Mina vackraste julsånger

Julen närmar sig med tipp-tappande steg från små tomtefötter, och idag har vi till på köpet fått en hel del av den vita vara som kallas snö och som sägs vara oundgänglig för den äkta julstämningen samt några minusgrader…vädergudarna verkar inte ha hört talas om att klimatalarmisterna redan mönstrat ut snö och kyla från julen!

Till denna magiska tid på året hör vackra julsånger. Jag kommer i det här inlägget att redogöra litet för vilka tre jag anser vara vackrast och mest stämningsfulla samt vilka versioner av dessa jag föredrar. Givetvis blir allt mycket personligt och subjektivt, kan inte vara på annat sätt. Läsarna får förstås gärna ha invändningar och föreslå egna favoriter – skicka gärna länkar till dessa!

Stilla natt, heliga natt

Franz Gruber (1787-1863).

Julsångernas julsång är tvivelsutan julpsalmen Stilla natt, heliga natt med text av Joseph Moor och musik av Franz Gruber med den tyska originaltiteln Stille nacht, heilige nacht. Sången har en ganska rörande förhistoria. Natten före julafton 1818 bet en mus sönder bälgen till orgeln i kyrkan i Oberndorf bei Salzburg i Österrike. Utan bälg – ingen orgelmusik. Goda råd var dyra, och kyrkans kantor Franz Gruber och hjälpprästen Joseph Moor beslöt sig för att rädda situationen genom att på julaftonens eftermiddag svänga ihop en julmelodi till gitarrackompanjemang.

Sagt och gjort – Stille nacht, heilige nacht framfördes av Gruber och Moor tillsammans med kyrkans barnkör. Tack vare den busiga musen räddades kyrkans julmusik och världen fick en underbar julsång på köpet. Det sägs att Stilla natt översatts till över 300 språk; den är stor framförallt inom luthersk kristenhet.

Denna julpsalm förknippas med särskilt en historisk händelse i anslutning till den första krigsjulen under Första världskriget. En inofficiell men omfattande vapenvila mellan de tyska och brittiska trupperna hade inträtt i de tröstlösa skyttegravarna i Flandern i Belgien. På tyskt initiativ började sången sjungas på båda sidor och resulterade på detta sätt i en stunds spontan förbrödring. Walter Chronkite berättar historien med hjälp av Mormon Tabernacle Choir (inslaget omfattar även andra musikaliska inslag):

http://www.youtube.com/watch?v=aGdwbzrPHos&feature=related

Min favoritversion av sången står emellertid den irländska sångerskan Sinéad O´Connor, född 1966, för och den återfinns i den här videon med vackra och stämningsfulla bilder:

http://www.youtube.com/watch?v=H9VK5VGiZ70

Den första julnatten med heliga tre konungars tillbedjan.

Adams julsång

Adolphe Adam (1803-56.

Om Stilla natt, heliga natt är världens mest älskade och mest spridda julsång alla kategorier så torde Adams julsång, eller O helga natt som den också kallas, vara den mest pampiga. Dess svårighetsgrad gör den knappast lämpad för allsång men desto mer skickad att stilla njuta av. Det är en hyllningssång till Jesus Kristus, världens frälsare.

Upphovsman till Adams julsång, med originaltiteln Cantique de noël, är den franske komponisten Adolphe Adam (1803-56), vars operor av expertisen anses utmärkas av ”melodirikedom, livlighet och lättfattlighet.” I Stockholm uppfördes under 1800-talet en rad av Adams operor såsom Alphyddan, Postiljonen, Bryggaren i Preston, Konung för en dag och Giralda. Adams överlägset mest kända verk (förutom julsången) är balletten Giselle.

Den sångare som i mitt tycke svarat för den mest njutbara versionen är den värmländske barytonen och hovsångaren Håkan Hagegård, född 1945 (vart tog han vägen, förresten?). Här i en kyrkoversion:

http://www.youtube.com/watch?v=ZCurWDFW2ZI

Det är min personliga mening att denna underbara sång vinner på att framföras av en barytonsångare, då en sådan ger sången mer ”märg” än om den exekveras av exempelvis en tenor eller en kvinnlig sångerska. Men om tenoren heter Jussi Björling (1911-60) kan det förstås aldrig bli fel:

http://www.youtube.com/watch?v=ofKk_Etapq4

Fairytale of New York

Den i mitt tycke tveklöst vackraste och desslikes mest originella profana  julsången är Fairytale of New York, släppt på en singelplatta av den engelsk-irländska folk/punk/rock-gruppen The Pogues 1987. Sången skrevs av bandmedlemmarna Shane MacGowan, född 1958 och Jem Finer, född 1955 och har av den brittiska musikkanalen VH-1 tre gånger framröstats som ”den bästa julsången någonsin.”

Sångens handling: två irländska invandrare, en ung man och en ung kvinna, träffas i New York. Mannen hamnar i fyllecellen på julaftonen, uttryckt genom den oförgätliga, inledande textraden: ”´Twas Christmas Eve, babe, in the drunk-tank.”  Han förlorar sig i minnen om parets både harmoniska och stormiga tid tillsammans. Sångtiteln kommer från J. P. Donleavys roman A Fairytale of New York.

Det har hänt att vissa radiokanaler varit tveksamma till att spela sången på grund av dess bitvis grova språk, liksom att politiskt korrekta operatörer varit i farten och censurerat meningen ”You´re a cheap, lousy faggot”, men faktum kvarstår: sången håller mer än väl ställningarna som en av de verkliga julklassikerna.

Här en genomarbetad videoversion med Shane och brittiska sångerskan Kirsty McColl (1959-2000):

http://www.youtube.com/watch?v=o89yo5UmGD4

En charmig version med den irländske sångaren Christy Moore och damkör kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=xYyVmjeK1MU

The Popes blev Shane MacGowans kompband sedan han blivit sparkad av The Pogues på grund av oprofessionellt beteende. Under senare tid har dock Shane och The Pogues återförenats; gruppen har hyllats som en innovativ förnyare av den  irländska folkmusiken. Om MacGowan kan det sägas att han, fastän uppvuxen i London, är fast förankrad i den traditionella irländska kulturen. Hans stora förebild som sångare är Luke Kelly (1939-84) i den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners.

Jem Finer, Shane MacGowan och Spider Stacy i The Pogues.

Det judiska Polen (II): Massakern i Józefów

Dags för andra bloggartikeln där jag redovisar erfarenheter från min studieresa om Förintelsen i Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 24-31 augusti. Jag utlovade i första artikeln, om Bodzentyn och Kielce, att det skulle bli sammanlagt tre artiklar. Jag har nu reviderat den planen till att omfatta fyra artiklar. Ämnet denna gång är det som hände i det lilla polska samhället Jósefów i sydöstra Polen, cirka 45 kilometer från gränsen till Ukraina, 1942.

