95-årsjubileum för Påskupproret

Påsken firas som bekant till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse.

På Irland och i den irländska diasporan ägnas också åtskillig uppmärksamhet åt den irländska rebellrörelsens uppror mot den engelska överhögheten – Påskupproret – under denna tid på året.

Brittiskt artilleri beskjuter General Post Office i Dublin.

Här följer den kända sången ”The Foggy Dew”, med motiv från resningen, i musikalisk tolkning av The Wolf Tones:

http://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Fackföreningsledaren James Connolly avlossade på sätt och vis startskottet för Påskupproret (The Easter Rising) genom följande ord i sin tidning The Worker´s Journal i januari 1916:

Tiden för Irlands strid är nu. Platsen för Irlands strid är här.

Upproret, som inleddes annandag påsk den 24 april 1916, genomfördes av flera irländska motståndsgrupperingar och leddes av den fosterländske poeten och juristen Patrick Pearse (gaelisk namnform: Pádraic Mac Piarais). Resningen hade medvetet planerats att äga rum mitt under Första världskriget, då England med rätta ansågs särskilt sårbart.

Irlandsexperten Jan Olof Olsson (Jolo) skriver så här i sitt historiska verk 20e århundradet/del 2 1911-1920 (Malmö 1961):

”Påsken 1916, mitt under världskriget, hade några fanatiska irländska patrioter gjort uppror i Dublin mot det engelska väldet. Upproret slogs ner efter en vecka – den revoltledare som höll sig längst var Eamon De Valera, republiken Irlands nuvarande president.
   Upprorsmännen – som fortsatte de självständighetssträvanden som levt kvar på Irland allt sedan landet besattes av engelsmän på 1500-talet – hade knappast folket med sig i sin revolt. Men då den engelska militärledningen på Irland dömde 16 av upprorsledarna till döden och lät avrätta dem, förenade den genom denna åtgärd Irland till motstånd mot England. Den antibrittiska fronten kom att omfatta också det annars för politiken ängsliga högre katolska prästerskapet och de för politiken annars ointresserade lantarbetarna.”

Noga taget var det alltså England självt, som genom sin uppvisning i oproportionerligt våld – tungt artilleri sattes bland annat in mot revoltens högkvarter i huvudpostkontoret i centrala Dublin; märkena efter beskjutningen syns fortfarande på byggnaden – i lika hög grad som upprorsmännen själva lade grunden för Irlands självständighet.

Patrick Pearse hyllas på irländskt frimärke.

När England i krigets slutskede 1918 ville införa allmän värnplikt också i den irländska provinsen skärptes motståndet, nu med Eamon De Valera som ledargestalt – De Valera, som i tidernas fullbordan skulle bli såväl premiärminister som president, var den enda revoltledare av någon betydelse som undgått avrättning genom att han var amerikansk medborgare. 1919 utbröt ett nytt fullskaligt uppror med påföljd att britterna fann sig tvingade att sätta sig ned vid förhandlingsbordet. 1921 erkändes Irland som en så kallad fristat med eget parlament.

Den nobelprisvinnande irländske poeten William Butler Yeats (1865-1939)har förevigat Påskupproret i sin berömda dikt Easter, 1916. Den bevingade, sista versen lyder så på det engelska originalspråket:

Too long  a sacrifice
Can make a stone of the heart.
O when may it suffice?
That is Heaven´s part, our part
To murmur name upon name,
As a mother names her child
When sleep at last has come
On limbs that had run wild.
What is it but nightfall?
No, no, not night but death;
Was it needless death after all?
For England may keep faith
For all that is done and said.
We know their dream; enough
To know they dreamed and are dead;
And what if excess of love
Bewildered them till they died?
I write it out in a verse –
MacDonagh and MacBride
And Connolly and Pearse
Now and in time to be,
Whereever green is worn,
Are changed, changed utterly:
A terrible beauty is born.

