Israels ambassadör i dåligt sällskap

Ambassadör Isaac Bachman (nummer två från höger) jämte Pride-deltagare från Tel Aviv. Foto: Israels ambassad

Israels ambassadör, Isaac Bachman, stoltserar på Facebook med att han i egenskap av den judiska statens representant deltar i RFSL-jippot Stockholm Pride. Det borde han inte göra. (RFSL=Riksförbundet för sexuellt likaberättigande).

Min gissning är att Bachman vill ge en smula draghjälp åt staden Tel Avivs deltagande i Stockholm Pride under rubriceringen Tel Aviv – the non stop city. Stadens pride-representation deltar för andra året i rad med ett eget tält på anrika Östermalms IP, där årets Pride-jippo har sin bas. http://israelidag.se/%E2%80%8Btel-aviv-salutes-stockholm-pride/

Tel Aviv, som är Israels andra största stad efter huvudstaden Jerusalem, profilerar sig som hipp och supermodern med ett levande nöjes- och nattliv med fullskalig tolerans gentemot HBTQ-kommuniteten. Vad är då naturligare än att resa till syndens huvudstad Stockholm med en trupp aktivister? Synd, ja – 2008 körde Stockholm Pride – då upphöjt till EuroPride – med temat Swedish Sin, Breaking Borders.https://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

Gränsbrytande svensk synd.

Det hör ju till vanligheten att den som nämner ordet ”synd” i samband med HBTQ-aktivism rutinmässigt avfärdas som svårartat pryd och bigott. Efter EuroPride 2008, då alltså arrangörerna själva valde att beteckna det egna evenemanget som just ”svensk synd”, borde detta vara inte helt problemfritt. Särskilt som Pride brukar innehålla svårartat ”kinky” (läs: perverterade) programpunkter.

I år kan således den som så önskar – var inte blyg nu, herr ambassadör! – prova på litet smiskning.

2014 fanns ett kinky-avsnitt omfattande bland annat instruktion i så kallad fisting (knytnvässex), verksamhet för barn 0-10 år i föräldrars sällskap, sexleksaker för röv och kuk, framtiden i din fitta samt en introduktion i aktuell piskningsteknik. Hela programmet här:

Jag tycker mot den bakgrunden inte jag var helt fel ute när jag i en bloggtext utfärdade pedofilvarning för Pride-programmet 2014: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/pedofilvarning-for-stockholm-pride-nar-sodertalje-kommun-hissar-regnbagsflagg/

Pedofili är för övrigt en gammal tradition inom RFSL, som på 1980-talet omfattade den så kallade Pedofila arbetsgruppen vilken arbetade för att sänka åldersgränsen för aktiv sexualitet till under 15 år. RFSL som organisation har i årtionden enträget arbetat för att förpassa den svenska sexualmoralen till rännstenen. Om RFSL, sex och det politiskt korrekta kan man läsa i en text på Lars Wilderängs blogg Cornucopia 2011:http://cornucopia.cornubot.se/2011/03/det-politiskt-korrekta-p3.html

Ambassadör Bachman är säkert en hedervärd person (jag har aldrig träffat honom och för övrigt aldrig varit på den israeliska ambassaden) som, föga oväntat, motiverar sitt och israeliska ambassadens deltagande på Stockholm Pride med att man vill slå ett slag för tolerans, mänsklig värdighet och allas lika värde. Det vill säga de vanliga urvattnade propagandafraserna. Det är väl heller inte omöjligt att han ställer upp av taktiska skäl i syfte att göra Israel mer populärt i det förment frigjorda Sverige.

I Kinky-kvarteret kan den som så önskar prova på litet smiskning.

Tyvärr upphör emellertid RFSLs tolerans där de egna kliniskt politiskt korrekta åsikterna slutar – alla som uttrycker kritik mot homosexualitet med mera och slår vakt om traditionell moral och kärnfamilj fördöms obarmhärtigt som homofober och nymoralister.

Jag har skrivit ett par kommentarer på Israel-ambassadens hemsida där jag uppmanar ambassadör Bachman att inte låna sig till propagandaspektakel av det här slaget, som därtill så uppenbart strider mot den moralsyn som utvecklas i den judiska Torahn. Om Bachman deltagit i Pride som privatperson, utklädd till läderbög eller inte, hade jag förmodligen inte sagt något.

