Litet om Wiehe, Afzelius, Ljunggren – och SD

Den här artikeln kommer att handla om hur ett par sinsemellan skilda vänsterpersonligheter ser på Sverigedemokraterna.

Låt oss börja med Mikael Wiehe (född 1946), den något bedagade proggaren som så sent som 2007 spelade på en konsert till förmån  för kommunistdiktaturen Kuba i Malmö som arrangerades av Revolutionär kommunistisk ungdom och Svensk-kubanska föreningen. Wiehe försvarade sitt ställningstagande i media och hävdade bland annat att ”revolutionen är en önskvärd självklarhet.” 1985 hade Wiehe varit med att i Göteborg arrangera en stödgala för det prokommunistiska och och numera statsbärande ANC (African National Congress) i Sydafrika.

 Kommunistiske massmördaren Fidél Castro tillhör Mikael Wiehes politiska förebilder.

Mikael Wiehe blev först allmänt känd genom sin medverkan i proggbandet Hoola Bandoola Band, vilket lades ned 1976. Ett senare projekt blev Kabaréorkestern där bland andra den senare kände TV-profilen Göran Skytte – numera omvänd kristen – ingick. Mikael Wiehe har så vitt jag förstår en trogen skara anhängare som inte bara omfattar certifierat vänsterfolk. Det framgick icke minst nyligen, då den sverigedemokratiske trubaduren Linus Bylund framförde Wiehes låt ”Flickan och kråkan” i samband med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg.

Bylunds sånginsats, som uppskattades ljudligt av SD-publiken, fick Mikael Wiehe att gå i taket. Inte bara därför att Bylund framförde en sång av Wiehe, utan därför att att han desslikes tagit sig friheten att ändra några rader i sångens tredje vers enligt följande: ”Vårt land är en skadeskjuten kråka” samt ”Vi vet att det är vi som har svaren.” Stor sak i det, kan tyckas, men kommunisttrubaduren Wiehe blev mäkta upprörd och har talat om att stämma SD men först efter valet.

 Bylund.

I ett yttrande i anledning av händelsen väljer således Wiehe att citera vad han kallar ”maffian”: ”Hämnd är en rätt som ska avnjutas kall.” Vi får väl se vad som händer och på vems sida sympatierna finns.

Personligen har jag aningen svårt att förstå entusiasmen över Mikael Wiehe och hans konstnärliga verk, även om jag tycker Linus Bylund har gjort en anmärkningsvärd insats som lyckats provocera fram Röd-Mickel ur dennes gryt. Några av Hoola Bandoolas låtar kan jag uppskatta när jag är på det humöret, medan exempelvis Wiehes knastertorra Dylan-tolkningar lämnar mig helt likgiltig.

Då tilltalar mig Wiehes tyvärr framlidne proggkollega Björn Afzelius – megarökaren Afzelius avled i lungcancer 1999 – betydligt mer. Och det beror inte enbart på att Afzelius till skillnad från Wiehe hade den goda smaken att före sin död ta avstånd från diktaturen och förtrycket på Kuba. Afzelii känsliga röst – en blandning av skånska, småländska och stockholmska – kontrasterar på ett välgörande sätt mot Wiehes gnälligt skånska pipa. Så är Afzelius också tidernas mest framgångsrika svenska skivartist med 2,5 miljoner sålda album.

 Ytterligt beklämmande men föga sensationellt är det att vår statstelevision nu tycks ha fått för sig att Wiehe är ett slags nationaltrubadur och som sådan bör inbjudas till programpunkter såsom ”Allsång på Skansen”, där Wiehe framträdde den 6 juli i år. Målsättningen, förklarade den genompolitiserade Wiehe, var att ”välta regeringen.”

Fast det skall nog mer till än en enstaka uppvisning av en Röd-Mickel utanför sitt gryt för att det skall bli ett regeringsskifte. Inte heller torde dennes hysteriska utfall mot Sverigedemokraterna bidraga till ett färre antal röster på SD i det kommande valet. Partiets opinionssiffror är stadigt på väg uppåt, och den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren menade i ett uttalande för någon vecka sedan att det var fullt möjligt att SD kunde få tolv procent av rösterna i det kommande valet (WighsNews 6/8):

SD har skaffat sig tre starka ledare med Jimmie Åkesson i spetsen. och man har klokt nog rensat upp i leden och gjort sig av med alltför extrema människor och åsikter, det är både möjligt och troligt att SD skulle kunna få så mycket som 12 procent och att de kommer in i riksdagen kan man bedöma som fullt klart.

 Ljunggren har bland annat skrivit om ”Nya Moderaterna.”

