Fyra skäggiga ryssar (I): Fjodor Dostojevskij

Med den här artikeln om den ryske författaren och filosofen Fjodor Dostojevskij inleder jag en artikelserie om fyra delar med temat ”Fyra skäggiga ryssar.” Dessa fyra är Dostojevskij, Vladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev samt Alexander Solzjenitsyn. De tre förstnämnda är alla födda på 1800-talet och tillhör den gruppering som brukar kallas ”silverålderns filosofer”. De tar alla upp frågor om religion, filosofi och ideologi som är av avgörande betydelse för människan i dessa yttersta av tider. Solzjenitsyn faller tidsmässigt utanför denna gruppering men knyter på flera sätt an till de viktiga frågor den belyser. Artikelserien skildrar även Rysslands på en gång fascinerande och tragiska öde och kan slutligen också påstås spegla mitt eget hat-kärlek-förhållande till Ryssland. Håll till godo!

Fjodor Dostojevskij (1821-81).

I likhet med många idealister både före och efter honom drogs den unge Fjodor Dostojevskij (1821-81) först till vänsterradikalismen. Dock blev han aldrig vad man kan kalla en uttalad socialist. Dostojevskij var läkarson från Moskva och slog igenom som författare med romanen Arma människor 1846. Han blev snabbt ett känt namn i det intellektuella och radikala Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Dostojevskij var som radikal för böndernas frigörelse och livegenskapens avskaffande.

1849 arresterades Dostojevskij under tsar Nikolaj Is tid och placerades i fängsligt förvar i Peter-Pauls-fästningen nära Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Här hade tidigare radikaler och anarkister såsom Tjernysjevskij, Netjajev och Kropotkin försmäktat. Här lät också tsar Peter den store tortera ihjäl sin son Alexej. Dostojevskij blev dömd till fyra års tvångsarbete och därefter till tjänst som mening soldat. Innan Dostojevskij och hans medfångar fick reda på sina verkliga straff skulle de dock betraktas som dödsdömda och tvingades genomgå en skenavrättning; därefter blev de ”benådade” av tsaren och bortförda till olika platser.

Några av dem som utsattes för skenavrättningen hämtade sig aldrig från denna traumatiska upplevelse utan blev obotligt sinnessjuka. Dostojevskij genomgick för sin del en religiös väckelse och var i stånd att avtjäna sitt straff med bibehållet mod. Han lämnade Petersburg i släde iförd fotbojor och återkom inte förrän efter tio år. I samband med sin väckelse övergav Dostojevskij radikalismen och närmade sig den Rysk-ortodoxa kyrkan. Under hans fångenskap blev den liberale Alexander II tsar och upphävde livegenskapen 1861. Det skall tilläggas att det ställdes betydande ekonomiska krav på de tidigare livegna om de ville köpa loss den mark de tidigare brukat i egenskap av trälar. Många klarade inte av detta utan fortsatte ungefär som tidigare.

I slutet av år 1858 hade Fjodor Dostojevskij lyckats ordna så att den politiska och litterära veckotidningen Tiden kunde börja publiceras. Den tog upp utrikespolitik, filosofi, sociala frågor, litteratur med mera. Dostojevskij publicerade här flera av sina romaner och en mängd artiklar och uppsatser i olika ämnen. Han framstod nu, omkring 40 år gammal, som en av Rysslands absolut främsta författare. Flera författarkolleger gled åt vänster, men Dostojevskij blev alltmer bekymrad över den vitt spridda, ibland våldsbenägna, vänsterradikalismen.

Michail Bakunin: en av Rysslands revolutionära ”onda andar.”

Dostojevskij hade ett brett perspektiv och reste ofta utomlands. En av de tänkare han träffade utanför Rysslands hank och stör var den socialistiske litteratören Alexander Herzen, som var en oförsonlig kritiker av tsarväldet. Här bör det skjutas in att den tidigare liberale tsaren Alexander II hade utvecklats i en alltmer reaktionär riktning för att slutligen mördas i ett anarkistiskt bombdåd i Petersburg 1881. Dostojevskij hade även det tvivelaktiga nöjet att i utlandet stöta ihop med den anarkistiske revolutionären Michail Bakunin, vilken lyckats fly från fångenskap i Sibirien och nu var i full färd med att planera för den europeiska revolutionen.

