Reflektioner kring ett bröllop

Ett mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Niklas Orrenius förlorade heder

Om man är journalist och vill skriva om Sverigedemokraterna (SD) kan man göra på två sätt. Det vanligaste är väl att inte göra några som helst försök att dölja sina antipatier utan att helt enkelt skildra partiet som motbjudande främlingsfientligt och rasistiskt. En annan och dessvärre mer sällsynt variant är att, oavsett eventuella antipatier eller sympatier, göra ett kompetent jobb och skriva objektivt. Ett exempel på det senare är den rutinerade journalisten Roland Pettersson på Länstidningen i Södertälje; det finns säkert fler, men säkert inte alltför många, exempel på det sistnämnda.

Det finns också en tredje variation på temat SD-skrivande. Den består i att göra sken av att vara objektiv men i verkligheten skriva på ett så försåtligt och slemmigt sätt att slutresultatet blir klart negativt för SD. Det här skrivsättet har Sydsvenskans självutnämnde ”SD-expert” Niklas Orrenius som en ett av sina främsta exponenter. Det framgår med all önskvärd tydlighet av två artiklar (22 respektive 27/5).

Den första artikeln har som rubricering ”Flört med kaldéer ogillas i SD-leden” och tar upp det faktum att i SDs avdelning i Södertälje finns ett antal kaldéiska medlemmar, det vill säga kristna irakier med katolsk inriktning. Artikeln är uppbyggd kring en intervju som Orrenius gjort med Nader Helawi, andranamn efter undertecknad på SDs valsedel till höstens fullmäktigeval. Se följande länk:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article880592/Flort-med-kald%C3%A9er-ogillas-i-SD-leden-Svart-nar-udda-sangkamrater-ska-samsas.html

Niklas Orrenius skjuter in sig på det faktum att Nader Helawi, i egenskap av troende kristen, är motståndare till samkönade vigslar och varit framgångsrik i att presentera SDs vaktslående om det traditionella familjeidealet för andra troende invandrare, däribland också en och annan muslim. Det framgår tydligt av Orrenii sätt att skriva att han önskar framställa Helawi som en fördomsfull homofob:

”Nader Helawis (SD) röst dryper av ironi när han håller fram ett gammalt exemplar av Metro.” I tidningen i fråga finns en socialdemokratisk annons från senaste kyrkovalet, i vilken sossarna gör propaganda för samkönade vigslar och sin politik att tvinga landets kyrkor och samfund att viga personer av samma kön. ”De förstör hela landet med sånt här”, påstås Nader Helawi har sagt.

Socialdemokratisk affisch till senaste kyrkovalet.

Det hade förvisso varit ett tveksamt yttrande – om det hade varit korrekt återgivet. Nu är det inte det. Jag låter Nader själv förklara sig genom att citera en artikel i Länstidningen den 29/5: ”Jag har heller aldrig sagt att de homosexuella förstört landet. Jag sade att homoäktenskap förstör kyrkorna i hela landet eftersom jag tycker det är fel att tvinga kyrkorna att viga homosexuella. Och det är ju inte samma sak. Däremot har jag inget emot homosexuella.”

Om man vill göra en välvillig tolkning av Orrenii återgivande av Nader Helawis yttrande kan man möjligen skylla på språksvårigheter. Nader talar med brytning och kan ha missuppfattats av Orrenius. Personligen tror jag inte så mycket på den tolkningen. Sedan Orrenius tillsänt Nader Helawi sin artikel för påseende kort före publiceringen begärde nämligen Nader att få meningen ändrad. Det struntade Orrenius i, av allt att döma därför att felcitatet bättre stämmer överens med den bild av Nader som svårartad homofob som han, den vinklande journalisten, är ute efter att skapa.

Inte heller kom Naders klart uttalade mening – att han alls inte har något emot homosexuella som människor – med i hårdvinklande Orrenii slutliga artikel.

