Jesus, Barabbas och påskasupen

 ”Sargad för våra överträdelsers skull.”

Så var långfredagen 2016 avklarad.

En så gott som helt händelselös dag för mig så när som på en sak. Jag somnade när jag löste korsord vid köksbordet, ramlade av stolen och slog huvudet i nedre delen av kylskåpet. Lyckligtvis utan men – berodde nog på att man är avslappnad i sovande tillstånd och landar mjukt.

Trista och händelselösa långfredagar har eljest vi litet äldre stor erfarenhet av, då nöjen och förlustelser  fordomdags var bannlysta på långfredagen. Det faktum att vår frälsare, herren Jesus Kristus, enligt påskevangeliet hade dött för våra synders skull just denna dag låg som ett tungt töcken över alla aktiviteter.

Affärer och restauranger var stängda och på radion spelades bara så kallad seriös musik. När TV kom var det typ gudstjänster, dokumentärer och långfilmer såsom ”Barabbas” eller möjligen den inte mycket muntrare ”Bödeln” byggda på nobelpristagaren (1951) Pär Lagerkvists (1891-1974) böcker med samma titlar som gällde.

Den förstnämnda filmen har för övrigt visats på SVT2 även denna långfredag. Jag avstod dock från att titta, jag måste bekänna att jag inte är mycket för Pär Lagerkvists filosoferande kring den frånvarande guden eller för den delen svartvita filmer där några av Bibelns huvudpersoner talar svenska. Hans självbiografiska ”Gäst hos verkligheten” läste jag dock med viss behållning som gymnasist. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10912

På tal om Barabbas så betyder namnet helt enkelt ”faderns son”. Jag misstänker därför starkt att händelsen, där det församlade folket får välja mellan att se Jesus eller ”Barabbas” frigivas på gården utanför Pilatus residens i Jerusalem, är påhittad i kraft av evangelieförfattarnas poetiska frihet.

 En av Pär Lagerkvists gladare dagar – han tar emot Nobelpriset i litteratur 1951 ur konung Gustaf VI Adolfs hand.

Jag kan inte påstå att jag saknar den här tiden, men minns den ändå med viss nostalgi. Ty trots allt är det väl inte helt fel att någon dag på året i allvarlig besinning tänka över det bibliska budskapet om passionsdramat och kanske även tillvarons gåtor i stort. Med avancerande ålder har jag även kommit till insikt om, att det inte är någon katastrof att vissa dagar är händelselösa för att inte säga tråkiga. Tråkighet är underskattat.

Så jag har nöjt mig med att ta det lugnt, laga lagom med mat till mig och min son som är på besök samt botanisera och debattera litet på ”nätet”. Litet god dryck har det också blivit fast i relativt sparsamma mängder. Måste också nämna att en uppskattad vän på förmiddagen hörde av sig med ett glad påsk-mejl, vilket givetvis gladde mig.

Påsken rullar vidare, och när jag skriver detta är vi inne i påksaftonen. Så att säga en påskens ”mellandag”. Jesus antas fortfarande vara död men vi vet att han uppstår på påskdagen. Sist får vi annandag påsk på köpet och går ut att möta nästa vecka först på tisdagen. Bistert för mig som skall till tandläkaren med mina arma och allt färre tänder och inte särskilt stinna plånbok…förmodligen väntar en ny utdragning.

Nu tänkte jag avsluta på seriös bog med att recitera första versen av psalmen”Du bar ditt kors, o Jesu mild”, med text av ingen mindre än Erik Gustaf Geijer, som förstås hör långfredagens sinnesläge till: https://sv.wikisource.org/wiki/Du_bar_ditt_kors,_o_Jesu_mild:

Du bar ditt kors, o Jesu mild
då dödens väg du trädde.
Till frälsning för den värld som vild
och full av hat dig hädde.
O kärleks höjd!
Du blöder böjd
för dem som dig begabba.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847).

Innan ni nu slänger er på luren eller tangenterna för att upplysa mig om, att sista ordet i den inledande versen rätteligen skall vara ”förfölja”, vill jag endast meddela er att jag är medveten därom. Tycker dock att Geijer gott kunde ha använt det av mig föreslagna ”begabba”, som har mer must och märg.

Nu återstår bara för denna bloggare att tacka er, kära läsare, för uppmärksamheten samt önska god natt och fortsatt glad påsk – det finns ju även litet glättigare ting som påskägg, påskharar och lilla påskasupen! Och så kommer min dotter hem från sin studieort i Tyskland och hälsar på, fast först efter påsk.

Visst har ateisterna en egen dag!

Det hände sig i den soliga amerikanska delstaten Florida att en troende ateist inför helgdagarna Påsk och Pesach (kallas Passover i USA) vände sig till en advokat, som han ville ha som juridiskt ombud i syfte att driva ett mål inom delstatslegislaturen.