Nu är han dock icke med såsom privatperson utan representerar den judiska staten Israel. Då skall han inte ansluta sig till ett evenemang som, åtminstone beträffande den avslutande hejdlöst exhibitionistiska paraden, är ungefär så långt bort från mänsklig värdighet som det är möjligt att komma. Sedan får toleransmånglarna säga vad de vill.

Vidare kan jag inte låta bli att göra reflektionen, att det är tydligt att Israels representation i Sverige prioriterar kontakterna med HBTQ-världen framför umgänget med landets frireligösa samfund, varav många traditionellt har en lika positiv syn på staten Israel som de har en negativ inställning till Pride och andra bögerijippon.

Israel har ett starkt stöd inom den svenska frikyrkan.

Detta är något som ambassadör Bachman och hans uppdragsgivare vid israeliska utrikesdepartementet till äventyrs borde reflektera över. Ty vore det inte för det starka kristna stödet skulle Israels ambassad, vågar jag påstå, få det svårt att verka i Sverige.

Avslutningsvis. Jag är och förblir Israel-vän och vän till det judiska folket i själ och hjärta. Det innebär inte att jag frånhänder mig rätten att komma med kritik vad gäller Israels agerande när jag anser detta är befogat.

Pedofilvarning för Stockholm Pride när Södertälje kommun hissar regnbågsflagg

 Två regnbågsflaggor flankerar tre kommunflaggor utanför Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Den 28 juli hissades den så kallade regnbågsflaggan utanför Södertälje stadshus. Två exemplar av den färgrika tygduken flankerade tre kommunflaggor med stadens traditionella skyddshelgon, Sankta Ragnhild, som motiv. Det är sannolikt en inte alltför djärv gissning att den väna damen grät i sin himmel över sällskapet.

Det väckte betydande uppmärksamhet när den ungdomliga kulturföreningen Molto, dominerad av miljö- och vänsterpartister, förra sommaren hissade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i syfte att stötta Stockholms så kallade Pride-festival. Eftersom flaggningen stred mot kommunens flaggpolicy avlägsnades tygstycket illa kvickt, och moderata fullmäktigeledamoten Rolf B. Bertilsson hotade till och med att polisanmäla tilltaget.

Det krävdes dock knappast någon övermänsklig siarförmåga för att inse, att det bara var en tidsfråga innan prideflaggningen skulle tillåtas. Så skedde också denna försommar, då kommunstyrelsen respektive fullmäktige efter förslag av den rödgröna majoriteten antog en förändring av flaggpolicyn innebärande att det skulle bli möjligt att med flaggning uppmärksamma evenemang också utanför Södertälje kommun.

SD:s inställning klar SD Södertäljes inställning har varit klar hela tiden. Förutsatt att ett evenemang av betydelse går av stapeln inom kommunen ser vi inget hinder för att kommunal flaggning sker, vare sig det är fråga om ett Pride-arrangemang eller annan typ av manifestation. Däremot finns naturligtvis inga som helst skäl att flagga för ett evenemang som hålls i en annan kommun, i detta fall Stockholm.

 Södertäljes Pride-supporter nummer 1: Tage Gripenstam (C).

Denna inställning delas dock inte av vare sig den politiska kommunmajoriteten eller av den krampaktigt politiskt korrekta lokalavisan Länstidningen (LT), vilken hade regnbågsflaggningen som huvudnyhet i sin utgåva den 29 juli med Centerpartiets till tårar rörde gruppledare Tage Gripenstam i blickfånget. Under Pride-festivalen låter LT även sin logotyp på förstasidan ”stoltsera” med regnbågsfärgerna.

Gripenstams hållning i frågan är onekligen konsekvent, då han under en följd av år krävt regnbågsflaggning utanför Stadshuset under Stockholm Pride. Övriga gruppledares (utom KD:s Veronica Westergård) hållning är däremot nog mest att betrakta som fjäsk och undfallenhet inför den mäktiga HBTQ-lobbyn, som sedan många år för en nära nog jihadistisk kamp mot alla kritiker för att brännmärka dessa som svårartade ”homofober”.   

