Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka–

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

Jesus i ett judiskt perspektiv

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.‘

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

Därför är vänstern antisemitisk

Som bekant är Israel ett rött skynke för den absoluta vänstermajoriteten i vårt land. Man vågar knappt tänka på vilket slags Mellanöstern-politik en regering bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister skulle föra.

Allting som Israel gör betraktas som uttryck för exempelvis ”sionism” eller ”apartheid”. I vänsterns ögon  har Israel ingen som helst rätt att försvara sitt territorium, det som tillföll det judiska folket genom FN-beslut 1947; samtidigt fick araberna lika mycket land till sitt förfogande i det gamla brittiska mandatet Palestina. Vi vet hur det gick: Israel accepterade FN:s delningsplan för Palestina, under det att arabvärlden inte gjorde det utan tvärtom med vapenmakt sökte lägga beslag på hela området 1948, 1967 och 1973.

 

David Ben-Gurion läser upp Israels självständighetsdeklaration den 15 maj 1948. I bakgrunden ett porträtt av den moderna sionismens grundare, Theodor Herzl.

Det har funnits tillfällen då vänstern faktiskt sympatiserat med Israel. Sovjetunionen var en av de första staterna som erkände staten Israel vid dess bildande 1948. Och i alla fall under 1960-talet fanns många vänstersympatiserande ungdomar som kände starkt för Israel, kanske främst beroende på dess socialistiska inslag i form av kibbutzlivet. Många var de idealistiska ungdomar från Sverige som via SVEKIV (Svenska kibbutzvänner) gjorde den korta flygresan till det heliga landet för att hjälpa till att bygga den israeliska varianten av socialism. I det Kalla krigets hägn dröjde det vidare inte länge innan sovjeterna vände sig bort från Israel och tog ställning för arabvärlden.

I takt med att kibbutzidén flagnat i Israel så har också den svenska vänsterns sympatier för staten Israel och judenheten bleknat bort. Israel anklagas, möjligen i förening med USA, för i stort sett allting ont i världen. En rad bloggar spinner dagligen på detta tema, varav Per-Inge Flüchts jinge.se – som jag tidigare skrivit om – väl är den mest (ö) kända. Här tänkte jag ge ett annat exempel i form av ”Kommunisternas blogg – kamp för fred och socialism” (kommunisterna har ju aldrig varit särskilt bra på det här med frihet) som drivs av ett gäng medlemmar i Sveriges kommunistiska parti (SKP). Bloggen startade i januari 2007 och har Astrid Boman som flitigaste skribent. Se länk:

http://www.skp.se/blogg/2009/06/22/varfor-sprids-sa-mycket-sionistpropaganda/

Astrid Boman är alltså en uttalad kommunistisk skribent med sin bas i Boden. Den som läst hennes inlägg i till exempel Blaskan, Läsarnas fria tidning och nu Kommunisternas blogg vet att hennes engagemang närmast är en schablonbild av de ting den svenska vänstern bekänt sig till sedan 1960-talets dagar: USA- och Israel-hat, avsky för allt som med litet god vilja kan fås att betecknas som ”höger”, robotaktigt stöd för allt ”vänster” inklusive raden av kommunistdiktaturer i såväl nutid som förfluten tid, stöd för ”samhällets utslagna” med mera. Sitt engagemang i den senare frågan förklarar Boman med sin yrkeserfarenhet av arbete bland handikappade människor.

Bomans blogginlägg den 3 juli har rubriceringen ”Sionism och nazism går hand i hand”. Boman frågar sig bland annat: ”Varför är intresset så ringa för att få bort apartheidstaten Israel?” I en tidigare blogg av den 22 juni, kallad ”Varför sprids så mycket sionistpropaganda?”, kritiserar Astrid Boman mig och tidskriften Contra för att sprida denna typ av propaganda och för att ha samröre med Forum för levande historia, som uppenbarligen icke faller kommunisten Boman särskilt väl i smaken.

Det är väl bara att tacka för berömmet!

