Archive for the ‘Polen’ category

Forum för judeförakt

20 maj, 2010

Nyligen flöt det in en länk från bloggen ”Forum för frihet” på min kontrollpanel. Innehållet var följande:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2010/05/jonathan-leman-och-hyckleri-bakom.html

Faktum är att jag aldrig tidigare – vilket naturligtvis kan uppfattas som en brist i min bloggbildning – hört talas om denna blogg. Det visade sig dock snart att bakom den sympatiska men tämligen intetsägande rubriceringen döljer sig den typ av individ/individer, som jämt och ständigt – med få undantag – raljerar och ironiserar om allt judiskt och allt israeliskt, men likafullt spelar den förorättade oskulden när det som ett brev på posten ramlar in anklagelser om antisemitism.

Är inte ett ständigt raljerande och ironiserande över allt judiskt och israeliskt ett uttryck för antisemitism? Rimligen är det faktiskt så.

I det inlägg jag refererar till är det särskilt den hedervärda organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och SKMAaren Jonathan Leman som råkar illa ut. Skribenten i fråga ondgör sig så över nämnde Leman på följande sätt: ”Enligt Jonathan Leman är t. o. m. Aftonbladet en antisemitisk tidning.”

”Till och med”. ..men hallå!

När hade någon enda medarbetare i Aftonbladet ett enda positivt ord att anföra om staten Israel och andra judar än patenterade vänsteraktivister av kategorin ”självhatande judar” såsom Noam Chomsky, Helle Klein och Göran Rosenberg? Vore tacksam om skribenten i Forum för frihet kunde ge mig ett enda sådant exempel.

Vi talar alltså om samma tidning som publicerade den beryktade Donald Boströms lugubra drapa om påstådd israelisk handel med organ från stupade palestinier. Leman har således alldeles rätt när han skriver att ”Aftonbladet har sedan länge ett problematiskt förhållande till judar” (och att ”hela vänsterkanten är antisemitisk”).

För att vidare få stöd för sin vämjelse gentemot SKMA hänvisar bloggaren till en av landets mest profilerade hatare av allt judiskt och israeliskt, just det, ingen mindre än den evigt hånleende gamle KGB-agenten och fängelsedömde spionen Jan Guillou. Just ett snyggt sanningsvittne!

Sedan använder forumskribenten denna bloggare och hans parti som slagträ för att rikta det vederbörande tror vara det verkliga dråpslaget mot SKMA. Efter att ha konstaterat att många sverigedemokrater är positiva till judar och Israel (ibland till och med är judar själva) mässar forumskribenten:

”Inte så konstigt att en del av de (sic) hamnar i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) där den senaste skandalen handlat om att organisationen arrangerat resor till Polen där man bjöd in SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson.”

Ja, usch vilken skandal – SKMA arrangerar resor till Polen (där historiens värsta folkmord på judar visserligen ägde rum, men i alla fall – skandalöst var ordet). Med den omtalade inbjudan av min person var det så att jag skänkte 500 kronor till upprustningen av en judisk gravplats i en liten polsk stad och då erbjöds åka med på en Polen-resa i Förintelsens spår. Det var därför jag fick chansen att följa med på resan (observera: singularis), inte beroende på att jag var chefredaktör för SD-Kuriren.

Någon så kallad bjudresa rörde det sig dock inte om: varje deltagare betalade sin biljett själv.

I en av barackerna i muséet över koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin har en mängd skor från lägrets fångar ställts ut.

Det hedrar SKMA att man inte är så ängsligt politiskt korrekt att man nekar en person som tillhör annat parti än de i sammanhanget övliga, FP och KD, följa med på en studieresa av oskattbart värde som denna. Och varför är det så verboten för sverigedemokrater att vara projudiska och/eller proisraeliska? Borde inte allt stöd till detta genom historien hatade, misshandlade och föraktade folk vara välkommet? För övrigt var jag inte ensam sverigedemokrat på resan.

Personligen har jag efter ringa förmåga stått på  judarnas och israelernas sida ända sedan den dagen för 47 år sedan då jag, tillsammans med min sjätteklass från landsbygdsskolan utanför Södertälje, genomförde en resa till Stora synagogan i Stockholm och en föreställning av skådespelet ”Anne Franks dagbok” på Chinateatern. Det var då elvaåringen förstod vad antisemitism och nationalsocialism gick för.

SKMA och andra projudiska organisationer hjälper mig och andra att hålla denna förståelse levande oavsett KGB-spionens och forumskribentens raljerier. Den senare borde överväga döpa om sin blogg så att namnet bättre stämmer överens med det verkliga innehållet.

Vad sägs om Forum för judeförakt?

Magda Eggens – en överlevare

13 april, 2010

När Andra världskriget bröt ut 1939 var Magdolna Frid, född 1924 i ungerska Kisvárda, i 15-årsåldern. Några år senare föstes hon och hennes familj – pappa Sandor, mamma Flora och de yngre systrarna Eva och Judith – in i en boskapsvagn på den närbelägna järnvägsstationen för vidare transport till det nationalsocialistiska förintelselägret Auschwitz i Polen. Bara Magdolna och Eva överlevde den nazityska förintelseindustrin.

 Magdolna Frid som ung flicka.