Dostojevskij kan sägas ha haft en ambivalent inställning. Dels kände han fascination inför revolutionära samhällsomstörtare som Bakunin, dels fruktade han att sådana gestalter skulle kunna fördärva Ryssland. Dostojevskij började omsider betrakta den växande skaran nihilistiska samhällsomstörtare som det största hotet mot moder Rysslands fortbestånd som kristen nation och civilisation. Dostojevskij författade vid denna tid – 1860-talet – böckerna Spelaren (ett självbiografiskt verk, Dostojevskij var spelberoende), Brott och straff samt Idioten, samtliga klassiker inom världslitteraturen.

Jag har här emellertid inte i första hand tänkt analysera Dostojevskijs författarskap. När det gäller detta nöjer jag mig med att belysa hans, som jag ser det, märkligaste verk: Onda andar, som författaren ursprungligen hade tänkt betitla ”Ateisterna.” Denna roman ger en skakande bild av den nihilistiska (nihil=ingenting på latin) rörelsen i det samtida Ryssland. Under arbetet med Onda andar lär Dostojevskij ha sagt: ”Låt bara nihilisterna och europeisterna gasta om att jag är reaktionär! Fan ta dem, nu skall jag grundligt säga ifrån om allt – till sista ordet.”

Onda andar handlar om ett gäng revolutionära nihilister/anarkister i 1860-talets Ryssland och blir samtidigt en skrämmande profetia om Rysslands revolutionära framtid. (Man kan lämpligen jämföra detta tidsskede med dagens situation, då många med allt fog fruktar att infiltration av revolutionära islamister/jihadister, benägna för terror- och sprängdåd, skall förvandla Europa till ett euroislamiskt kalifat med ingredienser som sharialagar och religiös fanatism.)

Den ledande revolutionären i Onda andar är Peter Verkhovenskij, en litterär figur som modellerats efter anarkisten Sergej Netjajev. Den senare är mest känd för att tillsammans med Bakunin ha skrivit Den revolutionära katekesen. Netjajev hade låtit mörda en student vid Lantbrukshögskolan i Moskva, därför att denne – som hette Ivanov – hade avvikit från Netjajevs hårda krav på revolutionär disciplin. Dostojevskij hade läst om händelsen i rysk press och fick på så sätt impulsen till att skriva Onda andar (som också beskriver ett snarlikt mord).

Onda andar har också en djupare dimension bakom bokens skurkfigurer Verkhovenskij och Nikolaj Stavrogin samt de andra revolotionärerna den skildrar. Det har framhållits att författaren hämtade förlagan till Verkhovenskij och Stavrogin från Uppenbarelsebokens vilddjur i Nya testamentet. Dostojevskijs verk slutar i våld och kaos genom en mordbrand som anlagts av nihilisterna. Det profeterar om att den revolutionära verksamheten kunde leda till Rysslands undergång som kristen nation – mordbranden framstår i det perspektivet som en symbol för detta.

Dostojevskijs profetia besannades genom bolsjevikernas statskupp under ledning av Lenin och Trotskij 1917. Grunden till de kommunistiska bolsjevikernas maktövertagande hade etablerats av otaliga terrordåd genomförda av olika revolutionära grupperingar. Bland andra som mördats på detta sätt fanns premiärminister Pjotr Stolypin, en samhällsomdanare som Solzjenitsyn menar kunde ha vänt utvecklingen i Ryssland och förhindrat revolutionen.

Jesus drev ut demonerna ur den besatte mannen.

Dostojevskij profeterade nu inte bara om kommunismens uppgång utan också om dess fall, låt vara på ett tämligen dunkelt sätt. Mottot för Onda andar var, enligt Dostojevskij, Lukas evangelium 8:26-39 som skildrar hur onda andar/demoner förs från en besatt man in i en svinhjord, vilken därpå störtar ned i en sjö och drunknar. Dostojevskij menar i sitt perspektiv att mannen som blev befriad från de onda andarna representerar Ryssland, medan de onda andrana står för nihilisterna. Mannen, som efter att ha renats placerat sig vid Jesu fötter, symboliserar det återuppståndna Ryssland.