Det skall tilläggas att SD även motionerat i fullmäktige om att på permanent basis flagga med vår blågula nationsflagga utanför Stadshuset, på vars flaggstänger det normalt finns en EU-flagga samt fyra kommundelsflaggor. Nog borde det gå att klämma in också en svensk flagga där!

Bestämt nej av Åkesson Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, klargjorde inför årets Pride-jippo att SD säger bestämt nej till deltagande. Samma ståndpunkt har Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund visat. Åkessons inställning framgår klart av följande artikel i Expressen:

http://www.expressen.se/nyheter/akesson-bestamt-nej-till-att-delta-i-pridetaget/

 ”Kinky” Pride-deltagare.

Och det finns sannerligen all anledning att problematisera det politiska och mediala etablissemangets skönmålning av HBTQ-livsstilen i allmänhet och Pride-evenemangen (sådana förekommer numera i en rad städer från norr till söder) i synnerhet. Det är ju faktiskt omöjligt att blunda för att HBTQ – homo-, bi-, trans- och ”queer”-sexualitet – medför betydande risker.    Detta erkänner till och med de Pride-entusiastiska miljöpartisterna Mats Pertoft, Annica Hjerling och Rodolfo Alvarez i ett debattinlägg med rubriceringen ”Pride – för allas lika värde” i LT den 29 juli:

Unga hbtq-personer har det allra svårast. De mår generellt sämre än andra ungdomar och ungefär 20 procent har utsatts för våld av en familjemedlem. 25 procent av homo- och bisexuella kvinnor mellan 16 och 25 år har försökt ta livet av sig. Hälften av alla unga transpersoner har övervägt självmord. Detta är fruktansvärda och helt oacceptabla siffror som visar en mörk verklighet.

Att Miljöpartiet och andra Pride- och HBTQ-entusiaster, trots denna oroande statistik, fortsätter att propagera för den homosexuella livsstilen är minst sagt anmärkningsvärt, eller kanske rättare: det är inte riktigt klokt. Det finns ju hur många undersökningar som helst som påvisar riskerna med denna livsstil. Enligt en omfattande studie redovisad i den amerikanska tidskriften Social Science Research (volume 41, issue 4) 2012 klarar sig barn som lever i en homosexuell familjekonstellation sämre än barn med föräldrar av olika kön:

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

Sämst klarar sig barn i lesbiska familjerelationer: de mår sämre, är olyckligare och har fler sociala och andra problem än andra barn samt har oftare självmordstankar.

 Glammigt, översexualiserat spektakel med pedofilvarning på Stockholms gator.

Pedofilvarning Det finns all anledning att instämma med Ingrid Carlqvist i en ledartext på sajten Dispatch International, som gjort en ingående granskning av Stockholm Pride 2014,  den 25 juli:

För min del får folk ha sex med vem de vill – så länge det handlar om vuxna och villiga personer. Men varför lägger staten, Svenska kyrkan och storföretag ner miljoner på att locka in ungdomar i en livsstil som är minst sagt självdestruktiv – utan att informera om riskerna? Det är en fråga som vi måste diskutera.   

En sak står fullständigt klar, och det är att från Pride och dess vanligaste påhejare kan vi inte räkna med någon som helst problematisering när det gäller HBTQ-livsstilen. I årets Stockholm Pride förekom tvivelaktiga inslag med tydlig pedofilvarning. Så lockade Pride Ung personer från 13 till 29 år att fritt umgås med varandra – det krävs ingen större fantasi att räkna ut vad detta kan leda till. Vidare fanns inslag såsom Pride Kinky med hoppande, mänskliga hundar. Prides karaktär av översexualiserat och vulgärt spektakel består.   

 Svenska kyrkan propagerar för HBTQ och Pride.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) hade under 1980-talet helt öppet något som kallades Pedofila arbetsgruppen, som bland annat ville slopa 15-årsgränsen för sexuellt umgänge. Årets Pride-satsning visar att denna pervogrupp förmodligen inte har så långt kvar tills dess intentioner förverkligas.

