Archive for the ‘Prylar’ category

Mina prylar (14): Diskus med mästerskapstecken

10 november, 2015

diskus 001 Min fars märkesprydda diskus. De båda DM-tecknen på höger sida. Foto: Tommy Hansson

Ett trevligt minne jag har från min far, Bror Hansson (1920-99), är en diskus prydd med ett antal mästerskapstecken.

Bror, som till yrket var handelsträdgårdsmästare, var mycket idrottsintresserad och från sena tonåren till de begynnande femtioåren aktiv friidrottare i IFK Södertälje. I yngre år höll han dessutom på litet med skidåkning och – orientering. Efter sin aktiva bana anlade han egenhändigt en tennisplan hemma på gården utanför Södertälje, Svalängen.

Under en period spelade han tennis i Södertälje TK, samma klubb som Björn Borg först representerade. Jag fick ofta följa med till de klassiska tegelkrossbanorna i Badparken, där Borg en gång inledde sin unika karriär. Jag brukade sitta uppflugen på en domarstol och kilade, när andan föll på, ner och lade beslag på alla bollar som låg på plan. Min far och morbror Gösta, som han brukade spela med, var måttligt roade.

002 Min friidrottande pappa Bror på ett foto taget på Enskede idrottsplats 1938.

Min far brukade då och då, inte utan stolthet, citera en tidningsartikel i Länstidningen som refererade en klubbmatch där det stod att ”Bror Hansson har en serve (eller om det var forehand) som en hästspark”.

Det var dock framförallt friidrott faderskapet ägnade sig åt. Genom sin kraftiga kroppskonstitution var det naturligt att han ägnade sig åt kastgrenarna. Bästa resultatet nådde han i diskus med 42,71, vilket inte var så illa enligt dåtidens förutsättningar: kul-, diskus- och släggringarna var i likhet med löparbanorna belagda med kolstybb, varför även kastarna hade spikskor.

Det var dock i den ovanliga grenen viktkastning min far vann sina största idrottsliga meriter. Således vann han två DM i den grenen åren 1955 och 1956. Han var även uttagen i Södermanlands landskapslag ett par gånger, då i diskus. I diskus och slägga tog han ett flertal DM-medaljer. Kula var hans sämsta kastgren.

På diskusen kan ni se ett flertal runda och fyrkantiga krets- och klubbmästerskap samt de två rektangulära DM-tecknen. Därtill en rund blecka med texten ”Sim- och idrottsklubben Hellas”. Tyvärr har ett mästerskapstecken gått förlorat, vilket jag ersatt med en liten plastbricka som gör reklam för Wild Turkey Rare Breed, det vill säga en särskilt stark boubonwhiskey.

Något Bror kanske inte hade uppskattat, han var nämligen praktiskt taget helnykterist. Å andra sidan hade han rätt mycket humor.

Mina prylar (13): Askkoppar/askfat

1 oktober, 2015

001 Håll med om att min mormors gamla askfat är ganska stiligt! Foto: Tommy Hansson

Somliga prylar, som förr i tiden var lika självklara som vanliga, tenderar att försvinna ur vår tillvaro av olika orsaker. Dit hör askkopparna.

Numera förekommer i stort sett bara den typ av askkoppar vi kan se utanför ingångarna till restauranger, det vill säga höga, rätt anskrämliga skapelser i metall eller hårdplast där vi förtappade nikotinister förutsätts aska och fimpa sedan vi förständigats lämna lokalen för att utöva vår njutning:

http://www.vega-direkt.se/mobler-inredning/askfat-avfallsbehallare.html?gclid=CjwKEAjws7OwBRCn2Ome5tPP8gESJAAfopWsW5n5XQhlaDokQ9PwiZrcxOYW2DnnJIddUpkDhACEshoC-8jw_wcB

Det finns även mindre varianter som anbringas direkt i väggen vid sidan av dörren. Ytterligare en modell är den upp-och-nedvända blomkrukan med hål i som placeras på en plåtmojäng på uteserveringarnas bord. Den lär väl försvinna när även denna rökmöjlighet med stor sannolikhet försvinner nästa år.

Återstår då vad vi skall aska i/på i hemmet inklusive balkongen. I avsaknad av riktiga askkoppar går det naturligtvis att aska på vanliga fat eller tallrikar. Om man nu inte råkar äga ”the real thing”. Jag är själv lycklig ägare till ett par stilfulla askkoppar, varav en som jag i ett anfall av akut kleptomani måste ha tagit med mig från något näringsställe jag besökt för länge sedan.

Askkoppar 001 Askkopp med reklam för Nyckelbryggerier. Foto: Tommy Hansson

Huvudnumret bland mina askkoppar är dock ett stort exemplar i pistagegrönt med bruna inslag i hörnen som jag fått från min mormor. Det syns överst i det här inlägget. Detta askfat, som jag nog vill kalla tingesten, är välbevarat så när som en hårfin spricka som bara syns om man tittar närmare på det. Undertill finns en krumelur som bör tolkas som ett W eller möjligen en 3a.

