Christopher Jolin: några minnesanteckningar

 

Christopher Jolin tillhörde de klarsynta debattörer som på 1970-talet varnade för kommunismens omänsklighet och den skada vänstervridningen i samhället förorsakade.

Medlemmar ur  yngre generationer som tycker att den politiska korrektheten och vänstervridningen i media går för långt i dag kan knappast föreställa sig hur det var på 1960- och 1970-talen. Det var då vänsterradikalismen grundlade sin dominans i press, etermedia och institutioner. Det var då dagens politiska korrekthet – en term som började användas i början på 1990-talet – etablerades med opinionen mot USAs engagemang i Indokina som murbräcka.

Christoper Jolin (1925-99) hette en modig man som protesterade mot vänstervridningen genom att skriva två på sin tid mycket uppmärksammade och i mångas ögon kontroversiella debattböcker. Han fick betala ett högt pris för denna oförsynthet: han utsattes för regelrätta karaktärsmord, dels av vänstern (givetvis), dels av den etablerade borgerligheten. Märk väl att detta var flera år innan Jolin tyvärr orienterade sig i riktning mot extremnationalismen och gick från att ha varit den sympatiske Dr. Jekyll till att bli den mindre tilltalande Mr. Hyde.

Christopher Jolin föddes den 19 oktober 1925. Han var son till den kände konstnären Einar Jolin (1890-1976) i dennes äktenskap med Britt von Zweigbergk. Einar Jolin hade studerat för ingen mindre än Matisse i Paris och var i sitt konstnärsskap starkt influerad av denne. Britt von Zweigbergk gifte senare om sig med advokaten Fredrik Björnberg i Ystad med påföljd att Christopher fick en yngre halvbror i Staffan Björnberg, som också han blev publicist med anknytning till familjeföretaget Ystads Allehanda. Det liberala YA såldes av släkten Björnberg i samband med Fredrik Björnbergs död i hög ålder på 1990-talet.

Christopher Jolin inriktade sig i begynnelsen av sin publicistiska karriär på kultur- och konstkritik, bland annat för Stockholms-Tidningen. En tid var han också redaktör för en tidskrift som gavs ut av det internationella läkemedelsföretaget Stirling Winthrop, vars ansvarige utgivare då hette Carl Gustaf Carpel. Den senare blev för övrigt på 1990-talet aktiv i först Ny Demokrati och sedan Täljepartiet i Södertäljes politiska liv innan han avslutade den politiska karriären som gruppledare (och enda representant!) för Kristdemokraterna i den nybildade Nykvarns kommun.

Efter hand tog det politiska intresset över och Jolin började intressera sig för vänsterns accelererande dominans i svenska massmedia och samhällsinstitutioner. Han blev medarbetare i högerinriktade tidskrifter såsom Origo, vilken gavs ut av Jan Gillberg (senare utgivare av DSM) i slutet av 1960-talet, och Argument för Frihet och Rätt med Svante Hjertstrand som utgivare. Jolin kom också att medverka i ”OBS! Kulturkvarten” i radio.

Med den mycket uppmärksammade, ja sensationella, bästsäljaren Vänstervridningen – Hot mot demokratin i Sverige (Vox/Bernces förlag 1972) blev Jolin i ett slag rikskänd. Boken kan liknas vid ett oväntat slag i solar plexus på en radikalvänster, som under några år invaggats i föreställningen att dess dominans i det svenska samhället var ohotad. Jolin anförde en lång och väldokumenterad rad exempel på ”vänsterradikalernas nyhetsmanipulering, smygcensur och försåtliga demagogi” (text från bokens baksida). Jolin inleder med att i 15 punkter lista och definiera ”vänsterradikalernas framstötar och krav”:

1. Krav på medbestämmanderätt och insyn; 2. Krav på jämlikhet; 3. För sexuell frigjordhet; 4. Front mot auktoriteter, 5. För allmänt kritisk inställning; 6. För globalt medvetande och solidaritet med de fattiga folken; 7. För tolerans mot de avvikande, t. ex. de kriminella och de homosexuella; 8. Kamp mot imperialism och rasism; 9. Kamp mot militarism; 10. Kamp för fred och avrustning; 11. Krav på samarbete i stället för tolerans; 12. För konsumentupplysning och kritik av reklamen; 13. Kamp mot miljöförstöring; 14. Front mot storfinansen och oskäliga profiter; 15. Front mot ackordshets och hälsofarliga arbetsplatser.

