Inför fri vargjakt i Sverige!

Härlig, härlig, men farlig, farlig…

I det här inlägget tänkte jag slänga in en  brandfackla: inför fri vargjakt i Sverige. Att personer numera har rätt att freda sig och sina djur mot varg, och att vargjakt tillåtits för första gången på 40 år, är steg i rätt riktning. Nu är det emellertid dags att ta steget fullt ut och införa fri vargjakt!

Sveriges vargbestånd har vuxit från en varg 1974 till något över 200 inbegripet den nyligen avslutade vargjakten då runt 25 djur fälldes. Karl-Johan Karlsson skriver i en intressant artikel i Expressen den 10/1:

”Orsaken var att vargarna skjutits av fram till mitten av 60-talet. Då betalade staten ut skottpengar på varg. När man fridlyste vargen 1966 fanns det ett tiotal kvar. Men jakten fortsatte, i form av tjuvskytte, och åtta år senare fanns det alltså bara en enda varg kvar. Den svenska vargen räddades av invandrade djur från Norge, och de runt 210 vargar som finns i Sverige i dag, främst i Värmland, Dalarna, Västra Götaland, Örebro och Gävleborg, härstammar alla från tre vargar.”

Vargens (canis lupus) ursprung går tillbaka omkring 60 miljoner år i tiden, då det rovdjur som skulle komma att bli ursprunget till ett flertal rovdjur först framträdde. Hunddjur – vargen är det största i dag vilt levande hunddjuret – anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten för omkring 30 miljoner år sedan och därifrån spridit sig runt världen. I Sverige var varg allmänt förekommande över hela landet ända upp i 1800-talet, då man började ta krafttag för att bemöta det hot mot folk och fä som vargen utgjorde. Under detta sekel förekom flera fall av varg som angrep och dödade människor.

De drygt 200 vargar som finns i Sverige i dag är inte många vid en internationell jämförelse. I Kanada beräknas det finnas omkring 50 000 exemplar och i Ryssland 45 000. I USA uppgår vargtalet till dryga 10 000 och i Västeuropa till cirka 6000. Många EU-länder är avsevärt vargtätare än Sverige. Detta är dock inte, som jag ser det, något hållbart argument mot vargjakt. Varje land och folk måste själv göra en bedöming av hur många exemplar av detta extrema rovdjur det kan vara lämpligt att tolerera.

I Sverige är det ett faktum att många i de vargtätaste regionerna upplever det som synnerligen obehagligt att ha vargar strykande inpå knutarna och i skog och mark där människor uppehåller sig. Det var visserligen, så vitt jag känner till, mer än hundra år sedan en varg dödade en människa. Däremot finns det gott om exempel på hur vargen, ofta helt besinningslöst, angripit främst får och jakthundar.

I seriernas värld kan människa och varg gå bra ihop. Som här med Fantomen med sin Devil som liten valp. I verkligheten är det någonting helt annat.

Här några spridda exempel som hämtats ur Värmlands Folkblads nätupplaga:

5/5: Varg rev ett 20-tal får utanför Nyköping.

5/6: Elva tackor och lamm ihjälbitna av varg i en hage väster om Storfors.

5/9: Varghane dödade 23 får och lamm vid Toarps säter utanför Gällstad.

Hösten 2008 sköts en varg som rivit 22 får i trakten av Norrtälje.

I mina egna hemtrakter, det vill säga Södertälje, siktades en varg av en pensionerad amatörfotograf i Hölö i juni förra året.

I ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som jag anslutit mig till, hävdas bland annat:

”Ett ja till varg är detsamma som ett nej till övrigt vilt…” ”Först om vi tillåts jaga vargen fritt och själva lösa de problem den ställer till med kommer den att respekteras.” ”Någon utrotningshotad varg finns inte.”

Jag instämmer. Vargstammen anses vara livskraftig internationellt, och även om våra jägare – själv har jag inte hållit i ett skjutvapen sedan jag lämnade in min framlidne fars hagelbössa till polisen för tio år sedan och aldrig jagat över huvud taget – mot förmodan skulle skjuta av hela den inhemska vargstammen skulle det säkert vandra in nya djur från omkringligande länder såsom Ryssland, Finland och Norge.

Ett argument som hörts beträffande den senaste regeringssanktionerade vargjakten är att det är nödvändigt att decimera stammen på grund av dess inavel. Det måste dock anses vara tvivelaktigt om detta skulle göra vargbeståndet friskare. Argumentet om inavel är däremot helt logiskt för den som förespråkar fri vargjakt – ju fler inavlade djur som elimineras, dess bättre borde det rimligen vara!