Ljunggren har vidare uppfattningen att väljarna i de starka sverigedemokratiska fästena Skåne och Blekinge kommer att avgöra höstens val och att två eller tre av de mindre riksdagspartierna riskerar att åka ur. Orsaken till att Nationaldemokraterna står och stampar under en procent, anser Ljunggren slutligen, är att denna partibildning inte har tillräckligt starka ledare samt har lockat till sig ”en del knäppskallar.” Ta del av hela intervjun via länken här:

 http://www.wighsnews.se/utskriftsmoment/readreportage.php?id=70385

 

Därför är jag konservativ (I)

Ända sedan jag började skriva denna blogg i december 2008 har det varit min målsättning att skildra min väg till konservatismen och vad det är som är så fantastiskt bra med denna ideologi. Det har dock hela tiden dykt upp andra, spännande ämnen att skriva om och jag har inte kommit till skott tidigare. Nu skall det emellertid bli av. Då ämnet är komplext kommer jag att dela upp det på flera blogginlägg framöver. Däremellan blir det efter vanligheten kommentarer i diverse andra ämnen.

När jag först drogs mot politiken skedde det mitt under värsta vänstertiden i mitten på 1960-talet. Den amerikanska studentvänsterns åsikter, värderingar och ideal hade då nått även Sverige, vilket innebar att USA korsfästes för kriget i Indokina och blodbesudlade diktatorer i röda Kina, Nordkorea, Albanien, Nordvietnam och på Kuba höjdes till skyarna.

Sveriges radio och den ännu enkanaliga och svartvita televisionen blev mycket tidigt språkrör för den vänstervridning som spred sig som en kräftsvulst i det svenska samhället. Demagoger såsom Jan Myrdal, Sara Lidman, Peter Weiss, Göran Palm, Joachim Israel och Göran Therborn spydde sin illröda galla i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Vänsterdemagogen Göran Therborn, fortfarande i farten.

Den amerikanske presidenten, vid denna tid Lyndon B. Johnson, ansågs vidare vara ondskan personifierad och det kapitalistiska systemet i USA en fruktansvärd hydra, vilken spred död och förintelse över jordklotet genom ”USA-imperialismen” som det skanderades om i allehanda demonstrationståg. Lösningen var givetvis att störta kapitalismen och borgarväldet i grus och aska medelst den väpnade, proletära revolution, som lärofadern Karl Marx och hans medarbetare Friedrich Engels hade siat om i ”Det kommunistiska partiets manifest” (1848).

”Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today”…

Ni har nog  gissat att också denna bloggare fångades av den röda stormvinden, och redan innan jag fyllt 15 röstade jag, i det skolval som hölls när jag gick i nian, på kommunisterna (faktum är att jag tillhörde de bara 0,6 procenten, eller vad det nu var, som gjorde det). Jag hade, i all min tonåriga vishet, insett att Sanningen stod att finna i den marxistiska ideologin och att ingenting kunde hindra den kommande och saliggörande revolutionen.

Efter att ha inträtt i gymnasiet hösten 1967 kom jag snart i kontakt med andra vänstersinnade elever, vilket ledde till att jag tillsammans med dessa kom att bevista rätt många konserter med ”proggband” främst på Moderna museet i Stockholm. Favoriterna hette Gunder Hägg (Blå tåget), Träd, gräs och stenar samt Gudibrallan. Något parti eller annan organiserad gruppering gick jag dock aldrig med i.

Nedanstående länk går till en mer sentida livespelning med Gudibrallan, ”Fy pårej sosse”:

http://www.youtube.com/watch?v=_EBA5VN3id8&feature=related

Efter hand som åren gick började emellertid den röda fernissan flagna. Dock inte allt på en gång – jag fortsatte gå på proggkonserter och inta oreflekterade vänsterståndpunkter vid diskussioner med jämnåriga. Kårhusockupationen i Stockholm 1968 gick mig dock tämligen spårlöst förbi, och när det 1969 återigen var dags för skolval – denna gång alltså på gymnasienivå – lade jag min röst på socialdemokraterna.

Jag vill hävda att det var två andliga upplevelser som kom mig att slutgiltigt lämna den röda fållan. Jag besökte vid något tillfälle, i sällskap med min då bäste kompis Per Holmer, en marxistisk bokhandel i Stockholm vilket kanske inte låter så dramatiskt. Vid tillfället överväldigades jag dock av en obskrivlig känsla av smuts, depression och hopplöshet som gjorde att jag snabbt ville därifrån och ut i friska luften så jag kunde andas fritt igen. Jag har erfarit samma känsla vid de fåtaliga tillfällen då jag senare besökt liknande typ av bokhandlar.

Den andra upplevelsen härrör från en proggkonsert på Moderna museet våren 1970. Det var när jag i trängseln fann mig stå öga mot öga med en långhårig, skäggig och allmänt ovårdad man, uppenbarligen så ”vänster” man kunde bli, som budskapet ”här hör jag inte hemma” kom till mig. Med ens förstod jag att extremvänstern bestod av en bedrövlig samling elaka, intoleranta sekterister. Mitt definitiva avsked från vänstern kom att äga rum någon månad senare, då jag tillsammans med vänstergänget var på plats när den första så kallade Gärdesfesten hölls på Ladugårdsgärdet i Stockholm i juni 1970.

Det skulle emellertid dröja ytterligare några år innan jag blev uttalat konservativ. Om det får ni läsa  i en kommande blogg!