Yeats nämner i sitt poem några av de upprorsledare som avrättades i Kilmainham-fängelset i utkanten av Dublin i maj 1916; fängelset är numera, under namnet Old Kilmainham Gaol, ett museum som jag hade förmånen att besöka under min hittills enda Irlands-resa 2002. De 14 som arkebuserades på fängelsegården var:

Patrick H. Pearse, Thomas J. Clarke, Thomas MacDonagh, Edward Daly, William Pearse, Michael O´Hanrahan, Joseph Mary Plunkett, John MacBride, Seán Heuston, Michael Mallin, Éamonn Ceannt, Con Colbert, Seán Mac Diarmada samt James Connolly.

Den största dramatiken skedde vid Connollys (Séamus Ó Conghaile) avrättning. Denne hade sårats i de föregående striderna och fick föras till avrättningsplatsen på en bår. För att kunna arkebuseras av exekutionsplutonen bands han fast vid en stol. Framförallt den monumentala okänslighet britterna här visade bidrog till att svänga folkopinionen till rebellernas förmån.

James Connolly sköts sittandes i en stol.

Till upprorsledarna räknades även Roger Casement och Thomas Kent. Casement (Ruairí Mac Easmainn) var en brittisk medborgare som tidigare begåvats med en hög brittisk orden på grund av sina humanitära insatser i belgiska Kongo. Han greps vid McKenna´s Fort, Ardfert i grevskapet Kerry långfredagen den 21 april efter att ha avslöjats för sin medverkan i en tysk vapensmugglingsoperation till rebellerna. Han hängdes i London senare på året.

Thomas Kent (Tomás Ceannt) greps i familjehemmet i grevskapet Cork några dagar efter upprorsledarnas kapitulation i Dublin i början av maj efter en långdragen belägring, som kostade såväl en polisman som flera familjemedlemmar livet. Han arkebuserades i Cork Detention Barracks den 9 maj 1916.

Här följer ännu en rebellsång – ”The Galtee Mountain Boy” – i Christy Moores finstämda tolkning (sången inleds cirka två minuter in i videon):

http://www.youtube.com/watch?v=IBVgb6qtvP0

Den sista förbindelsen med England höggs av 1949, då regeringen John Costello – som innehöll representanter för partierna Fine Gael och Labour – förklarade Irland som en oavhängig republik. Utropandet innebar bland annat att Smaragdön, som Irland brukar kallas, befästes i sin delning mellan Republiken Irland i söder och de sex grevskap som bildade provinsen Ulster (Nordirland) i norr vilka behöll de gamla banden till England.

 John Costello (1891-1976).

Den nya irländska republiken valde att stå utanför NATO och därmed förhålla sig neutral, men gick med i Europarådet och Förenta Nationerna (FN).

Men allt började med Påskupproret 1916.

Källor:

Piaras F. Mac Lochlainn (redaktör): Last Words. Letters and statements of the leaders executed after the rising at Easter 1916. Dublin 1990.

Jan Olof Olsson: 20e århundradet. Del 2 1911-1920. Malmö 1961.

Alf Åberg: Irland – sedan 1800. Stockholm 1971.

Nordirland, IRA och våldet

Efter terrordåden i Antrim och Belfast är det många som oroligt frågar sig om den dyrköpta fred och det försoningstänkande som ännu råder i Nordirland sedan ett par år tillbaka skall hålla i sig. Svaret på den frågan är med rätt stor säkerhet ”ja”. Regeringssamarbetet mellan det katolska vänsterpartiet Sinn Féin och det protestantiska DUP kommer med största sannolikhet att fortsätta. Däremot är de tre politiska morden ett stort säkerhetsproblem som får de polisiära och militära styrkor, vars uppgift det är att försvara lag och ordning, att skärpa upp sina säkerhetsrutiner.