Här finns även spår av tre märken som torde visa att askfatet ursprungligen varit fastsatt i en ställning eller liknande. Jag tycker under alla omständigheter att det är mycket vackert, en riktig klenod!

I min ägo finns även en askkopp i glas som gör reklam för ännu existerande Nyckelbryggerier i Norrland, således den som jag inte helt ärligen tillägnat mig enligt ovan.

Slutligen en improviserad variation på temat askkoppar i form av en skärva från en sönderslagen blomkruka:

Askkoppar 002

Rätt elegant, tycker jag själv i alla fall.

Slutligen skall det här inte tolkas som en uppmaning till någon att börja röka. Ty, som en propagandatext jag minns från ungdomen framhåller:

Pengar och hälsa ryker
om du röker

Mina prylar (12): Minareten i Eger (trämodell)

15 september, 2015

Minareten i Eger 001 Min träminiatyr av minareten i Eger.

År 2005 gjorde jag en resa till Ungern för att bli litet gladare efter att under en tid ha känt mig aningen under isen. Det fungerade faktiskt, Ungern bjöd på en hel del glädjeämnen såsom slottsboende, gott vin och zigenarmusik och andra kulturupplevelser.

Det jag minns bäst från resan är minareten i Eger, huvudstad i provinsen Heves i norra Ungern med en befolkning på omkring 65 000. Förutom slott och andra historiska byggnader, tempererade bad och ett berömt rödvin finns i staden den allra nordligaste belägna minareten (ett muslimskt bönetorn) som existerar från den osmanska tiden.

Det är den jag tänkte ta fasta på här, emedan jag köpte mig en liten trämodell av den imposanta byggnaden (se bild ovan) vilken jag räknar som en av mina mer intressanta minnessaker.

Eger har varit ungerskt sedan 900-talet och år 997 grundade Stefan I, Ungerns förste konung, ett biskopsdöme i staden. 1300-1500-talen var framgångsrika tider för Eger, då bland annat stadens rykte som vinstad grundlades med rikhaltiga vinskördar.

tommy ungern 001 Bloggaren framför en  fontän i barockstil i Eger.

1596 angreps dock staden av en större styrka från det muslimska Osmanska (Ottomanska) riket. Det ledde till att Eger under 80 år blev en del av det Osmanska riket, föregångaren till dagens Turkiet. Osmanerna byggde om slottet till en bastant försvarsanläggning av borgkaraktär, inrättade allmänna bad och omvandlade kyrkorna till moskéer.

Efter osmanernas misslyckade försök att erövra Wien 1683, då de muslimska styrkorna fick ordentligt på käften med polsk hjälp, tyckte Katolska ligan anförd av Karl IV av Lothringen att det var dags att driva ut de muslimska styrkorna ur Ungern och ockuperade slottet i Buda 1686. Ligan svalt vidare ut den osmanska besättningen på borgen i Eger tills den slutligen gav upp anno 1687.

Efter befrielsen begynte Eger blomstra och blev en framgångsrik stad med ett stadscentrum i barockstil. Staden har i dag omfattande internationella kontakter med vänorter i form av bland andra Björneborg i Finland, Gainsville i Georgia (USA) samt Pamukkale i Turkiet.

data=RfCSdfNZ0LFPrHSm0ublXdzhdrDFhtmHhN1u-gM,clAupsKcg25BXDKv3Y-uwIRVbhvemMpS94V3ASqxAaCLWMRWt3el_vOXU-NFaVNQYxEQgHQcEdTkupkDyX9wMj952NHqqPeVjdVE2C72CL1vP Eger med omgivningar.

Den berömda egerska minareten är en av tre (av ursprungligen 17) ännu existerande osmanska minrater i landet och, som sagt, den nordligaste som finns. Den tillhörande moskén revs 1841 och ett tag kröntes minaretens topp av ett kristet kors. De övriga två ungerska minareterna finns i Pécs respektive Erd.

Minareten i Eger är unik såtillvida att den har en 14-kantig byggnadskropp som gör den utomordentligt stark. Alla försök att rasera den har därför misslyckats. Minareten ses slutligen som en symbol för vänskapen mellan Ungern och Turkiet.

Mina prylar (11): Liten negerfigur

4 september, 2015

Neger 001

Tänkte i detta avsnitt av min bloggserie ”Mina prylar” redovisa en kul liten figur i trä som min hustru Marika fört med sig i boet. Den står normalt på kryddhyllan ovanför spisen men har för fototillfället placerats på balkongräcket. Dess vänstra arm är skadad och har fått limmas ihop.

Man kan väl inte med bästa vilja i världen kalla den här gubben, eller kanske rättare gumman eller tjejen, för något annat än en negerfigur. Den tillverkades långt innan något snille kom på tanken att sådana här avbildningar möjligen kunde vara ”rasistiska”.