Det finns allt fog att undra vad Pride-ivraren Tage Gripenstam och övriga fem gruppledare i Södertälje som tillstyrkte Pride-flaggning anser om detta. Man kan också undra vad vederbörande tycker om dessa programpunkter under årets Stockholm Pride:

 

 

 

 

 

De svängande löspenisarna är över oss igen

 Glättad men missvisande festivalromantik à la Pride.

1987 gick den internationellt erkände svenske modedesignern Sighsten Herrgård ut i media med att han hade AIDS. Han var den förste allmänt kände svensken som gjorde detta. Två år senare var han död. Den homosexuelle Herrgård gav därmed AIDS ”ett ansikte” i Sverige.

En inte särskilt smakfull vits som spreds i samband med Herrgårds milt talat uppmärksammade frånfälle löd som följer: ”Vet du att man döpt om likbilarna? (Nej) Jo, de kallas herrgårdsvagnar.”

På den tiden var det  allmänt känt att ett otyglat homosexuellt leverne kunde leda till den fruktade sjukdomen AIDS, som före bromsmedicinernas tid ofelbart ledde till en snar död. Alla hade dessutom klart för sig att AIDS-epidemin hade sitt ursprung i promiskuösa bastuklubbar i San Fransisco i USA, ett av hippekulturens starkaste och mest ohämmade fästen. En annan av AIDS-smittans högriskgrupper var sprutnarkomaner.

Mycket har hänt sedan mänskligheten först stiftade bekantskap med sjukdomen AIDS och dess följeslagare HIV. Bromsmedicinerna har utvecklats och blivit allt verksammare, vilket medfört att AIDS  numera inte är lika snabbverkande och  dödlig som fordomdags. Detta har inte kunnat förhindra det faktum att AIDS spritt sig över världen, främst i Afrika där okunnigheten på området är som störst – också i regeringskretsar. Barn, kvinnor och män, unga som gamla, drabbas, homo- och heterosexuella likaså.

I takt med att homosexlobbyn gjort allt mer framgångsrika inbrytningar i samhällslivet har dock det tidigare så högprofilerade AIDS-hotet alltmer hamnat i skymundan. Praktiserad homosexualitet har med hjälp av skickliga talespersoner av typ Jonas Gardell, Marc Levengood och Eva Dahlgren sålts in som något som är lika naturligt, normalt och eftersträvansvärt som heterosexualitet. De så kallade Pridefestivalerna har i sammanhanget bjudit på stor och glättig show.

I takt med att bögeriet och lesbianismen nått samhällets såväl fin- som vardagsrum har emellertid något hänt. Den överhängande risken att råka ut för HIV-smitta och få sjukdomen AIDS om man är utövande manlig homosexuell  – en risk som på Herrgårds tid var närmast övertydlig – har alltmer kommit i bakgrunden. Ty vem vill höra talas om svåra sjukdomar och risk för smärtsam död när det glammas som värst i översexualiserade Pride-sammanhang?

Homosexlobbyn och dess följe i form av ängsligt politiskt korrekta politiker och mediamänniskor bär på ett tungt ansvar med sin ensidiga glorifiering av bögeriet. De leder in unga och oerfarna människor på en väg som kan synas glättad och spännande, men som i själva verket riskerar leda till döden. Det är min måhända orealistiska förhoppning att detta på något sätt kommer till belysning mitt i allt festivalglam detta Pride-år. Och nej, kondomer är inte det supersäkra motmedlet. Det finns i själva verket bara ett sådant, och det stavas sexuell avhållsamhet.

Det talas ofta om den ack så nödvändiga toleransen i samband med det årliga Pride-jippot. Tidiningarnas ledarsidor är fyllda av moralistiska brösttoner från politiskt korrekta skribenter som i hastigheten inte märker, hur monumentalt intoleranta de själva undantagslöst blir då det blir fråga om att bemöta de Pride-kritiker som trots allt inte låtit sig skrämmas till tystnad. Minsta invändning mot festivalyran och dess exekutörer belönas med invektiv såsom ”homofob”, ”mörkmän, ”bögnoja” etcetera, något denna bloggare nogsamt fått erfara. Läs här gärna vad det pålitliga märket Robsten har att säga i ämnet:

http://robsten.blogspot.com/2010/07/pridefestivalen-ar-inte-lika-med.html

De politiker som i dag inte står i kö för att bli uppmärksammade i samband med Pride-veckan är mycket lätt räknade, icke minst därför att avvikare av typ Göran Hägglund (KD) hängs ut och markeras mot; det har exempelvis ryktats om att Pride-arrangörerna skall placera en tom stol i Hägglunds ställe på det podium de andra etablerade partiledarna skall beträda. Jag förmodar att Hägglund  dock i kraft av sin kristna tro är av något hårdare virke än de övriga partiledarna i denna fråga.