Dostojevskijs vision av det återuppståndna Ryssland har ännu icke förverkligats. Den sataniska kommunismen och dess skapelse, Sovjetunionen, har visserligen fallit, men Ryssland är mänskligt att döma långt ifrån återupprättat och ”vid sina sinnen.” Dostojevskij förutsåg även att Herrens andra ankomst skulle äga rum i Ryssland. Det postkommunistiska Ryssland har gått från ett slags ”rövarkapitalism” till en ny form av imperiepolitik med ambitionen att, under Putin och Medvedev, söka återta något av det gamla Sovjets positioner.

Bakom sådana strävanden ligger den omkring tio år gamla Karaganov-doktrinen. Också förföljelse av oliktänkande, mediacensur och politiska mord har kommit tillbaka på dagordningen. I dagens Ryssland har varje form av opposition värd namnet bannlysts. Först när Ryssland kommer i balans – blir ”vid sina sinnen” – kan Dostojevskijs profetia om det återupprättade Ryssland gå i uppfyllelse.

För Fjodor Dostojevskij var totalitär socialism i första hand ateism och gudsförnekelse, något som ofelbart leder till demoniskt mörker vid praktiserande fullt ut. Dostojevskijs grundläggande tema var offret som den renande och allt förlåtande mänskliga handlingen. I sitt privatliv fick författaren desslikes betala mycket gottgörelse i form av förföljelse och sjukdom. I Onda andar är det den till kristendomen omvände Ivan Sjatov som offrar sig när han mördas av nihilisterna.

I sin sista – och troligen bästa – bok, Bröderna Karamazov, vidareutvecklar Dostojevskij offertemat på ett häpnadsväckande mångfasetterat sätt. Han hade då hunnit bli påverkad av den yngre tänkaren Vladimir Solovjov, särskilt dennes föreläsningar på temat ”Gudsmänniskan” 1878.

Alliansens förräderi mot Sverige

Den borgerliga regeringsalliansen avslog den 23 oktober oppositionens förslag om att stoppa den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön, som avses dras strax öster om det så gott som oförsvarade Gotland. Det är ett beslut som djupt beklagas av Sverigedemokraterna. Partiledare Jimmie Åkesson sade i ett uttalande bland annat:

Planerna på en rysk gasledning genom Östersjön står i allvarlig strid med Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Vi är också kritiska till gasledningen av miljöpolitiska skäl.

Den planerade ryska gasledningen sträcker sig från Viborg i Finska viken till Greifswald vid den tyska Östersjö-kusten.

Det finns fler än Sverigedemokraterna som har en kritisk inställning till det rysk-tyska konsortiet Nord Streams planer på en 120 mil lång gasledning i form av en jättelik pipeline från Viborg till Greifswald. Således skrev den välkände bloggaren Dick Erixon i sin blogg ”I hjärtat rebell” den 26 januari under rubriceringen ”Rysk gasledning i Östersjön är en Trojansk häst” följande:

Det ryska gasprojektet är en Trojansk häst för att komma in på Östersjöns farvatten igen. Det ger rysk militär legitima skäl att åter patrullera och kontrollera Östersjön.

Se hela texten här:

http://erixon.com/blogg/2009/01/rysk-gasledning-i-ostersjon-ar-en-trojansk-hast/

Förvisso är det så. Nord Streams och Putins gasledning bör förstås som ett allvarligt ryskt försök att förverkliga den gamla visionen om Östersjön som ett ryskt innanhav. Om projektet förverkligas – och få tvivlar väl på att så blir fallet – kommer den europeiska stormakten Tyskland och även EU som helhet att hamna i ett långvarigt beroendeförhållande till det alltmer aggressiva, nationalistiska Ryssland.

Regeringen Reinfeldt har uppenbarligen bestämt sig för att med hull och hår bejaka den ryska dominansen av Östersjön. Har man ens insett att gasledningen, om den förverkligas, kommer att ställa höga krav på kustbevakningen och därmed tarva en militär upprustning på detta område? Troligen inte.