Härmed vill jag klart deklarera att jag inte ser några som helst problem med att Nader Helawi söker få invandrande troende att överge sossarna till förmån för Sverigedemokaterna genom att helt enkelt förevisa dem socialdemokratiska valannonser. Om sedan en muslimsk invandrare säger ”vilken äcklig bild” är det ju knappast något som Nader kan lastas för. Genom sammanhanget kan läsaren för övrigt lätt förledas tro, att detta yttrande är Naders eget – av en del reaktioner att döma har så också skett, något som propagandaskribenten Niklas Orrenius givetvis räknat med (och hoppats på, får man förmoda).

Artikelns hela upplägg visar vidare att Orrenius är ute efter att splittra SD-leden genom att framställa Nader Helawi som en förespråkare för obegränsad invandring av kristna från muslimska länder. Så här heter det i artikeln: ”Nader Helawi är engagerad i Asylkommittén och Farr, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd.” Orrenius vet naturligtvis att ett samtidigt medlemskap i Farr och Sverigedemokraterna är sinsemellan oförenligt – Farr har så en uttalat mångkulturell agenda och är känt för nära samarbete med våldspositiva extremgrupper på vänsterkanten.

Orrenius rör sig här i en gråzon mellan sant och falskt. Sant är att Helawi under sin tid i södra Dalarna för flera år sedan bistod Farrs Michael Williams med tolktjänster. Falskt är däremot att Nader nuförtiden skulle ha samröre med Farr. Detta har också bekräftats i ett mejl till Nader från Farrs nuvarande ordförande.

För att ytterligare cementera bilden av SD Södertälje som en överdrivet invandrarbetonad partiavdelning hävdar Orrenius  felaktigt,  att ”fem av åtta namn” på kandidatlistan till fullmäktige har utländsk proveniens. Den aktuella listan innehåller sju namn, varav tre har invandrarbakgrund. Orrenius har dock tolkat ett kandidatnamn med svenskt förnamn och finskt efternamn som ”utländskt.”

Ytterligare en sak som Orrenius tar upp i sin infama artikel är Jimmie Åkessons vid det här laget kända yttrande för den kaldeiska nättidningen batnaya.net, där Åkessons anges ha sagt att SD kan tänka sig en ”ganska stor” kristen invandring om den muslimska invandringen kan kraftigt begränsas.

Från vänster Nader Helawi, Jimmie Åkesson samt en kaldeisk företrädare under en paus i SD Stockholms stads och läns årsmöten 2010.

Den turbulens som i anledning av Orrenii artikel uppstod i kretsar i och med anknytning till SD, framförallt i södra Sverige, ledde till att Sverigedemokraternas verkställande utskott (VU) författade ett brev till SDs Södertälje-avdelning, där man begär in SD Södertäljes svar på ett antal frågor. Jag har full förståelse för att så skett och har såsom förstanamn på partiets Södertälje-lista även varit i muntlig kommunikation med partiledningen. Jag är övertygad om att det skriftliga svar vi nu håller på att formulera kommer att räta ut alla eventuellt kvarvarande frågetecken.

Klart är att inga medlemmar i SD Södertälje  har något emot homosexuella som personer eller är för fri eller ökad invandring till kommunen eller riket. Vi håller på samma restriktiva linje som partiet i övrigt gör. Alla är också överens om att medlemskap i Farr är oförenligt med SDs målsättning och politik.

Med detta sagt finns det dock anledning klargöra, att det som jag ser det ingalunda finns några skäl att lägga sig platt på marken för den politiskt korrekta homosexlobbyn och säga ja och amen till allt denna gruppering föreslår och/eller kräver. Äktenskapet är och förblir definitionsmässig en angelägenhet mellan en man och en kvinna oavsett det orwellska nyspråk som florerar i PK-kretsarna. Inte heller finns det i mina ögon något som helst skäl att tillfredsställa de reaktionära krafter som anser att en svensk med nödvändighet måste vara en protestantisk kristen med vitt skinn, vars släkt både på mödernet och fädernet räknar sina anor tillbaka till åtminstone Olof Skötkonung.

Jimmie Åkesson klargjorde, bland annat vid Stockholms valupptakt den 9 maj, att Sverigedemokraterna står för en öppen svenskhet där vem som helst som kommer till Sverige med giltiga skäl och har för avsikt att låta sig assimileras och inpassas i det svenska samhället också skall få chansen att göra det. Detta gäller självfallet också gruppen kaldéer, vilken till stor del består av välutbildade och språkkunniga individer.