Det beräknas att i mitten av mars 1942, två månader efter den beryktade Wannsee-konferensen i Berlin om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan,var fortfarande 75 till 80 procent av Förintelsens offer i livet; mellan 20 och 25 procent hade dödats vid den tidpunkten. Knappt ett år senare, i februari 1943, var statistiken den omvända. Lejonparten av det nazityska massmordet på judarna skedde i Polen i vad som närmast kan liknas vid ett ”blixtkrig” med förfärande intensitet. Denna operation krävde en massiv offensiv med insättande av stora insatsgrupper. Samtidigt som detta skedde hade den tyska offensiven i Ryssland gått in i ett alltmer osäkert skede.

På morgonen den 13 juli 1942 gick den tyska 101. Polizei-Bataillon der Reserve  (Reservpolisbataljon 101) under ledning av major Trapp in i det lilla polska samhället Józefów, som ligger i Lublin-regionen i sydöstra Polen. Uppgiften var på papperet okomplicerad – man skulle skjuta byns judiska befolkning. Denna  hade redan tidigare drabbats av den nazityska folkmordspolitiken, då omkring 130 judar hade skjutits till döds på öppen gata den 11 maj av medlemmar i antingen Gestapo (Geheime Staatspolizei) eller Schupo (Schutzpolizei). Och den 13 juli, samma dag som den omtalade massakern ägde rum, mördades 300 unga judiska män från orten ombord på ett tåg som skulle föra dem till tvångsarbete i Lublin.

 Ett minnesmärke över hjältar från Józefów 1863 respektive 1939-44.

Józefów hade grundats 1725 på den plats där den lilla floden Niepryszka springer fram. Vid Polens första delning kom den lilla staden 1772 att tillhöra Österrike. 1809 blev den en del av Herzogtums Warschau (hertigdömet Warszawa) då detta bildades. 1870 förlorade Józefów sina stadsrättigheter, vilka man inte återfick förrän 1988. I dag bor omkring 2500 personer på orten.

Massakern i Józefów har blivit internationellt känd främst tack vare den amerikanske historikern Christopher R. Brownings bok Ordinary Men (på svenska Helt vanliga män, Norstedts 2006, 282 sidor). Boken är en av de mest uppmärksammade som skrivits om Förintelsen under senare år och bygger på författarens minutiösa efterforskningar kring den tyska Reservpolisbataljon 101 från Hamburg i norra Tyskland. Brownings huvudtes är att de medelålders män som tjänstgjorde i denna militära enhet – de ansågs för gamla för att tjänstgöra i Wehrmacht eller SS – inte alls var några monstra i människoskepnad utan tvärtom helt vanliga män, vilka under speciella förhållanden blev kapabla till omänskliga gärningar.

Det var således inte enbart grymma insatskommandon som massakrerade judar inom ramen för den tyska offensiven i östra Europa. För att den slutgiltiga lösningen skulle kunna genomföras fick också vanliga ordningspoliser rycka in, och här var Reservpolisbataljon 101 ingalunda ensam. Browning ger en rad exempel på utrotningsaktioner av detta slag, men det är alltså det som skedde i Józefów jag valt att behandla här – främst för att jag besökt platsen.

Jag citerar Browning:

”Det var troligen den 11 juli som Globocnik (Odilo Globocnik, SS- och polischef, chef för judeutrotningen i det polska så kallade Generalguvernementet) eller någon i hans stab kontaktade major Trapp och informerade honom om att reservpolisbataljon 101 hade fått uppdraget att samla ihop de 1800 judarna i byn Józefów ett trettiotal kilometer sydost om Bilgoraj. Denna gång skulle flertalet judar dock inte förflyttas. Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skickas till ett av Globocniks läger i Lublin. Kvinnor, barn och åldringar skulle helt enkelt skjutas.”

Major Trapp var omvittnat upprörd över att ha tvingats mottaga denna order och lär ha gråtit som ett barn. Han uppges ha sagt till sin chaufför: ”Om den här judehistorien någonsin vedergälls i detta jordiska, så Gud nåde oss tyskar.” Medan bataljonens befälhavare for runt och grät och beklagade sig högljutt över den givna ordern började dock mannarna i enheten förbereda sig för uppgiften. Browning igen:

”Underbefälen delade in en del av manskapet i patruller om två, tre eller fyra och skickade in dem i de judiska delarna av Józefów. Andra utsågs till livvakter och posterades längs gatorna mot torget eller på själva torget. När judarna drevs ut ur sina hus och de som inte kunde förflytta sig sköts, fylldes luften av skrik och gevärsskott.”

Helt vanliga tyska män som blev Hitlers villiga bödlar.

Större delen av mördandet skedde i en skog på två sidor om en väg ett par kilometer från Jósefów. Dit fördes judarna i grupper om 40-50 personer, och båda exekutionsplutonerna fick förflytta sig i skytteltrafik mellan avlastningsplatsen vid vägen och skogen under hela dagen den 13 juli. Det hör till saken att major Trapp på morgonen hade erbjudit de äldre i bataljonen att stiga åt sidan om de inte trodde att de skulle orka med uppdraget. Bara tolv man av nära 500 hade gjort så utan att behöva riskera några efterräkningar.

Vid den rättegång som följde många år efter kriget – de åtalade fick försumbara straff eller frikändes – sökte de flesta ursäkta sig med att de inte hade annat val än att lyda order, men riktigt så enkelt var det ju inte. Soldaterna hade i början av operationen erbjudits att lämna in sina gevär och avstå från mördandet, men bara en handfull hade gjort detta. I stället gjorde man gällande att vid den tidpunkt då Trapp kom med sitt erbjudande hade man inte uppfattat vad han sade just då. Senare blev det för sent. En polisman erkände att han dödat ett 20-tal judar innan han fick nog.

En av bataljonens medlemmar, en 35-årig metallarbetare, gav följande bisarra och samtidigt oerhört skrämmande vittnesmål:

”Jag ansträngde mig att skjuta enbart barn, och det gick. Det var så att mödrarna höll barnen i handen. Min kamrat bredvid sköt då modern och jag sköt hennes barn, eftersom jag resonerade som så att barnet trots allt inte kunde leva vidare utan sin mor. Det skulle så att säga döva mitt samvete att jag befriade barn som var oförmögna att leva vidare utan sina mödrar.”

