Om tillvarons obeständighet

Det enda vi vet om livet, brukar det heta, är att vi en gång skall dö. Och från födelse till död är tillvaron fylld av obeständighet. Människan som vi trodde stod oss nära hugger oss i ryggen. Den fasta grund vi upplevde oss ha haft rämnar genom att vi förlorar arbete, ekonomisk säkerhet eller drabbas av sjukdom. Älskade människor i vår närhet dör, några kanske  i spektakulära katastrofer på Östersjön eller Thailands stränder. Familjer splittras upp. Så vad tjänar all vår möda egentligen till?

Predikaren i den judiska bibeln, traditionellt tillskriven konung Salomo, uttrycker detta så (1:1-5):

”Detta är Predikarens ord, Davids sons, kungens i Jerusalem. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.”

Den obeständighet och den osäkerhet som vidlåder allt mänskligt liv återfinns även i det större sammanhanget. Riken som en gång tycktes grundmurat fasta och mäktiga vacklar och faller. Världshärskare rycks bort. Släkte efter släkte har upplevt detta: faraonernas Egypten, kejsarnas Kina, Babylonien, Assyrien, Persien, Grekland, Rom, Tysk-romerska riket, Osmanska riket, Österrikiska kejsardömet, Brittiska imperiet, Tsarryssland, det nationalsocialistiska Tredje riket, det kommunistiska Sovjetunionen.

Jag tänkte i den här betraktelsen uppehålla mig något vid två diktsamlingar som i sammanhanget manar till eftertanke och reflektion.

”Vem för befäl? Vem vet?”

Per Ossmer skildrar människans bekymmersamma villkor under historiens lopp i ”Caprice serieuse” (2008, 37 sidor, Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm); mot en musikalisk klangbotten gestaltas med baksidestextens ord  ”en europeisk historia som ofta av politiska skäl förträngts.” Bokens motto är: ”Man is evil/Life is cruelty and injustice/Only by mercy/Our souls can be saved.” Ossmer har tidigare på samma förlag givit ut ”Spårljus” (1991) samt ”Beria och andra dikter” (1998).

Min favoritdikt är nog Tillbakaryckning under uppehållande strid, varur följande strofer här citeras:

”Egen spärreld ligger nära/För fienden är nära/alltför nära//Till sist, till slut/ur knastrig radio hörs/Rädde sig den som kan//Allt är kastat/Allt är borta//Vapen, verktyg, utrustning, uniformer/Allt är i utbränt vrak//(…)Medströms flyter mössa/makligt därefter/så ett dagsfärskt lik/där om halsen hänger/klocka utan verk/och i tom boett/skrynkligt foto simmar//Nu från andra stranden hörs/metall som slår/order, rop//Vem för befäl?/Vem vet?//Friendly fire/blir till sämsta död/Isatt båt och kastad lina/blir till ovisst liv//Vem för befäl?/Vem vet?”

Det yttre sceneriet är valfri stridsscen någonstans i världen. I ett vidare perspektiv kan det vara den enskildes situation i en obeständig tillvaro som kommer till belysning. Vänner och kolleger vi förlitat oss på sviker.Vår yttre trygghet går förlorad. Kvar är vad vi upplever som meningslöshet och bitterhet. Då kan det vara värt att minnas Ordspråksbokens ord (24:10):

”Låter du modet falla, när nöd kommer på, så saknar du nödig kraft.”

I  Tjernovisy belyser Per Ossmer en del av det gamla Europa som för alltid gått förlorad. Dikten återges i dess helhet:

”Galizien, Volynien/Podolien, Bukovina/En gång mot Öster/Utposter, gränsland//Då fanns en stad/där/till Odessa, till Budapest/till Wien och till Warszawa/direkta tågen gick//Caféer, baler, husarer/och så två universitet//Jiddisch, tyska, ryska/polska, ungerska och rumänska/Under Franz Josephs spira/ett Babylon i sämja//Nu i annat land/en historiens bakgård/en regional håla/i gråhet, i tröstlöshet//(Fusklapp/Svaret, det rätta, är:/Czernowitz)”

 En förlorad värld – en vy från en shtetl i Pinsk, Vitryssland.

Kejsar Franz Josephs spira är för alltid nedlagd, och med nationalsocialismen försvann de sista resterna av det gamla Öst- och Centraleuropa, där icke minst det traditionella nätverket av judiska shtetls gick förlorat och jiddisch i stort  förpassades till garderoben för glömda språk. Judiska muséer och enskilda kulturinsatser är i dag det enda som står till buds för den som önskar återuppleva något av det gamla.

”Livets sårbarhet” (2005, 145 sidor, Alfabet Maxima förlag, Sibeliusgången 40, 164 72 Kista) heter en diktsamling som författats av den svensk-polske poeten Ryszard Golebiowski, som också utnämnts till Ambassador for Peace av Universal Peace Federation på grund av sitt engagemang för freden.

En betydelsefull del av Golebiowskis dikter har påverkats av händelserna i samband med tsunamin i Thailand 2004. Dessa har öppnat författarens ögon för livets sårbarhet. Titeldikten ”Livets sårbarhet” lyder:

”Livets sårbarhet/för betänkande viktiga teman/för vi vet, ständigt påminns/att ur händer det kan glida/Det glimmar när det finns/ligger i det en påsklilja/ett gudomligt ljus/det får spridas/Det är en egen egendom/även gemensam ensamrätt/vi arvtagare av stora, största/rop i universum/att liv får icke släckas/som en lampa solgul”

Vad som saknas i Per Ossmers diktning men som finns hos Ryszard Golebiowski är hoppet, det (ibland trevande) hopp av gudomligt ursprung förutan vilket allting verkligen kan sägas besanna Predikarens ord om alltings fåfänglighet. Som i dikten Hur kommer det sig, att vi finns?:

”(…) och vita liljor existerar (…).

”Hur kommer det sig, att vi finns/och andas får/Berusas av dagens brus/Vem alstrade ljuset, som en stark hjälpande hand//Hårda kan knutarna vara/till det förflutnas extas/Av tiderna kan man berusas/och allt som sjudande hav//Villkoren att leva, har varit hårda/Pest, hunger runt omkring/Krig sina offer skördar/Orosmoln skingras/med sång och kyrkomusik//Men vi finns ändå//Livet har segrat/Planeten är bebodd/och vita liljor existerar/så vill man tro./Låt det säga/att det aldrig tar slut.”

Ryszard Golebiowski, som föddes i Krakow under Andra världskriget men är bosatt i Sverige sedan många år, har utgivit ett tiotal diktsamlingar, däribland ”Inte Kasta Sten” (2005) och ”Kärleksögonkast” (2008). Han förbereder när detta skrivs en ny utgivning.

Tillvaron är förvisso obeständig och nyckfull, men det är viktigt att komma ihåg att mitt i all osäkerhet och bävan vi kan känna finns det ett hopp som består i att Gud är alltings upphov och att Han inte tänker ge upp förrän allting är en återspegling av Hans natur. För den som med ett rent sinnelag söker kärlek, sanning, godhet, skönhet väntar alltid en mening bortom prövningarna. Till och med den eljest så tungsinta Predikaren ser detta (5:19):

”Ty man tänker då inte så mycket på sina livsdagars gång, när Gud ger glädje i hjärtat.”