Astrid Boman anklagar Forum för levande historia för att ägna otillbörligt stor uppmärksamhet åt den judiska Förintelsen. Hon anför: ”Siffran för de dödade ligger på omkring 15 till 16 miljoner. Judarnas dödstal är omkring sex miljoner. Varför var judarnas död värre?” (…) Jag förringar inte judarnas öde men varför denna fokusering på deras död och varför nu?”

Jag tror jag kan hjälpa Boman litet på traven här. Saken är ju den att, även om Hitler och nationalsocialisterna förföljde och avlivade andra grupperingar såsom zigenare (romer och andra zigenska grupper), ryssar, polacker, homosexuella, förståndshandikappade och Jehovas vittnen, så intog  judenheten en alldeles särskild plats inom den nationalsocialistiska ideologin. Juden var för Hitler och nazisterna inkarnationen och personifikationen av allt ont som tänkas kunde.

Därför var det uteslutande judarnas öde som avhandlades vid den beryktade och av Reinhard Heydrich ledda konferensen i Wannsee i januari 1942. Närvarande nazistiska koryféer diskuterade alltså inte hur man snabbast och effektivast skulle förinta ryssar, zigenare och homosexuella. Utan det var judarna som skulle förintas. Andra grupper hängde med liksom av bara farten.

Har du förstått, Astrid?

Jag kan heller inte se något konstigt i att judarnas öde under Förintelsen röner uppmärksamhet, oavsett om detta skett i förfluten tid eller i dag. Men eftersom antisemitismen för närvarande upplever ett uppsving över hela världen, också i vårt land, kan det finnas särskilt stor anledning att belysa detta ämne just nu. I själva verket utgör Astrid Bomans resonemang ännu en variant på det utslitna temat ”Jag har inget emot judar, men…” , där ”judar” skulle kunna bytas ut mot valfri, oönskad grupp. Till exempel ”Jag har inget emot negrer, men…”. Eller det klassiska exemplet i samma genre, ofta anfört av vänsterdebattörer: ”Jag har inget emot invandrare, men…”.

För att gå rakt på sak. Det sätt att argumentera som präglar Boman, Flücht, Ahmed Rami, Per Gahrton med flera så kallade antisionister visar att det är antisemiter som är i farten. Och det förefaller som om antisemitismen i fråga alltmer tappar masken – det hjälper inte hur ofta man förklarar att man är ”antisionister”, den antisemitiska skitlukten är allt svårare att dölja. Frågan är för övrigt varför det skulle vara mera moraliskt högstående att vara ”antisionist” än ”antisemit”. Sionism är ju ingenting annat än det judiska strävandet att få och bevara ett eget nationalhem.

Den som med pukor och trumpeter förklarar sig vara antisionist säger därför i realiteten att det judiska folket inte är berättigat till ett eget land. Detta måste vara antisemitism så det sjunger om det!

Det är minst av allt en tillfällighet att vänstern – naturligtvis tillsammans med nationalsocialister och extremnationalister såsom Folkfronten och Nationaldemokraterna – av i dag präglas av såväl antisionism som antsemitism, två begrepp som enligt min mening faktiskt är omöjliga att särskilja. Den som är antisionist är därför per definition också antisemit. Och tvärtom. Det är också ett faktum att den förste som myntade begreppet ”antisemitism” var en vänsterman, nämligen den tyske socialisten Wilhelm Marr (1826-1904).

Wilhelm Marr – socialisten som blev antisemitismens fader.

Wilhelm Marr uppges av Wikipedia ha varit den förste som på tyskt språkområde propagerat för anarkismen. Marr var bara en av många tyska socialister med ett judefientligt åskådningssätt, men han har blivit herostratiskt ryktbar därför att han präglade begreppet ”antisemitism” i betydelsen av aktivt motstånd mot judenheten. Marr var, i likhet med exempelvis Karl Marx,  ateist och vänsterhegelian; liksom Marx beundrade han även den materialistiske filosofen Ludwig Feuerbach. Efter den misslyckade revolutionen 1848 lämnade Marr Tyskland och levde därefter under sju år i Centralamerika.