I början av innevarande år hade jag förmånen att få höra Magda Eggens – som blev hennes svenska namn – berätta om sina erfarenheter av Förintelsen inför ett fullsatt auditorium i  Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm. Hon berättade enkelt, samlat och utan överdrifter om det ofattbart hemska som hände för bara en mansålder sedan.

– Min fina barndom i Ungern hjälpte mig överleva Auschwitz med flera läger, sade Magda som i dag alltså är 85 år gammal men ger ett märkbart yngre intryck. Hon berättade vidare att den ena efter den andra av nationalsocialisternas beryktade judelagar infördes i Ungern sedan landet i mars 1944 ockuperats av de tyska stridskrafterna. Självklart drabbades Magdas judiska familj hårt:

– Mina morföräldrars gård konfiskerades, min far miste sitt arbete med mera. Vi undrade självklart hur vi skulle klara oss när alla mänskliga rättigheter sakta togs ifrån oss.

Den 16 april 1944 tvingades medlemmarna av familjen Frid flytta till ett ghetto och bära gula Davids-stjärnor. I maj samma år kom den fruktansvärda dagen då familjen tillsammans med många andra tvingades bege sig till järnvägsstationen för att transporteras till Auschwitz i boskapsvagnar.

– I Auschwitz träffade jag doktor Mengele, som sade åt oss att jag och mina systrar snart skulle få träffa mamma, som var höggravid. Han ljög. Mamma och min syster Judith dog i Auschwitz, pappa i ett annat koncentrationsläger.

Läkaren Josef Mengele (1911- 79), även kallad ”Dödsängeln”, var den mest beryktade av de många läkare som tjänstgjorde i de nationalsocialistiska koncentrationslägren. Efter avlagd läkarexamen – Mengele var mycket intresserad av så kallad rashygien – tog han värvning i det ökända SS (Schutzstaffeln) och sändes till östfronten. Efter att ha fått utmärkelsen järnkorset i samband med en krigsskada kom han att tjänstgöra som fängelseläkare i lägerkomplexet Auschwitz-Birkenau, där han företog extremt grymma experiment på lägerfångar; Mengele intresserade sig särskilt för tvillingar och dvärgar.

 Mengele i sin krafts dagar.

Efter den tyska kapitulationen 1945 hamnade Mengele i amerikanskt fångläger men kunde inte identifieras som SS-läkare av amerikanerna. Han återvände till sin bayerska födelsestad Günzburg men flydde 1949 till Argentina, där han stannade till 1960. Sedan Adolf Eichmann bortförts av ett israeliskt kommando detta år fann Mengele för gott att ta sin tillflykt till Paraguay och därefter till Brasilien, där han under merparten av 1970-talet levde utanför Sao Paolo. Han drunknade 1979 vid en badstrand sedan han drabbats av hjärtinfarkt. Mengele förblev en fanatisk nationalsocialist in i det sista.

Alltnog. Magdolna Frid vistades i Auschwitz till september, då hon tillsammans med omkring 300 andra flickor fördes till ett arbetsläger Weisswasser i preussiska Schlesien (kom efter kriget att tillhöra Sachsen i Östtyskland). Här insjuknade hennes yngre syster Eva i tyfus. Efter att ha tvingats till slavarbete på flera andra platser hamnade Magdolna, som nu var 21 år gammal, slutligen i ett läger i Neuengamme utanför Hamburg.

– Neuengamme var ett himmelrike jämfört med Auschwitz. Hit kom Folke Bernadotte med sina vita bussar för att hämta främst danska och norska fångar, men Bernadotte förhandlade med Himmler om att också andra skulle föras till Sverige. Jag minns hur varmt välkomnade vi blev när vi kom med de omtalade vita bussarna – redan i Danmark slängde folk in bröd, ägg och annan mat i bussarna. Vilket förstås var alltför kraftig mat för oss!

Bernadottes vita Röda kors-bussar blev räddningen för Magda Eggens.

Första anhalten i Sverige blev tennisstadion i Malmö. Magdolna vägde då 28 och hennes syster Eva 25 kilogram. Den 30 september 1945 blev hon friskförklarad. Hon uppger att hon och hennes medtagna olyckssystrar blev väl omhändertagna rent fysiskt, men någon psykiatrisk behandling stod inte på programmet och inte heller någon undervisning i svenska språket.

– Det första vi fick i Sverige var en omgång kläder och tio kronor. Sedan blev det arbete i Gislaveds gummifabrik, ett tungt arbete. Tillvaron var svår på alla sätt, men jag fick en underbar väninna som hette Ing-Britt. Jag och Eva tillbringade vår första julafton i Sverige hos henne och hennes föräldrar.

Magda Eggens fortsätter sin berättelse:

– Efter ett tag kom ett brev från svenska staten med besked om att vi fick åka tillbaka hem till Ungern, om vi ville. Jag hade bland annat en moster kvar i livet i Budapest. Det ville jag dock inte, i stället gifte jag mig med Helge Eggens som jag var gift med i 53 år innan han gick bort. Vi fick två barn tillsammans, en pojke och en flicka.

Med tiden utbildade sig Magda Eggens till fritidsledare och kom att arbeta mycket med ungdomar med problem.

– Och jag fortsätter att arbeta med ungdomar – jag reser land och rike runt och berättar om mina upplevelser i bland annat skolor. Mitt budskap är: ge aldrig upp! Det var när jag hörde att det fanns folk som förnekade Förintelsen som jag tänkte att nu måste jag tala ut. Förintelsen är en helt unik händelse – den syftade inte bara till förnedring utan till total utplåning av ett helt folk.