I de privata diskussioner om vargens vara eller icke vara jag deltagit i har ”vargkramarna” – som till absolut största delen återfinns i storstadsområdena där man slipper oroa sig för vargen när man lämnar hemmet och på sin höjd sett en varg på Skansen – ofta hänvisat till det faktum att vargens existens kan härledas åtskilligt längre tillbaka än människans närvaro. Vargen skulle alltså ha större ”rätt” att få finnas än människan i kraft av sin ålder som art.

Jag har mycket svårt att se giltigheten i ett sådant argument. Hur och varför människan nått sin särställning på den här planeten behöver vi inte gå in på här. Det är dock ett faktum att människan är den varelse som bäst och effektivast placerat sig i toppen av alla näringskedjor och inte tillåtit någon annan art att få överhanden. Vi har kämpat oss till vår särställning på samma sätt som alla andra djurarter – människan är trots allt i biologisk bemärkelse ett djur – kämpat för sin existens.

Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi med berått mod skulle överge den särställningen. Det är tvärtom naturligt att vi försvarar denna särställning – mot vargar och andra animaliska och övriga faromoment. Det måste emellertid framhållas att människan i egenskap av herre över skapelsen har ett förvaltaransvar som redan Bibeln, kristendomens grunddokument, inskärper. Det ansvaret omfattar såväl djur som övrig natur inklusive luften vi andas.

Det finns enligt min uppfattning inget skäl att betvivla att de svenska jägarna är medvetna om sitt ansvar. Tvärtom torde den svenska jägarutbildningen hålla världsklass; jag har själv tillgodogjort mig i jägarutbildningen ingående läromedel och vet vilka krav som ställs på jägarna här i landet.

Vargdebatten i Sverige är märkligt infekterad. Jag såg någonstans på nätet följande invektiv riktat mot  upprörda fårfarmare som fått sina kreatur massakrerade av vargar: ”Hört talas om elstängsel, inavlade bonnjävlar!” Vad kan det finnas för anledning att rikta sådana argument mot människor som arbetar för sitt levebröd och vill skydda sin egendom mot sådant som hotar den, inklusive vargen? Det övergår mitt förstånd.

Det finns heller ingen anledning att hata vare sig vargar eller vargkramare. Vargar är inte onda, de är som de är av födsel och ohejdad vana. Och just därför måste vi människor ta mått och steg för att skydda oss. Skall det vara så svårt att förstå för alla vargälskare, som nästan alltid fått sin bild av vargen på ett teoretiskt sätt? Älska gärna vargen – men inse att människor i vargtäta bygder vid behov måste kunna försvara sig mot den!

Slutligen en länk till ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som tillkommit med stöd från det så kallade Vargupproret:

http://upprop.nu/UGOX

Monarkins fiender och fientliga vänner

Så har då kronprinsessan Victorias fästman Daniel Westling gjort sin debut i de större sammanhangen. Och han tycks ha gjort det med den äran.

Det var söndagen den 12 juli som Victoria och Daniel, tillsammans med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, fick representera kungahuset vid en mottagning för Republiken Koreas president Lee Myung-bak med hustru Kim Yoon-ok på Sollidens slott på Öland. Expressens rutinerade hovreporter Johan T. Lindwall ger Daniel goda vitsord den 13 juli och påpekar, att herr Westling gjort en remarkabel återhämtning efter sin njuroperation.

Som monarkist glädjer jag mig givetvis åt de goda nyheterna och ser fram emot bröllopet nästa sommar!

Men vårt kungahus får minsann inte enbart inkassera lovord. Under Expressen-artikeln om statsbesöket från Sydkorea utgjuter vänsterpartiledaren Lars Ohly sin vredes skålar över det förgripliga i kronprinsessparets framtida boende på Haga slott. ”Jag tycker det är skandal att de har fått tillträde till det här slottet alldeles gratis”, citeras Ohly bland annat och uttrycker även som sin mening att herrskapet ”borde fixa sitt boende själva.”

Victorias och Daniels framtida boende förargar Ohly.