Jag tvekar därför inte att beteckna beslutet om att avslå den röd-gröna oppositionens förslag om att stoppa gasledningen som ett svek mot svenska säkerhetsintressen, ja ännu värre: alliansens handlande är ett förräderi mot Sverige!

Jag uppmanar alliansens regeringsledamöter och riksdagsmän att läsa på om den nya ryska imperialismen i riksdagsman Mats Johanssons lättlästa och välinformerade skrift Det nya kalla kriget (Timbro Debatt 2008, 83 sidor).

 Mats Johansson (M).

Det länder slutligen oppositionen till heder att man haft vett att vilja stoppa den trojanska häst som den planerade gasledningen innebär.

En allians som hotar världen

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

Obamas gangsterregering

Orden i rubriken ovan är inte mina utan yttrades av den amerikanska kongressledamoten Michele Bachmann, republikan från Minnesota, nyligen:

”We now have a total gangster government.”

Se länk här:

http://www.youtube.com/watch?v=thR-lVuztIY&feature=related

Vad Bachmann menar är att Obama-administrationen skapat en ”imperial government”, där regeringen – med den pågående ekonomiska krisen som ursäkt – eftersträvar att lägga sig i och styra allting i samhället efter eget gottfinnande.

Michele Bachmann vann 2008 ett uppmärksammat val till representanthuset mot en demokratisk medtävlare i Minnesotas sjätte valdistrikt, sedan hon i ett tal framhållit behovet av en undersökning av vissa kongressledamöters anti-amerikanska inställning.

 Kongressledamot Michele Bachmann.

Bachmann tar i sitt inlägg tillskapandet av en rad ”czars” (tsarer) med olika ansvarsområden i samhället som exempel på vad hon menar. Dessa interagerar på ett maktfullkomligt vis med representanter för det privata näringslivet på ett sätt som gör, att det i realiteten blir omöjligt att se vad som är offentligt och vad som är privat.

Många amerikaner oroar sig för att utvecklingen kan leda till att USA får ett halvsocialistiskt system som liknar det som råder i Skandinavien. Frågan är dock om inte Obama och hans hejdukar vill ha ett ännu mer socialiserat samhälle, och att man därför utnyttjar krisen till absoluta bristningsgränsen. Barack Obama har agerat utifrån en socialistisk agenda som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, och att han därför nu gör sitt bästa att omsätta denna i praktiken är helt logiskt.

Läget i USA är oroväckande, inte bara för det amerikanska folket utan för hela världen. Detta sker samtidigt som Putins Ryssland och Kommunistkina flyttar fram sina positioner (ryska ubåtar har nyligen för första gången sedan Kalla kriget dagar setts i farvatten nära USAs kust) och gör Amerika äran stridig som supermakt.

Dessbättre, vilket Bachmanns utspel visar, börjar amerikanska politiker ta bladet från munnen om vad som pågår. Det börjar bli hög tid att agera – snart kan det vara för sent!

Vysotskij och Putins ryska maffiastat

Under den sovjetiska Brezjnev-eran framträdde en främmande fågel på den ryska underhållningsscenen, nämligen den egenartade trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij. Denne spelade bland annat KGB-hjälte i ”patriotiska” spionthrillers och blev oerhört populär i folkdjupen. Samtidigt var han en boren rebell som gisslade kommunistregimen med sina oppositionella sånger till gitarr.

Hans popularitet gjorde att regimen inte vågade sig på honom. Vysotskij levde ett självförbrännande liv i ett ständigt alkohol- och narkotikarus och dog vid 42 års ålder 1980. Vi kan i dag avnjuta hans karaktäristiska sånger till dynamiskt gitarrackompanjemang på YouTube, varav nedan återges en sång som på ytan handlar om att skjuta vargar men som, såvitt jag förstår, är ett angrepp på den omänskliga kommunistregimen (om det finns några ryskkunniga personer bland mina läsare välkomnar jag kommentarer!):

Vysotskij dog för 29 år sedan och sörjs fortfarande av miljoner ryssar. Det är inte utan att hans omisskännliga röst och dynamiska gitarrspel skulle behövas i dag, då Ryssland under Putin och Medvedev befinner sig på en väg som kanske inte leder fram till en ny kommunistdiktatur, men som likväl riskerar att göra världen till en betydligt mindre säker plats att leva på och inte minst kastar en mörk skugga över det ryska närområdet inklusive Sverige.