Enligt Magda Eggens har förintelseöverlevare tre val: 1. stänga in smärtan inom sig och bli bittra människor; 2. anklaga sig själva och världen; 3. informera om vad som hände och ”tända ett ljus.” Magda valde det senare alternativet.

 Magda Eggens med ett par av sina åtta böcker.

Det var först i mogen ålder Magda inledde sitt informationsprojekt. 1992 utkom hennes första bok – Vad mina ögon har sett – med Rose Lagercrantz som medförfattare. Därefter har det blivit ytterligare sju böcker – bland andra Ingen väg tillbaka (1994) och Om stenarna kunde tala (1998). Tre av böckerna har illustrerats av Tord Nygren. Senast kom Ensammast i världen (2003). Samtliga böcker, som utgivits på Rabén & Sjögrens förlag, vänder sig i första hand till barn och ungdomar.

Klicka nedan för en fullständig bibliografi:

http://www.magdaeggens.se/faktablad.pdf

Magda Eggens belönades 1999 med medaljen Illis Quorum (åttonde storleken) för sina outtröttliga folkbildningsinsatser i humanitetens tjänst. Hon har även belönats av exempelvis Stockholms läns landsting och studieförbundet Vuxenskolan.

Fyra skäggiga ryssar (II): Vladimir Solovjov

28 januari, 2010

Mellan Vladimir Solovjov(1853-1900) och Fjodor Dostojevskij – se första avsnittet i artikelserien ”Fyra skäggiga ryssar” – existerade ett speciellt förhållande. De båda tänkarna hade träffats under tre dagar i klostret Optina Pustyn 1878, då Dostojevskij just förlorat sin minderårige son. Mötet med den yngre mannen stärkte Dostojevskij i dennes kristna tro. Solovjov  lät vid den uppburne författarens död publicera Tre tal till minne av Dostojevskij, där huvudtemat var hur Kyrkans ideal skulle kunna förverkligas och vad som krävdes för att en ”universell förbrödring” skall kunna uppstå.

Vladimir Solovjov: tänkare och känslomänniska.

Dessa tal var likaledes ett uttryck för Solovjovs egna tankar om framtiden. Han hävdar ”konstnärens roll som teurg” (teurg=religiös uttolkare). Solovjov ville arbeta för att förena det sanna, det goda och det sköna i en fungerande treenighet. Han vill att dessa begrepp skall bibringas gudomliga och eviga värden. Han skriver:

”Konstnärer och poeter måste ånyo bli präster och profeter, men nu i en annan, ännu viktigare och upphöjd bemärkelse: de skall inte behärskas av den religiösa idén utan själva behärska den och medvetet styra dess jordiska inkarnationer.”

Det är uppenbart att den djupt tänkande Solovjov betraktade den döde nationalskalden som just en sådan profetisk konstnär, ty när Dostojevskij hade avlidit sade Solovjov: ”Ryssland har inte bara förlorat en diktare utan sin andlige ledare.”

Vladimir Solovjov drömde om ett mänskligt idealsamhälle på jorden, men han gjorde tidigt klart att ett sådant samhälle icke kan formas på materialistisk grund och fördömde därför – precis som Fjodor Dostojevskij – den nihilistiska och anarkistiska terrorn, enkannerligen efter mordet på tsar Alexander II 1881.

De båda filosofernas ord klingade, som vi vet, förgäves: anarkisterna och nihilisterna lade med sin terrorism grunden för sovjetriket – som var en kollektiv Antikrist enligt senare tänkare – och tänkarna/teurgerna blev martyrer. Däremot kan man säga att de stora ryska religionsfilosoferna, liksom den Rysk-ortodoxa kyrkan, andligen överlevde den sovjetkommunistiska parentesen, låt vara att kyrkan nog så ofta kompromissade med makten.

Vladimir Solovjov var nog den mest fascinerande och motsägelsefulla personligheten av de ”skäggiga ryssar” jag valt att här behandla. Den stora biografin om honom har författats av K. Motjulskij: Vladimir Solovjov – Liv och lära, utgiven första gången i Paris 1936. Motjulskij framhåller i sitt förord:

”Vladimir Solovjov undervisade om helheten i människans natur: människan är en levande andlig varelse, en förkroppsligad ande och ett förandligat kött. Man kan förstå meningen med hennes öde endast om man utgår ur hennes väsens centrum, och på samma sätt är det med hennes livshistoria och värdet av det hon skapar.”

Den syntes mellan andligt och kroppsligt som Solovjov förespråkade kom dock aldrig att tillämpas, och mycket annat av det som denne tänkare utlät sig om tycktes motsägelsefullt och spretande åt alla håll. Jag tror ändå att man måste se Solovjovs grundläggande filosofi som ett storartat tankebygge och han själv som en Johannes döparen-gestalt för den väntade Messias. Någon stor författare var han aldrig.

Det har sagts om Vladimir Solovjov att han var en ”tillstängd människa”. Trots att han omgavs av vänner, beundrare och lärjungar ”levde han ett gränslöst ensamt liv”, som Motjulskij skriver. Denne gåtfulle siargestalt hade ända sedan barndomen haft syner och drömmar av visionär karaktär. Han  såg världens ”gudomliga grundval” ansikte mot ansikte, och han ställdes inför ett slags kvinnligt urväsen som han kallade ”Den eviga väninnan.”

