Skurkarna förstör min stad!

I dag var jag nere på stan i min födelsestad, tillika nuvarande bostadsort, Södertälje, i akt och mening att uträtta ett bankärende i Swedbank på Storgatan. Det gick inte så bra. Området utanför banken var nämligen avspärrat med blå-vit plasttejp efter ett rån som ägt rum strax innan jag anlände. Mellan banken och huset intill, där bland annat Länstidningen och matvarubutiken COOP huserar, var polismän i färd med att leda in vittnen i banklokalen för förhör. Ett vittne hade videofilmat rånarna med sin mobil.

I Länstidningens nätupplaga läser jag att två rånare vilka av vittnen beskrivs som ”snorungar” och ”mörkhyade” –  skidmasken (”rånarluvan”) på en av rånarna hade hamnat på sned – medelst pistolhot sannolikt tilltvingat sig pengar ur banken. Rånarna sprang sedan från brottsplatsen efter att ha hotat ett vittne och sågs köra i väg i en blå Opel, där ytterligare två personer satt. I syfte att avleda polisens uppmärksamhet hade man tidigare eldat upp en stulen bil. I närheten av Tom Tits skall man sedan ha bytt till en annan bil.

När detta skrivs finns inga uppgifter om något gripande. Valet av tid och plats för rånet förefaller under alla omständigheter mindre väl valt. Brottet skedde under lunchtid då mycket folk är ute i rörelse, och det fanns följaktligen en uppsjö av ögonvittnen. Dessutom är Swedbank-kontoret i fråga beläget endast något hundratal meter från polisstationen. I övrigt har rånarna följt gängse mall med avledningsmanöver, flyktbil från platsen samt ytterligare en bil som står och väntar.

För några veckor sedan utsattes fyra stora varuhus i Södertälje för brandattentat som anställde skador för mångmiljonbelopp. Dessa bränder syntes vara väl planerade och synkroniserade och hade föregåtts av försök till bränder i ett par andra varuhus. En så kallad autonom organisation som kallar sig Global intifada hade dessförinnan klistrat upp affischer med uppmaning till mordbrand i varuhus som saluför amerikanska varor samt dessutom instruerat i hur man tillverkar en brandbombsmekanism. Varuhusbränderna kan därför antas ha haft politiska syften med antikapitalistiska och antiamerikanska förtecken.

Jag utesluter inte möjligheten av att även bankrånet i dag kan ha haft en politisk motivbild. Man kan här lämpligen dra paralleller till den anarkistisk-kommunistiska terrorgruppen Rote Armé Fraktion (RAF, känt som Baader-Meinhof-ligan) i dåvarande Västtyskland på 1960- och 1970-talen. Innan Andreas Baader, Ulrike Meinhof och deras kumpaner satte igång med att kidnappa och mörda personer ur näringsliv och statsapparat hade man ”värmt upp sig” med bankrån och attentat mot varuhus. Sedan pengar börjat strömma in från länder som Östtyskland och Libyen kunde man dock lämna trivialiteter som de sistnämnda bakom sig.

Ulrike Meinhof och Andreas Baader.

Den som är intresserad av RAF/Baader-Meinhofs ideologiska tankar och synpunkter kan med fördel läsa boken ”RAF: texter” (Bo Cavefors bokförlag, 1977). Här förekommer exakt samma slags pseudointellektuella vänstersvammel som man brukar höra från grupperingar av typ AFA, Syndikalistisk ungdom (SUF), Revolutionär front med flera nätverkare inom den autonoma rörelsen, det vill säga i stort samma förtjusande klientel som krigade med polisen i Malmö i samband med Davis Cup-matchen Sverige-Israel härförleden.

Vi får väl se om polisen lyckas gripa Swedbank-rånarna och i så fall om motivet var politiskt eller ordinärt kriminellt. I vilket fall som helst måste jag som inbiten södertäljebo protestera mot att skurkarna håller på att förstöra min hemstad och ge den rykte om att våra våldets huvudstad nummer 1 i gamla Sverige. Det var bara ett drygt halvår sedan en sinnesförvirrad exjugoslav knivskar en 16-årig flicka till döds några hundra meter från min bostad. Sedan kom varuhusbränderna vilka råkade drabba två butiker – Willys och ICA i anslutning till Weda-området – där jag och min familj ofta brukade göra våra inköp. Strax därefter skedde en skottlossning med personskada som följd vid en parkeringsplats inte långt från vårt hem. Och nu drabbas alltså vår bank av den grova brottsligheten.

Man bör tänka på att brottslighet av nämnd kaliber inte bara drabbar människor som befinner sig så att säga i skottlinjen. Många andra mår dessutom dåligt psykiskt av händelser sådana som dessa, kanske särskilt äldre personer som nog tänker sig för både en och två gånger innan de härnäst vågar lämna bostaden.