Det brev som SD Södertälje mottog från partiledningen föll händelsevis också i händerna på Niklas Orrenius, vilket resulterade i ytterligare en drapa, denna gång på temat ”Åkesson tar SD-grupp i örat.” Se länk nedan:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article885015/Akesson-tar-SD-grupp-i-orat.html

Jag får väl tacka för epitet ”SD-tungviktare” – det råkar stämma, jag väger ju mina modiga 127 pannor… Vi i SD Södertälje upplever oss dock inte som ”tagna i örat”, däremot anmodade att klara ut de frågor som Orrenii alster samt reaktionerna på detta givit upphov till . Det gör vi mer än gärna.

Reaktionerna på Sydsvenskan-artikeln, ja. Personligen förvånar jag mig inte så litet över hur många individer ute i bygderna med säkerhet tror sig veta hur saker och ting förhåller sig i Södertälje. En av höjdpunkterna i den här tvivelaktiga genren kom mig till del i ett mejl – vars avsändare jag i barmhärtighetens namn utelämnar – där skribenten i fråga menade att ”det vet man ju hur syrianerna är.” En annan mejlskribent trodde att det närmast dagligdags förekommer kravaller mellan invandrare och svenskfödda här, trots att sådana inte varit på tal sedan de så kallade raggarupploppen för drygt 30 år sedan. Vi har andra och stora problem, men några upplopp förekommer inte längre.

Dessvärre finns det ett begränsat antal SD-are som snackar, skriver och tänker i precis den ordningen. Som utan vidare utgår ifrån att Nader Helawi var rättciterad av Orrenius, en skribent som av någon anledning i en del SD-kretsar städse tros ha vårt partis bästa för ögonen och som man gärna kan delge interna skrivelser. Nå, den genomfalska bilden torde Orrenius genom sina illasinnade förvrängningar, vinklingar och felcitat nu själv ha torpederat.

Nämnda artikel är desto mer värd att ta allt tänkbart avstånd ifrån, eftersom den inehåller mycket obehagliga antydningar om invandrare från Mellanöstern som konstiga individer som dräglar över bilder på homosexuella. Detta skrivsätt tangerar enligt min mening den rena rasismen.

De personer i och utanför SD-leden som nu, utifrån ett tvivelaktigt eller obefintligt faktaunderlag, velat se räfst och rättarting i SD-leden får lov att bestämma sig. Vill man arbeta för sverigedemokratisk enighet, eller vill man se till att propagandaskribenten Niklas Orrenius får ännu flera nomineringar till fina journalistpris? Vill man stödja SDs traditionella familjepolitik, eller vill man lägga sig platt för homosexlobbyn? Vill man arbeta mot islamiseringen eller anpassa sig till den politiska korrekthetens diktat?

Välj nu – eller ha godheten att tänka först och tala/skriva sedan!

Jag har endast talat med Niklas Orrenius en gång, vilket skedde över telefon någon dag innan den första artikeln i Sydsvenskan gick i tryck. Ingenting av det jag sade, där jag försökte ge en sannfärdig bild av Nader Helawi och hans kaldeiska landsmän, kom med i artikeln. I fortsättningen tänker jag ha så litet med den mannen att göra som möjligt, och jag uppmanar andra sverigedemokrater att iakktaga samma restriktiva hållning. Det är ingen ”schysst” journalist vi talar om här – Niklas Orrenius är en agitprop-skribent (agitprop = förkortning för ”agitation-propaganda”) bland många andra, även om det måste erkännas att han har vissa talanger när det gäller att bedåra också sådana SDare som borde veta bättre.

Jag kommer att hemställa  att artikeln i Sydsvenskan hädanefter kommer att användas som undervisningsmaterial i SDs kurser i mediehantering för kommunpolitiker såsom exempel på hur SD-fientliga propagandaskribenter arbetar. Enligt mitt sätt att se har Niklas Orrenius förlorat all form av heder som seriös och objektiv journalist.

Fotnot: Orrenii är en ålderdomlig svensk genetivform som jag, förutom i rubriken, använder i stället för ”Orrenius.”