Den senaste våldsutvecklingen började med att två unga brittiska soldater sköts till döds på ett synnerligen kallblodigt och grymt sätt – de ”avrättades” alltså ingalunda som det stått i vissa media – utanför sin militärbas i grevskapet Antrim i samband med att de skulle ta emot pizzor från ett pizzabud. Två dagar senare sköts en polisman i huvudet i Craigavon sydväst om Belfast sedan en kvinna ringt in ett larm, förmodligen för att locka polismannen i en fälla. Två utbrytargrupper ur det numera fredliga IRA – Real IRA respektive Continuity IRA – tog på sig ansvaret för de blodiga illdåden. Ett antal misstänkta personer i olika åldrar har gripits, misstänkta för dåden.

Irlands moderna och ofta blodiga historia började med Påskupproret 1916. Om man flanerar i centrala Dublin inser man hur levande denna historia ännu är. Den breda huvudgatan O´Connell Street, uppkallad efter den vältalige advokaten, politikern och självständighetskämpen Daniel O´Connell, är rik på minnesmärken över historiska gestalter såsom O´Connell själv, Stuart Parnell och Jim Larkin. Fram till 1966 fanns därtill en hög pelare, the Pillar, med en  staty av den brittiske sjöofficeren Horatio Nelson. Den sprängdes emellertid i bitar av en ännu oidentifierad medlem av en eller annan av IRAs talrika fraktioner.

Nelsonstatyn sörjs sannolikt av få irländare. Som det heter i en respektlös visa om sprängdådet: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there, but no-one tells the Irish what they view.”

 http://www.youtube.com/watch?v=_hc7xulkfB4

Den som besöker Dublin måste naturligtvis göra ett besök i det ännu fungerande General Post Office (GPO), scenen för ett av de mest dramatiska skeendena under Påskupproret då omkring 2000 patriotiska irländare ockuperade postkontoret och andra centrala byggnader i den irländska huvudstad som ännu var under brittisk överhöghet. GPOs kraftiga, räfflade kolonner och det utvärtes murverket bär alltjämt tydliga spår efter engelsmännens artilleribeskjutning mot upprorsmännens fäste, och i det inre av byggnaden finns en permanent utställning som i monumentalmålningar berättar historien kring de dramatiska händelserna 1916.

Upprorsmännen av 1916 hade egentligen aldrig någon realistisk möjlighet att på allvar rubba den engelska överhögheten över den irländska ”Smaragdön” och var säkerligen smärtsamt medvetna därom – de ville ändå slå ett slag mot England i en tid – det Första världskriget pågick som bäst – när detta var som svagast. Upproret slogs ned med brutal hand av det hatade John Bull (England), som lät arkebusera följande upprorsmän i det gamla poltiska fängelset Kilmainham Gaol: upprorsledaren Patrick Pearse, hans bror William Pearse, den republikanska regeringens president Thomas J. Clarke, Thomas McDonagh, Edward Daly, Michael O´Hanrahan, rebellregeringens utrikesminister Joseph Mary Plunkett, John McBride, Sean Heuston, Michael Mallin, Eamonn Ceannt, Con Colbert, Sean MacDiarmada och fackföreningsledaren James Connolly; den sistnämnde hämtades från ett sjukhus, där han vårdades för svåra skador efter striderna, och fördes på en bår till fängelset för att han skulle kunna avrättas – han fick bindas fast i en stol för att kunna skjutas…Thomas Kent greps och avrättades i Cork, medan den framträdande upprorsledaren Roger Casement ställdes inför rätta i London, där han småningom hängdes.