 Garri Kasparov, Rysslands troligen mest framstående dissident.

Den kanske viktigaste av dagens oppositionella röster i Ryssland tillhör den förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov. Han gav nyligen en intervju för det konservativt betonade amerikanska nyhetsmagasinet NewsMax (april 2009) och dess reporter Kenneth R. Timmerman, varur jag här presenterar några av mig från engelska översatta utdrag med kommentarer.

Kasparov skräder inte orden när det gäller Putin, en före detta KGB-officer som enligt Kasparov blivit Rysslands ”nye tsar.” Den förre mästerschackspelaren förklarar i intervjun att USA måste ”behandla denna regim på det sätt den förtjänar att bli behandlad. De är brottslingar, och vi förväntar oss att ni står upp mot dem som Ronald Reagan gjorde”. När han diskuterar Putin, invasionen av Georgien och vad han kallar den ryska ”maffiastaten”, uttrycker Kasparov också kritik mot USAs förre president George W. Bush och dennes tro att Putin var en demokratisk ledare och att Förenta staterna kunde stimulera hans bättre jag.

Bush och många västliga ledare, hävdar Kasparov, gjorde sig skyldiga till det fundamentala misstaget att tro att Putin endast var ”en av dem”. Kasparov drar slutsatsen att Putin och den klick av forna KGB-män han omger sig med ”inte tror på västliga värden, och detta är mycket viktigt.” ”Ni får inte missledas av de dyrbara kostymer de bär, den egendom de köper, lyxjetplanen och yachterna”, citeras Kasparov i intervjun. ”Det är bara en förklädnad. De förnekar helt enkelt vår civilisations kärnvärden, demokratins kärnvärden.”

Därför uppmanar Garri Kasparov president Obama och utrikesminister Clinton att inte upprepa det misstag Bush gjorde när han trodde att han kunde vinna Putins och dennes underhuggares tillgivenhet. Kasparov citeras: ”Valet är inte huruvida de tycker om er eller inte. Det är inte huruvida ni kan vinna deras kärlek. De kommer alltid att hata er. Ert val är huruvida detta hat är blandat med fruktan eller förakt. Så här långt är det det senare, och det är dags för er att ändra på detta.” Enligt Kasparov är Ryssland inte en demokrati utan en ”maffiastat”:

”Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenstat.”

 Vladimir Putin i KGB-uniform.

Enligt Kasparov i intervjun med NewsMax är föreställningen om Putin som nationalist felaktig. Sanningen är att genuina ryska nationalister har kritiserat Putin för att denne skänkt omdiskuterade öar i Stilla havet till Japan och Kina. Han påpekar att ”Putin är den förste ryske ledare i sentida historia som givit bort ryskt territorium.” Inte sedan försäljningen av Alaska till USA har Ryssland godvilligt lämnat bort territorium, ”och när det gäller Alaska fick man åtminstone pengar”. Putin gav bort öarna som en ”gest av good-will” i syfte att vinna diplomatiskt stöd från Japan och blidka Kina, ett land som är Rysslands största kund när det gäller krigsutrustning.

Enligt Kasparov har Putin och hans mannar en hel massa pengar att spendera, och de använder dem för att främja sin egen makt. Kasparov: ”De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.” Putins användning av statens resurser, menar Kasparov, är mer förfinad än den som användes av kommunisterna: ”Det handlar inte om skatter och gevärskulor. Det handlar om olja och gas och kontanter.”

Putins skamlöshet, anser Garri Kasparov, har också kommit till uttryck när det gäller gangstermordet på den ryska författarinnan och regimkritikern Anna Politkovskaya samt giftmordet på den före detta KGB-spionen och sedermera dissidenten Alexander Litvinenko; den senare förgiftades i London med polonium 210, ett atomämne som kunnat spåras tillbaka till ett ryskt regeringslaboratorium.

 Mördade dissidenten Anna Politkovskaya.