Medlemmarna i 101. Polizei-Bataillon der Reserve var alltså knappast ondskefullare än folk i gemen men blev ändå Hitlers villiga bödlar genom de speciella omständigheter som var för handen. Under följande 16 månader deltog samma enhet i mördandet av 38 000 judar och skickade iväg ytterligare 45 000 till koncentrationslägret Treblinka.

Transport till förintelselägret Treblinka.

Utanför Józefów finns ett enkelt minnesmärke i sten från 1974 i ena skogskanten vid den väg som skär igenom skogen där judarna sköts och sedan kastades  i massgravar. Eftersom minnesmärket restes under kommunisttiden anges att de mördade var offer för ”hitlerismen”; kommunisterna var inte villiga att erkänna att nazismen faktiskt var en socialistisk rörelse, vilket ju termen ”nationalsocialism” ger vid handen.

Det judiska Polen (I): Bodzentyn och Kielce

Jag hade nyligen förmånen att få göra en studieresa till Polen i arrangemang av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Här följer den första av tre bloggartiklar med intryck från denna resa. Syftet var främst att studera den nationalsocialistiska Förintelsen.

I resan ingick också den högtidliga återinvigningen av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn, vilken restaurerats bland annat med hjälp av bidrag från Sverige och SKMA. Eftersom jag själv bidragit med en slant var det en särskild upplevelse att bevista denna invigning, som skedde i närvaro av bland andra Polens chefsrabbin Michael Schudrich samt kantorn vid Stora synagogan i Stockholm, Maynard Gerber. Medverkade gjorde även Bodzentyns borgmästare samt representanter för den katolska kyrkan, vars kyrkoherde bidragit aktivt till upprustningen.

Den viktigaste deltagaren var dock utan tvivel Max Safir (född Manes Szafir), en av de få judar i Bodzentyn som överlevde Förintelsen och som sedan många år är bosatt i Sverige; att den obrutne och fysiskt kraftfulle Max är 84 år kan man knappast tro! Det var meningen att Max pappa, Icek Szafir, skulle ha tagit hand om platsen – sedan kom dock kriget emellan och fadern dog i en gaskammare.

 

 Motoriserade tyska trupper i Polen under Andra världskriget.

Den judiska begravningsplatsen i utkanten av den lilla staden Bodzentyn, belägen nordväst om Kraków, var allt som blev kvar då ghettot i staden likviderades av de tyska styrkorna 1942. De första judarna bosatte sig i Bodzentyn kring sekelskiftet 1700/1800. Det dröjde emellertid till 1862 innan de ”mosestroende” tillerkändes medborgerliga rättigheter, och 1876 erkändes den judiska församlingen officiellt av de lokala myndigheterna. 1917 uppgick Bodzentyns befolkning om nära 4000 personer till nästan hälften av judar. De miserabla förhållandena under mellankrigstiden med ty åtföljande emigration, icke minst till Toronto i Kanada, gjorde dock att den judiska befolkningen reducerades ner till cirka 30 procent före Andra världskrigets utbrott. Flera ättlingar till dessa fanns för övrigt med vid den ovan nämnda återinvigningen av Bodzentyns judiska begravningsplats.

Förhållandet mellan Bodzentyns etniskt polska och judiska kommuniteter hade länge varit relativt gott, låt vara att det förekom antisemitiska aktioner. David Rubinowicz, en pojke som var bosatt i Bodzentyn och vars dagbok återfanns efter kriget samt utkom i svensk översättning 1960 med titeln Davids dagbok, skriver följande om en sådan incident i Krajno inte långt från Bodzentyn:

”12 februari. Efter frukosten gick vi ut för att skotta snö, trots att ingen sagt till om det, för vägen hade blivit igensnöad under natten. Jag kände igen församlingsvakten, frågade honom vart han skulle och han sa, att han var på väg till byäldsten med ett anslag.(…) Det var (…) en karikatyr av judarna. (…) Överskriften på anslaget är följande: Juden är en bedragare, din ende fiende. Och under står skrivet: Stanna, broder, och begrunda/Hur du drivs av judehundar./Råttor i din mat du får,/I din mjölk de vatten slår,/Deg där feta maskar krälar/Knådar de med judehälar./ När vakten spikade upp det gick folk just från skottningen och de skrattade så att jag fick ont i huvudet.”

Polens första ghetto tillkom första krigsåret 1939. Inom drygt ett års tid fanns det drygt 100 ghetton. Till dessa ghetton tvångsförflyttades judar från närliggande områden, men också judar vilka deporterats från Tyskland, Österrike och andra delar av det tyskockuperade  Europa. Till Bodzentyn, där det vid tillfället fanns omkring 1100 judar, fördes ett större antal judar från staden Plock hösten 1940. Från våren 1941 hänvisades judarna i Bodzentyn till ett getto och fick inte lämna staden. De som rörde sig i den övriga staden utan giltig passersedel sköts med nackskott av nationalsocialisterna. Liksom i alla andra polska getton var förhållandena i det i Bodzentyn omvittnat hemska.

Liksom i andra naziockuperade polska städer tvångshämtades Bodzentyns judiska och polska män och pojkar till tvångsarbeten av olika slag. Max Safir sattes att arbeta i bland annat Herrmann Goering Werke i närbelägna Starachowice, där ammunition tillverkades. Här, liksom i sågverket och stålverket, förekom omänskligt hårt tvångsarbete. Max Zafir undgick med knapp nöd att skjutas av en tysk befattningshavare. Han fortsatte sedan till andra anhalter inom ramen för den tyskledda judeutrotningen, bland annat förintelselägret Auschwitz.

 Bodzentynområdet.

 

Likvideringen av ghettot i Bodzentyn skedde hösten 1942. Aktionen verkställdes i samband med den judiska högtiden Jom Kippur och gick till så att alla judar samlades på stadens torg för att därpå föras till den närliggande staden Suchedniów. Härifrån togs de till dödslägret Treblinka och gick under i Förintelsen. När man spankulerar omkring i dagens fridfulla småstadsidyll, kanske slinker in på en bar och inmundigar ett glas av det goda polska ölet Zywiec, är det nästan omöjligt att föreställa sig de fruktansvärda scener som måste ha utspelt sig här en gång.

Inte så långt från Bodzentyn ligger den större staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn. Det var i Kielce Max Safir växte upp. Liksom i andra polska städer drabbades Kielces judar av de tyska nazisternas hårda ockupations- och förintelsepolitik, men det är för en pogrom som inträffade mer än ett år efter krigsslutet som Kielce är mest beryktat i antisemitiska sammanhang.