Innan någon, i dessa yttersta av tider, fått för sig att censurera Astrid Lindgrens karaktäristik av Pippi Långstrumps pappa såsom ”negerkung” eller försöka avlägsna seriealbumet ”Tintin i Kongo” från hyllorna i Kulturhusets i Stockholm barnavdelning.

Bananaffisch 002 Gammal affisch som gör reklam för Jamaica-bananer.

Those were the days.

Jag brukar kasta en blick på den om jag skulle känna mig litet deppig och blir genast på bättre humör. Både på grund av den oskyldiga glädje figuren utstrålar och tanken, att det fanns en tid då de fascistoida godhetsrunkarna (spännande språklig innovation av Chang Frick) ännu lyste med sin frånvaro.

På den tiden fanns det även en sång som hette ”Familjen Krokodil”, skriven av lärarinnan Margit Gergårdh (1904-88), som ingick i folkskolans klassiska sångbok Nu ska vi sjunga som jag med glädje minns från min egen skoltid någon gång i forntiden. Sångens handling utspelar sig närmare bestämt i det så kallade Niggerland, och där huserar bland andra figurer ”niggerdoktor Pillerman”.

Jag bifogar en länk till sången i relativt modern tappning framförd av schlagersångerskan Mona Wessman, eljest mest känd för sångerna ”Gå och göm dig, Åke Tråk” samt ”Hambostinta i kort-kort”. Den fanns med på en ljudkassett med sånger från Nu ska vi sjunga, som mina barn lyssnade på när de var små. Varning – inget för känsliga öron:

https://www.youtube.com/watch?v=mA-BUOuK5o4

Mina prylar (10): skål från Kinmen

22 juli, 2015

005 Den vackra blåvita skålen från Kinmen, som har formats efter huvudöns konturer. Foto: Tommy Hansson

I min finhylla finns en vacker, lockförsedd skål i blåvitt med texten ”KINMEN DEFENSE COMMAND R. O. C.”. Således ”Kinmens försvarskommando Republiken Kina”. Republiken Kina är den officiella beteckningen för Taiwan, som jag besökte för första och hittills enda gången i början av 1990.

Mitt besök var resultatet av en inbjudan från den internationella organisationen World Anti Communist League (WACL) till dess årliga kongress, som detta år hölls i Taiwans huvudstad Taipei. Jag hade då i närmare 20 år ägnat mig åt aktivt, antikommunistiskt arbete sedan jag gick med i organisationen Demokratisk Allians (DA) 1972.

DA hade en hel del internationella kontakter, och flera av organisationens medlemmar och sympatisörer gjorde med jämna mellanrum resor till länder såsom Sydvietnam, Sydkorea, Paraguay, Filippinerna, USA och naturligtvis det fria Kina, Taiwan. Vi fick också rätt ofta besök från sådana länder.

Jag minns ett besök i Stockholm av den legendariske doktor Ku Cheng-kang, en ”äldre statsman” från Taiwan som tillhörde president Chiang Kai-sheks inre krets och följt med denne då han i spetsen för omkring en miljon nationalistkineser flydde till Taiwan efter Mao-kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949.

Vi träffade doktor Ku i Baltiska kommitténs lokaler på Arsenalsgatan 1 och gick sedan samfällt därifrån till en kinesisk restaurang som var inrymd i saluhallshuset vid Östermalms torg. Det kändes oerhört hedrande att få träffa en sådan bemärkt man och hjälte i den för mig närmast heliga kampen mot den totalitära och gudlösa kommunismen.

Chiang Kai Shek  reviews a military parade in Taipei.

Chiang Kai Shek reviews a military parade in Taipei.

En gång träffade jag och min DA-kollega Anders Larsson WACLs ordförande, som då var från Brasilien. Vi tog med honom till Operakällaren, Stockholms lyxigaste restaurang, och fick ett intressant samtal och en inblick i hur WACL arbetade. Jag kan väl nu avslöja, det var ändå 40 år sedan, att dess metoder inte alltid var helt rumsrena.

Bland annat hade man via dolda kameror och inspelningsapparatur lyckats skandalisera en hög och vänstervriden kyrkoman (om det rentav var landets romersk-katolske ärkebiskop) då denne hade en så kallad herdestund med en älskarinna på ett hotellrum. Den romerska kyrkans tjänare förutsätts ju leva i celibat.

Åter till Kinmen (den portugisiska beteckningen är Quemoy), en ögrupp omfattande tolv öar där huvudön är fem gånger så stor som den näst största ön. Vid tiden för mitt besök bodde här vid pass 50 000 människor vilka åtnjöt skattefrihet och andra privilegier. Att få besöka Kinmen var givetvis en fantastisk upplevelse för en kämpande antikommunist, eftersom det är Taiwans mest säkerhetsklassade del belägen endast någon kilometer från Kommunistkinas fastland.