Garri Kasparov är vidare mycket kritisk till amerikanernas och européernas användning av demokrati som en spelbricka i förhandlingarna med Ryssland. Sanningen är att Putin, med sin KGB-bakgrund, inte riktigt vet vad demokrati är: ”Om han hör något om demokrati och mänskliga rättigheter tror han att det är ett knep och att han är på väg att bli lurad. Han tror att du bryter mot spelreglerna.” Kasparov menar att ett exempel på detta var Förenta staternas  och Europas hot om att dra sig tillbaka från de vinterolympiska spelen i Sotji 2012 som en protest mot Rysslands invasion av Georgien, vilken enligt Kasparov hade planerats flera månader i förväg:

”Putin behöver Abchasien och Sydossetien därför att de skyddar Sotji. Sotji är ett megaprojekt. För Putin är det samma sak som när Peter den store byggde Sankt Petersburg. Han bygger sitt arv i södra Ryssland.” Putin sägs ibland vara en varmt troende kristen, men faktum är att den olympiska byn i Sotji byggs med en ortodoxt kristen kyrkogård som fundament. Lokala boende har vräkts från sina hem utan kompensation, och Kasparov menar att västvärlden medvetet valt att bortse från detta för att inte stöta sig med Putin-regimen.

Kasparov tror sig vidare veta att Putin, under hemliga möten i Guatemala, betalade ut frikostiga mutor till medlemmarna av den Internationella olympiska kommittén (IOC) för att säkra de vinterolympiska spelen 2012 till Sotji.  Ryssarna hade, i avsaknad av en rysk ambassad,  köpt ett hus enkom för detta ändamål: ”De stängde av området så att Putin kunde träffa 50 IOC-medlemmar, en i taget.” Kort tid efter mötet avvisade IOC ett med Ryssland konkurrerande anbud från Sydkorea om att arrangera vinter-OS 2012.

Självklart blev Putin ursinnig när IOC efter Georgien-invasionen antydde att man eventuellt skulle ompröva beslutet att tilldela Ryssland vinter-OS 2012. Här hade han egenhändigt köpt sig ett internationellt storevenemang, skulle nu IOC sätta käppar i hjulet på grund av invasionen i skitlandet Georgien? Följaktligen, menar Kasparov, trodde Putin säkert att kritikernas enda skäl till att protestera mot Georgien-invasionen var att få bättre betalt. Så fungerar hjärnan på en rysk maffialedare som också råkar vara regeringschef…

Kasparov påpekar vidare att oliktänkande i Ryssland tvingas leva under konstant hårt tryck och dödshot. Yttrandefriheten krymper hela tiden. Kasparov beklagar radiostationen Voice of Americas beslut att avsluta sina sändningar till Ryssland i augusti 2008, endast några dagar innan ryska trupper gick in i Georgien. Detta trots att sändningarna var ”gammalmodiga” och huvudsakligen nådde nationalistiska och kommunistiska åhörarskaror på landsbygden. ”Det ögonblick den ryska invasionen av Georgien inleddes”, citeras Kasparov i NewsMax, ”ökade Internet-trafiken bland de oppositionella fyrfaldigt.”

Garri Kasparov förutspår betydande problem för ett Ryssland som drabbats hårt av den internationella finanskollapsen. Redan före kollapsen tog ryska kreditkortsföretag ut 25 procents ränta av sina kunder. Sedan dess har jobben minskat i rask takt, bensinpriserna skjutit i höjden och inflationen accelererat. ”Putin sitter på en vulkan”, menar Kasparov. ”Revolutioner inträffar inte i de fattigaste länderna, utan i länder som har de största sociala olikheterna. Putins ekonomiska politik har skapat oerhörd olikhet”, och detta också när ekonomin gick som bäst 2006-2007.

Ett exempel: Moskva är en av världens dyraste städer; ändå tjänar den genomsnittlige arbetaren inte mer än omkring 9000 kronor i månaden. Många människor lever på yttersta marginalen.

Garri Kasparov uppmanar i intervjun USAs nya administration att stå fast gentemot Putin i sina krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ryssland får inte ignoreras, men demokratiska reformer måste genomföras. Kasparov: ”Det vi inte vill se igen är att demokrati byggs i Irak eller någon annanstans på bekostnad av Ryssland.”

 Vladimir Vysotskij – nu mer än någonsin?