Efter hemkomsten till födelsestaden Hamburg på 1850-talet behöll Wilhelm Marr sin socialistiska övertygelse, men han hade nu lagt till ett element i sin ideologiska åskådning – han var nu rasmässigt medveten med ett utpräglat anti-judiskt synsätt. Detta berodde troligen på tre orsaker: dels hade Marr i Centralamerika tyckt sig märka, att ett samhälle med människor från många olika etniska grupperingar fungerade dåligt; dels hade Marr varit gift tre gånger, varav två av de misslyckade äktenskapen hade ingåtts med judiska kvinnor; dels ansåg Marr att han blivit av med jobbet som journalist på grund av judiska ränker.

Hemkommen till Tyskland grundade Wilhelm Marr den så kallade Antisemitenliga. 1862 gav han ut boken ”Judenspiegel” och 1879 ”Vom jüdischen Kriegsschauplatz”. Marr tog för vana att skicka sina skrifter till Richard Wagner, som vid denna tid inte bara var välkänd i egenskap av komponist utan även som antisemitisk och tysknationalistisk filosof av det revolutionära slaget. Marrs mest uppmärksammade bok var emellertid ”Der Sieg der Judentum”, publicerad i Bern 1879, som hävdade en pessimistisk syn på den germanska kampen mot judenheten och fick en stor publik.

En annan tysk-socialistisk skriftställare, Eugen Dühring, menade att den tyska nationens kamp mot judenheten var en kamp på liv och död. Liksom Marx såg Dühring  judefrågan i ett socialpolitiskt perspektiv och gjorde i likhet med många andra både förr och senare gällande, att det var i första hand ”judarna” som kontrollerade det så kallade kapitalet.

En klassisk nidteckning som skall illustrera ”judarnas” grepp över jorden.

Marx, Marrs, Dührings och många andra tyska socialisters negativa syn på judenheten absorberades under 1900-talets första hälft så småningom i den strömflod av extremnationalistiskt judehat som ledde fram till Hitlers och nationalsocialismens  maktövertagande 1933 och, i tidernas fullbordan, till Förintelsen.

Det finns många orsaker till den antisemitism – begreppet som sådant kan teoretiskt sett inbegripa andra semtiska folk men har aldrig använts annat än i betydelsen motstånd eller hat mot judar – som i dessa dagar likt en cancersvulst sprider sig i Sverige och på andra håll i världen. På våra breddgrader är naturligtvis den betydande tillströmningen av muslimska invandrare en viktig faktor. Här skulle jag vilja framhålla det faktum, att det judiska folket genom historien visat sig vara ett ytterst kapabelt, intelligent och kreativt folk. Det kryllar exempelvis av judiska nobelpristagare, och bland kompositörer, musiker, författare, vetenskapsmän med mera finns regelmässigt ett stort judiskt inslag. När det sedan gällde att kämpa för, bygga upp och försvara staten Israel visade  judarna sedan en närmast otrolig kapacitet.

Jag är övertygad om att det är dessa talanger och denna kapacitet som är den måhända tyngsta anledningen till det hat och den avund som drabbat judarna under historiens lopp. Då är det lättare – för vänstern och andra – att tycka synd om och sympatisera med mindre kapabla folk, som i stället för att kavla upp ärmarna och i sitt anletes svett jobba för sin sak haft en tendens att lägga skulden på alla andra för sin otillfredsställande situation.

Astrid Boman och andra med hennes inställning kommer säkerligen att ta detta inlägg som ytterligare ett exempel på hur ”all kritik av Israel, sionismen och judarna avfärdas som antisemitism.” Så är det naturligtvis inte. Det kan förvisso finnas godtagbara skäl för att kritisera den israeliska regeringens politik.

Däremot, menar jag, kan det sannolikt sättas likhetstecken mellan ”antisionism” och ”antisemitism”.

Obama: Falsk profet eller Gud?

http://www.politico.com/news/stories/0609/23336.html

Den 4 juni höll USAs president Barack Obama ett tal vid det anrika Kairo-universitetet Al-Azhar som redan blivit en klassiker och som framkallat skiftande reaktioner. Videolänken ovan ger några av talets höjdpunkter.