Den eviga väninnan – här i form av en idealiserad framställning av Maria, Jesu moder.

Ursprungligen var denna vision erotiskt färgad men renodlades andligen mot slutet av filosofens liv. I Solovjovs väsen fanns hela tiden denna ”brottning” mellan det heliga och det sjäviska, det sinnliga och det sakralt upphöjda.

Motjulskij skriver:

”En ursprunglig intuition om alltets enhet ligger till grund för Solovjovs inspirerade lära om Sofia, Guds Vishet. Han var den förste som visade vägen till uppbyggnad av en ortodox kosmologi och antropologi och den ryska teologiska och filosofiska tanken började gå på den av honom upptrampade vägen.”

Höjdpunkten i Vladimir Solovjovs verk var den geniala lära som kommer till uttryck i hans verk Gudamänskligheten om människans gudomlighet och Guds mänsklighet, ”om världshistoriens mening såsom varande en gudamänsklig process.” Solovjov drar upp en konkret kyrklig strategi för en allmännelig kristlig, ekumenisk ansats för en förening av de kristna lärorna i öst och väst.

Han blir dock besviken och börjar tänka i eskatologiska termer (eskatologi=läran om de yttersta tingen): före Kristi andra tillkommelse kommer det att finnas ett Antikrists rike, och endast ett fåtal kristna förblir Kristus trogna. I slutet av sitt korta liv framställer Solovjov Berättelsen om Antikrist.

Motjulskij igen:

”Solovjov hade en stark känsla av denna världs orättfärdighet, en önskan att bygga upp en ideell värld där rättfärdighet levde, en erosteori, ett försök att reorganisera världen och när detta föll sönder en tanke på att reformera samhället.”

De tankar Solovjov uttryckte kom att påverka en rad teologer, tänkare, författare, poeter och andra i samhället verksamma personer. Solovjov skall också ha ägt en personlig, hemlighetsfull dragningskraft som uttrycks på följande sätt av biografen Motjulskij: ”Han var en fana omkring vilken man förenade sig och för vilken man kämpade.”

Solovjovs farfar var präst och hans far historiker. I likhet med Dostojevskij hade han i sin ungdom haft en vänsterperiod och var även påverkad av tysk filosofi innan han återvände till den ryska ortodoxins famn. På mödernet härstammade han från den polska ätten Brczinskij; han hyste också sympatier för Polen och för den romerska katolicismen.

Från modern skall han ha ärvt sitt sydländska temperament, sin poetiska fantasi och sin fallenhet för romantiska drömmerier. En första olycklig kärlek i barndomen leder fram till Solovjovs kult av det ”evigt kvinnliga” samt allehanda känslostormar. Motjulskij menar att i Solovjovs inre döljer sig ett mörkt kaos, något som leder till logiska schemata och förnuftsmässig systematik i syfte att besvärja detta kaos.

På 1890-talet kom Vladimir Solovjov att alltmer betvivla såväl den katolska som den ortodoxa kyrkans sanningsanspråk. Han betraktade i detta stadium av sitt teologiska tänkande en total underkastelse under den kyrkliga makten som en direkt heresi.

Motjulskij:

”Han var den ende medlemmen i den kommande kyrkan, medlem i den ‘lilla flocken’ vars öde var att besegra Antikrist.”

Solovjov såg ortodoxin och katolicismen som ”historiska etapper” snarare än som eviga sanningsbärare men ställde sig själv slutligen utanför alla trosbekännelser. När han dog, blott 47 år gammal, gjorde han det dock som rysk-ortodox. Hans sista ord lär ha varit: ”Vi måste bedja för judarna.”

http://www.geteducated.se/images/content/historia_pogrom.jpg

Vid denna tid förekom nämligen i Ryssland våldsamt blodiga pogromer, uttryck för den traditionella och primitiva antisemitism som härjade i Ryssland och Östeuropa.

En värdig Segerstedt-stipendiat!

4 januari, 2010

Den 16 december tilldelades journalisten Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet för år 2009 vid en högtidlighet i samband med en Chanukka-fest som hölls i regi av Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. Stipendiet, som utdelats av samfundet årligen sedan 1982, tillfaller den person som bedömts ha gjort  särskilt värdefulla insatser för Israel.

images Äras den som äras bör…Tor Carlid håller föredrag i Betlehemskyrkans Israel-grupp. Foto: Tommy Hansson

Efter att ha känt Tor några år såsom deltagare vid Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm, där Tor varit en drivande kraft i drygt tio års tid, kan jag inte annat än understryka att han är en synnerligen värdig stipendiat!

Tor, numera pensionerad efter 40 års verksamhet på den kristna tidningen Dagen, var märkbart rörd i samband med prisutdelningen. Han framhöll i sitt tacktal bland annat:

– Jag känner mig oerhört hedrad över att vara i samma sällskap som tidigare stipendiater som exempelvis Per Ahlmark, Alf Svensson, Inga Gottfarb, Jackie Jakubowski, Stanley Sjöberg, Lars-Åke Hallin med flera. Jag har strävat efter att bygga broar mellan judar och kristna. För mig som troende kristen har Israel alltid varit Bibelns land, det land som fött Abraham, Isak, Jakob, Josef och hans bröder, kung David, tempelbyggaren kung Salomo samt sist men inte minst Jesus Kristus.