Jag tror dessa uttalanden av Rysslands mest berömde dissident fuller väl bekräftar, att Ryssland är i stort behov av en ny Vysotskij. Eller kanske originalet fortfarande duger? Hans sånger finns tillgängliga på You Tube, på CD-skivor och på gamla vinylplattor.

Tänk bara Putin-diktatur i stället för Brezjnev-kommunism när ni lyssnar till dessa odödliga toner!

http://www.youtube.com/watch?v=ATuzUY2YlbA&feature=related

Ryssadjävlarna skall knipa käft!

För länge sedan hade vi en vän i familjen – han hette Olle Mann och var från gården Tyskatorp utanför Mariestad i Västergötland- vars stående karaktäristik av dåvarande Sovjetunionen var ”ryssadjävlarna”. Det märgfulla uttrycket var utan tvivel präglat av det Kalla krigets mentalitet. Med tanke på den oroande utvecklingen i Putins och Medvedevs Ryssland kan jag inte se annat än att det är hög tid att damma av uttrycket i fråga.

Det ryska riket, oavsett under vilka namn det gått, har åtminstone sedan Peter den stores dagar städse lidit av svårartad megalomani, ett tillstånd som sannolikt bottnar i ett latent mindrevärdeskomplex. Eftersom detta kroniska, nationella sjukdomstillstånd parats med förtryckarmentalitet, grymhet, cynism och en outplånlig vilja att dominera andra länder har det lett till katastrofala följdverkningar på den internationella scenen.

Låt mig genast skjuta in att det visst finns positiva drag  i den ryska kulturen och hos individuella ryssar. Ryssland har förvisso begåvat mänskligheten med en uppsjö av framstående kulturpersonligheter inom litteraturens (Dostojevskij, Solzjenitsyn, Pusjkin, Tjechov, Gogol, Tolstoj, Majakovskij, Pasternak) och musikens (Tjajkovskij, Mussorgskij, Borodin, Prokofjev, Stravinsky, Sjaljapin, Vysotskij) områden. För att inte tala om legendariska balettmästare såsom Nijinskij, Nurejev och Barysjnikov eller konstnärer som Kandinsky och Repin. Inom teknologin ledde Sovjet ett tag rymdkapplöpningen med USA, liksom ryssarna fått fram en rad framstående vetenskapsmän. Hatten av för dessa den ryska andens märkesmän och deras prestationer!

Men inom politiken…

Jag skulle vilja påstå att så gott som alla ryska politiker från och med Ivan den förskräcklige lidit av svårartade personlighetsstörningar alternativt varit spritt språngande galna eller åtminstone dysfunktionella. Stalin är givetvis det verkliga praktexemplaret. Jag skrev ”så gott som”. Det innebär att jag gör undantag för exempelvis Pjotr Stolypin, premiärminister under tsardömets slutfas som mördades av en anarkistisk terrorist, och för Michail Gorbatjov, som låt vara mot sin vilja bäddade för Sovjetunionens sammanbrott, samt för Boris Jeltsin, vodkapimplaren som förbjöd kommunismen och räddade Ryssland undan en vänsterradikal statskupp.

Stolypin kunde ha räddat Ryssland – men mördades.

Den gamle tjekisten (överste i KGB) Vladimir Putin är unik som rysk ledare så till vida som han är varken vansinnig, naiv, inkompetent eller alkoholiserad. Det är just detta som gör honom så skrämmande farlig. Ända sedan han blev president år 2000, efter att ha handplockats av Jeltsin, har han målmedvetet arbetat för att bygga upp Ryssland till en nation som kan återta de positioner inom det globala maktspelet som gick förlorade genom Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det är ingen tillfällighet att Putin betecknat det senare som 1900-talets största katastrof.

Vladimir Putin har emellertid inte en tanke på att återupprätta kommunismen som statsbärande ideologi i Ryssland. Han är, om än möjligen av opportunistiska skäl, en rysk-ortodox trosbekännare. Som den intelligente person han är har han vidare givetvis också insett att kommunismen är en bankrutterad ideologi, som är ungefär lika tjänlig för att lösa komplicerade samhällsproblem som en yxa är ett adekvat operationsinstrument i en hjärnkirurgs hand (det var Solzjenitsyn som myntade den liknelsen).