Som synes är ett flertal av dess punkter alltjämt aktuella i vänsterns demagogi. De krav och punkter Jolin räknar upp var oftast precis demagogiska finter utan egentlig substans, uttryck för en plakatpolitik avsedda att ställa vänstern i så förmånlig dager som möjligt. Inom radikalvänstern skilde Jolin på dels ideologiskt medvetna kommunister, dels mer eller mindre aningslösa medlöpare. Verksamheten kunde därjämte indelas i legal respektive illegal aktivitet, båda på sitt sätt lika värdefulla beroende på sammanhanget.

Jolins bok kan ses som en katalog över hur kommunister och deras medlöpare arbetar för att främja sina ideologiska syften. Hela tiden finns de kommunistiska stormakterna Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina i bakgrunden med såväl ideologisk inspiration som ekonomiskt stöd. Därtill kommer idealiserade samhällen i röda diktaturer såsom Kuba, Albanien och Nordkorea likasom ledargestalter av typ Karl Marx, V. I. Lenin, Mao Tse-tung, Fidél Castro, Enwer Hoxha och Kim Il-sung. En speciell uppgift förklaras de så kallade frontorganisationerna ha:

Dessa kommunistiska frontorganisationer i Sverige utpekar ständigt och jämt USA som ondskans genius. USA spelar samma roll som Hitler-Tyskland. Nixon förklaras vara vettlös, galen, en man som i besinningslöst raseri eller av ren idiotisk tanklöshet älskar att bomba små barn…Som ett eko kommer sedan massmedia med samma betygsättning (sidan 29).

Byt bara ut namnet Nixon mot Bush och ni har nutidsvänsterns inställning i ett nötskal. Med Obama är det litet annorlunda – trots allt måste viss hänsyn tas till dennes karaktär av vänsterpolitiker och inte minst hudfärg, så dagens vänster är aningen snällare mot honom. Kritiken mot USA står dock fast. Den helt avgörande skillnaden mellan vänstern 1972 och 2010 är att den senare inte har några stormaktsresurser till sitt förfogande och dessutom möter något större skepsis och kritik nu, i alla fall jämfört med hur det var då Christopher Jolin skrev sitt magnum opus.

Vladimir Illitj Lenin, en av radikalvänsterns idolgestalter, förespråkade massmord i kampen för kommunismen..

Jolin rönte till en början välvillig eller åtminstone artig uppmärksamhet i icke-socialistisk press. I Svenska Dagbladet blev han den 29 november 1972 under vinjetten ”Tio frågor” föremål för en intervju utförd av Gaby Wigardt, vilken erinrade om att Jolins bok av en recensent kallats ”den tysta majoritetens bibel.” Boken vann också krönikören Gunnar Ungers (signaturen Sagittarius) höga gillande. I sin recension i SvD skrev denne bland annat följande:

Den hjältemodige man som – förtjänt av hela nationens tacksamhet – påtagit sig detta ställföreträdande lidande (att kartlägga vänstervridningen i massmedia, bloggarens anmärkning) heter Christopher Jolin…Jolins bok är utomordentligt nyttig läsning, inte minst för en borgerlighet som invaggat sig i falska förhoppningar om vänstervridningen som ett slags valpsjukdom.

Den elegant konservative Ungers omdömen betydde säkerligen mycket för att göra Christopher Jolins debutbok till en bästsäljare med en upplaga, som gjorde boken till 1970-talets möjligen största försäljningsframgång inom den normalt svårsålda genren ”politisk debatt.” Men även den av Jolin skarpt kritiserade mediavänstern hjälpte den avskydde ”mccarthyisten” Jolin en del på traven. Den då LO-ägda tidningen Aftonbladet slog den 30/11 1972 upp boken och dess författare på ett skandalartat sätt under rubriken ”Här är den svenska ‘vänstermaffian’…och mannen som valt ut den.” ”Jolins egen utsiktspunkt ligger långt ut på högerkanten”, påstod ABs skribent Jimmy Nyström. ”Här är en man som försvarar Saigonregimen, USAs krig i Vietnam, Demokratisk Allians och Tysklands gamla gränser.”

Sedan AB fått klart för sig att folk efter denna presentation strömmade till bokhandlarna och formligen slet Jolins bok från diskarna plockades Nyströms artikel bort i en senare upplaga!