Eftersom jag råkar känna ett antal homosexuella vet jag till allt detta dessutom, att inte alla av nämnda sexuella läggning uppskattar det flamboyanta överspel som Pride oundvikligen bjuder på och det könsöverskridande sätt att klä sig som en utåtagerande homosexuell av Fredrick Federleys snitt stundom ägnar sig åt.

Många homosexuella önskar helt enkelt leva så normala och odramatiska liv som möjligt utan att i alla sammanhang tvingas göra sin sexuella läggning till underhållning för de åskådarmassor som, storögt gloende, brukar kanta Pride-tågets sträckning. Det är svårt att tänka sig exempelvis den framlidna TV-personligheten Lennart Swahn som festivalpajas.

 Kättja i Muntra fruarna i Windsor.

Homosexualitet i biblisk mening är en synd, vilket också Pride-arrangörerna för något år sedan tog fasta på genom att i internationella festivalslogans tala om ”Swedish sin”, och syndens lön är som bekant döden. Detta är en gammal sanning som inte ens hundra penissvängande och bröstskumpande  festivalparader kan ändra på. Därmed inte sagt att det inte finns andra synder.

En av dessa , promiskuitet, kallas till och med dödssynd (termen är i detta sammanhang ”kättja”). Det är olyckligt att homosexualitet i vår tid så ofta förknippas med promiskuitet och därmed kommit att starkt bidraga till den allmäna sexualisering av samhället som har så mycket på sitt samvete.

Eller är man kanske inte ”riktig” homosexuell om man inte ikläder sig trikå eller kvinnodräkt, ställer sig på ett paradfordon och viftar med en löspenis till massans jubel?

Shamefestivalen rullar igång

Jag medger att ovanstående rubrik är provokativ. Det är också meningen. Pridefestivalen har nämligen under en följd av år nu medvetet provocerat alla oss som bekänner oss till en traditionell moral vad avser sexualitet och familjebildning. Därför tycker jag gott att Pride-folket kan få stå ut med en tesked av samma beska medicin.

 Stockholmsbussarna flaggar regnbågsfärgat.

Dick Erixon har i ett blogginlägg den 28 juli egentligen sagt allt det jag vill säga i frågan, men eftersom jag har svårt att hålla fingrarna i styr kan jag inte låta bli att brodera ut temat en aning. Först en länk till Dicks blogg:

http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Dick Erixon inleder med att citera pålitliga Nya Wermlandstidningen:

”I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ‘den som inte är med oss är emot oss’-attityd.”

Dick Erixon fyller på med följande:

”Vänstern utnyttjar homosexuella för att driva sin politik som syftar till normlöshet, där alla traditioner och normer ersätts med relativismens anarkistiska ansvarslöshet. Synd att Pride låter sig kapas på det här sättet. Det gynnar inte den sak man säger sig stå för. Tvärtom förstärks bilden av homosexuella som en annan sorts människor, vilket faktiskt är tragiskt.”

Så sant som det är sagt av vår förmodligen mest skärpta borgerliga debattör. (Se för övrigt C. G. Holms intervju med Dick Erixon i tidskriften Contra nr. 2 2009). Shamefestivalen i Stockholm har i alla år framförallt utmärkts av en tydligen ohejdbar vulgaritet och extrem sexualfixering, som jag är säker på långt ifrån utmärker alla homosexuella. Det finns säkerligen otaliga homosexuella som aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att stå och hångla på Sergels torg med vilt främmande människor, så som skedde i upptakten av årets Shame vilken som bekant har ”Hetero” som röd tråd.