 Han ansåg nämligen att det var diskriminerande gentemot honom själv och andra trosbröder och -systrar att kristna och judar hade egna religiösa helgdagar men ateisterna saknade sådana.

Målet kom slutligen upp i domstol, men domaren var obeveklig. Han slog sin ordförandeklubba i bordet med en ljudlig smäll och sade med hög röst:

– Case dismissed!

Då tog det juridiska ombudet till orda och protesterade ljudligt och, som han trodde, vältaligt:

– Jag är förvånad, ers nåd. Jag och min klient kan påvisa, att medan de mosaiskt och kristet troende har egna högtider såsom Chanukka, Jul, Passover, Påsk, Yom Kippur med flera, så har de som bekänner sig till den ateistiska övertygelsen inte en enda. Detta måste anses vara diskriminering av högsta potens!

Advokaten hade nu arbetat sig upp till ett lagom mått av indignation och såg rätt nöjd ut. Den gamle domaren blev emellertid inte svaret skyldig:

– Er klient är uppenbarligen inte särskilt kunnig. Ateisterna har förvisso en egen högtid.

– Jaså? genmälde advokaten tvivlande. Vilken skulle det vara?

Advokaten tog fram sin amerikanska fickkalender, öppnade den och svarade efter en så kallat talande tystnad:

– I almanackan står klart och tydligt att 1 april är ”April Fools Day” (aprildårarnas dag). Det står i Psaltaren 14:1 i Bibeln att ”Dårarna säga i sina hjärtan: det finnes ingen Gud.” Om er klient därför hävdar att han är ateist och därmed inte tror på Gud så hävdar denna rätt att han är en dåre. Och alltså har sin egen dag den 1 april.

Med detta tvingades advokaten och hans ateistiske klient låta sig nöja. Om de gick vidare i rättsystemet för att överklaga förtäljer inte historien.

Judas Iskariot: djävul eller hjälte?

I dag är det Långfredag, Jesu dödsdag. Vad är då naturligare än att skriva om Judas Iskariot, lärjungen som sägs ha förrått Jesus?

Eller hur var det egentligen?

Judas förråder Människosonen med en kyss – men varför gjorde han det?

Låt mig börja med att citera den engelske förkunnaren John Nott i boken ”Därför är jag kristen” (Församlingsförlaget 2004, sidan 63): ”Därför ska vi inte se korset som ett nederlag och uppståndelsen som en seger. Snarare var det så att segern vanns på korset och bekräftades, förkunnades och uppenbarades genom uppståndelsen.”

Det kan knappast råda några tvivel om att detta är den etablerade kristendomens syn på Jesu frälsningsgärning. Genom sin offerdöd på korset, och därefter genom sin fysiska uppståndelse, såg han till så att människorna kunde bli fria från syndens band och på detta sätt försonas med Gud. Detta är också ett genomgående budskap i Nya testamentets evangelier och epistlar.

Bilden av Herrens lidande tjänare har sin sanktion i den judiska Bibelns (det så kallade Gamla testamentet) profetiska bok signerad Jesaja, där vi läser följande:

”Han sköt upp som en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bli hela. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät all vår missgärning drabba honom.” (Jesaja 53:2-6).

Det var således, i detta perspektiv, Jesu mission att ta på sig den uppgift som åvilade syndabocken enligt judisk tradition: att drivas ut i öknen och dödas som ett offer för det stora flertalets välbefinnande. Detta skulle ha varit hela meningen med Jesu mission.

Borde då inte den gestalt som enligt evangelierna möjliggjorde denna providentiella uppgift, lärjungen Judas Iskariot, uppskattas efter förtjänst och hyllas som en ljusgestalt som hjälpte Jesus Kristus att fullborda sin mission? Nej, så är det, som alla vet, inte. Judas framställs i stället i Nya testament som en nattsvart förrädare som inte ges någon pardon. Judas förräderi bestod, noga taget, i att han uppsökte översteprästerna i Herodes tempel i Jerusalem och upplyste dem om var Jesus befann sig – det vill säga i Getsemane örtagård på Oljeberget – varigenom det blev möjligt för berörda myndigheter att gripa den besvärlige predikanten Yeshua från Nasaret vid en tid på dygnet, då inte mycket folk, som annars kunde ha ställt till problem, var i rörelse.

Judas Iskariot har emellertid, i stället för att berömmas för den roll han kreerade inom ramen för passionsdramat, blivit till  historiens värsta förrädargestalt, sveket och ondskan inkarnerad: en djävul i människohamn. Mot bakgrund av att Jesus, enligt vanlig kristen tro, kom just för att dö offerdöden – och Judas faktiskt i någon mån bidrog till att så kunde ske – kan jag inte låta bli att tycka att denna nattsvarta Judas-bild är en aning orättvis. Man kan med Bob Dylan i låten ”With God on Our Side” undra om Judas Iskariot faktiskt hade Gud på sin sida.

