Archive for the ‘Ola Salo’ category

Socker-Jesus och socker-Gud

3 april, 2009

 

Den icke helt okände estradören, kreatören och riksbögen Jonas Gardell har skrivit en bok som heter ”Om Jesus”. Det är inte första gången Gardell fuskar inom teologins område – hans tidigare insatser i ämnet renderade honom ett hedersdoktorat i teologi i Lund.

När jag såg Jonas Gardell i en morgonsoffa här om dagen förklarade han, att den Jesus-bild han nu utkolporterar är en reaktion mot den frikyrkliga kristenhetens socker-Jesus, ni vet den där romantiskt idealiserade figuren med strålande rent och skönt utseende som går omkring och klappar barn på huvudet och gullar med små lamm. Så långt är jag med. Jag har nämligen viss förståelse för om Gardell vill göra upp räkningen med den gestalten, som naturligtvis har föga eller intet med den historiska personen Jesus att göra.

Jag har emellertid invändningar mot den bild av Frälsaren Gardell framställer. Enligt Gardell är det troligt att Jesus (Yeshua på hebreiska) var en riktig bonnläpp som var tandlös, undersätsig (omkring 150 cm lång enligt Gardell i morgonsoffan) och med svart, krulligt hår samt mörk hy. Förmodligen, menar Gardell, var Jesus dessutom analfabet. Detta är naturligtvis en klart felaktig och missvisande bild av den historiske Jesus. För det första kan han inte ha varit analfabet, eftersom han, enligt Skriften, redan som tolvårig i Jerusalems tempel slog de skriftlärde med häpnad med sin lärdom. Evangelierna är sedan enstämmiga i sin bild av Jesus som en auktoritativ och djupt skriftkunnig rabbin, den där ingen farisé eller lagkunnig slog på fingrarna. Jesus brukade vidare recitera Torah-texterna på hebreiska i synagogorna och var en lysande debattör.

Det är för mig därför solklart att Jonas Gardells Jesus-bild är i dessa avseenden falsk. Ingen dvärgväxt landsortspredikant med lässvårigheter och dessutom utan en tand i käften hade haft minsta chans att göra sig gällande i samtidens religiösa landskap, där det vimlade av Messias-pretendenter och lagkloka som törstade efter att sätta dem på plats. Jag föreställer mig att många av dessa hade tänderna i behåll, så varför då inte Jesus? Att en figur som den Gardell med yvig pensel målar upp skulle kunna samla tusentals anhängare omkring sig, och av det religiösa och politiska etablissemanget i Jerusalem skulle kunna uppfattas som ett så betydande hot mot den bestående ordningen att han slutligen avrättades på ett kors, är något helt orimligt.

Ola Salo som Jesus.

Dessutom har jag grava invändningar mot Gardells gudsbild. Livets ords huvudpastor Ulf Ekman tolkar denna på följande sätt i en kommentar i tidningen Världen idag den 3 april: ”Om jag förstått Jonas Gardell rätt, så vill han med allt han har, försvara tre för honom så viktiga teser. Dessa är: 1. Gud är så kärleksfull att han inte hakar upp sig på hur vi lever. Han vill att vi skall leva ut vårt liv som det behagar oss. 2. Synd, orenhet och andra bibliska uttryck existerar inte. De är termer hämtade ur gammaldags religiösa föreställningsvärldar som är inaktuella i dag och som vi måste göra rent hus med. 3. Alla, absolut alla kommer ovillkorligt till himlen, annars är Gud orättvis.”

Jonas Gardell förklarade i morgonsoffan att han ville ta kål på den socker-Jesus som det predikas om i frikyrkan och annorstädes. Jag kan sympatisera med den målsättningen. Det är då, som jag ser det, helt obegripligt att Gardell väljer att framställa Gud som ”socker”-Gud”: en högsta varelse som inte ställer några som helst krav på någon, och som tillåter vilka synder som helst (inklusive dem som strider mot Tio Guds bud) utan invändningar – då icke minst Gardells egen, som alla vet vad den är och som Bibeln är rörande enig om i sitt fördömande. Jesus var, såvitt jag förstår, den förste i världshistorien som framställde Gud i himlen som en far månande om sina barn. Ett fullödigt uttryck för denna fadersgestalt kommer till uttryck i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Som jag uppfattat det instämmer Jonas Gardell i bilden av Gud som en älskande far.