Huset som är förknippat med denna sinistra del av Polens historia ligger på gatan Planty 7 strax intill ån som flyter genom staden. Den 4 juli 1946 spreds ett rykte om att en liten pojke som försvunnit hade tillfångatagits av stadens judar, som antogs skulle använda pojkens blod för att utföra religiösa ritualer – ett stående inslag i den antisemitiska mytbildningen genom historien. Våldsamma upplopp utbröt och 42 judar, vilka anlänt till Kielce efter krigsslutet, massakrerades. Bland dödsoffren fanns en gravid kvinna, ett nyfött spädbarn samt tonåringar från en kibbutz. Attackerna hade framprovocerats av stadens kommunistiska myndigheter genom dessas inkompetenta hantering av den explosiva situationen.

Pogromen i Kielce var den värsta i sitt slag, men det förekom antisemitiska eruptioner och försök till pogromer över hela det efterkrigstida Polen i städer som Kraków, Rzeszów, Tarnów, Kalisz, Lublin, Paczewo och Kolbuszowa. I inget av dessa fall tycks de styrande kommunisterna, som tillskansat sig makten i Polen efter krigsslutet, hade brytt sig nämnvärt. Kommunisterna hade därtill sin egen antijudiska agenda, vilket var en naturlig sak i det sovjetdominerade Östeuropa (liksom i själva Sovjetunionen) där judarna användes som syndabockar för samhälleliga fel och brister.

Efter den fruktansvärda pogromen i Kielce valde tusentals judar att fly Polen, och samma sak upprepades vid flera andra tillfällen under den efterföljande historien där den största utvandringsvågen skedde i samband med antijudiska utrensningar 1968. I dag finns omkring 5000 judar kvar i ett Polen där en gång närmare hälften av befolkningen hade judiska anor.

 Offren för Kielce-pogromen 1946 begravs inför en stor folkmassa.

Frågan är om de antisemitiska stämningarna helt har dött ut i Kielce. På den byggnad som en gång inrymde stadens synagoga syns nämligen resterna efter några ditklottrade rader med texten ”Kaiole do Izraela”, vilket lär vara polska för ”Död åt Israel.”

Zarah!

Jag gjorde under den gångna sommaren en minnesvärd utflykt till Zarah Leander-muséet, inrymt i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet i Östergötland. Muséet är beläget inte långt från Häradshammars kyrka, där Zarah själv och hennes tredje man, Arne Hülphers, är begravda. I närheten ligger även godset Lönö, där fru Zarah bodde från sin återkomst till Sverige 1943 fram till sin död 1981. På länken nedan sjunger Zarah Leander duett med Birgit Nilsson i TV 1977:

http://www.dailymotion.com/video/x76mic_zarah-leander-and-birgit-nilsson-si_music

Vi som tillhör en litet äldre generation är väl bekanta med den färgstarka divan Zarah Leander, som utan tvivel är en av Sveriges främsta sångartister genom alla tider och i sin genre fullt i klass med operastjärnan Birgit Nilsson. Vi minns Zarahs framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” och Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” i den svenska statstelevisionen och ryser med välbehag vid minnet av den av henne framförda ”Vill ni se en stjärna”. Vi minns även anklagelserna mot henne om att ha varit nazist; hon levde och verkade trots allt i Nazityskland åren 1936-43 och umgicks i de högsta nationalsocialistiska kretsarna. Hon träffade Hitler själv, och propagandaminister Joseph Goebbels tillhörde hennes devota beundrare.

Underbara Zarah!

När Lasse Holmqvist en gång i TV frågade Zarah om hon varit nazist svarade hon med ett rungande ”nej”. Och det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander någonsin var ideologiskt medveten nationalsocialist. Hur kan hon då ha levt, sjungit och spelat in film i Hitlers Tyskland under sju års tid? Svaret på den frågan kan delas in i två delar: dels ville hon göra karriär, bli berömd och tjäna mycket pengar; dels var hon en fullfjädrad politisk idiot. Zarah Leander hade anbud från såväl USA som England att göra sin lycka i dessa länder. Att hon ändå valde Tyskland bottnar i att det låg närmare Sverige såväl geografiskt som kulturellt och att tyska var det språk hon behärskade bäst. Politiska överväganden spelade ingen som helst roll i hennes beslut att flytta till Tyskland. Något som det naturligtvis finns all anledning att beklaga. Här följer en sånginsats i filmen ”Die grosse Liebe” 1942:

http://www.youtube.com/watch?v=xp6l59mZojM

Zarah Leander är en av mina absoluta artistfavoriter. Hennes välmodulerade och kraftfullt uttrycksfulla contraaltröst var sensationell, vilket fick revykungen Ernst Rolf att anställa henne på stående fot efter att ha hört henne provsjunga hösten 1929. Rolf skall, enligt författaren Bosse Schön i boken Zarah Leander. Säkerhetspolisens hemliga akt (Bosse Schöns förlag 2008) ha sagt till den 22-åriga sångerskan från Värmland: ”Ni var fanimej en överraskning, ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Den 27 oktober 1929 debuterade unga Zarah, 172 centimeter lång och med 41,5 i skonummer, hos Rolf i Borås anrika träteater.

Sara Stina Hedberg föddes i Karlstad den 15 mars 1907. Hon var rödhårig och blev tidigt närsynt. Fadern, Anders Hedberg, var en stabil karl om 140 kilogram och framgångsrik fastighetsmäklare under det att modern, Mathilda, var sprungen ur en släkt bestående av huvudsakligen godsherrar och ämbetsmän. Det skall tilläggas att fader Anders desslikes var musikalisk och en hejare på flöjt. Familjen var klart välbärgad och bodde i tio rum med egen tvättstuga. Det förväntades av unga Sara, som hade fyra bröder, att hon skulle gifta sig till ett högborgerligt hem  och skapa trivsamma levnadsförhållanden för make och barn. Den praktiska utbildningen härför inleddes omedelbart efter den åttaåriga flickskolan.