1916 års män var tämligen osannolika i sina roller som väpnade rebeller. De flesta kan beskrivas som romantiskt idealistiska, katolska gentlemän med förkärlek för att skriva fosterländsk lyrik. Patrick Pearse framhöll i ett anfall av galghumor att världen med honom bara förlorade en dålig poet. Pearse skaldade förvisso om Irlands frihetskamp, men det var framförallt den sedermera nobelpristagaren William Butler Yeats som odödliggjorde Påskupproret i sin berömda dikt ”Easter, 1916” med dess berömda ord: ”A terrible beauty is born” (det vill säga det självständiga Irland). Pearse liksom övriga rebeller blev heliga martyrer för Irlands sak och har fått låna sina namn till en stor mängd gator och platser i Dublin. Men det var först efter det närmast patetiskt misslyckade upproret som rebellerna fick denna status; medan de var i livet hade de inte mycket stöd av de vanliga irländarna/dublinborna. Det var helt enkelt engelsmännens våldsamma överreaktion, där man särskilt kommer att tänka på den groteska avrättningen av den döende Connolly i sin stol, som gav den irländska självständighetsrörelsen vind i seglen. ”The Patriot Game” hade tagit sin begynnelse.

http://www.youtube.com/watch?v=izrygGt-6ZE&feature=related

De flesta bedömare är överens om att Påskupproret innebar startskottet för Irish Republican Army (IRA). IRA uppstod rent konkret ur Irish Volunteers, en av flera paramilitära frivilligstyrkor som tog del i resningen i Dublin och på andra platser 1916. Den republikanska saken stärktes sedan den engelske premiärministern David Lloyd George 1917 infört värnplikt för irländare till den brittiska atmén under Första världskriget. IRAs ledare under denna första tid var den legendariske Michael Collins (kallad ”The big fellow”), som lade upp ritningarna för en fullständigt hänsynslös gerillastrategi omfattande bland annat politiska mord på brittiska ledargestalter och probrittiska samarbetsmän. Britterna svarade med samma mynt, men kunde i längden inte värja sig mot Collins strategi utan bjöd in de irländska självständighetsivrarna till fredssamtal på 10 Downing Street i London 1921.

Collins och hans delegation valde att gå britterna till mötes genom att låta sex grevskap (på iriska currahs) i provinsen Ulster på norra Irland, i enlighet med majoritetsbefolkningens vilja, tills vidare  få fortsätta tillhöra England, medan återstoden av ön – omfattande 26 grevskap – blev till en så kallad fristat med självstyre. Efter uppgörelsen utbröt inbördeskrig mellan de irländare som stödde avtalet med England och dem som ville fortsätta kämpa för att befria Ulster. Bland de senare intog Eamon De Valera, som senare skulle bli både premiärminister och president, en framträdande roll. De Valera satt inspärrad i Kilmainham Gaol efter Påskupproret men undgick avrättning på grund av sitt amerikanska medborgarskap. En del tror att det var han som beordrade mordet på Michael Collins under inbördeskriget.

Eamon De Valera (i mitten) träffar Ronald och Nancy Reagan då dessa, medan Reagan var guvernör i Kalifornien, besökte sina fäders gröna ö.

1949 utropade irländska statsmän efter sju sorger och åtta bedrövelser Republiken Irland, Eire, och uteslöts därmed ur brittiska samväldet. De som ville se en återförening med Nordirland hade dock inte givit upp hoppet, och i slutet av det revolutionära 1960-talet inleddes den epok – kallad ”The Troubles” – som skulle få en ända först med den nordirländska koalitionsregeringens bildande 2007. Då valde det forna så militanta IRA, som på sin tid inte tvekat att ta emot både sovjetiskt och libyskt vapenstöd i sin blodiga terrorkamp mot de hatade britterna, att slutgiltigt (?) lägga ner vapnen. IRA-bossen Gerry Adams och och hans militäre befälhavare Martin McGuiness anses numera vara fridsamma och respekterade politiker. De har också med emfas fördömt de inledningsvis berörda politiska morden, utförda av vilsekomna vildhjärnor utan något som helst politiskt eller annat omdöme.

Om inget alldeles oförutsett och dramatiskt inträffar ser det alltså ut som om de bestialiska morden i Antrim och utanför Belfast inte kommeratt rubba den bland befolkningen oerhört uppskattade nordirländska freden, som nog måste räknas som ett av den internationella konfliktpolitikens största mirakler i modern tid.