Talets första del framhäver – föga överraskande med tanke på var talet hölls – islams företräden. Obama påpekar bland annat att algebra, magnetkompassen och andra navigeringsinstrument, insikter i läkekonst, arkitektur, poesi, musik, kalligrafi med mera kommer från den muslimska delen av världen. Presidenten framhåller även att det muslimska Marocko var det första landet att diplomatiskt erkänna Förenta staterna.

I dag finns det, underströk president Obama, omkring 1200 moskéer i USA: ”Islam is a part of America”, menade han.

Därefter kom han till de för arabvärlden måhända tuffare delarna av anförandet:

”We will, however, relentlessly confront violent extremists who pose a grave threat to our security because we reject the same thing that people of all faiths reject, the killing of innocent men, women, and children. And it is my first duty as president to protect the American people.”

Därpå förklarar Obama att USA med ”broad international support” angrep terrornätverket al-Qaida samt talibanernas Afghanistan. Han är något försiktigare när det gäller att försvara invasionen i Irak men tillstår dock, att det irakiska folket har det bättre nu än under diktatorn Saddam Hussein.

USAs president Barack Obama och Israels premiärminister Benyamin Netanyahu möttes i maj.

Så kommer president Obama in på det känsliga kapitlet Israel och Palestina:

”America´s strong bonds with Israel are well-known. This bond is unbreakable. It is based upon cultural and historical ties and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied.”

När Obama berör Förintelsen, och indirekt antisemitismen, väljer han följande ord:

”Six million Jews were killed, more than the entire Jewish population of Israel today. Denying that fact is baseless. It is ignorant, and it is hateful.”

Obama anser vidare att Iran, vars president Mahmoud Ahmadinejad upprepade gånger fastslagit att Israel borde utplånas från jordens yta, skall ha lika stor rätt till fredlig kärnkraft som andra länder ”if it complies with its responsibility under the Nuclear Non-Proliferation Treaty.”

USAs president fortsätter med att uttala sig för kvinnors rättigheter i den muslimska världen och mot religiös intolerans. Han framhåller även att vissa muslimer ”measure one´s own faith by the rejection of somebody else´s faith.” I sammanhanget uppmuntrar Obama en försoning mellan de båda muhammedanska inriktningarna sunni och shia samt säger sig vara för en ”interfaith dialogue”.

Slutligen framhäver Barack Obama likheterna mellan den judiska Torah, den kristna Bibeln och den muslimska Koranen.

Middle East Peace Initiative (MEPI), som organiseras av Universal Peace Federation (UPF), söker skapa försoning över de religiösa och etniska gränserna.

Min första reaktion på Obamas Kairo-tal var ungefär att ”jamen, det här var väl inte så illa”. Andra konservativa har inte varit lika positiva, särskilt inte i USA. Den mest uppmärksammade reaktionen på talet kommer från den amerikanske filmskådespelaren Jon Voight, som vid ett anförande på en välgörenhetsmiddag till förmån för de republikanska representationerna i Kongressens senat och representanthus den 8 juni bland annat liknade Obama vid den romerske diktatorn Julius Caesar och kallade hans (Obamas) politik för ”wildly radical.” Han uttryckte också stark oro för att Obamas Mellanöstern-politik kan komma att utgöra ett hot mot staten Israel, samt avslutade sitt anförande med att kalla Obama ”a false prophet” och prisa konservativa mediagestalter/politiker såsom Sean Hannity, Rush Limbaugh, Bill O´Reilly och Newt Gingrich. På videolänken nedan följer några avsnitt ur Voights inlägg:

http://www.youtube.com/watch?v=75SXUEULa1s&eurl=http%3A%2F%2Fhoriwood%2Ecom%

Jon Voight är väl numera mest känd som pappa till Hollywood-stjärnan Angelina Jolie och har tidigare medverkat i storfilmer såsom Midnight Cowboy och Deliverance (Den sista färden). En sak är klar, och det är att dottern och hennes likaledes vänsterinriktade partner Brad Pitt – båda stora Obama-fans – inte lär uppskatta Voights tal.