Men unga Sara Hedberg ville annorlunda: hon närde flickdrömmar om att bli aktris, en på intet sätt respektabel syssla vid denna tid. 1926, vid 19 års ålder, träffade Sara skådespelaren Nils Leander som gått på Statens scenskola och var premiärelev på nationalscenen Kungliga dramatiska teatern. Sara och Nils ingick äktenskap samt flyttade in hos Saras svärföräldrar – svärfar Pontus Leander var präst – i prästgården Risinge nära östgötska Finspång. 1927 föddes dottern Boel och 1929 sonen Göran. På lediga stunder lyssnade Sara Leander i smyg på radio – vilket ansågs vara höjden av synd i det rekorderliga prästhemmet – och fastnade särskilt för kupletten ”Vill ni se en stjärna, se på mig”, exekverad av idolen Margit Rosengren till ackompanjemang av Ernsts Rolfs revyorkester. Sången handlade för övrigt om filmstjärnan Greta Garbo. Här undrar Zarah – på tyska – om kärlek kan vara synd:

http://www.youtube.com/watch?v=0zDL4j9haQ0&feature=related

Äktenskapet med Nils Leander knakade i fogarna och upplöstes snart, varpå Sara Leander flyttade till moder Mathilda i Stockholm med barnen. I tvårummaren på Torsgatan bodde även Saras två yngre bröder. Fader Anders hade avlidit året innan. I Stockholm debuterade Zarah Leander, som hon numera skrev sitt artistnamn, i revyn ”Det glada Stockholm” och gjorde stor lycka. Sommaren 1930 blev Zarah av den legendariske Gösta Ekman erbjuden att spela titelrollen Hanna Glavari i operetten ”Glada änkan” av Franz Lehar med Ekman i den manliga huvudrollen som greve Danilo. Leander lyckades genom aggressiv förhandlingsteknik dubbla den lön hon erbjudits av Ekman och fick den då hisnande summan av 6000 kronor i månaden.

Gösta Ekman spelade mot Zarah Leander 1930.

Några månader efter den lyckosamma debuten i ”Glada änkan” ingick den frånskilda Leander äktenskap med journalisten Vidar Forsell, son till operachefen John Forsell. De närmaste sex åren etablerade sig Zarah Leander som stor stjärna i Sverige, och 1936 – samma år som de olympiska spelen i Berlin inföll – fick hon sitt internationella genombrott i operetten ”Axel vor des Himmels Tor” som hade världspremiär i Wien i närvaro av bland andra Österrikes kansler Kurt Schussnigg.

Zarah Leander gjorde succé pyramidale i Wien; publiken hade aldrig hört tillstymmelse till något liknande, en primadonna som varken var sopran eller alt utan snarare tenor (lyssna till exempelvis Ernst Rolf eller Jan Malmsjö så förstår ni vad jag menar).  När Die Leander tre månader efter Wien-premiären spelade in sin första tyskspråkiga film, ”Premier”, hade hon redan begått 138 operettföreställningar inför sammanlagt 210 000 personer. Den kedjerökande och fräkniga operettstjärnan från Sverige engagerades omsider av det tyska filmbolaget Ufa, men först sedan myndigheterna fått bekräftat att hon var så kallat renrasig. Zarah stod på tröskeln till det stora internationella genombrottet.

Zarah Leander accepterade således att göra karriär i det nationalsocialistiska Tyskland, där Adolf Hitler och nazistpartiet NSDAP hade tagit över regeringsmakten efter valsegern 1933. Men hon var mån om att hålla den politiska makten på armlängds avstånd och vägrade gå med i såväl Reichsfilmkammer som NSDAP. De tyska myndigheterna tvingades acceptera detta, eftersom de ville behålla sin stora stjärna. Det är ingen hemlighet att Zarah Leander tjänade för sin tid astronomiska penningsummor i Tyskland; hon blev därmed Tredje rikets högst betalda aktris. Sammanlagt gjorde hon 14 filmer för Ufa, filmer som givetvis spelade en betydande roll i den nazityska propagandan. Se nedan en länk till en sång med klart propagandistiska övertoner:

http://www.youtube.com/watch?v=p8D126NPTrU&feature=related

Zarah Leander träffade rikskansler Adolf Hitler veterligt endast en gång. Det skedde på våren 1939 efter sista inspelningsdagen av den antibrittiska propagandafilmen ”Das Lied der Wüste”. Leander berättade om mötet i sina första memoarer Vill ni se en diva? (Wien 1958). Enligt den svenska sångerskans berättelse undrade hon, helt fräckt, om Hitler aldrig försökt göra något åt sin hopplösa frisyr. Hitler svarade att han försökt med allehanda pomador och andra medel, men att en ostyrig test envisades med att hänga ned i pannan. Renlevnadsmannen Hitler visade sig också ganska irriterad över att Leander ville ta ett bloss efter maten (hon rökte det svenska cigarrettmärket Stamboul, som hennes bröder försåg henne med).

Mer kontakt hade Zarah Leander då med den diaboliske Joseph Goebbels, som förgäves försökte få den svenska stjärnan i säng. Vid ett tillfälle skall Goebbels ha pikat Die Leander för hennes judiska förnamn, men den svenska stjärnan blev inte svarslös. Hon skall ha genmält: ”Hur är det med ert eget förnamn; Joseph, det är väl klart judiskt?” I filmen till den här länken har Zarahs rollgestalt kärleksbekymmer:

http://www.youtube.com/watch?v=m20La_Sg4Dc

Medan hon gjorde karriär i Tyskland inköpte Zarah Leander egendomen Lönö på Vikbolandet i Östergötland (egendomen innehas i dag inom parentes av riksdagens talman Per Westerberg). Zarah insåg efterhand mycket väl att Tyskland skulle förlora kriget och att det då gällde att ha en tillflyktsort. Den 15 april 1943 lämnade hon således Tyskland och flyttade till Lönö, där hon småningom etablerade sig som herrgårdsfru tillsammans med sin tredje man, pianisten Arne Hülphers. Tidigt spreds rykten av illvilliga tungor om att Zarah Leander skulle ha varit nazitysk spion, och hos säkerhetspolisen finns en hel drös med rapporter som går ut på detta. Bosse Schön visar dock i sin bok att inget av dessa rykten var sant.

Detta hindrade inte att Zarah Leander drabbades av en veritabel hatkampanj när hon återvände till Sverige. Den välkände artisten och teaterchefen Lasse Dahlqvist i Göteborg försäkrade att han inte skulle anställa Leander ens ”om de kastade henne efter mig”, medan revydirektören och kuplettsångaren Karl Gerhard kallade henne för ”politisk idiot”. Sistnämnda omdöme menade Zarah själv var rättvisande. ”Jag vet inte vad politik är och intresserar mig inte för det”, förklarade hon 1944. I stället, sade hon, hade hon valt sig själv och sin familj.

 

Zarah Leander med sin mångårige beundrare Karl Gerhard.

Om den bisexuelle Karl Gerhard kan det nämnas att han, enligt uppgift till mig av Leanders allt-i-allo Brigitte Pettersson, alltid var en hängiven beundrare av Zarah och hemskt gärna ville gifta sig med henne som han också – trots att han ideologiskt stod långt till vänster – försvarade mot angreppen hon utsattes för de första åren i Sverige efter hemkomsten. Leander nobbade dock Gerhard till förmån för sin Hülphers, som hon gifte sig med i Göteborg 1956.