Kommunisterna försökte erövra Kinmen den 25 oktober 1949 men slogs tillbaka av nationalisterna efter bara två dagar. Under den så kallade Formosa-krisen 1958 blev Kinmen beskjutet av fastlandets artilleri under 55 dagar i följd, men Taiwan-regeringen som aktivt stöddes av den amerikanska Eisenhower-administrationen motstod attacken.

Ett besök vid huvudöns Psywar Center (psywar=psykologisk krigföring) ingick i programmet – därifrån ivägsändes bland annat ballonger med frihetliga budskap till fastlandet – liksom ett besök i en i berget insprängd militär anläggning. Värdarna bjöd här på fantastisk kinesisk mat samt rikhaltiga mängder av det starka lokala risbrännvinet, av någon anledning kallat white lightning.

Taiwanvistelsen var utan tvivel en av mina allra mest minnesvärda resor över huvud taget. Däri ingick även boende på det storslagna Grand Hotel i Taipei, ett helt samhälle i sig, samt besök vid världens finaste kinesiska museum dit Chiang Kai-shek och hans medarbetare i samband med flykten från fastlandet hade forslat så många kinesiska konstskatter de kunde.

007 En av mina artiklar i The New York City Tribune. Foto: Tommy Hansson

Jag fick även äran att tillsammans med två andra kongressdeltagare – en kinesiska som deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg i Peking ett halvår tidigare samt en sydkoreansk riksdagsman – hålla ett tal i staden Taitung. Jag talade inför ett par tusen ditkommenderade studenter om religionens betydelse för bekämpandet av kommunismen. Talet trycktes senare i en engelskspråkig regeringstidskrift. Taitungs provinsregering gav oss talare en furstlig behandling med limousinservice och rikligt med mat och dryck (läs: white lightning).

Eftersom jag är journalist publicerade jag ett antal artiklar och reportage vid hemkomsten, bland annat i den amerikanska dagstidningen The New York City Tribune som jag var svensk ”stringer” för. Givetvis hade jag vid hemkomsten ett par flaskor av white lightning med i bagaget.

Mina prylar (9): två stenyxor

7 juli, 2015

001 Mina stenyxefragment. Foto: Tommy Hansson

De äldsta prylarna i min ägo torde vara två stenyxor, eller rättare sagt fragment av sådana, som hängt med från mitt föräldrahem. De är inte märkvärdiga på något sätt, men det är ändå med icke obetydlig vördnad jag iakttar dessa minnen från tidigare generationers slit och släp i denna jämmerdal.

Om jag inte är helt ute och cyklar så härrör det större yxfragmentet från min fars föräldrahem Ekeby i Hölö socken strax utanför Södertälje. Det mindre lär komma från mitt eget föräldrahem Svalängen, också det beläget utanför Södertälje (fast det tillhörde Salems socken när jag föddes och växte upp). Den yngre stenåldern slutade omkring 1500 före Kristi födelse, men stenredskap användes långt upp i metallåldrarna.

Efter att ha slagit i min ”arkeologbibel” – Mårten Stenbergs Det forntida Sverige (andra upplagan 1971) – från mina år som arkeologistudent 1973-75 vågar jag mig på en vild gissning att mina stenyxefragment emanerar från bronsåldern, som här hemma inleddes omkring 1500 f. Kr. Att tillverka metallföremål måste ha känts rätt bökigt för gemene man, varför det gamla beprövade materialet sten fortsatte att användas. Ofta nog efterbildades då metallföremålens former.

002 Exempel ur Stenberger på stenyxor från bronsåldern. Foto: Tommy Hansson

Det har onekligen hänt rätt mycket på drygt 3000 år. Ändå kunde människorna som levde i brytningstiden mellan stenålder och bronsålder – som ibland kallas kopparålder – dra fördel av tidigare landvinningar såsom upptäckten av elden, uppfinningen av hjulet, domesticeringen av hästen, åkerbruket och boskapshållningen. Metallbruket innebar en revolution i livshållningen både i krig och fred. Inte särskilt mycket nytt skulle sedan hända under de följande par tusen åren.

Ändå är 3000 år en piss i Mississippi i det långa historiska perspektivet. Människorna som levde då skilde sig inte särskilt mycket från oss så kallade moderna människor mer än att de i regel var litet kortare än oss och inte hade lika hög medelålder. De pratade naturligtvis också annorlunda och hade ännu inget skriftspråk; de första kända exemplen på runskrift i vårt språkområde härrör från 200-talet e. Kr.

Min gissning är att de båda yxfragmenten dumpades i sjön när de gått sönder, områden som blivit åkermark med landhöjningen. Sedan har de hittats när jorden plöjts eller harvats.

240px-Christian_Jürgensen_Thomsen Chr. J. Thomsen, mannen bakom treperiodssystemet.

