Archive for the ‘Prylar’ category

Mina prylar (24): Träfåglar för äktenskaplig lycka

12 juni, 2016

IMG_1388Herr och fru simfågel pussar varandra. Foton: Tommy Hansson

På en av mina odysséer i (södra delen av) Korea, det bör ha varit 1986 eller 1987, inhandlade jag ett vackert målat simfågelpar snidat i trä. Fåglar av detta slag återfinns i många koreaners hem.

Fåglarna bör placeras så att näbbarna möts och skall då, enligt vad som sagts mig, symbolisera den äktenskapliga lyckan. Hanen torde vara exemplaret med svart näbb, men det är en ren gissning. Kontrahenterna är exakt lika stora.

IMG_1389Herr och fru duva (?) når inte riktigt fram med näbbarna…

När jag vidare en gång besökte Umeå i samband med SM i så kallat nationellt banskytte 1987 – jag var då redaktör för tidskriften Svenskt Skytte – köpte jag på en marknad mitt i staden ett par duvor (tolkar jag fåglarna som i alla fall) i konstfärdigt träsnideri.

Jag föreställer mig att symboliken är densamma som i det koreanska fallet.

IMG_1390…och här blir de till askar.

De svenska skiljer sig dock, förutom att de är något större, från de koreanska på så sätt att de fungerar som askar om man avlägsnar deras överdelar. Som synes når heller inte duvornas näbbar riktigt fram till varandra, delvis beroende på att ena näbben blivit något kortad.

De har litet olika kolorering, men vem som är hona och vem hane vågar jag mig inte på att gissa.

Mina prylar (23): Klädborste i träfodral i form av hund

8 april, 2016

Hund-borste 001 Borsten i hundfodralet på sin nya plats på hallväggen. Foto: Tommy Hansson

En av mina charmigare gamla prylar är en röd klädborste hemmahörande i ett snidat träfodral med hundprofil.

Liksom ett antal andra saker jag redogjort för här på min blogg kommer denna något udda tingest från min mormor/morfars hem på Gula gården i Södertälje. Den hängde på en vägg i hallen i den etta som min mormors familj bebodde.

Inte så långt ifrån satt ett idolporträtt av Nils Erik Baehrendtz (1916-2002), programledare för frågeleken ”Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt” som var ett av den enkanaliga televisionens absolut populäraste program  på 1950/60-talen, som min mormor klippt ur en tidning.https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Erik_B%C3%A6hrendtz

nils Docent Nils Erik Baehrendtz, tidig TV-idol.

10 000 kronor, som segraren i ett ämne alltså fick, var vid denna tid en rätt svindlande summa, säkerligen motsvarande minst en normal halv årslön (kanske mer?).

Baehrendtz var en rätt osannolik TV-idol. Han var docent i litteraturhistoria vid Stockholms universitet och hade ett ganska stelt och högdraget sätt, men gick uppenbarligen hem hos framförallt ”tanterna” med sitt vågiga hår och propra klädstil. Han blev senare chef för stiftelsen Skansen.

Vill minnas att mormor även hade satt upp en idolbild på konung Gustaf VI Adolf någonstans, så sosse hon var.

Hund-borste 002

Nu var det dock klädborsten i dess märkliga hundfodral detta skulle handla om. Tja, så mycket mera är väl inte att säga. Mer än att den legat i en hylla här hemma i många år. I går fick jag emellertid för mig att hänga upp mojängen i hallen. Borsten är förvisso en aning sliten men fyller säkert fortfarande sin funktion.

Framförallt är det dock en rolig sak att titta på!

Mina prylar (22): Gammal Levin-gitarr

19 mars, 2016

Mormor, gitarr 003 Levingitarren. Foto: Tommy Hansson

En av de gamla prylar i mitt hem jag haft mest glädje av genom åren är en liten gitarr som ursprungligen kommer från min mormors hem i Södertälje. När min fru i början på 1980-talet lämnade in den för reparation i Stockholm fick hon av reparatören veta, att det faktiskt var ett instrument av det goda märket Levin.http://www.gitarr.org/gitarrer/levin.html

Historien om hur min mormor, fru Teresia Pettersson, född Lindblom (hon hette Emma också, men det namnet ville hon inte kännas vid), fick gitarren i fråga är rätt bra. Hon hade en halvbror som hette Manne Lindblom och som var sjöman. När han var på fyllan, vilket tydligen var rätt ofta, hade han för vana att vara frikostig med presenter som han, sedan han nyktrat till, tog tillbaka. Han var alltså en indian giver med ett engelskt/amerikanskt uttryck.