Efter en tids ”karantän” tog dock Zarah Leanders karriär upp sig igen, och på 1950-talet återvände hon till såväl Tyskland som Österrike och gjorde stor succé med skivinspelningar, revyer och konserter. Också i Sverige togs hon efter lång tvekan till nåder och kämpade på som artist in i det sista trots hinder som en tilltagande synsvaghet – i slutet av sin levnad var hon blind – och cancer. När hon dog på Danderyds sjukhus 1981 var hon 74 år gammal. Då hade hon 353 skivinspelningar bakom sig.

Sist en kort hyllning i bild och ton till denna stora artist med Tove Janssons och Erna Taoros ”Höstvisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=WrYnM5Dwldc

Jimmie har ordet!

En av förutsättningarna för mitt beslut att bli medlem i Sverigedemokraterna (SD) i början av 2008 var den nyorientering partiet undergått sedan den nya partiledningen med Jimmie Åkesson som partiordförande kom till 2005. Jag hade dessförinnan följt partiets göranden och låtanden under många år, och hälsade exempelvis utträdet 2001 av de personer som senare bildade Nationaldemokraterna (ND) med tillfredsställelse. Redan detta hade visat att SD var på väg bort från den gamla extremnationalismen, även om media naturligtvis ända upp till nu envisas med att tala om ”främlingsfientlighet” och liknande.

Jag har inget särskilt emot den föregående partiledaren Mikael Jansson, numera SDs ”starke man” i Göteborg. Tvärtom ser jag honom som en god partibroder och en klar tillgång för Sverigedemokraterna. Enligt min uppfattning är emellertid Jimmie Åkesson ett starkare kort som partiledare. Genom sin ungdom och sympatiska framtoning, samtidigt som han i alla sammanhang är skärpt och väl påläst, är han ett idealiskt val på den oerhört utsatta position han sedan fyra år bekläder.

 Jimmie Åkesson bokdebuterar med i Åkesson om…

Denna bild av den numera 30-årige Jimmie Åkesson förstärks när man tar del av hans bok Åkesson om… (Blåsippans förlag 2009, 68 sidor). I boken redovisas Jimmies veckobrev från sista kvartalet 2008. Resultatet blir, som det heter i baksidestexten, ”(…) ett dokument över periodens politiska skeenden, i stort och smått, betraktade ur ett Sverigevänligt perspektiv.”

Jag är normalt ingen ivrig läsare av alster från personer som har höga poster inom den offentliga politiken. Risken är överhängande att det skrivna blir ett blodlöst och tillrättalagt vittnesbörd om hur fantastisk vederbörande är och hur otroligt bra hans eller hennes parti är. Och nästan alltid blir slutresultatet just detta och därtill ett tröttsamt uppstaplande av politiskt korrekta floskler på varandra. Det är därför det är så välgörande att Jimmie Åkessons skrift avviker från den normen.

Åkesson tvekar exempelvis inte att ta upp också politiskt mindre opportuna ämnen. Som när han i ett veckobrev från vecka 42 2008 skriver om den österrikiske nationalistledaren Jörg Haider i anledning av dennes tragiska död. ”Det känns overkligt att i lördags vakna till nyheten om Jörg Haiders död”, skriver Åkesson och fortsätter: ”Alldeles nyss hade han fått sin politiska revansch, kommit tillbaka som vinnare och skulle återigen spela en avgörande roll för regeringsbildandet efter ett val i Österrike. Knappt tio år efter den historiska skrällsegern och EU:s efterföljande bojkott. Och så tog allt slut, i en bil på väg till sin mors 90-årsfirande.”

Jag kan inte påstå att Jörg Haider har tillhört mina allra största favoriter genom åren, men däremot har jag vänt mig mot den demonisering och djävulsmålning han på ett så hänsynslöst sätt varit föremål för. Vid ett tillfälle fick jag nog när en lokal miljöpartist i Södertälje krävt bojkott av Österrike i anledning av Haiders maktposition. I en debattartikel i Länstidningen den 6 mars 2000 uppmanade jag följaktligen vederbörande att ta en Zipfer (ett gott österrikiskt öl) och glömma bojkotten.

 Jörg Haider, R. I. P.

Jimmie Åkesson framför som sin mening: ”Jörg Haider var ingen extremist. Han var en framgångsrik, europeisk politiker som ledde sitt i grunden liberala parti till såväl nationell insikt som historiska framgångar. En outtröttlig politiker som inte gav upp när motgångarna tog över, utan som föll, började om och lyckades på nytt. Det är så vi Sverigevänner ska minnas honom, som den kämpe och politiska förebild han var.”

Personligen vill jag här betona ”politiska”. Att sätta sig i en bil efter att ha dragit i sig ett helrör whiskey på en gayklubb (eller hur det nu var) och därpå maxa upp bilen i 142 kilometer i timmen är ju definitivt inte något förebildligt!

Vecka 42 skriver Jimmie även, i anslutning till SVTs storsatsning ”Dansbandskampen”, om den så kallade dansbandsdöden. Han erkänner att han är ”ganska usel på det där med att dansa.” Där kan vi ta varandra i hand, Jimmie! Jag kan själv gå ett steg längre och tillstå att jag personligen är tämligen främmande inför denna typ av musik. Ändå tvingas jag  konstatera att oerhört många svenskar uppskattar dansbandsmusik. Detta har också Sverigedemokraterna tagit fasta på, och klubbade vid partiets riksårsmöte i maj 2008 igenom en motion om att avskaffa straffbeskattningen på dansbanden och deras publik (”dansbandsmomsen”).

Åkesson berör det faktum, att om man vill besöka konserter med utländska storheter så ligger momsen på biljettpriset på sex procent; detsamma gäller konsumtion av teater, bio, opera och balett. Men, framhåller Jimmie: ”Om jag däremot föredrar att gå och lyssna på Lasse Stefanz, Flamingokvintetten eller Torgny Melins läggs 25 % på biljettpriset.” Med andra ord – det som har drag av äktsvensk folklighet över sig behandlas styvmoderligt, medan det som anses vara ”finare” hamnar i skamvrån.

Som sagt, jag är ingen dansbandsälskare – jag föredrar exempelvis opera och irländsk folkmusik. Det hindrar inte att jag inser det relevanta i Åkessons och Sverigedemokraternas ställningstagande.