Det var den danske samlaren, amatörarkeologen och museimannen Christian Jürgensen Thomsen (1788-1865) som indelade den europeiska forntiden i perioderna sten-, brons- och järnålder enligt det så kallade treperiodssystemet. Därmed fick den arkeologiska vetenskapen en struktur den tidigare saknat. Mer om Thomsen här:http://www.pilemedia.se/a1.htm

Mina prylar (8): Släktfoto med världsmästare

2 juli, 2015

Bengt och Inga 003 Bengt Berndtsson till vänster bredvid min mamma Inga. Lillkillen till höger är min kusin Arne Åström.

Jag har faktiskt en världsmästare i min släkt på min mammas sida.

Han hette Bengt Berndtsson (1920-44) och vann VM i tvåmanskajak (K2) 10 000 meter tillsammans med Gunnar Johansson, båda från Kanotklubben Glid i Upplands Väsby, i Vaxholm 1938. Det var kanotsportens första officiella VM-tävling och Bengt var bara 18 år gammal.

Ni ser honom till vänster på bilden ovan, en del av ett släktfoto från början av 1940-talet, eventuellt är det taget Bengts dödsår 1944. Bredvid honom sitter hans något äldre kusin, min mamma Inga (1916-96), som var 25-30 år vid fototillfället. Ett antal år senare föddes jag. Det var beredskapstider varför Bengt bär uniform, och tittar man litet närmare på originalfotot ser man att nedertill på vapenrockens högra ärm finns Flygvapnets emblem.

Bengt Berndtssons och Gunnar Johanssons bragd omnämns i korthet här på en sajt som tillhör KK Glid: http://www.glid.net/page/Klubbens-historia.aspx

Jag har botaniserat en del på nätet efter bilder från VM i Vaxholm och hittat förhållandevis många av god kvalitet. De är tagna av fotografen Gunnar Lundh och är i Nordiska museets ägo. Bilden närmast nedan visar två killar vid prisutdelningen, och jag har anledning tro att han till höger är min mammas kusin Bengt och att den andre följaktligen är hans kajakpartner Gunnar Johansson.

84569 Två svenska världsmästare i Vaxholm 1938 tar emot sina välförtjänta priser.

Två par svenska tvåmanskanotister tog hem VM-guld i Vaxholm 1938: Bengt och Gunnar i K2 10 000 meter och så Erik Helsvik och Karl Hellstrand i F2 samma distans (F är en förkortning för faltbåt, ett slags hopfällbar kajak). När jag jämför bilden på den högra kanotisten på bilden med den några år äldre mannen i uniform på mitt släktfoto tycker jag mig emellertid skönja klara likheter, varför jag alltså tror att det är K2-paret som avbildas.

För kalenderbitarna följer här en länk till tidskriften Paddling, där man kan ta del av alla Sveriges placeringar i OS och VM i kanot till och med 2011:http://paddling.nu/mer-paddling/vmos-resultat-1936/

Bengt Berndtssons liv slutade tyvärr hastigt i en sparkstöttingsolycka (!) året 1944. Även hans yngre bror Anders omkom tragiskt, endast 15 år gammal, i en drunkningsolycka med kanot. Jag träffade deras föräldrar, Oskar och Lisa Berndtsson (Lisa var syster till min morfar) vid ett par tillfällen. Oskar var född i Blekinge, till yrket snickare och hade i yrket råkat såga av sig båda tummarna!

022s8YsxtW1x Vaxholms-VM 1938 var rena folkfesten. I bildens nedre vänsterdel syns radions sportreporter Sven Jerring.

Första gången 1964 tillsammans med mina föräldrar i deras villa i Upplands Väsby, där jag som 12-åring fick tillfälle att imponeras av Bengts omfattande prissamling inklusive VM-pokalen från 1938, bronsmedaljen i K4 vid samma mästerskap, SM-tecken med mera. Dessutom massor av intressanta tidningsklipp; jag var extremt idrottsintresserad i yngre år.

Bengt lär slutligen ha haft en flickvän som bodde i Märsta någon mil från Upplands Väsby (liksom jag hade en kort tid många år senare). Man kan undra vad Bengt Berndtsson kunde ha uppnått om han fått leva. Mästerskapen var inställda under krigsåren på 1940-talet, men vid OS i London 1948 skulle han inte ha varit äldre än 28 år och av allt att döma i hög grad konkurrenskraftig.

Sveriges kanotkung genom alla tider, brandmannen Gert Fredriksson från Nyköping, inledde sin lysande karriär genom att ta guld just i London-OS. Han var ändå tre år äldre än min släkting.

Mina prylar (7): En boerledares memoarer

9 juni, 2015

de Wet + flagga 001 General Christian R. de Wets memoarbok från Boerkriget samt Republiken Sydafrikas flagga sådan den såg ut före ANC-styret. Foto: Tommy Hansson

Bland alla otaliga böcker jag har i min ägo finns det en som sticker ut litet extra. Det är Striden mellan boers och engelsmän av boergeneralen Christian Rudolph de Wet (Alb. Bonniers förlag/boktryckeri i Stockholm, 1903). Jag köpte boken på ett numera nedlagt antikvariat i Drottningsgatans backe för omkring 25 år sedan, ett naturligt köp då jag besökt Sydafrika 1988 och skrivit en hel del om landet, dess förhållanden och politik.