Judasgestalten har inte upphört att fascinera den kristna delen av mänskligheten under de 2000 år som förflutit sedan händelserna den där judiska påsken (Pesach) i Jerusalem. Ett av de sentida uttrycken härför är den svenske historieprofessorn Dick Harrisons bok ”Förrädaren, skökan och självmördaren” (Prisma 2005), som behandlar Judas Iskariot, Pontius Pilatus och Maria från Magdala. Förrädaren i samlingen är förstås Judas. Alla tre förekommer i de nytestamentliga evangelierna, och professor Harrison visar hur de genom seklerna, och alldeles bortsett från deras verkliga egenskaper, kommit att representera vissa mänskliga arketyper.

Här är det alltså Judas som intresserar oss. Först må emellertid framhållas att bilden av Judas som den nattsvarta förrädargestalten faktiskt inte är helt allenarådande i ett bredare perspektiv. Harrison hänvisar (sidan 64) till en sektbildning benämnd ”kainiterna”, vilken uppfattar Judas som en ljusgestalt. Harrison apostroferar verket ”Adversus omnes haereses” (Mot alla kätterier) som tillskrivits Tertullianus. ”Enligt vad författaren har att rapportera”, skriver Harrison, ”fanns det även folk som menade att sektens medlemmar uppfattade både Jesus och Judas som positiva gestalter. Jesus var tvungen att lida döden på korset på det att människorna skulle få frälsning…utan Judas skulle Kristi passion ha blockerats! – ty det var bara Judas som förmådde göra det yttersta offret, förräderiet, och därmed säkra Jesu offerdöd.”

Det fanns även judiska grupperingar, nämner Harrison, som uppskattade Judas verk därför att denne skulle ha hjälpt judenheten att bli av med den förargelsebringande villoläraren Yeshua från Nasaret i det föraktade Galliléen.

En väsentlig fråga, när vi studerar Jesu misson, är om den vanligaste kristna uppfattningen är korrekt: var det verkligen Guds ursprungliga vilja att Jesus skulle dö på korset? Om så var fallet kan man fråga sig, varför korsfästelsen är omgärdad med så mycken ödesmättad tragik i Nya testamentets skildringar, och varför Judas Iskariot framställs på ett så sinistert sätt. Och varför uttryckte Jesus själv, om vi skall tro evangeliernas vittnesbörd, så stor sorg och desperation över sitt eget öde?

I Matteus 23:37 läser vi exempelvis: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Det finns flera liknande exempel.

Paulus, den före detta mosaiske trosbekännaren som skapade kristendomen, skriver i 1. Kor: 7-8: ”Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre.”

Budskapet här förefaller åtminstone mig tämligen uppenbart: korsfästelsen av Yeshua från Nasaret var ett tragiskt misstag, ett brott mot Guds ursprungliga vilja och plan för mänsklighetens frälsning. Så bör rimligen även Jesu bittra klagan i Getsamane (Matteus 26:39) tolkas: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Denna klart uttryckta önskan – att slippa ifrån korsets smärtsamma väg – brukar vanligen tolkas på så sätt att Jesus här låter sig påverkas av sin mänskliga svaghet. Den tolkningen, cineastiskt åskådliggjord i exempelvis Mel Gibsons ”The Passion of the Christ”, övertygar knappast. Jesus var enligt kristen tro Guds son (en vanlig uppfattning är att han till och med var Gud i mänsklig gestalt), vilken i alla andra sammanhang, enligt evangelierna, visar prov på överlägsen styrka.

James Caviziel som Jesus på korset i ”The Passion of the Christ”.

Att mot denna bakgrund påstå att Jesus skulle rygga tillbaka inför martyrskapet på grund av mänsklig svaghet är helt enkelt inte övertygande.

När allt detta är sagt kommer vi ändå inte ifrån, att det i den kristna Bibeln finns talrika passager som synes tyda på att Jesu lidande och död på korset var något oundvikligt om Guds försyn skulle fullbordas. Ett par exempel är här tillfyllest. När till exempel den främste av Jesu lärjungar, Simon Petrus, på tal om Mästarens förebådade bortgång emfatiskt utbrister: ”Något sådant skall aldrig hända dig”, svarar Jesus enligt evangelisten: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” (Matteus 16:22-23). Enligt Johannes (19:30) yttrar vidare Jesus som sina sista ord på korset: ”Det är fullbordat.”