1985, berättade Tor, hände något viktigt i hans liv:

– Det var då jag träffade Georg Eismann, en jude bosatt i Hägersten som bekämpade antisemitismen. Han skrev brev till – och fick svar från – personer som påven Johannes Paulus II och Sveriges biskopar. Han frågade om jag ville vara med i detta arbete. Det var en stor sak för mig när jag första gången inbjöds hem till honom, en representant för det utvalda judiska folket!

Tor Carlid antog med glädje inbjudan att deltaga i det viktiga arbetet mot judehat och antisemitism. 1991 gjorde han en minnesvärd resa till Israel – hans första – för kristna journalister, en resa som var ämnad att sätta fart på Israel-intresset. I Tors fall gjorde den det med besked – han gick omsider med i en rad proisraeliska och projudiska grupperingar såsom Samfundet Sverige-Israel, Shalom över Israel, Israels vänner med flera.

Redan när han tog beslutet att arbeta mot antisemitism 1985 började han bearbeta Svenska kyrkan, men föret var trögt i portgången:

– Det tog tio år, till 1995, innan Svenska kyrkan under Gunnar Wemans tid som ärkebiskop gjorde ett uttalande mot antisemitism.

Tyvärr kan man knappast säga att kyrkan fortsatt på den vägen. Motståndet mot Israel har varit stort, särskilt under K. G. Hammars tid som ärkebiskop då initiativen för att bojkotta Israel på olika plan stod som spön i backen parallellt med att det kyrkliga budskapet urvattnades och förvärldsligades.

– En höjdpunkt i mitt journalistiska liv, berättade Tor, var då jag 1995 gjorde en intervju i Stockholm med Petrenko, den befälhavare som ledde Röda arméns befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945, ett datum vi i dag högtidlighåller som Förintelsens minnesdag.

Tor Carlid har vidare alltid intresserat sig för Raoul Wallenberg, den tillförordnade ambassadsekreterare vid Sveriges Budapest-legation som 1944-45 räddade tusentals ungerska judar undan Förintelsen genom att utfärda svenska så kallade skyddspass.

– Jag har haft förmånen att intervjua Wallenbergs medarbetare Per Anger, som var fången fem veckor av ryssarna.

Det som i första hand renderat Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet – som uppkallats efter ”den store” Segerstedts son, Torgny T. Segerstedt – är hans brinnande engagemang för Betlehelmskyrkans Israelgrupp som bildades 1996. Gruppen träffas under terminerna var tredje fredag i månaden kring en intressant föredragshållare, och vem som helst äger tillträde utan föranmälan.

– Gruppen fungerar som en bro mellan judar och kristna och har vuxit stort under årens lopp, avslutar Tor Carlid vars omisskännliga dialekt röjer det småländska ursprunget.

Jag hade slutligen själv förmånen att få medfölja en studieresa till Polen i Förintelsens spår i slutet av augusti 2009 tillsammans med Tor och andra vänner av det judiska folket. Resan ordnades av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism och blev en stor och viktig upplevelse i alla fall för mig.

Fred på jorden…

29 december, 2009

Jag är osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag är faktiskt sedan 2001 Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella organisationen Universal Peace Federation, tidigare The Interreligious and International Federation for World Peace. Vilket kanske kommer som en överraskning för somliga.

 

2014-07-21_001w3_Dingtuna_ka_Trave_I_valvet_(20)_Kain_dodar_Abel Kain mördar Abel enligt en målning av Albertus Pictor i Dingtuna kyrka.

Längtan efter fred är ju lika gammal som mänskligheten själv, noga taget sedan Kain slog ihjäl sin broder Abel. När våra vanligaste medier i slutet av det gamla året oundvikligen frågar folk vad de önskar sig av det nya solvarvet brukar svaret bli ”Fred på jorden” och så kanske något personligt önskemål.

Jag vill minnas att forne statsministern Göran Persson, i mitt tycke en av våra stora komiska begåvningar inom politikerkasten, för sin del svarade ”Fred på jorden och ett nytt termoställ.” Mitt eget önskemål inför 2010 är fred på jorden och en ny skrivare till datorn. Jag har nämligen en känsla av att mina vänner börjar bli lätt uttråkade av mina återkommande önskemål att skriva ut diverse material för min räkning.

Det fanns en tid när jag i stort levde efter devisen ”när jag hör ordet fred osäkrar jag min revolver”, för att nu travestera Hermann Göring (eller vem det nu var som sade sak samma fast med ”kultur” i stället för ”fred”). Detta på grund av Sovjetunionens skamlösa utnyttjande av fredsviljan i Väst för sina egna imperialistiska syften under det Kalla krigets dagar. Så icke längre.

Jag ser inte längre orden ”fred” eller möjligen ”världsfred” som något naturnödvändigt suspekt utan tvärtom som värdiga och även nödvändiga mål för mänskligheten.

Däremot, och det är viktigt att understryka, skriver jag inte under på kravet ”fred till varje pris.” Det finns nämligen något som är ännu viktigare än fred, och det är frihet. Fred utan frihet kan vi vara utan. Så tänkte de modiga rebeller som för över 200 år sedan reste upprorsfanan mot det brittiska väldet i Nordamerika. De var villiga att offra sina liv för att kunna leva fria och självständiga liv utan att behöva styras från London. Vad som vägledde dessa framsynta och djärva individer kan man få en aning om genom den nu aktuella TV-serien ”John Adams” i SVT.