Boerkriget (eller rättare sagt krigen, det första gick av stapeln 1880-81) utkämpades mellan brittiska militärstyrkor och militära enheter som sattes upp av holländskättade, sydafrikanska jordbrukare (boers) 1899-1902. Bakgrunden till det andra boerkriget, i Sydafrika kallat the Anglo-Boer War, var upptäckten av världens rikaste guldfyndighet i Witwatersrand i Sydafrikanska republiken (Transvaal) i norra delen av Sydafrika, där staden Johannesburg inom kort sköt upp. Guldfyndigheterna utgjorde upptakten till en konflikt mellan brittiska och sydafrikanska intressen som utmynnade i det andra Boerkriget.

Jan Olof Olsson (Jolo) skriver i första delen av sitt historieverk 20 århundradet så om hur omvärlden uppfattade krigsutbrottet i oktober 1899: ”För hela världen framstod det som en självklarhet att det kolonihungriga och rovgiriga England överfallit två fridsamma bondeländer, befolkade av gudfruktiga och skötsamma ättlingar till holländska invandrare. Det var heller ingen tvekan om att Storbritannien var ute för att erövra.” The battle of Majuba Hill, First Boer War Boerkämpar på Majuba Hill enligt en illustratörs synsätt.

Dessutom var britterna med all säkerhet ute efter revansch för nederlaget i det första Boerkriget, som slutat med ett förödmjukande nederlag för de brittiska styrkorna vid Majuba Hill den 27 februari 1881. General de Wet skriver på följande sätt om hur det gick till då boerstyrkorna mobiliserades i Oranjefristaten, den andra boerrepubliken som slutit upp på Sydafrikanska republikens sida:

Efter anmaningen att hålla sig redo dröjde det icke länge, innan burgers kallades till aktiv tjänst. Detta skedde den 2 oktober 1899. Den dagen redo fältkornetterna eller deras ställföreträdare omkring öfverallt och bådade upp manskapet. Bland de uppbådade befann jag mig. Jag gick ut som privat burger och tog med mig mina tre söner, Kootie, Isaac och Christian.

Inledningen av andra Boerkriget blev katastrofal för britterna, som åkte på det ena svidande nederlaget efter det andra. Efter ett fruktansvärt brittiskt nederlag på kullen Spion Kop utanför Ladysmith i Natal började det dock gå bättre, sedan en del personförändringar gjorts i ledningsstaben.

Den 5 juni 1900 intog de brittiska styrkorna Sydafrikanska republikens huvudstad Pretoria. Därmed var boernas krafter uttömda vad reguljär krigföring beträffar. Nu vidtog gerillakrigföringens fas, vilket gav general Christian de Wet tillfälle att briljera.

Som gerillakrigare var boerna om möjligt än mer besvärliga för britterna än de varit som reguljära soldater, och de Wet blev ett slags föregångare till senare tiders gerillastrateger som Mao Tse-tung och ”Che” Guevara. De Wets mannar härjade bland britterna i Oranjefristaten medan bland andra Louis Botha och Jan Smuts, båda framtida statsmän i Sydafrika, var verksamma i Transvaal. Britterna svarade med grymma metoder. Sydafrika delades in i så kallade vaktområden, och britterna brände ner omkring 30 000 gårdar, dödade boskapen och förstörde grödorna.

Britternas mest beryktade åtgärd var att upprätta så kallade koncentrationsläger, där kvinnor och barn placerades. Det har beräknats att 26 000 dukade under för svält, undernäring och sjukdomar. Under ett år dog fler barn under 16 år än det antal boersoldater som stupade i krigshandlingar. Britterna förstörde jämväl dricksvattnet genom att slänga död boskap i vattendrag, något som ledde till spridandet av smittosamma sjukdomar. Detta slog dock tillbaka på britterna själva – de förlorade fler soldater i sjukdomar, främst tyfus, än i själva kriget. concentration-camps Brittiskt koncentrationsläger i Sydafrika under Boerkriget.

Det var framförallt de grymma koncentrationslägren som fick boerkrigarna att till sist ge upp kampen mot världens främsta kolonialmakt. Ett fredsfördrag kunde undertecknas i Melrose House i Pretoria den 28 maj 1902 efter nio dagars förhandlingar. Det var inget dåligt avtal för boerna, som visserligen tvingades erkänna den engelske monarken som sin statschef men inom några år garanterades självstyre inom ramen för samväldet. Nederländskan behöll sin ställning som boernas språk men ersattes senare av boerdialekten afrikaans.

General Christian de Wet tillhörde dem som hade velat fortsätta kämpa i förtröstan på Guds hjälp men gav slutligen med sig för att undvika mer blodsutgjutelse. Den 31 maj 1910 bildades Sydafrikanska unionen, som jämte Kanada, Nya Zeeland och Australien var en självstyrande dominion inom det brittiska imperiet. Den 31 maj 1961 utträdde Sydafrika ur samväldet och blev en republik.