En annan kritisk röst tillhör Wesley Pruden, Editor Emeritus vid den konservativa dagstidningen The Washington Times:

”‘Israel’, he said, ‘must live up to its obligations’, but he had hardly a word of rebuke for the long record of broken Palestinian promises. It was a remarkable insult to an absent ally, delivered to the applause of Israel´s sworn enemies.”

En annan Obama-kritiker, Michael Goodwin, framhöll å sin sida:

”The outlines of an Obama Doctrine are taking place. Our President´s world view can be summarized as ‘Everybody is a little bit guilty, especially Israel.’ His demand in Cairo that Israel make major concessions before Palestinians recognize Israel´s right to exist was a pander of the rakest sort. What a difference a year and the audience makes.”

Goodwin syftar i den sista meningen på det faktum att Obama som presidentkandidat den 4 juni 2008 höll ett tal inför the America Israel Public Affairs Committee och då försäkrade, att han skulle ”never force Israel to the negotiating table” eller kräva att Israel gjorde ”concessions.” För ett år sedan inskärpte vidare Obama att Iran syftade till att utplåna Israel, nu valde han att framhäva Irans rätt till kärnkraft. Inte heller tog Obama i Kairo upp det faktum att det finns gott om suror i Koranen som har ett antisemitiskt innehåll, exempelvis 2:62-65, 5:59-60, 7:166 samt 9:30.

Wesley Pruden och Washington Times har haft en kritisk inställning till Obamas Kairo-tal.

President Barack Obamas uppmärksammade tal i Egyptens huvudstad mottogs vid tillfället med artiga applåder av auditoriet, men reaktionerna från såväl Israel som arabvärlden tycks ha varit överlag svala. Också den palestinska myndighetens ”president”, Abu Mazen, vägrade efter talet erkänna Israel som en judisk stat; Mazen anses ändå vara en ”liberal” jämfört med den oförsonliga inställning som präglar Hamas. I USA fanns det dock gott om positiva omdömen.

För det mest översvallande stod Evan Thomas, redaktör vid tidskriften Newsweek, som i en kommentar på MSNBCs program ”Hardball” bland annat sade: ”I mean in a way Obama´s standing above – above the world, he´s sort of God.” Obama=Gud! Se och hör själva:

http://www.youtube.com/watch?v=Zr4VZ8xCzOg

Andra menar däremot att det mera lutar åt att Obama är Anti-Krist:

http://www.youtube.com/watch?v=ZxfDEdG0qBs&NR=1

Alla överdrifter åsido kvarstår det faktum att Obama är en ideologiskt övertygad socialist, vilket i mina ögon är tillräcklig illa. Dessutom finns det enligt mitt sätt att se skäl att förmoda att Obama inte på djupet insett det hat som möter den judiska staten Israel från den militanta arabvärldens sida, vilket har att göra med såväl religiösa som etniskt/kulturella faktorer. Därför tror jag tyvärr inte den amerikanske presidentens lena röstläge i Kairo bidrar särskilt mycket till att dämpa hatet.

Slutligen kan jag inte låta bli att citera några rader från ett ”scoop” av Eli Kling vid Israel National News. Kling uppger, med glimten i ögat, att han efter Obamas tal i Kairo hittade några tillknycklade pappersark på podiet från vilket Obama hållit sitt tal. Detta talkoncept, här i svensk översättning, kom emellertid aldrig till användning:

”Varför inte lära av en av era grannar i Mellanöstern, ett litet land som tagit emot tiotusentals flyktingar, många av dem överlevande av folkmordets fasor i Andra världskriget. Dessa människor satt inte och klagade och tyckte synd om sig själva. Ta en titt och se vad några judiska flyktingar kunde åstadkomma under de senaste 60 åren, trots det faktum att de förföljts i nästan varje land där de bodde. de producerar mer idéer, uppfinningar och farmaceutiska genombrott än hela den muslimska världen tillsammans. De är en perfekt förebild för den muslimska världen.Istället använder ni dem för att världen skall ursäkta era misslyckanden.”