MTE1ODA0OTcxMjc3MzIxNzQx John Adams – president och amerikansk frihetshjälte.

Så resonerade också ledarna i England och Frankrike när de förklarade Hitlertyskland krig efter det senares invasion i Polen den 1 september 1939 – hit men inte längre!  Bättre att ta till vapen mot en galen tyrann med folkutrotning och masslakt på det ideologiska och praktiska programmet. Och så menade också de Kalla krigets hjältar – Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II med flera kända och okända – som beslutade sig för att det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen kunde och skulle besegras. Pax Sovietica var aldrig ett alternativ för dessa modiga och insiktsfulla män och kvinnor.

Sedan början på 1990-talet har det sovjetkommunistiska hotet mot världsfreden avlösts av det islamistiska hotet som på ett så fruktansvärt sätt manifesterade sig genom terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. George W. Bush tog upp den kastade handsken och proklamerade Kriget mot terrorismen vilket alltfort är en levande realitet i dagens värld. Att lägga sig platt inför den urartade islamismen är inte och kan aldrig bli ett alternativ för en civiliserad mänsklighet.

 

130423134724-14-gwb-horizontal-large-gallery

 

George W. Bush – tog upp den kastade handsken.

Se gärna denna video om USAs 43e president:

http://www.youtube.com/watch?v=NDxXokjsu-Q&feature=related

När emellertid allt detta är sagt måste det, enligt min uppfattning, fastslås att fred på jorden är det hägrande och oundvikliga slutmålet för en mänsklighet som aldrig fått uppleva just detta. Glöm dock alla förhoppningar om att samtida fredsstrukturer skulle kunna åstadkomma detta, minst av allt ett ohjälpligt impotent FN. Vad som krävs är en bestående förändring i människors hjärtan, något som i dag kanske kan tyckas vara ett orealistiskt och ouppnåeligt slutmål men som enligt min uppfattning är något som en dag  kommer att inträda när mänskligheten accepterar den väntade Messias.

Ett ideal som uttrycks på följande sätt av min vän och kollega bland fredsambassadörer, Ryszard Golebiowski, i hans nyligen utkomna diktsamling De gick bort – vi finns kvar (ETS, Tryckservicen Stockholm 2009), dikten ”Moder Jord”:

”Moder Jord kallas hon/där djur och växter bor/där dom lär sig samlevnad/var och en i sin livsloppsbana/med sitt hjärta, sin vävnad, sin puls

”Jord där helgonen vandrat/som oss, av kött och blod/främst visste de att svärdet/ska gjutas om till plog/då kommer lyckan till jorden

”Av den underbara växtlighetens grönska/vill kransar bindas, majstänger resas/ges syret vi behöver/vi vill andas djupt/och fundera på hur det vore att leva/utan rädsla för krig och svält/den rena andan, den rätta andan/behövs så väl till alla på jorden.”

Så, gott folk: fred på jorden och en ny skrivare får bli min nyårsönskan!

Avslutningsvis ber jag mina läsare kontemplera några minuter till tonerna av ”Hallelujakören” ur Händels Messias:

http://www.youtube.com/watch?v=Up3TIPoVh-M&feature=related

Och varför inte Beatles, när de framför sin i mitt tycke (jämte ”Hey, Jude”) bästa låt – ”Revolution” – såväl musikaliskt som budskapsmässigt:

http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

Gott Nytt År!

Carl Bildt lever farligt

11 december, 2009

Den 17 september 1948 mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem. Det visade sig att en grupp inom den så kallade Stern-ligan (egentligen Lehi), en judisk extremistgrupp, hade utfört dådet. Den ansåg, förvisso inte utan skäl, att Bernadotte gick arabernas ärenden i Mellanöstern-konflikten – Bernadotte föreslog nämligen att Jerusalem skulle överlämnas till araberna.

Jag kommer osökt att tänka på Folke Bernadottes öde i dessa dagar, när Jerusalem åter ligger i stöpsleven i och med att utrikesminister Carl Bildt i sin egenskap av EUs utrikespolitiske talesman starkt ställt sig bakom idén att Jerusalem skall delas och östra Jerusalem (”gamla staden”) bli huvudstad i en framtida palestinsk stat. Det har hävdats att EUs ursprungliga plan blivit föremål för jämkning efter israeliska påtryckningar, men detta tillbakavisas emfatiskt i Bildts blogg ”Alla dessa dagar”. Den 8 december skriver Bildt:

bildt_i_keffiyeh2_1208110674_859096

Den sanna bilden av Bildt?

”Tvärtom. Icke-minst på de punkter – främst om Jerusalem – som på sina håll var föremål för ifrågasättande visade vi som union styrka och sammanhållning.”

Den 11 december berättar Bildt om sin dialog med den palestinske ”premiärministern” Salam Fayyad i form av ett så kallat trojkamöte mellan EU och den palestinska myndigheten. Bildt ser positivt på utvecklingen och sjunger Fayyads lov:

”I våra slutsatser om Mellanöstern i tisdags gav vi starkt stöd till hans statsbyggande. Och han har förvisso lyckats få ordning och reda i någonting som närmast var kaos och sönderfall när han trädde till. Han är en i alla avseenden imponerande ledare.”