Christian Rudolph de Wet (1854-1914) deltog 1914 i det så kallade Maritzupproret, ett uppror bland den nederländskättade boerbefolkningen mot det fortsatta brittiska inflytandet i Sydafrika vilket dock slogs ner skoningslöst på order av Smuts och Bootha. De Wet stödde sedan Tyskland i Första världskriget.

Mina prylar (6): Preussiskt befäl i form av trägubbe/nötknäppare

4 juni, 2015

soldat 001 Preussiskt befäl med krigsskada. Foto: Tommy Hansson

Den här prylen fick jag och min fru av mina svärföräldrar för många år sedan. Det är en komisk trägubbe föreställande ett barskt preussiskt militärbefäl av den gamla stammen, vrålande ut kommandon till sina soldater.

En mekanism på ryggen ansluter till gubbens käkar, vilket gör att figuren kan användas som nötknäppare. Som sådan har vi dock aldrig använt honom, han har förblivit en hyllprydnad. Eftersom ena foten ramlat av brukar jag säga att han har en gammal krigsskada. Min svärmor var bördig från Berlin, som var huvudstad i det preussiska väldet och senare Tyskland.

Preussen var ursprungligen en ganska blygsam del av det Tysk-romerska riket (Heliga romerska riket av tysk nation), vilket grundats med Karl den stores kröning i Peterskyrkan i Rom juldagen år 800 och upphört existera 1806. Så småningom blev Preussen en framgångsrik maktspelare i Europa tack vare att de preussiska kungarna skapade en modern administration och byggde upp en stark militärmakt: Preussen fick rykte om sig att vara, inte en stat med en armé, utan ”en armé med en stat”.

På 1700-talet rådde en ständigt pågående konflikt mellan England och Frankrike, och Preussen med härskare såsom Friedrich Wilhelm I och Friedrich II (Fredrik den store) kunde utnyttja detta förhållande för att främja Preussens intressen. Betydande influenser hämtades från Sverige, och det kan nämnas att konung Wilhelm I, som 1871 blev kejsar Wilhelm I av Tyskland, är farfars mormors far till kung Carl XVI Gustaf av Sverige.

Hohenfriedeberg_Attack_of__Prussian_Infantry_1745 Preussiska armén rycker fram mot fienden under 1700-talet.

Det olyckliga var att det blev denna del av Tyskland, det genommilitariserade Preussen, som lade grunden för det moderna Tyskland. Sedan Wilhelm I avlidit 1888 efterträddes han av sin son Friedrich III, som emellertid avled i strupcancer efter bara tre månader på tronen. Han efterträddes av sonen Wilhelm II, en lättpåverkad och svag natur med en förtvinad vänsterarm och som paradoxalt nog led av storhetsvansinne. Hans ständiga utrikespolitiska provokationer ledde fram till Första världskriget. Tysklands nederlag födde i sin tur revanschstämningar som krattade manegen för galningen Hitler, och resten av historien har vi blott alltför smärtsam vetskap om.

Vår preussiska träfigur med sitt långa, vita hår (peruk?), gröna vapenrock och röda byxor ser ut att vara utformad efter 1700-talsmodell och skall inte lastas för senare tiders elände.

1M16_B145033_5321               Kaiser_Wilhelm_II,_1905

De båda kejsarna Wilhelm I (överst) och sonsonen Wilhelm II.

Slutligen en länk till en folklig tysk visa med titeln Wir wollen unseren alten Kaiser Wilhelm wiederhaben, aber den mit dem Bart med känd marschmelodi. Alltså ”Vi vill ha tillbaka vår gamle kejsare Wilhelm, men han med skägget” (således inte den mustaschprydde Wilhelm II utan dennes farfar Wilhem I).

https://www.youtube.com/watch?v=ESdEaeqTIoQ

Mina prylar (5): Koreansk stenfigur

27 maj, 2015

Harubang 006 Harubang skyddar mot onda andar och främjar fruktbarhet. Foto: Tommy Hansson

En av mina mer originella ägodelar är en figur gjord i lavasten som jag införskaffade på den sydkoreanska ön Jeju (uttalas ”dzjedzju”) 1978. Figuren kallas Harubang (farfar) och är Jejus helt specielle beskyddare – den anses beskydda människorna på ön samt även främja fruktbarhet.

Det var i juli 1978 som jag besökte Republiken Korea för första gången. Kanske inte den bästa tiden att besöka landet, då regnperiod råder och temperaturen är hög, men jag klagade inte. Det blev en tre veckors drömresa då jag färdades över hela landet från gränsbyn Panmunjom i norr till Jeju längst i söder. Jag hade då i tre års tid som frilansskribent specialiserat mig på konflikten på Koreahalvön. Jag slöt av hela mitt hjärta upp bakom det antikommunistiska Sydkorea i dess kamp mot den omänskliga kommunistdiktaturen Nordkorea.