Som Erixon så riktigt skriver: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Få vågar dock påtala detta av rädsla för att framstå som intoleranta och bigotta. Dick Erixon, och även Nya Wermlandstidningen, är all heder värda för att de vågat gå mot den politiskt korrekta strömmen.

Det är jag också, om jag skall göra avkall på min naturliga blygsamhet för en stund. I min senaste bok Destruktörerna (Contra förlag 2008) berör jag i ett avsnitt som behandlar kulturvänsterns förstörelseverk bögeriets roll i det vänsterradikala projektet. Jag konstaterar i sammanhanget att den första mer bemärkta skribent som ifrågasatte den traditionella moralen var  Kristina Ahlmark-Michanek, som 1962 kom ut med boken Jungfrutro och dubbelmoral. 1964 publicerade så läkaren Lars Ullerstam boken De erotiska minoriteterna samt Henning Pallesen De avvikande. Enligt den begynnande radikala tidsandan skulle den gamla mossiga moralen rivas upp till förmån för en hejdlös tolerans gentemot det aparta. En annan tillskyndare av detta synsätt var Barbro Backberger, som gick till storms mot ”den heliga familjen” och bröt en lans för, bland andra ömkansvärda grupperingar, de homosexuella.

 Den trägne bordellkunden Lennart Geijer tog initiativet till sexualbrottsutredningen.

Ett tidstypiskt utflöde av den nya, promiskuösa och normbefriade sexualsynen blev ”sexualbrottsutredningen” som tillsattes 1972 av justitieminister Lennart Geijer, själv beryktad ”torsk”. Göran Hägg skriver följande om sexualbrottsutredningen i sin bok Välfärdsåren (2005 ):

”Tanken var att avkriminalisera incest, upphävda åldersgränser för sexualumgänge, tillåta blottare att följa sin böjelse utan påföljd samt mildra straffet för sexuella övergrepp och våldtäkt.”

Utredningens förslag presenterades i ett betänkande med titeln Sexuella övergrepp – förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (SOU 1976:2). Detta vämjeliga aktstycke blev emellertid nedsablat efter konstens alla regler, men det som lever kvar är romantiseringen av homosexualitet och avvisandet av sexuell avhållsamhet som medel för att exempelvis komma till rätta med könssjukdomar och tonårsaborter; i stället är det kondomevangeliet som gäller.

Jag var inne på detta tema redan i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), där jag i avsnittet ”Vänsterns nya kläder” analyserar den moderna homosexrörelsen under rubriceringen ”Bögrevolten”. Jag ber att få citera härur:

”Den som nu vill jämställa en aktivt homosexuell livsstil med heterosexualitet har naturligtvis full frihet att göra det utifrån ett liberalt, sekulärt synsätt; därmed inte sagt att ett sådant synsätt är riktigt vilket jag snart skall belysa. Jesus uppmanar oss jämväl att iakttaga elementär tolerans och ej kasta första stenen mot de av våra medmänniskor som lever i olika grader av synd. Jag vill också gärna betona, att det inte är de homosexuella som individer jag vänder mig emot. Jag har aldrig gjort några stickprovskontroller i folks sovrum och tänker inte börja nu. Vad som intresserar mig är i stället den politiska homosexualiteten, den sexuella identiteten som revolutionärt projekt. Det är detta jag protesterar mot.”

Vidare i texten:

”Att vara för ökade rättigheter för bögar och lesbianer är en sak, och det skulle aldrig falla mig in att behandla en person på ett nedlåtande eller ohövligt sätt därför att vederbörande är homosexuell. Men det finns också en revolutionär strömning i den homosexuella befrielserörelsen som inte nöjer sig med att vara för ökade rättigheter och mot diskriminering, utan som är just – revolutionär. Denna strömning vill ingenting mindre än att omvandla själva den mänskliga naturen och ställer sig därmed på samma plan som kommunismen. Båda dessa inriktningar går därmed emot naturen: kommunismen därigenom att den via statlig centralism och ideologisk intolerans syftar till att snöpa den mänskliga kreativiteten; bögrevolutionismen på så sätt att den vill skapa en ny människotyp oberoende av könsidentitet.”