Hela inlägget:

http://www.moderat.se/web/Carl_Bildt_1.aspx

Det är inte utan att Carl Bildt lever en smula farligt. Vad han inte till fullo inser är att Israels anspråk på Jerusalem äger avsevärt större tyngd än vad de palestinska gör. Judarna erövrade Jerusalem från jebuséerna för omkring 3000 år sedan, varefter kung David placerade sig på tronen. Det var halvtannat årtusende innan islam grundades och givetvis ännu mycket längre innan någon började tala om palestinier som ett bestämt folkslag.

Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig har förstått det judiska folkets situation och särart. Det är därför han, trots sin påstådda briljans, gång på gång trampar i klaveret i sitt umgänge med judiska ledare oavsett partifärg. Som när han för något år sedan jämförde terroristgrupperingen Hamas med den lagliga oppositionen i Israel. Som när han för några månader sedan med sin vanliga och något arroganta bestämdhet med adress Israels regering felaktigt hävdade, att Sveriges regering inte kan kritisera en tidningsartikel även om den råkar vara infamt antisemitisk. Och som nu när han trycker på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinsk stat.

Det är heller ingen hemlighet att Carl Bildt ända sedan ungdomen hyser klara sympatier för den palestinska saken. Framlidne Lars Lundberg, som var verksam som svensk EU-översättare i Bryssel, visar i sin utomordentligt intressanta men alltför litet uppmärksammade bok Bilder av Bildt (Legus, 1994) hur Bildt, Carl Cederschiöld med flera vid Fria moderata studentförbundets (FMSF) årsmöte i Linköping i november 1971 protesterat mot att förbundets representantskap ”trotsat presidiet och i ett uttalande om Mellanöstern avvisat yttrandet: ‘Israels bildande stod i strid med Palestina-arabernas rättigheter.’ Den citerade meningen är alltså den åsikt som Bildt m. fl. insisterade på att ge uttryck åt.” (sidan 73).

Långt ifrån att vara utrikespolitiskt konservativ hade vidare Carl Bildt såsom medlem i internationella utskottet i styrelsen för Stockholms studentkår varit med om att av kårmedlemmarna uttaxera ekonomiskt bistånd till den kommunistiska gerillarörelsen Frelimo i Mocambique. Lundberg framhåller vidare: ”Internationella utskottet vinnlade sig också under Bildts och Cederschiölds tid om goda kontakter med Östeuropa. Som intressantaste länder bedömdes DDR, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.” (sidan 39).

Det är möjligt att Carl Bildt, liksom greve Bernadotte på sin tid gjorde, menar väl. Framförallt ser han väl sin chans att göra ett beständigt avtryck i historien. Att visa en så uppenbar okänslighet gentemot Israel och judarna och en så däremot kontrasterande välvilja i sitt umgänge med palestinska företrädare motverkar emellertid inte bara Bildts och EUs intentioner – denna attityd kan också i värsta fall visa sig bli ödesdiger för Carl Bildts egen person. Vår skytteltrafikresande utrikesminister borde ta sig några minuter på nästa plan och fundera över vad som hände Folke Bernadotte, som kom hem i en kista från sina medlingsuppdrag i Mellanöstern.

Folke Bernadotte, medlare i Mellanöstern, kom hem i en kista.

Israels konservativa regering är, ehuru långt ifrån omedgörlig, såvitt jag kan bedöma ingen varm vän av Carl Bildt. En ännu mer kritisk hållning gentemot Bildts och EUs Jerusalem-förslag har organisationen One Jerusalem, som i ett meddelande genom Allen Roth och David Goder bland annat gör gällande att Jerusalems framtid genom EUs förslag förvandlats till en ”internationell fotboll” och att palestinierna i slutändan får sin vilja igenom.

”This is an unprecedented intrusion into Israeli affairs. It completely ignores the facts on the ground. Before Israel controlled Jerusalem Christians and Jews were barred from the Old City. The Jewish Quarter was destroyed and Jews were expelled and many killed.”

Därtill kommer terroristhotet:

”Forcing an official Palestinian presence on this situation will cause unnecessary tensions and increase the danger level. Imagine the field day that terrorists will have launching attacks on visitors – right from land in the Old City. Remember the carnage that resulted from the pull-out from Gaza? This will be a disaster.”

Terror i Jerusalem. Sådana här bilder torde vi få se mer av om Bildts och EUs Jerusalem-plan förverkligas.

http://www.onejerusalem.org/2009/12/european-union-offically-calls.php

One Jerusalem understryker också att för den händelse EU-förslaget förverkligas detta skulle bli en seger för palestinska ledare såsom Mahmoud Abbas, vilka förnekar både att judar har levt i Jerusalem i historisk tid och att de i Bibeln omvittnade templen existerat. Sådana argument torde dock inte bita på den olympiske Carl Bildt, vilken dessutom har det gamla nattståndna överklassföraktet för judar som tungt bagage.

Judiska hämnare på film och i verklighet

22 november, 2009

 

Jag var rätt nyligen och såg Quentin Tarantinos nya film Inglourious Basterds (jo, titeln stavas faktiskt så) som handlar om en styrka amerikanska judar som får i uppdrag att sprida skräck i Tredje riket genom att brutalt mörda och skalpera nationalsocialister i naziockuperade Frankrike. Styrkan leds av löjtnant Aldo ”The Apache” Raine, spelad av Brad Pitt, som kräver att var och en av de nio som ingår i gruppen skall avliva minst 100 tyskar och dessutom skalpera dem och överlämna skalperna till honom!