Nazism och islamism – två sidor av samma mynt

Jag har av politiska vänner någon gång fått kritik för att ”blanda ihop nazismen med islamismen”. Det skulle i detta perspektiv vara ett icke-seriöst skamgrepp i debatten. Jag håller naturligtvis inte med.

Det finns i själva verket ovedersägliga kopplingar mellan dessa båda ideologiska entiteter, och då inte bara beroende på att böcker såsom Hitlers ”Mein Kampf” och falsifikatet ”Sions vises protokoll” går som smör i solsken i muslimska länder inklusive de palestinska territorierna och EU-aspirerande Turkiet. Jag skall här exemplifiera och personifiera med Mohammad Haij Amin al-Husseini, stormufti i Jerusalem 1921-48, samt överste Otto Skorzeny, en dödsföraktande SS-officer som i landsflykt blev en central rådgivare till Egyptens diktator Nasser.

Mohammad Haij Amin al-Husseini med en tysk soldat.

Amin al-Husseini (1895/97 – 1974) var en palestinsk arabnationalist som ledde den arabiska kommuniteten i det brittiska mandatet Palestina, med titeln stormufti av Jerusalem, 1921-48. Han anses av många bedömare ha varit hjärnan bakom de beryktade upploppen i Jerusalem 1929, då 135 judar och 136 araber dödades, medan 340 judar och 240 araber skadades. Al-Husseini motsatte sig vidare starkt planerna på att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina, som till och med Första världskriget administrerades av det Ottomanska riket (senare Turkiet). Al-Husseini protesterade också kraftigt mot såväl FNs delningsplan för Palestina 1947 som Jordaniens konung Abdullahs plan att expandera det jordanska territoriet in på Palestinas område. Det har diskuterats huruvida stormuftin i sin kamp för ett arabiskt-muslimskt Palestina, kemiskt fritt från judar, vägleddes av antisemitism eller arabnationalism. Förmodligen var det litet av båda dessa ingredienser.

Att al-Husseini var såväl antisemit som antisionist är i varje fall ställt utom varje  tvivel. Sedan han blivit efterlyst av britterna 1937 flydde han till Libanon och hamnade därefter i Irak, där han ledde en pronazistisk revolt i maj 1941. Sedan revolten misslyckats tog stormuftin först sin tillflykt till Mussolinis Italien, innan han slog upp sina bopålar i Nazityskland. Han träffade den av honom mycket beundrade Adolf Hitler 1941. Haij Amin al-Husseini engagerade sig med liv och lust i Tysklands krigsansträngningar mot de allierade, och i arabiska radioutsändningar från Berlin manade stormuftin till slakt på judar överallt.

Efter Palestinakriget 1948, då arabkoalitionen skändligen misslyckades med att utplåna den nyligen bildade staten Israel, förlorade al-Husseini sin makt och dog slutligen i Beirut 1974. På många sätt kan emellertid Mohammad Haij Amin al-Husseini anses vara den huvudsakliga inspirationskällan bakom den palestinska arabnationalism, kombinerad med islamistisk ideologi, som ligger bakom den kampfilosofi som i dag vägleder terroriströrelsen Hamas.

Den korrupte PLO- och al-Fatah-ledaren Yassir Arafat, som egentligen hette Rahman Abdul Rauf el-Qudwa, tillhörde för övrigt samma släkt som al-Husseini.

Standartenführer Otto Skorzeny, Nassers nära rådgivare.

En helt annan gestalt var naturligtvis Otto Skorzeny (1908-75), en cirka två meter lång österrikare som utbildade sig till ingenjör i Wien och på 1920-talet gick med i det nationalsocialistiska partiet. Skorzeny, som hade ett stort ärr i ansiktet efter att ha utkämpat en duell, kom tidigt med i Heinrich Himmlers Schutz-Staffeln (SS) och steg snabbt i graderna för att slutligen bli Standartenführer (överste). Skorzeny deltog under Andra världskriget i de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna, Balkan och Sovjetunionen. Han skadades på östfronten och återvände till Tyskland 1941.