Om queeraktivisternas agenda kunde förverkligas fullt ut skulle detta leda till samhällets och dess normers totala upplösning. Familj och tvåsamhet mellan man och kvinna skulle hamna på historiens beryktade soptipp. Tyvärr är det ytterligt få politiker och samhällsdebattörer som inser detta, och de som till äventyrs gör det vågar  ändå inte tala ur skägget av fruktan för att bli utstötta och marginaliserade. I stället springer de benen av sig för att skymta i TV-rutan under den aidsdoftande Shamefestivalen och/eller hyllas som ”årets hetero” eller liknande av den mäktiga homosexlobbyn.

Det talas ofta om så kallade hatbrott, dit våld mot homosexuella hör. Sådant våld är avskyvärt och skall beivras på ett nitiskt sätt inom ramen för gällande lagstiftning. En annan intressant fråga är dock den verbala våldsutövning som alla vi som inte ställer upp på homosexromantiken ständigt utsätts för, där tillmälen som ”homofob” tillhör de mildaste varianterna. Vi som inte uppskattar att, bildligt talat, få läderpiskan uppkörd i röven varje år i slutet av juli. Vem tillvaratar våra intressen?

Dick Erixon tillhör undantagen och det är han värd allt tänkbart beröm för!

Södertäljecentern vill hissa bögflaggan

Vad har egentligen hänt med gamla fina Centerpartiet, som en gång med sin värdekonservativa ideologi stod med båda fötterna i den äktsvenska myllan?

Frågan är berättigad sedan Tage Gripenstam, kommunalråd och gruppledare för Centern i Södertälje, för andra året i rad i ett öppet brev ställt frågan ”Kan vi inte hissa regnbågsflaggan under prideveckan i kommunhuset?” till kommunstyrelsens ordförande Anders Lago (S).

Tage Gripenstam, bosatt i den lantliga kommundelen Hölö, tog över som södertäljecenterns starke man sedan Kerstin Lundgren upphöjts till riksdagsledamot. Efter att ha suttit i fullmäktige på 1990-talet samtidigt som Lundgren kan jag för övrigt  intyga, att denna – i viss konkurrens med Miljöpartiets Gudrun Lindvall – var församlingens värsta pratkvarn. Någon böglobbyist var hon, såvitt jag  minns, dock inte.

Gripenstam och södertäljecentern vill enligt Länstidningen 11 juli att staden, genom att hissa regnbågsflaggan i stadshuset och övriga kommunala lokaler, skall ”visa stolthet för sin mångfald.” På tal om detta säger sosse-Lago att ”Jag är positiv för min del men det är inte jag som avgör frågan.” Enligt Lago har Södertälje kommun en ”flaggpolicy” där ”prideflaggan ännu inte ingår.”

Det tackar vi för. Samtidigt kan konstateras att kommunstyrelsen i kringlornas och tokarnas stad ”begärt och gett i uppdrag att policyn ska ses över.” Detta kommer emellertid med alla sannolikhet ej att hinnas med innan årets så kallade pridefestival i Stockholm sparkar igång med sedvanligt buller och bång. Nästa år, lagom till valet i september, lär vi dock få se bögflaggan vaja för vinden om inget oförutsett inträffar.

Gripenstams förslag är naturligtvis en spark i veka livet på alla värdekonservativa södertäljebor, det vill säga dem som ser det traditionella familjeidealet som samhällets ryggrad. Inte så få av dessa finns nog kvar inom ett Centerparti, som förhoppningsvis ännu inte helt tagits över av den nyliberala och amoraliska stureplansmaffian. Hur kommer dessa kärnväljare att reagera inför Gripenstams initiativ?

Jag minns fullmäktigekollegan Tage Gripenstam som en rekorderlig karl. Inte kunde jag tro att han skulle vara beredd att sälja ut centersjälen för en politiskt korrekt grynvälling. Förutom sina politiska uppdrag i Södertälje kommun sitter Gripenstam även i landstingsfullmäktige i Stockholms län och SLs styrelse.

Är han måhända ute efter att utses till ”årets hedersbög” eller liknande utmärkelse, att överlämnas av Babsan eller Levengood i samband med det desperat vulgära och aidsdoftande pridejippot i augusti?