Var och en som själv har barn vet dock att ingen förälder värd namnet struntar i om ens egna barn ägnar sig åt hejdlöst syndande. Om jag hade haft en son eller en dotter som till exempel knarkade, stal och begick våldsbrott, och kanske som en följd härav hamnade i fängelse, så skulle jag naturligtvis inte sitta med armarna i kors utan göra mitt yttersta för att få mitt barn att lämna den fördärvliga väg vederbörande var inne på. Jag skulle göra detta just av det skälet att jag älskade mitt barn. Gud kan därför givetvis inte sitta i sin himmel, flina fånigt med sin (måhända tandlösa) mun och godkänna vilka upprörande handlingar som helst som barnen begår och låta dem bli delaktiga av saligheten ”no matter what”. Då vore Han en synnerligen dålig förälder. Gud älskar sina mänskliga barn, men Han ställer vissa krav på dem.

Det är också därför som Jesus, som har ett så nära förhållande till sin himmelske fader att han kan kallas Guds son, visserligen förlåter evangeliets sexmissbrukande kvinna som är på väg att stenas men tillhåller henne: ”Gå, men synda inte mer.” Jag är inte så säker på att Jesus skulle ingripa mot den stenförsedda pöbeln om samma kvinna skulle upprepa sin synd, ty handlingar har konsekvenser också i Guds och Jesu värld.

Jonas Gardells Jesus-bild inrymmer ävenledes ett par andra komponenter: Jesus var inte Gud, och han föddes inte genom jungfrufödsel. Här är jag ense med Gardell. Synen på Jesus som Gud, en varelse som desslikes hade skapats före själva Skapelsen, var aldrig aktuell förrän bilden av den verklige Yeshua hade förbleknat. Den börjar med det senast skrivna evangeliet, det med Johannes som författare vilket framställdes något hundratal år efter Jesu död på korset, och fullbordas med kyrkomötet i Nicea 325 då politikerna med kejsar Konstantin i spetsen och majoriteten av de samtida, fornkyrkliga ledarna kompromissade fram en Jesus-bild som de flesta kunde acceptera. Treenigheten och Jesus som Gud hade skapats, inte genom något gudomligt påbud utan som en följd av kyrkopolitiska kompromisser. Vi borde i dag vara mogna att lämpa dessa vanföreställningar över bord.

Jungfrufödselns dogm är tvivelsutan en följd av en lika verklighetsfrämmande som romantiserande Maria-kult i kombination med den bigotta syn på sexualiteten, som säkerligen utmärkte de kvinnohatande gamla ungkarlar som var verksamma långt efter Jesu död. Jesu samhälle var ett lika jordnära och realistiskt samhälle som något annat både förr och senare. Jesus avlades naturligtvis på samma sätt som alla andra mänskliga varelser. Vem var då hans jordiske far?

Denna gåta får sin lösning för den som med oförvillat öga läser Lukas evangelium 1:39-40, 56: ”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.” ”Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.” Mycket hinner hända på tre månader, och Marias vistelse hos makarna Sakarias och Elisabet ledde till att hon blev havande med Jesus; Elisabet väntade samtidigt Johannes döparen. Således var den framstående tempeltjänaren och prästen Sakarias inte bara Johannes utan också Jesu far. Det bör inte vara några problem att jämka samman detta förhållande med det budskap som ängeln tidigare bibringat Maria: att hon skulle bli havande med Jesus genom den helige andes tillskyndan. Vi vet att Bibelns budskap ofta uttrycks genom liknelser och symboler, och jag ser inga svårigheter i att Marias och Sakarias förening i syfte att frambringa Messias, Guds son och världens frälsare, kan liknas vid ett ingripande av den helige ande.

Den jordiska verkligheten är handfast, och det är i enlighet därmed Gud måste arbeta.