En av mina hjärtefrågor rör det vildvuxna våld som breder ut sig i samhället och som, om det tillåts förgrena sig i än högre usträckning, hotar vårt samhälles själva fortbestånd. Den frågan tar Jimmie Åkesson upp i ett veckobrev vecka 51. Han  utgår från den helt oacceptabla situationen i Rosengård, som är ett direkt resultat av tidigare regeringars mångkulturella och invandringspolitiska flummerier. Han nämner även exemplen Göteborg och Södertälje. Eftersom jag själv är såväl bördig från som bosatt i Södertälje berörs jag djupt av Åkessons text. Jag tvingas så gott som varje  dag i lokalavisan Länstidningen se svarta rubriker om butiksbränder, massvåldtäkter, misshandelsfall, attentat mot restauranger, grova rån och i förekommande fall även bestialiska mord.

Åkesson och SD tvekar inte om vad som bör göras. Jag citerar ur det aktuella veckobrevet:

 Polisens nationella insatsstyrka i aktion under Göteborgs-kravallerna 2001.

”Sverigedemokraterna kräver att lagstiftningen ses över så att straffen för den här typen av samhällsomstörtande brottslighet skärps och att en möjlighet att utfärda undantagstillstånd införs. Vi kräver också att den nationella insatsstyrkan omedelbart skickas till Rosengård för att bistå den ordinarie polisen i arbetet med att återställa ordningen. Malmö kommun måste dessutom utfärda ett temporärt utegångsförbud på kvällstid för omyndiga personer utan målsmans sällskap.”

Det politiska etablissemanget brukar inför den här typen av förslag tala om”överreaktion” och om att ”ropa på polis” och att detta inte ”löser de bakomliggande problemen.” Det är emellertid inte alls frågan om överreaktion när man kallt tvingas konstatera att så här kan det inte fortsätta. Då är det faktiskt inte bara befogat utan också nödvändigt att föreslå skärpta straff och att ropa på polis. Sådana åtgärder kanske inte löser alla problem, bakomliggande eller andra. Å andra sidan har den hittills förda flumpolitiken inte heller löst några problem utan tvärtom förvärrat dem!

Det har på senare tid hävdats att situationen förbättras i problemområden såsom Rosengård i Malmö och Hovsjö i Södertälje. Det är kanske sant att det blivit något lugnare. Icke desto mindre tillhör det alltjämt vardagen att det förekommer skadegörelse, att bilar sätts i brand, att familjer och enskilda utsätts för grova trakasserier och att det både misshandlas och våldtas i de här områdena.

Jimmie Åkesson tar i boken upp en mängd skiftande ämnen. Några exempel:

Lagen om samkönade ”äktenskap”; presidentvalet i USA; den pågående industrikrisen; djurskydd och djurtransporter; SDs framgångsrika kommunkonferens i Gävle; sörmländska socialdemokrater som i kölvattnet av Haiders död önskat livet ur Jimmie Åkesson;  behovet av rättvisa betyg i våra skolor; äktenskapets verkliga innebörd; missvisande och till intet förpliktande moderatretorik om invandringen; Sveriges ratificerande av Lissabonfördraget utan att lyssna till folkets röst; behovet av kriminalisering av sexövergrepp mot djur; om spektaklet ”Halal-TV”; om den traditionella julen. Med mera.

Svenska massmedier och etablerade politiker tjatar till förbannelse om att Sverigedemokraterna skulle vara ett ”enfrågeparti” som bara är intresserat av att stoppa invandringen. Jimmie Åkessons bokdebut ger en helt annan bild av hur det egentligen förhåller sig. Boken borde därför massdistribueras till tidnings-, TV- och radioredaktioner samt landets alla partikanslier. Inte för att jag förväntar mig allmän bot och bättring, men några av Åkessons välformulerade korn kanske faller i god jord.

Slutligen vill jag också uppmana alla sverigedemokrater, som inte redan gjort det,  att beställa och läsa vår partiledares skrift Åkesson om… Den hundralapp boken kostar är väl investerade pengar. Boken är icke minst en provkarta på några av de frågor som borde beröra varje svensk!

Djurrättsextremister slår till igen

Låt mig, för missförstånds undvikande, redan inledningsvis fastslå att jag är en varm anhängare av en god djurhållning. Jag känner en instinktiv sympati och respekt för sansade människor som arbetar för att djur skall behandlas väl.

Vad jag däremot inte ställer upp på är den militant politiska djurrättsextremism som exempelvis yttrar sig i attentat mot pälsbutiker, anläggningar för djurförsök och snabbmatsrestauranger eller frisläppandet av minkar och andra djur i fångenskap. Den sistnämnda typen av aktioner leder alltid till att djuren i fråga tvingas ut i en tillvaro de inte är skickade för, varför de ofelbart går mot en tillvaro av lidande och död samt dessutom förorsakar sådant. Minkar, för att ta det exemplet, är nämligen hänsynslösa rovdjur, mördarmaskiner som ger sig på allt i deras väg.

Lika vansinnigt är det att släppa ut burfåglar ur deras ombonade och trygga tillvaro i buren. De äldre av mina läsare minns nog att centerpolitikern Torsten Bengtson på sin tid väckte en motion i riksdagen om att alla burfåglar i Sverige skulle frisläppas. Rena dårpippin, med andra ord. Motionen kostade sannolikt Bengtson posten som riksdagens talman efter den borgerliga valsegern 1976.

 Bilden visar offer för ”befriade” minkar. (Foto: GP)

De militanta djurrättsaktivister och/eller militanta veganer, som regelmässigt förstör egendom för stora värden och hotar människor med anknytning till djurhantering och även deras anhöriga, är ett hot mot det civiliserade samhället av samma typ som AFA-aktivister och våldsdyrkande anhängare av Revolutionära fronten. I många fall rör det sig dessutom om samma personer. Dessbättre har jag intrycket att SÄPO har koll på de individer, nätverk och organisationer som är inblandade.

Den militanta djurrättsaktivismens handlingar förefaller komma och gå i vågor. Det har en längre tid varit relativt tyst kring denna form av terrorverksamhet, men en händelse med anknytning till läkemedelsjätten Novartis gör det befogat att hissa varningsflagg. Förra helgen förstördes nämligen en jaktstuga tillhörig Novartis VD Daniel Vasella i Österrike vid en explosionsartad brand. Den österrikiska polisen befarar att militanta djurrättsaktivister ligger bakom dådet.

Vasella har en längre tid varit föremål för en kampanj från militanternas sida till följd av Novartis samarbete med det brittiska laboratoriet Huntingdon Life Science (HLS). Djurrättsaktivisterna har under flera år angripit HLS med motiveringen att företaget plågar djur. Budskap som sprejats nära Vasellas hem och kyrkan han brukar besöka inbegriper slogans såsom ”Död åt Vasella” samt ”Vasella är en mördare”. Nyligen angreps också hans föräldrars grav. Moderns  urna fördes bort, och på graven lämnades budskapet ”Lämna HLS nu”.