Jag har ingen patentmedicin mot den accelererande kriminaliteten i Södertälje och annorstädes, även om det står fullt klart för mig och andra tänkande människor att polisen (inklusive SÄPO) måste få större personella och materiella resurser till sitt förfogande. Något kan jag dock göra själv, och det är att engagera mig politiskt. I mitt fall betyder det att jag anslutit mig till Sverigedemokraterna (SD), som jag avser kandidera för i valet till kommunfullmäktige 2010.

En av SDs absolut viktigaste programpunkter är att verka för lag och ordning i samhället, så att icke minst våra äldre medborgare kan röra sig ute på stan utan att behöva riskera liv och lem. Detta gäller såväl på riksplanet som i Södertälje.

De autonoma rödfascisterna i Malmö

Den här eftermiddagen och kvällen har jag häckat framför TVn och sett Sverige förlora den omtalade Davis Cup-matchen mot Israel i Baltiska hallen i Malmö med 3-2. Det såg bra ut efter Simon Aspelins och Robert Lindstedts dubbelvinst på lördagen, men sedan Tomas Johansson och Andreas Vinciguerra förlorat sina singlar i hårda femsetare på söndagen var det god natt. Den sportsliga förlusten svider naturligtvis i skinnet på ett blågult fan som jag, men å andra sidan unnar jag innerligt israelerna segern efter det ohemula sätt de behandlats på i Sverige.

Det är dock en annan förlust som svider desto mer: den moraliska förlust det innebär för Sverige att låta den sossestyrda fritidsnämnden i Malmö, påhejad av det Israel-hatande kommunalrådet Ilmar Reepalu (s), stänga Baltiska hallen för allmänheten. Än en gång har alltså socialdemokraternas fientlighet mot Israel skämt ut Sverige, precis som skedde under Olof Palmes och Sten Anderssons dagar. Och det blir inte ett dugg bättre av att något hundratal autonoma våldsverkare gjorde sitt bästa för att ta kål på polisen på lördagen, drygt en vecka efter det att (nästan säkert) samma kategori busar satt eld på fyra varuhus i den goda staden Södertälje.

Det stod tidigt klart att arrangörerna av protestdemonstrationen mot DC-matchen Sverige-Israel, som kallade sig ”Stoppa matchen”, avsåg låta ett gäng så kallade autonoma gå med i marschen från Stortorget till Stadion-området i Malmö där talare som Lars Ohly och Per Gahrton hörde till attraktionerna. Detta trots att man mycket väl visste att de autonoma förklarat att man ”med alla till buds stående medel” skulle försöka stoppa matchen, och trots att man mycket väl vet att varje gång detta svartklädda spökpack finns med i bilden blir det ofelbart kravaller.

Per Gahrton, alltid en attraktion i antiisraeliska sammanhang.

Magnus Sandelin, författare till den omtalade boken ”Extremister” och expert på olika slags extremgrupper, citeras på följande sätt i Expressen den 8 mars: ”Om arrangörerna vill framstå som trovärdiga skulle de sagt rent ut att de autonoma nätverken inte är välkomna. Självklart var de medvetna om risken för kravaller, men de vill inte klippa banden till den vänsterextrema rörelsen. För att bekämpa extremismen måste alla ta avstånd från den. Det var oerhört naivt av arrangörerna att låta de autonoma gå med i tåget.”

Detta låter för alla vettiga människor som ett uttryck för vanligt sunt förnuft. Dock inte för ”Stoppa matchen”-arrangörerna.

Det omkring 6000 deltagare starka demonstrationståget utgick i, som det brukar heta, ”god ordning” från Stortorget. Längst bak i en grupp för sig marscherade de autonoma. När tåget når Åhléns varhus kastas färgbomber mot polisen, som av de autonoma nätverken principiellt ses som ”det kapitalistiska samhällets” stödtrupper. Därefter överöses polisen med slangbomber, färgbomber, smällare och raketer. Väl framme vid Baltiska hallen försöker några demonstranter göra olaga intrång genom att storma hallen. Flera polisfordon får däck punkterade och gatsten kastade mot rutorna. Flaskor kastas mot de tjänstgörande poliserna. En polisman drar sitt tjänstevapen sedan han känt sig hotad av vänsterpöbeln.

I det stora hela tycks den inkallade polisstyrkan – det talades om att ettusen poliser skulle ställas på benen – ha skött sina åligganden på ett förtjänstfullt sätt. Ett 90-tal individer omhändertogs och bussades till platser utanför staden. Vidare greps åtta personer, misstänkta för bland annat narkotikainnehav, våldsamt motstånd samt intrång. En kvinna greps för våld mot tjänsteman sedan hon kastat flaskor mot polisen.