Den här gitarren fick dock min mormor av någon anledning behålla. Den hängde på en vägg i vardagsrummet (vilket också var det enda rummet) i hennes lägenhet på Gula gården i Södertälje, beläget på Doktor Martinsgatan 4 intill den nuvarande Oxbacksleden. När jag var liten brukade mormor rätt ofta passa mig när mina föräldrar skulle gå bort, och då hände det att hon plockade ner gitarren från väggen och drog en liten trudelutt.

Mormor, gitarr 002 Min mormor som flicka och hennes mor. Fotot bör vara taget kring sekelskiftet 1900.

Vad jag minns var hon rätt duktig på att spela och sjunga; en sång jag minns att hon framförde för den lille dottersonen var visan om Amanda Lundbom samt en sång om en mormor som var gammal och grå. Jag minns min mormor med glädje, hon var en enkel kvinna och en stor personlighet, dotter till en ensamstående sömmerska från Visby och den drivande  kraften i familjen om två vuxna och fyra barn.

Hon föddes 1889 och dog 1975 och var gift med den enbente målaren Emanuel Pettersson, född 1883 och död 1958. Jag minns att jag ibland var litet rädd för morfar, som var en mycket snäll man, på grund av hans benprotes.

I min barndom åkte vi in till Södertälje – jag är uppväxt på en lantgård en mil utanför stan – varje lördag och hälsade på henne (och min morfar, när han levde). Ofta bjöd hon på köttbullar till middag, de godaste jag någonsin smakat. Färden företogs i min fars lastbil, först senare skaffade han personbil. Vi tillbringade varje julafton till och med 197o hos henne. Hon bjöd mig ofta på så kallade negerkyssar, små runda, vita mintplattor med en klick choklad i, samt Kungen av Danmarks söta bröstkarameller. Det hände även att hon bjöd på små punschflaskor av choklad.

Mormor, gitarr 008 Mormor med mig och min kusin Ann-Marie på landet vid mitt barndomshem. Troligen sommaren 1954.

Om negerkyssar, se här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Negerkyssar

Gitarren har jag själv mången gång spelat på, både privat och så att säga offentligt. Inför valet 1994 framträdde jag således som valtrubadur på Gågatan i Södertälje, dels med den av mig skrivna låten ”Täljepartivisan”, dels med traditionella irländska sånger. Ja, jag fick rentav fördelaktiga recensioner i Länstidningen för min sång!

Det gick förhållandevis bra i valet också – Täljepartiet fick typ 2,25 procent av rösterna, vilket räckte till två ordinarie mandat och en ersättarplats i fullmäktige.

Mormor, gitarr 004 Mina sånginsatser för Täljepartiet gav eko i lokalpressen.

Nu var det ett antal år sedan jag senast spelade på mormors gamla gitarr, använder mestadels en gitarr jag ärvt från min framlidna hustru Marika när jag någon gång får för mig att försöka sjunga och spela något. Det blir tyvärr alltför sällan och det låter därefter också.

Mina prylar (21): Kitschig ram med foto av Zarah Leander

10 mars, 2016

Ram med Zarah 002 Ram med signerat foto av Zarah Leander. Foto: Tommy Hansson

Bland mina mera kitschiga ägodelar märks en mindre ram, som jag för några år sedan för en ringa penning inköpte på Pingstkyrkans loppmarknad i Södertälje.

Ramens översta del utgörs av en horisontell list med antikiserande dekor. Lodrätt till vänster en lyktstolpe och intill denna ett fång skära rosor i en kruka. I anslutning till högerhörnet syns en gul-vit katt med förnöjt ansiktsuttryck och till höger om denna något som ter sig som ett slags gallergrind.

Det hela synes imitera en fönsteröppning, där blomkruka och katt är placerade på en grårutig fönsterbräda. Allra nederst en beläggning med omväxlande vita och bruna plattor, troligen simulerande gatubeläggning.

Kanske något överlastat – men ack så charmigt!