Den magsure kommunisten Ohly är inte ensam bland representanter för den röd-gröna oppositionsröran om att lufta sin republikanska svenska avundsjuka. På sin blogg den 23 april är John Johansson, politisk sekreterare för Socialdemokraterna vid oppositionskansliet i Örebro, inne på samma linje som Ohly. I ett tårdrypande inlägg, som går ut på att i tider när det finns uteliggare, trångbodda människor och fattigpensionärer så borde inte Daniel och Victoria få Haga slott till sitt förfogande, skriver Johansson:

”Så finns familjen Bernadotte. Med en årsinkomst på flera miljoner utför de sitt värv som kungafamilj i Sverige. Och som när de gifter sig får mer pengar. Och när de ska flytta ihop med någon annan person får ett slott. (…) Mitt förslag är att vi byter regering och statsskick.”

Den allmänna avundsjukan mot vårt kungahus från socialistiskt disponerade personer är tarvlig, okunnig och kortsiktig. Till och med en kommunist som prästsonen Ohly och en socialdemokratisk propagandaskrivare som Johansson i Örebro borde kunna inse att rikets blivande statschef och hennes gemål har ett behov av att bo ståndsmässigt. Det blir inte färre uteliggare om de, som Ohly föreslår, får ”fixa sitt boende själva.”

Om regeringschefen tillåts disponera ett palats i Stockholms stad så borde rimligtvis den blivande statschefen kunna få tillgång till ett mindre slott i stadens utkant!

Dessutom är det inte sant att kronprinsessparet ”får” Haga slott så där annars bara. Den mörkblått knökkonservative Michaël Lehman konstaterar således på sin blogg ”Kunskap*Bildning*Tradition*den 10 juli, med hänvisning till en artikel i Svenska Dagbladet, att det regeringen gör är att överlåta dispositionsrätten för Haga slott vid Brunnsviken i Stockholm till Daniel och Victoria.

Att kommunister och sossar inte gillar kungahuset särskilt bra visste vi redan. Men att en monarkist tydligen har ett horn i sidan till ätten Bernadotte är väl litet otippat. Jag vet nämligen inte hur man eljest skall tolka en debattartikel som Jakob E:son Söderbaum gjorde sig skyldig till i Aftonbladet, av alla tidningar, den 19 juni.

I artikeln, rubricerad ”Daniel kan inte bli prins”, ondgör sig Söderbaum över konungens planer på att upphöja Daniel Westling till prins samt hertig av Västergötland efter det planerade bröllopet med Victoria nästa sommar. Juristen Söderbaum hänvisar till att den nuvarande konstitutionen förbjuder kungen att adla folk och påpekar, att den siste som adlades var upptäcktsresanden Sven Hedin 1902.

Att adla å ena sidan och att utnämna någon till prins å andra sidan är emellertid inte riktigt samma sak. Enligt Söderbaum, för övrigt ordförande i Förenade monarkister, har Carl XVI Gustaf lika fullt ”inte alls rätt att tilldela Daniel Westling titeln Prins.” Nej, hävdar Söderbaum (på fullt allvar, får man förmoda), kungen kan inte ens utnämna någon till ”Herr”!

Visst skall grabben få bli prins!

Det är till att göra bort sig med besked. Herr är förstås ingen officiell titel ens med stor bokstav – till och med jag kan ”utnämna” någon till ”herr”… Söderbaum har desslikes ovanan att stava kungliga titlar med stor begynnelsebokstav: ”Prins”, ”Kronprinsessa”, ”Drottning” och så vidare. Så gör man i engelsktalande länder men på intet sätt i Sverige. Söderbaum utnämner till på köpet kungens farfars (Gustaf VI Adolf) söner Sigvard, Carl Johan och Lennart – vilka samtliga tvingades avsäga sig sina prinstitlar därför att de gifte sig med damer ur borgerligheten – till dennes bröder!

En sådan fadäs får man knappast göra sig skyldig till om man gör anspråk på att hålla sig till tradition och fason.

En kommentator som kallar sig Ällin påtalar mycket riktigt på Aftonbladets nätupplaga Jakob E:son Söderbaums pinsamma grodor på bland annat följande sätt:

”Rätten att förläna prins- och hertigtitlar är över huvud taget inte reglerad i 1974 års (Söderbaum skriver 1975) regeringsform. (…) Men i och med att prinsessan Lilian blev prinsessa och hertiginna 1976 och att denna förläning inte bestreds av statsmakterna, får denna rätt anses etablerad genom praxis.”

Med vänner som Söderbaum behöver kungahuset inte några fiender!

För övrigt markerade det sydkoreanska statsbesöket, att det i år är 50 år sedan Sverige och Sydkorea inledde sina handelsförbindelser.