Nej, Putins (och hans nickedocka Medvedevs) målsättning är att bygga upp ett nytt ryskt tsardöme, fast utan tsar. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att Putin vid lägligt tillfälle kallar in någon medlem av den romanovska ätten för att axla salig tsar Nikolaus fallna mantel. Jag är inte så hemma i den romanovska tronföljden, men är det möjligen den i England boende prins Michael som ligger bäst till? (Om Roger Lundgren på magasinet Queen läser detta får han gärna upplysa mig om hur det ligger till!).

Vare sig de ryska stormaktsintressena tillvaratas av kommunister i Lenins och Stalins efterföljd eller av det nya, putinska Storryssland i vardande så är internationell expansion en given del av kompotten. Gamla Sovjet lade en stor del av världen under sig, antingen direkt eller genom ombud. Putins och Medvedevs Ryssland har börjat i liten skala med att utöva påtryckningar kopplade till energiresurser och gasledningar samt med att sätta sig på det demokratiska Georgien. Härnäst väntar måhända Ukraina och Baltikum, vem vet? I bakgrunden skymtar vice talmannen i den ryska Duman, Vladimir Zjirinovskij, som förklarat att såväl de baltiska staterna som Finland – möjligen också Sverige – bör införlivas med Moder Ryssland. Nu förefaller till och med våra egna militärstrategiska tänkare sent omsider ha vaknat upp ur dvalan och sagt sig vilja stoppa den svenska nedrustningen.

Zjirinovskij – hur farlig är han?

I dagarna har ryssarna offentliggjort att en gigantisk militäruppbyggnad förestår, icke minst kring Östersjö-området. Samtidigt knyter man intima kontakter med Ahmadinejads Iran och Chavez Venezuela samt bedriver en charmoffensiv gentemot socialisten i Vita huset, som låtit antyda att han är beredd att avveckla USAs planer på att förstärka sitt robotförsvar i syfte att gå Moskva till mötes. Barack Obama har i vida kretsar i USA och Västvärlden hälsats som något av en Messias som kommer att lösa alla USAs problem. Mitt tips är att hans renommé, när han röstas bort om fyra år, kommer att vara värre än Jimmy Carters.

Det finns uppenbarligen inga områden där ryska politiker och ryska diplomater inte anser sig ha mandat att lägga sin stora näsa i blöt. Den 17 mars hade Aftonbladet en artikel som handlade om att den ryske stockholmsdiplomaten Anatolij Kargapolov uttryckt sitt starka misshag med det svenska schlagerinslaget ”Tingeling”, som driver med ryskheten på ett synnerligen oskyldigt sätt. Kargapolov reagerar ungefär på samma sätt som nazityskarna gjorde inför Karl Gerhards revynummer om den ”ökända hästen från Troja” på 1940-talet. Det vill säga genom att ge uttryck för en totalt humorbefriad, sårad nationell stolthet.

Ryssarna har inte insett att man gör bort sig totalt genom att lägga sig i svenska schlagerjippon och spela djupt förorättad, när man i stället borde skratta gott och inse att sådana här saker faktiskt är utmärkt PR. Den svenska humorserien Grotesco förra året ägnade ett avsnitt åt att driva med våra vänner från Finland på ett ganska handfast sätt – jag har inte hört talas om några finska diplomatiska protester därvidlag. Humorgeniet Henrik Dorsin hade förresten ett finger med i spelet både i skojet med finnarna och driften med ryssarna. Om vi går cirka 40 år tillbaka i tiden blev det viss uppståendelse då Moltas Eriksson förlöjligade norrmännen med sin låt ”Norge, du är ett ruttet land”: ”Och deras store ende skald, han heter Peter Dass.” En del norrmän blev upprörda, visst, men diplomatiska protester…knappast. Sådana övermaga reaktioner tycks vara ryssarnas privilegium.

Jag tycker utrikesminister Calle Bildt skall slå en pling till Anatolij Kargapolov och tålmodigt förklara för honom att Sverige är en demokrati där inga myndigheter – och framförallt inte några från utlandet – har rätt att lägga sig i vad som visas i svensk television.

Eller på ren svenska: be ryssadjävlarna knipa käft.