Jolin hade mycket riktigt påtalat, att grunden till konflikten i Vietnam låg i att det kommunistiska Nordvietnam sedan mitten av 1950-talet med våld hade försökt inlemma Sydvietnam i ett enat kommunistiskt Vietnam styrt från Hanoi. Det var i det perspektivet inte fel av USA att försvara det förhållandevis frihetliga och demokratiska (låt vara korrumperade) Sydvietnam, precis som USA under Koreakriget backat upp den då knappast mindre korrupta sydkoreanska regimen. Och Demokratisk Allians (DA) var den enda organisation som hade det moraliska modet att bedriva en aktiv opinionsbildning till förmån för det amerikanska engagemanget, vilket dock inte ens DA stod helt okritiskt inför.

Jolin hade i en fotnot varit oförsynt nog att objektivt beskriva Demokratisk Allians målsättning på följande sätt: ”Demokratisk Allians (DA) är en tvärpolitisk ungdomsorganisation med ett medlemsantal på cirka 3000 spridda över landet. DA informerar på demokratisk grund – och i anslutning till FN:s deklarationer om de mänskliga fri- och rättigheterna – om totalitära riktningar som nazism, fascism och kommunism” (sidan 430).

Att vidare ifrågasätta den sovjetiska överhögheten över Östtyskland och andra satellitstater inom det så kallade östblocket ansågs i början av 1970-talet – och ända fram till dess att Berlinmuren föll 1989 – vara höjden av fradgasprutande ”högerextremism.” Det var alltså föga förvånande att Christopher Jolin ådrog sig den politiska korrekthetens samlade vrede.

Ett foto som bidrog till att svänga över Vietnam-opinionen i kommunistisk favör: Saigons polischef avrättar en Viet Cong-terrorist under Tet-offensiven.

Christopher Jolin hade varit naiv nog att hoppas på någon sorts självprövning inom framförallt etermedia eller att åtminstone få komma till tals i någon av de båda TV-kanalerna – den röda TV1 och den ännu rödare TV2 – för att där lägga fram sina synpunkter. Formellt sett fanns det onekligen fog för en sådan förhoppning. Trots allt hade Jolin skrivit en över hela riket uppmärksammad och köpt debattbok som intresserade och berörde ett stort antal människor. Alla sådana förhoppningar rann dock ut i sanden. Ingen i ledande ställning inom Sveriges Radio/TV låtsades om att Jolin ens existerade. Flera TV-anställda gav dock privat Jolin helt rätt, däribland den inom televisionsbranschen ännu aktive Åke Ortmark.

Efter en inledande ”smekmånad” med borgerliga media begynte Jolin utsättas för kritik också från de senares sida. Liberala Expressen började göra gällande att det fanns fog för talet om Jolins extremism, och en av mina sagesmän  hävdar att det var den blivande moderatledaren Carl Bildt – handsekreterare åt Gösta Bohman och moderat påläggskalv av stora mått – som gick i bräschen för det borgerliga karaktärsmordet på Christopher Jolin. Under ett moderat partimöte i Oscars församlings moderatförening i Stockholm skall Bildt ha satt likhetstecken mellan de åsikter Jolin stod för och fascismen. I verkligheten var Jolin under den här tiden liberal och stod i vissa frågor klart till vänster om moderaterna.

Trots tydlig besvikelse över vad han upplevde som orättvis behandling från etablissemangets sida gav Christopher Jolin inte upp så lätt. 1974 publicerade han boken Sverige nästa?, något som givetvis ånyo framkallade sura uppstötningar från vänstern. Dieter Strand raljerade i Aftonbladet den 8/11 1974 om att ”Oppositionen slår till på Carlton” (Carlton var det hotell där Jolin, uppbackad av bland andra debattören och historikern Åke Thulstrup, valde att presentera den nya boken).

Dagens Nyheters Kaa Enberg återgav i sin artikel samma datum Jolins fullt korrekta omdöme: ”Kommunismen är en ond och falsk lära som sprider sig som en cancersvulst i Sverige.” I dåtidens svenska debattklimat framstod ett sådant omdöme som oerhört provocerande och gör det kanske delvis fortfarande.

Också Sverige nästa? fick hyggliga omdömen av Sagittarius i Svenska Dagbladet, dock inte lika översvallande som Vänstervridningen begåvats med två år tidigare. Nu hade, hävdade Sagittarius/Unger, författaren kommit att bli ”något av ett problembarn.” Detta därför att han enligt uppgift tenderade att vara ”onyanserad.” Signaturen skrev:

Jolin målar fan på väggen…Men det kan ju någon gång emellanåt vara nyttigt att bli påmind om djävulens existens. Eller existerar han kanske inte? Fråga balterna, polackerna, östtyskarna, tjeckerna, ungrarna etc. Fråga ryssarna. Fråga Alexander Solsjenitsyn.