Ett eftertänksamt studium av Nya testamentets utsagor visar, att Jesus i begynnelsen av sin offentliga mission med stor pondus gav burskap åt budskapet att Himmelriket var nära förestående; han betonade städse nödvändigheten av att människorna skulle tro på honom och acceptera honom som den utlovade Messias (Meschiah). Också i detta sammanhang kunde han hänvisa till de judiska profetiorna. I Jesajas bok finns exempelvis ej endast förutsägelsen om den lidande tjänaren, som tar på sig våra skulder likt en syndabock eller ett offerlamm. I samma profets nionde kapitel återfinner vi således även profetian om den kommande fridsfursten:

”Ty ett barn bliver oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan ände över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet, från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta.” (Jesaja 9:6-7).

Min slutledning är att det initialt var Jesu självklara och djupt kända önskan att fullborda Jesajas profetia om den kommande fridsfursten. När han emellertid, mot slutet av sin korta offentliga mission, måste dra slutsatsen att detta, till följd av ovilja och ressentiment bland det utvalda judiska folket, icke kunde ske, gick han i stället in på att söka uppfylla den andra profetian, den om Herrens lidande tjänare, med allt vad detta innebar av bitterhet och desperation. Det fanns goda skäl för Jesu ofta uttryckta desperation – han visste att korsets offerväg inte skulle kunna ge upphov till det eviga fredsrike som profeten Jesaja förebådat, utan tvärtom var förknippat med tusentals års fortsatt lidande för den plågade mänsklighet Jesus hade kommit för att förlossa.

Den mäktiga visionen från Jesajas nionde kapitel fick skjutas på framtiden.

Det var alltså först mot slutet av sin verksamhet som Jesus började tala om sin förestående bortgång och om det nödvändiga i att hans anhängare skulle acceptera detta – de måste helt enkelt ”gilla läget”.

Om denna lidandets och dödens väg var förutskickad från begynnelsen, eller om den blev till en alternativ väg, är emellertid mindre väsentligt ur Judas perspektiv. Ty i ett visst läge blev Jesus definitivt klar över att det var Guds vilja att han måste gå martyriets väg och låta sig dödas, men icke blott det – offerdöden måste ske under den judiska påskhögtiden, Pesach, firad till minne av uttåget ur Egypten, på det att det providentiella i hans offergärning som ”syndabock” eller ”offerlamm” skulle framstå som så mycket klarare.

Det kan därför, som jag ser det, inte uteslutas att Judas Iskariot agerade som han gjorde på direkt uppmaning av sin Mästare. Enligt evangelisten Johannes (13:27) förständigar faktiskt Jesus, i samband med den sista måltiden, Judas att snabbt skrida till verket: ”Gör det som du har i sinnet, men gör det snart.” Det var bråttom, ty Jesus måste ljuta martyrdöden innan påsken var till ända.

Salvador Dalis version av den sista måltiden.

Det kan här givetvis inte bli frågan om annat än gissningar. Judas kan ha handlat på uppdrag av Jesus själv när han ”förrådde” Mästaren, men det är också tänkbart att han handlade på eget bevåg; möjligen var han, i detta perspektiv, besviken över att Jesus i hans tycke gav upp för lätt i stället för att fortsätta kampen för Himmelriket på jorden. Den verkliga motivationen är fördold för oss. Resultatet av Judas handling känner vi dock: en ”folkskara” griper nattetid Jesus i Getsemane och för honom till det heliga templet, varpå Jesus kort tid därpå lider martyrdöden.

Vad som enligt min mening under alla omständigheter är visst är, att det är hög tid att tona ner den traditionella bilden av Judas som en nattsvart förrädare, en djävulsbild som uteslutande målas upp i evangelierna (där Judas dessutom, vilket kan tyckas vara en paradox, utmålas som förskringrare och snåljåp på samma gång). När det gäller Judas död finns det i evangelierna två versioner. Den mest spridda av dessa gör gällande att Judas hängde sig. Enligt den andra omkom han på annat sätt. De båda övriga evangelisterna nämner ingenting om Judas död.

Så alldeles oavsett om Jesu korsfästelse var av Gud utstakad redan från tidernas begynnelse, vilket är den vanligaste kristna synen, eller om korsfästelsen blev ett smärtsamt andrahandsalternativ sedan Jesus misslyckats med att överyga det religiösa ledarskapet om sin messianska status, vilket jag menar skedde, säkerställde Judas Iskariot med sitt radikala handlingssätt att korsfästelsen kunde genomföras på ett både smidigare och snabbare sätt än som eljest hade kunnat ske.

Bilden av Judas Iskariot som förrädaren par preference har sannolikt mer att göra med vårt till synes eviga behov av syndabockar än med någonting annat. Den kan också ha varit ett uttryck för evangelisternas strävan att göra judarna ansvariga för Jesu död – därför utpekade man en lärjunge, vars blotta namn för tankarna till det judiska folket, som förrädare.