Under resans gång  knyts en tysk soldat som lustmördat 13 Gestapo-män till ”The Basterds”, som gruppen kallas av tyskarna, och tar sig med nöje an sin nya uppgift. I Paris stiftar gruppen bekantskap med den unga judinnan Shoshanna Dreyfus, spelad av Melanie Laurent, som flytt från sitt hem på den franska landsbygden sedan hon så när blivit infångad av SS-officeren Hans Landa (Christoph Walz) som sänts ut av Hitler för att spåra upp alla judar i Frankrike; hela hennes familj mördas.  Shoshanna driver en biograf i Paris tillsammans med en färgad vän.

Det är när den tyske krigshjälten Frederick Zoller (Daniel Brühl), som blir förälskad i den tysk- och nazihatande Shoshanna, kommer in i handlingen som en utstuderad plan att spränga biografen innehållande hela nazitoppen tar form. Zoller lyckas nämligen övertala sin vän Joseph Goebbels, den tyske propagandaministern, att låta en nyinspelad film om honom själv och hans ”hjältedåd” som prickskytt premiärvisas på Shoshannas biograf. Samtidigt jobbar Raine och hans mannar på att mörda nazitopparna på sitt eget kaotiska sätt.

Här skall inte filmens spektakulära slutfas avslöjas för den som tänkt se filmen medan den ännu finns på den svenska repertoaren, men nog blir det fyrverkerier i den högre skolan och en extra knorr på slutet. The Inglourious Basterds gör inte anspråk på att vara någon realistisk krigsfilm utan är en typiskt tarantinsk skröna, som för en gångs skull framställer judar under Andra världskriget som blodtörstiga slaktare och inte som viljelösa offer. Ombyte förnöjer som bekant, och nog är detta en mycket välgjord och en mycket underhållande film som jag gärna rekommenderar.

Brad Pitt som Aldo ”The Apache” Raine.

Det fanns emellertid litet varstans i verkligheten militanta judar som bekämpade tyska nazister under Andra världskriget. Jag har redan (7 oktober) på min blogg skrivit om upproret i Warszawaghettot 1943, där polska judar visade för världen att de var både villiga och kapabla att ta sig an Tredje riket. Warszawas kämpande ghettojudar hämtade inspiration från en judisk gerillarörelse i Litauen och Polen, som leddes av den legendariske kommendanten Abba Kovner. Om detta har Rich Cohen skrivit en fascinerande bok som heter The Avengers. A Jewish War Story (Vintage, London 2000).

The Avengers är historien om  tre judiska ungdomar- ingen av dem hade fyllt 20 år – som lämnar sina hem i västra Polen och omsider hamnar i det judiska ghettot i den litauiska huvudstaden Wilna (Vilnius). De tre är Abba Kovner, Vitka Kempner och Rozka Korczak. Kovner utvecklas till en ledargestalt i ghettot medan de båda unga kvinnorna Kempner och Korczak blir hans ställföreträdare. 1943 flyr de tre ghettot i Wilna och ställer sig i spetsen för ett band gerillakämpar som gömmer sig djupt i de polsk-litauiska skogarna och utför sabotageaktioner mot de tyska stridskrafterna. Här stannar de tre under resten av kriget för att därefter småningom ta sig till vad som snart blev Israel.

Efter krigsslutet började Abba Kovner, sedan han anlänt till Palestina, med sina vänner bland motståndskämparna planera för en spektakulär hämndaktion mot den tyska nationen. Genom förgiftade vattenreservoarer i tyska städer skulle miljoner tyskar mördas: öga för öga, tand för tand. Kovner och hans grupp lojala judiska motståndskämpar kallade sig ”Hämnarna” (avengers, på hebreiska Dam Yehudi Nakam). ”Vi kanske inte kan förhindra en ny förintelse”, resonerade man, ”men vi kan se till att den inte blir ohämnad.”

untitled

The real deal – Abba Kovner.

Av olika skäl inställdes denna aktion (plan A) men i stället genomfördes en plan B, då ett krigsfångeläger för tyskar nära Nürnberg utsattes för en giftattack med arsenik vilket enligt uppgifter i amerikansk press ledde till att 2238 man förgiftades och måste vårdas på sjukhus.  Om några av dessa dog, och i så fall hur många, är oklart. Det kan nämnas att sionistledaren Chaim Weizmann, som skulle bli Israels förste president, enligt Cohens skildring godkände plan B under ett samtal med Kovner.

Det dröjde inte länge efter sin ankomst till Israel innan Abba Kovner på nytt blev inblandad i krigshandlingar, nu som kämpe i den israeliska armé som betvingade de fem arabiska nationer som angrep staten Israel efter dess utropande i maj 1948.  Senare blev Abba Kovner (1918-87) rikskänd som poet, filosof, visionär och även arkitekt (han har designat Diasporamuséet i Tel Aviv).

Abba Kovner gifte sig 1948 med sin livskramrat Vitka Kempner (Kovner), född 1920, som när detta skrivs uppges fortfarande vara i livet och ha två barn och fyra barnbarn. Rozka Korczak (1921-88) dog, liksom Abba Kovner, i cancer.