Jag tyckte det kunde vara passande att i öppningen placera ett fot på en av mina favoriter bland svenska sångartister – Zarah Leander (1907-81), som jag skrev så här om på min blogg för några år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/03/zarah/

 

 

 

 

 

Mina prylar (20): Politiska rockslagsmärken

2 februari, 2016

Märken 002 Några nedslag i min märkessamling. Foto: Tommy Hansson

En av mina huvudsakliga uppgifter när jag blev politiskt aktiv i maj månad 1972 var att i stort sett varje helg och de flesta fredagar sälja rockslagsmärken (kallas väl numera mest ”pins”?). Dessa och tidningen Argument för Frihet och Rätt.

Försäljningen skedde inom ramen för den tvärpolitiska och partipolitiskt obundna organisationen Demokratisk Allians (DA) verksamhet och platsen var Stockholms centrum, där DA hade försäljningsgrupper i Sergelpassagen, utanför varuhuset NK på Hamngatan samt Drottninggatan inte långt från Åhléns varuhus. Samma typ av verksamhet förekom hos DA-föreningar i Göteborg, Malmö, Lund  och Norrköping, kanske på andra platser också.

Priserna var överkomliga, typ en krona/två kronor. Gick det bra kunde vi kanske få ihop typ omkring 300 kronor. Helt riskfritt var det inte. Förutom våldsbenägna kommunister fanns det också gott om oberäkneliga knarkare, som rörde sig i området. Det förekom, även om det var sällsynt, försök till överfall på oss antikommunister och proamerikaner. Hetsiga diskussioner som ibland samlade rätt stora åskådarmassor hörde till dagordningen.

003 Mitt i vimlet i Hötorgscity sommaren 1973 – jag var 21 år.

De märken/pins vi sålde var i första hand Sverige-Amerika-märket, Stoppa vänsterextremismen och Nej kommunism-fascism-nazism. Vi saluförde även ett märke till stöd för Sydvietnam vars upplaga dock var begränsad. De båda förstnämnda märkena trycktes med tiden upp i större storlek och med delvis annan design. När sedan DA upplöstes och Frihetsförbundet bildades 1975 såg märkena Stoppa TVs vänstervridning samt Nej till röd diktatur dagens ljus.

I min samling av rockslagsmärken ingår även exemplar av moderat slag, då jag på 1970-talet även var med i Fria moderata studentföreningen, Moderata ungdomsförbundet och till sist även Moderata samlingspartiet. Någon särskilt aktiv moderat var jag dock aldrig. I min samling finns även det blågula märket Ja till EEC och det svartvita Ett enat Europa liksom Sverige med i NATO.

Min faiblesse för EEC/EG/EU-anslutning svalnade med åren, och vid folkomröstningen om medlemskap i EMU 2003 var jag övertygad EMU- såväl som EU-motståndare. NATO-vän är och förblir jag dock, försvaret klarar vi helt enkelt inte ensamma. Ett par märken ur Contras fatabur är Fred, försvar, frihet samt Socialism är ett helvete. Från Svenska Angolagrupperna, där jag var ordförande 1984-93, kommer märket Sovjet-Kuba ut ur Angola.

Ett par utländska rariteter är supportpins för Richard Nixon 1972 och Ronald Reagan 1980, liksom den stora blaffan Soviet tanks, no thanks. Det allra ovanligaste märket jag har i min ägo torde dock vara Support the Khmer Republic, det vill säga Kambodja under general Lon Nols styre som tyvärr sedan störtades av de bestialiska Röda khmererna.

Klipp 001 Intervju i Expressen 5 juni 1974.

Vad jag minns har jag nog burit alla märken på bilden överst, med ett undantag – fredsmärket med duvan i bildens nederdel, det var min frus.

Jag konstaterar ovan att den här typen av utåtriktad verksamhet inte var helt riskfri. Några gånger hettade det också till rätt ordentligt. Den allvarligaste incidenten levererades emellertid inte av några vänsterextremister utan av  medlemmar i nazistpartiet Nordiska rikspartiet (NRP), som utsatte DA-lokalen på Appelbergsgatan 56 i centrala Stockholm för ett rökbombsattentat i början av juni 1974. Vår medlem Kjell Carlsson, en polisman, blev allvarligt skadad och fick ligga i respirator på sjukhus en tid.

Bakgrunden var att DA hade delat ut flygblad mot nynazismen där bland andra NRP nämndes. Också biografen China utsattes för rökbombning när man visade Mel Brooks hejdlösa nazidrift ”Det våras för Hitler” (The Producers). En ung bagarlärling från NRP dömdes senare för dåden. Jag intervjuades i egenskap av ordförande i DA Stockholm av Expressen den 5 juni 1974 i anledning av nazidåden – det hela presenterades helt uppåt väggarna som att ”högerextremister krigar inbördes”. Blev även intervjuad för TV av en ung Claes Elfsberg, men det inslaget sändes aldrig – antagligen gjorde jag för bra ifrån mig.