Det hör till saken att också Gunnar Unger/Sagittarius var ordentligt påpassad, såväl av vänstern (givetvis) som av sin egen tidningsledning av vilka några helst såg att han lade ner verksamheten som bitsk högerkrönikör.  Han skrev ju även ledarartiklar, recensioner, notiser etcetera. Efter Ungers död i strupcancer 1976 inrättade tidningen visserligen ett stipendium i hans namn, men det förefaller ha haft en kort livstid.

Med boktiteln Sverige nästa? ställde Jolin frågan: ”Blir Sverige kommunistiskt på något längre sikt?” Det svar han själv gav var att ”detta nog kan inträffa av främst två skäl: den utbredda uppfattningen bland opinionsledare att kommunisterna är – på sitt sätt – goda demokrater och den pågående socialiseringen av vårt samhälle” (sidan 9). I ett debattinlägg i Sydsvenska Dagbladet skrev Jolin: ”Kommunismen har ofantliga propagandaresurser – i Sverige redan i ett trettiotal tidningar och ett hundratal bokhandlare spridda över landet – och som mål att störta vårt gamla rättssamhälle. Att bagatellisera eller förlöjliga den kommunistiska faran är dåraktigt, kanske brottsligt.”

Det fanns möjligen visst fog för påståendet att Jolin brast i nyansering. Han kunde stundom gå till vissa överdrifter, härtill sannolikt påverkad av sin nedärvda konstnärsnatur som dessutom yttrade sig i en något bohemisk livsstil och svårigheter att passa tider och komma till förutbestämda möten. Den i Sverige nästa? anbefallda ”demokratiska motoffensiven” mot kommunisternas inflytande måste nog också betecknas som smått naiv med inslag som ”små informella grupper” på arbetsplatser, utbildningsinstitutioner och föreningar vilka skulle verka för ”Demokratisk Information och Aktivitet” (DIA). Jolin utmålades som en sorts Don Quijote-liknande väckelsepredikant som gicks till storms mot vänstervridningens och kommunismens väderkvarnar.

I själva sakfrågan kan det emellertid råda liten tvekan om att Christopher  Jolin hade rätt. Vänsterinriktning och oblyg propaganda för kommunistiska diktaturregimer var verkligen ett för många skönjbart problem i 1970-talets samhälle och medier, ett problem som rentav hotade Sveriges identitet som fri och demokratisk nation. Jolins ”brott” i somligas ögon var att han påtalade detta alltför högt och med alltför stor övertygelse, vilket oroade månget dåligt samvete över att själv inte ha gjort tillräckligt i kampen mot extremvänstern. Detsamma gällde för övrigt organisationen Demokratisk Allians.

Så här långt har jag berört den borgerligt-liberale skribenten och opinionsbildaren ChristopherJolin. Det var den Jolin jag hade lärt känna och kommit att sympatisera med. Vi var många som betraktade framförallt hans debutbok Vänstervridningen som något av en uppenbarelse i ett alltmer urartat samhälle. Efter de båda initiala försäljningsframgångarna – den senare boken sålde visserligen bra men inte lika bra som den förra – var Christopher Jolin ändå bitter och besviken över den behandling han rönt från både vänsterkretsar och etablerat borgerliga sammanhang.

En mer cynisk och realistisk personlighet än Jolin hade givetvis insett, att det var just den behandling en whistle-blower av hans oförvägna snitt hade kunnat förvänta sig och måhända något resignerat inrättat sig efter detta.

Detta var emellertid inte Jolins stil. I stället bytte han  ideologisk utsyn helt och hållet och kom alltmer att orientera sig i riktning mot radikalt nationalistiska kretsar. Början till denna beklagliga utveckling kan skönjas redan i en resa författaren företog till de ännu portugisiska kolonierna Angola och Mocambique bara några månader innan den högerauktoritära Caetano-regimen – och därmed Portugals afrikanska imperium – störtades i grus och aska med början i april 1974.

Jolin hade tidigare protesterat mot vänsterns svartmålning av portugisernas kolonialvälde och fick sannolikt en chock då detta på kort tid försvann från kartan. För Jolins personliga del innebar det också att hans planerade bok i ämnet – och de inkomster denna kunde förväntas generera – frös inne.

Den portugisiska revolutionen 1974 – som leddes av vänstermilitärer – kom Jolins nya bokplaner på skam.