Väl på plats hade jag en guide och en bil med tillhörande chaufför till mitt förfogande. Jag skriver ”väl på plats”, ty resan till Sydkorea blev problematisk. Till följd av flygplanstekniskt strul redan på Arlanda blev jag tvungen att omboka till ett annat plan än ursprungligen avsett, vilket ledde till tidsmässiga komplikationer. Till Korea skulle jag flyga från Orly-flygplatsen i Paris, men när jag från Köpenhamn – där jag tillbringat föregående natt på Globetrotter hotell – anlände till Charles de Gaulle-flygplatsen var det bara 45 minuter kvar tills planet med destination Seoul skulle lyfta från Orly. Chauffören i bussen jag skulle ha åkt med sa att det var omöjligt att hinna.

Så hur skulle jag göra nu? Varje minut var dyrbar. Lyckligtvis stod en taxi (jag har aldrig tvivlat på att Gud hade placerat den där) på andra sidan gatan, och föraren försäkrade mig att han skulle greja det. Vilket han också gjorde – via en vansinneskörning på motorvägen, där han zick-zackade mellan bilarna och slutligen lyckades nå Orly tio minuter innan avfärd. Korean Airlines vackra, folkdräktsklädda damer hade fortfarande gaten öppen och jag kunde slutligen, utmattad men lycklig, sjunka ner i flygplanssätet. Nästa plan till Seoul skulle lyfta en vecka senare, så det var verkligen i den ordspråksrelaterade grevens tid…

Mitt bagage blev förstås akterseglat och anlände inte förrän fem dagar senare till Seoul, men vad gjorde det. Jag hade varit förutseende nog att packa ner toalettartiklar, kalsonger, strumpor och någon skjorta i handbagaget och klarade mig fint. Förutom att jag blev akut magsjuk andra dagen i Seoul, vilket ledde till att jag missade första punkten på min agenda – ett besök i Pohang stålverk:http://www.steelonthenet.com/kb/history-posco.html

Jag skulle nog kunna skriva en bok om mitt första besök i Korea, som jag sedan länge mer eller mindre betraktat som mitt andliga hemland. Det var nämligen där den religiösa rörelse jag är och förblir en medlem i, Unification Church, såg sitt ursprung grundad av Reverend Sun Myung Moon 1954. Men hallå, kära läsare, jag kommer längre och längre från ämnet nu – Harubang.

newsreview 001 Min artikel i Korea Newsreview. Foto: Tommy Hansson

Hemkommen igen till Sverige skrev jag ett försvarligt antal artiklar från mitt besök i Sydkorea. Några av dem handlade om besöket på Jeju, och jag blev mäkta stolt när jag fick in en helsidesartikel om ön i den engelskspråkiga tidsskriften Korea Newsreview. Bland annat rekommenderade jag den sydkoreanska turistnäringen att satsa på denna sällsamma sagoö, och det verkar faktiskt som om man tagit mitt 37 år gamla råd ad notam.

Jag skall avrunda med att citera ett avsnitt om Harubang från min artikel ”Cheju – en koreansk sagoö” i Smålandsposten den 9 augusti 1978:

Trots tilltagande modernisering är öns invånare i hög grad förbundna med sina mytiska rötter, och man är mycket medveten om den andliga verklighet man även som turist blir varse. I själva verket är den tro man ärvt från sina fäder, kallad musok, ett sätt att överleva. Sålunda kan man överallt på ön träffa den specielle beskyddaren, nämligen Harubang (= farfar på ursprungsspråket), i olika storlekar. Hans uppgift är att skydda människorna från det fördärvliga inflytandet från onda andar, vilka enligt en beräkning skulle uppgå till 18 000. Och trots Harubangs allt annat än bildsköna utseende med de utstående ögonen och de barska dragen, känner man att detta är en god gud. Den är för det mesta gjord i lavasten, något som finns i rikliga mängder efter ett forntida vulkanutbrott.

park-chung-hee-1 Park Chung Hee: president i Sydkorea 1961-79.

Jag tillägnar den här texten Sydkoreas dåvarande president Park Chung Hee (1917-79), som genom sitt ekonomiska reformprogram lade grunden till landets välstånd och sannolikt räddade det från ett hotande maktövertagande från det kommunistiska Nordkorea. Han fick betala högsta möjligs pris för sina hjälteinsatser. Hustrun Yok Young-soo mördades av nordkoreanska agenter 1974 i ett attentat riktat mot Park själv. Denne i sin tur mördades 1979 av sin egen säkerhetschef i ett misslyckat kuppförsök. Parks och Yoks dotter, Park Geun-hye (född 1952), valdes 2012 till Republiken Koreas första kvinnliga president.

Fotot: Det koreanska namnet Jeju romaniserades då jag besökte ön ”Cheju”.