Den enda gång jag var med om att en DA-grupp angreps av extremvänstern inträffade i Göteborg i april 1975, kort tid innan Saigon erövrades av Nordvietnam. Vi stod in i det sista vid Sydvietnams sida och hade tagit med oss den vackra röd-gula flaggan ut. En atletiskt byggd så kallad r:are (en medlem i dåvarande KFML:r) rusade dock fram och slog sönder flaggstången, varefter vi rymde fältet på lätta fötter.

Ja, så kunde det gå till för omkring 40 år sedan (det är inte riktigt klokt vad tiden går!). Mitt dåvarande politiska engagemang var helt byggt på idealism, en idealism jag har behållit intill nu då jag mest ägnar mig åt partipolitik i SD samt naturligtvis mitt skrivande. Visserligen uppblandad med försvarliga portioner realism och kanske även cynism, men likväl idealism.

Sydvietmnams flaggas 003 Med Sydvietnams flagga på DA-lokalen.

Det mest väsentliga i sammanhanget är naturligtvis att jag och mina meningsfränder stod på den rätta tillika segrande sidan i det Kalla kriget. Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.

Jag är under alla omständigheter glad över att ha kvar rätt många minnen från den goda kampen mot kommunismen under det Kalla kriget, icke minst då de rockslagsmärken jag refererar till här.

 

Mina prylar (19): Cigarrettfågel

24 januari, 2016

 

Cigarrettfågel 001

En av mina roligare prylar jag ärvt kan lämpligen kallas ”cigarrettfågel”.

Den lilla pippin pryder en träcylinder som sitter i ena änden av en trälåda. När man trycker på fågeln, eller ett litet handtag bredvid denna, rör sig cylindern framåt tillsammans med fågeln, samtidigt som ett trästycke med en skåra för cigarretten kommer ut ur en låda i andra änden av föremålet.

Avsikten är alltså att fågeln skall greppa om cigarretten med sin näbb.

Cigarrettfågel 003

Således en ganska sinnrik och kul tingest. Jag gissar att den är tillverkad på 1940-talet, då cigarretterna saknade filter; detta därför att skåran är något för kort för att en filtercigarrett skall få plats. Tyvärr har underdelen av fågelns näbb gått förlorad, vilket innebär att den inte kan fullfölja sin uppgift att hämta giftpinnen med näbben, eljest är manicken välbevarad i stort sett.

På långsidorna finns ett vackert blomrankemönster.

Vår familj ärvde cigarrettpippin från min mammas familj. Ovanför skåran avsedd för cigarretten har min pappa med kulspetspenna skrivit ”låt bli”, då han inte gillade att min mamma rökte.

Cigpippi III 001

På undersidan av lådan finns en prislapp som anger priset till 6.75.

Mina prylar (18): Medlemskort i Höken-klubben

3 januari, 2016

Höken 004

I min mycket gröna ungdom var jag med i Höken-klubben. Det har jag tidigare skrivit om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/10/08/nar-jag-var-med-i-hoken-klubben/

Höken var en serietidning som utkom 1957. Därefter uppgick serien Höken i Serienytt, som sades vara till för ”alla tuffa grabbar”. Den höll ut till 1963. Höken kallades ledaren för en grupp stridsflygare under det Kalla kriget som innehöll personer från flera nationer, däribland USA och Storbritannien. Sverige var representerat genom en storväxt, blond kille som hette Olle.

Höken 003          Höken 005

Här kan ni se hur medlemskortet – som faktiskt kallades ”legitimation” – tog sig ut. Bilden på mig bör ha tagits sommaren 1957, då jag var blott fem år gammal. Läsa kunde jag dock redan. Jag har en indiansk fjäderprydnad på huvudet och en pilbåge i ene, som min händige pappa hade gjort åt mig.

Vi bodde i en röd stuga med vita knutar på landet under mina första sju-åtta år, sedan flyttade mina föräldrar och jag in i ett något större, grönt hus tvärsöver gärdet.

Det var i tidningen Höken jag fick mina första insikter i den globala kampen för demokrati och frihet mot den ondskefulla kommunismen. Det är jag än i dag tacksam för.