I samband med Jolins 50-årsdag 1975 framkom det att hans ekonomiska situation var så ansträngd, att det med författaren sympatiserande Svenska Frihetsrådet (Swedish Freedom Council) i ett upprop undertecknat av  Birger Hagård, Bertil Häggman, Carl Nordling, Svante Hjertstrand, Anders Larsson och Arvo Horm samt denna bloggare initierade en insamling för en penninggåva till jubilaren. Enligt uppropet skulle pengarna bland annat användas till ”anskaffningen av nödvändig dokumentation och erforderligt forskningsunderlag.” Vid tiden för uppropet befann sig den städse aktive Jolin utomlands för deltagande i The International Andrei Sacharov Hearings.

Jolin hade även på lediga stunder funnit tid att, under pseudonymen Didrick Dacke, författa den framtidspolitiska skräckvisionen Sverige 1999, då Sverige förutsattes styras av diktatorn NaZi Tung, vilken infört en fruktansvärd kollektivistisk diktatur med drag av Maos Röda Kina och Pol Pots Kampuchea. Bland annat tvingades de beklagansvärda medborgarna intaga sina måltider kollektivt genom att suga i sig föda medelst speciella sugrör. Boken marknadsfördes av småföretagarkretsar i allmänhet och utgivaren av tidningen Småföretagaren, Folke Höjmar, i synnerhet och omskrevs bland annat i Expressen.

Så långt hade Christopher Jolin helt klart gjort sig förtjänt av allt tänkbart stöd från frihetliga kretsar. Det var när Jolin kom under inflytande av extremnationalister och så kallade historierevisionister, det vill säga sådana kretsar som tenderade att förneka eller i varje fall förringa den nationalsocialistiska Förintelsen, som han fjärmade sig från de demokratiskt anständiga sammanhangen. En av hans samarbetspartners blev således den ökände judehataren Ahmed Rami med dennes Radio Islam. Hans tidigare starka proamerikanism vändes till avsky för USA och allt amerikanskt/kapitalistiskt.

Jag minns hur Jolin i samband med ett föredrag jag höll om marxismens ideologi höll på att gå i taket då jag råkade uttala den tyske revolutionärens (sedermera socialdemokraten) Eduard Bernsteins namn på felaktigt engelskt/amerikanskt vis…

Christopher Jolin förblev en förhållandevis aktiv skribent, även om han under 1980- och 1990-talen av fullt förståeliga skäl fick allt svårare att placera sina alster i mer respektabla publikationer. 1982 gav han på eget förlag ut ett 50-sidigt häfte med titeln Varför vi inte kan lita på massmedia, som inte saknar kvaliteter – Jolin brännmärker här med sedvanlig hetta, men kanske inte lika spänstigt som förr, det faktum att alla som vågar kritisera den i Sverige förda invandringspolitiken regelmässigt anklagas för att höra hemma bland mörksens alla makter.

Borgerliga/antikommunistiska bedömare av i dag bortser i alltför hög utsträckning från Christopher Jolins banbrytande debattinsatser under åren 1972-76. Det finns en tendens att inte vilja låtsas om att han under en tid hyllades också i så kallade respektabla kretsar. Man tar mer fasta på den kritik han kom att mötas av sedan moderaterna, med Carl Bildt som tongivande opinionsbildare i frågan, beslöt att ”frysa ut” honom, och på att han mot slutet av 1970-talet och härefter valde att anamma ett synsätt i politiska och historiska frågor som stod nationalsocialismen nära.

Jag vill betona att den extremnationelle Jolin från 1980-talet och framåt var en sorglig och tragisk figur. Bedömare som var kritiska mot Jolin redan under hans glansdagar i början på 1970-talet vill gärna se den senare Jolin som en logisk fortsättning på den förre, men ingenting kan vara längre från verkligheten.

”Den riktige” Jolin var proamerikan.

I själva verket var det skillnad som natt och dag mellan ”de båda Jolin.” 1970-talets Jolin (som jag skulle vilja påstå var den ”riktige Jolin”) var demokrat och proamerikan, de senare decenniernas Jolin en beklaglig antidemokrat och USA-hatare. Det var en omvandling av typ Dr. Jekyll och Mr. Hyde där den senare tog överhanden.

Precis därför bör vi minnas Christopher Jolin för hans i demokratiskt hänseende betydelsefulla insats i början och mitten av 1970-talet, främst för hans banbrytande debattbok Vänstervridningen – Hot mot demokratin i Sverige; vid denna tid var han faktiskt Sveriges mest uppmärksammade politiske författare. Privat var han i sina bästa stunder en lärd, spirituell och humoristisk konversatör, kanske även provokatör. Eller som han nog själv skulle ha skrivit: provocateur.

Christopher Jolin avled våren 1999, 73 år gammal, och begravdes i Bergshamra kyrka med Åke Lion som officiant.