Otto Skorzeny blev världsberömd när han ledde den djärva fritagningen – medelst glidflygplan – av den fängslade diktatorn Benito Mussolini från bergstoppen Gran Sasso d´Italia 1943. 1944 skickades Skorzeny av Hitler till Budapest som ledare för Operation Panzerfaust, som syftade till att hindra Ungerns ledare Miklós Horthy från att skriva på en separatfred med Sovjetunionen. Under den så kallade Ardenneroffensiven i februari 1945 ledde den fullkomligt orädde Skorzeny den tyska Operation Greif, då han mot alla krigslagar ledde en brigad utrustad med beslagtagna amerikanska jeepar och tyska, engelsktalande soldater i amerikanska uniformer.

Skorzeny greps i maj 1945, anklagad för krigsförbrytelser. Han lyckades emellertid rymma och tog sig småningom till Francos Spanien; Skorzeny har bland annat utpekats som grundare av den nazityska flyktorganisationen ODESSA, odödliggjord genom Frederick Forsyths politiska thriller ”Täcknamn ODESSA” samt filmen med samma namn.

Det som mest intresserar oss i sammanhanget är dock Skorzenys verksamhet som nära rådgivare åt Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser efter dennes statskupp mot den depraverade kung Farouk 1952. Skorzeny var, i likhet med så många andra högt uppsatta nationalsocialister av österrikisk extraktion såsom Hitler, Kaltenbrunner och Eichmann, övertygad antisemit. Det föll sig därför naturligt för honom att i Kairo ta anställning som ytterst välavlönad  rådgivare åt den flammande arabnationalisten Nasser. Landsflyktiga nationalsocialister var, tack vare sin judefientliga verksamhet under kriget, synnerligen uppskattade i en arabvärld som var ingrodd med flertusenårig antisemitism.

Det var generalen Reinhard Gehlen som fick uppgiften att rekrytera förutvarande tyska officerare till Nassers Egypten, och han satte samman ett team om 200 man, som tidigare tjänstgjort i SS eller Wehrmacht, under befäl av artillerigeneralen Wilhelm Farnbacher. Skorzeny och hans män skulle organisera Nassers hemliga polis samt  spionage och sabotage mot Nassers många inhemska fiender. Metoderna som kom till användning var hämtade direkt ur Gestapos instruktionsmanual. General Gehlen framhöll själv vid ett tillfälle: ”Vi fann arabländerna särskilt villiga att sluta tyskar med ett skenbart ‘nazistförflutet’ till sig” (citerat ur Charles Whiting: ”Skorzeny. The Most Dangerous Man in Europe”, 1998).

Skorzenys viktigaste uppgift var dock att bekämpa de hatade judarna. Han började träna de första palestinska terroristerna, vilka alltsedan dess berett staten Israel de största svårigheter. Och han smugglade in de senaste automatvapnen från bland annat Belgien och Italien till Egypten, därmed trotsande ett hemligt internationellt vapenembargo som skulle förhindra Egypten från att delta i ett nytt angrepp mot Israel. Även ”dödens tekniker”, tyska kemister med kunskap i att tillverka kemiska stridsmedel, fann vägen till arabvärlden under denna tid.

Nasser kickar judarna i Medelhavet, enligt en libanesisk tecknares synsätt.

Den militante antikommunisten Skorzeny sade upp sig hos Nasser i mitten på 1960-talet, då Egypten började samarbeta med Östtyskland och Sovjetunionen. Han slutade sina dagar i Madrid några månader innan Francisco Franco avled och slapp därmed uppleva demokratiseringen av Spanien, något han säkerligen var tacksam för.

Att peka på den nära frändskap som finns mellan islamism/arabnationalism och nationalsocialism är, vilket framgått av denna historik, inte ett plumpt debattknep. Det är endast att konstatera faktum. Nazism och islamism kan helt enkelt sägas vara två sidor av samma mynt.