ovala rummet, all hjälp från ovan det kan få!