Tongivande i kampanjen mot HLS är den brittiska aktionsgruppen Stop Huntingdon Animal Cruelty (SHAC) som syftar till att krossa HLS. Dessutom vänder sig SHAC mot läkemedelsföretag som samverkar med HLS såsom Novartis, Astra Zeneca, Bristol- Myers Squibb, Bayer och Sanofi Aventis. Dock har SHAC förnekat att man står bakom mordbranden mot Vasellas stuga, varför det kan röra sig om en ny terrorgrupp som är i farten.

Den nya vågen av militant djurrättsextremism har bland annat lett till att det svensk-skotska läkemedelsföretaget Astra Zeneca, med svensk bas i Södertälje, är i färd med att skärpa upp sina säkerhetsrutiner kring chefspersoner och anläggningar. ”Ja, det gör vi”, citeras Astras presschef Anna-Leena Mikiver i en artikel i Länstidningen i Södertälje den7 augusti. ”Men av säkerhetsskäl kan jag inte berätta vilka åtgärder vi vidtagit.” Astra Zeneca har redan, säger Mikiver,  en försvarlig grad av säkerhet men förstärker nu alltså denna.

Det kan tilläggas att det under sommaren har förekommit flera protestaktioner mot Astra Zenecas samarbete med HLS i Lund, Mölndal och Södertälje. Bakom dessa aktioner ligger organisationen Djurrättsalliansen, vilken motsätter sig alla former av djurförsök. Så hotbilden fanns där redan före attentatet mot Daniel Vasellas jaktstuga.

Frågan om djurs eventuella rättigheter inbjuder till filosofiska funderingar kring förhållandet mellan människor och djur. Jag såg nyligen ett avsnitt i den fantastiska amerikanska kriminalserien ”Law & Order” där denna fråga kom upp. Utgångspunkten var att en säkerhetsvakt vid ett företag som sysslade med AIDS-forskning, och i det sammanhanget bedrev djurförsök på apor, fritagit ett antal apor varvid en anställd vid företaget blev ihjälbiten av en apa som infekterats med AIDS-virus.

Gärningsmannen greps och lagfördes och dömdes slutligen skyldig till dråp på den anställde. Mannen försvarades av en advokat specialiserad på mål av detta slag, och ett av argumenten som fördes fram till försvar för handlingen att frita aporna i fråga var att en apa sannolikt känner större smärta vid försök av detta slag än vad ett gravt handikappat barn skulle göra. Det vill säga ett argument som påminner om den argumentation som brukar föras fram av den omstridde filosofen Peter Singer och dennes svenske motsvarighet Torbjörn Tännsjö.

 Åklagare Jack McCoy (Sam Waterston) i Law & Order.

Detta hjälpte nu inte, ty den erfarne distriktsåklagaren Jack McCoy (spelad av Sam Waterston)  fick gehör för sitt resonemang om att omsorg om människor i vårt samhälle alltid måste gå före omsorgen om djur. Detta utesluter inte att vi kan – och bör – känna djup omtanke om djurens väl och ve. Med detta sätt att resonera är det emellertid fullt befogat att bedriva djurförsök i syfte att få fram effektiva läkemdel mot allvarliga sjukdomar såsom AIDS.

Law & Order är en mycket realistisk och trovärdig kriminalserie, och utgången av rättegången mot djurrättsaktivisten var ingalunda given på förhand. Det skulle mycket väl kunna tänkas att juryn hade fattat starka sympatier för mannen, vars handlingar visserligen ledde till en människas död men som kunde tänkas ha en nobel motivation, och därför frikänt mannen. Nu blev det inte så, utan rättvisa skipades. Mord eller dråp på en människa kan aldrig rättfärdigas i kampen för djurs så kallade rättigheter.

Jag känner själv en djup sympati för våra vänner bland djuren, möjligen undantagandes animaliskt liv såsom fästingar och malariamyggor. Fortfarande minns jag med smärta en händelse jag var med om för 35 år sedan. Jag tvingades då avliva en fågelunge som fallit ur sitt bo under en tegelpanna på föräldragården och skadat sig svårt. Jag kommer med smärta att minnas det ögonblick då livet for ur fågelungen så länge jag lever.

Samma sak kan jag säga om det öde som vår sexåriga katt Moses gick till mötes. Vi var tvungna att överlåta honom åt en annan familj eftersom båda barnen i familjen blivit pälsdjursallergiker. Moses trivdes dock inte i sitt nya hem utan rymde och for därefter illa en längre tid. Slutligen togs han om hand av en ung pojke och hamnade på ett katthem. Jag får faktiskt tårar i ögonen när jag knackar ner dessa ord.

Men ändå. Djur har inte samma värde som människor trots att vi har de fysiska funktionerna gemensamma med djuren. Människor har sedan evärdeliga tider använt sig av djuren för att säkra sitt uppehälle. Människor var jägare och fiskare tusentals år innan de började bruka jorden och hålla boskap. Såsom varande kristet troende måste jag också ta hänsyn till det bud som ges redan i Första Mosebok i Tanakh, det vill säga den judiska bibeln även kallad Gamla testamentet, där det står att människan är skapad till Guds avbild och satt att råda över djuren och växterna.

Det finns naturligtvis olika grader av engagemang för djuren, och alla djurvänner är inte militanta extremister. Ett vanligt resonemang är att djuren fanns på jorden före människorna och att de därför har i princip samma värde som oss. Jag kan förstå varför man kan tillgripa detta resonemang, men jag tvingas ju samtidigt konstatera att det är motsägelsefullt och felaktigt. Ty om det nu inte skulle finnas någon principiell skillnad mellan människor och djur så kan det rimligen inte finnas någon anledning för människan att inte agera på samma sätt som övriga djur gör, det vill säga att använda levande varelser som står under dem i näringskedjan i syfte att livnära sig.

För varför skulle just människan – som befinner sig överst i näringskedjan bland alla djur-  ta särskilda hänsyn till varelser som befinner sig under henne? Om man nämligen erkänner att människan har en speciell ställning som gör att hon måste ta sådana hänsyn har man också erkänt att det finns en högre sanning utanför människan. Och ett sådant erkännande brukar normalt inte människor som betraktar människan som ett djur bland andra vara beredda att ge.

Gud skapar Adam enligt Michelangelo i Sixtinska kapellet i Rom.

För mig är saken enkel. Människan är skapad till Guds avbild varför allting annat i skapelsen är till för henne. Denna ställning medför dock samtidigt automatiskt att vi tvingas behandla andra varelser som fått livets gåva med omtanke och respekt.