Den våldsbenägna extremvänstern utgör tveklöst ett växande problem för vårt samhälle. Mest omtalat i sammanhanget är det så kallade Antifascistisk aktion (AFA), som har den egenartade metoden att bekämpa vad man kallar fascism genom att själv tillgripa fascistmetoder. AFA bildades 1993 och sägs i tidskriften Fokus (10/2009) ha 16 svenska lokalgrupper. AFA påstår sig vilja bekämpa kapitalism, rasism, sexism och homofobi. AFA har tagit på sig ansvaret för den grova misshandeln av nationaldemokraten Vavra Suk nyligen. Mycket omtalat i samband med södertäljebränderna var vidare Global intifada, som tidigare bland annat angripit ryska och polska beskickningar i Sverige samt Försvarets materielverk (FMV). Global intifada är, som namnet antyder, hätskt Israel-fientligt och oreflekterat arabvänligt. Revolutionära fronten bildades 2001 och finns i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Vill med våldsamma metoder bekämpa kapitalism, rasism och högerextremism. Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) bildades samma år som AFA och betonar, enligt Fokus, antifascism och klasskamp. Flera organisationer och/eller nätverk skulle kunna nämnas, men jag stoppar där.

Ovan nämnda företeelser har samma infantilt enkelspåriga ideologi som på sin tid uppbar europeiska metropolgerillor såsom västtyska Rote Armé Fraktion (RAF), franska Action Directe och italienska Brigate Rossi: ”kapitalismen” och ”imperialismen” skall bekämpas med våldsmetoder inklusive kidnappningar och bomber mot varuhus, flygplatser och andra offentliga platser. De mest kända kidnappningarna med dödlig utgång var RAFs tillfångatagande av den västtyske arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer samt Brigate Rossis motsvarande behandling av den italienske veteranpolitikern Aldo Moro. Ännu så länge har det svenska extremvåldet inte skördat några dödsoffer, men det är måhända bara en tidsfråga innan så sker.

Bo Cavefors bokförlag tog i slutet av 1970-talet det kontroversiella steget att ge ut boken ”RAF: texter”, en dokumentsamling som belyste Rote Armé Fraktions ideologiska synsätt. Det är onekligen fascinerande läsning, som kan rekommenderas för den som vill sätta sig in hur människor av det här slaget resonerar. Boken består av en samling svåruthärdligt svamliga och pseudointellektuella texter (som i den löpande texten inte innehåller några stora bokstäver) varav här ett centralt avsnitt citeras (sidan 236):

”ni talar inte om det politiska priset för den imperialistiska staten, för denna jakt på endast en liten enhet av raf. eftersom ett mål för den revolutionära aktionen – för dess taktik i denna utvecklingsfas – är att tvinga staten till öppet framträdande,  till en reaktion, där repressionens, repressionsapparatens struktur, blir synbar, fattbar och förmedlas som en kampbetingelse för det revolutionära initiativet.”

Genom sina terroraktioner ville alltså RAF framtvinga en våldsam reaktion från det etablerade samhällets sida på det att dess ”fascistoida” tendenser måtte blottläggas. Det är av samma anledning som dagens autonoma grupper i Sverige med förkärlek ger sig på polisen i dennas egenskap av det ”kapitalistiska” samhällets försvarsstyrkor. Det framgick med ovanlig tydlighet vid kravallerna i Göteborg 2001 och det framgick lika klart i samband med upploppen under demonstrationerna mot DC-matchen i Malmö. Polisen skall provoceras till överilat våld vilket anses gynna de autonomas sak.

Extremistvåldet borde vara en svår huvudvärk för de etablerade politiska partierna, men dessa har så här långt i stort förhållit sig uppseendeväckande passiva. Många politiker, framförallt på vänsterkanten, flirtar mer eller mindre öppet med grupper som AFA och SUF i syfte att själva framstå som radikala och lyhörda gentemot det ungdomliga engagemanget. Nästan säkert finns också föreställningen att det våldsamma engagemanget en dag skall ge vika, och då kommer de unga aktivisterna att söka sig till exempelvis socialdemokraterna, miljöpartiet eller vänsterpartiet. Men inte heller de borgerliga partierna är särskilt mycket bättre. Den enda reaktion från alliansregeringens håll som i alla fall jag noterat i samband med malmöhändelserna var folkpartiledaren Jan Björklunds kritik mot kommunalrådet Reepalu, för att med sina Israel-fientliga utspel ha hetsat mot de judiska tennisspelarna från Israel.

Då har Sverigedemokraterna (SD) varit betydligt mer på bettet. SD-gruppen i Malmö fullmäktige föreslog så, kort före matchen, att Malmö stad skulle inleda vänortssamarbete med en stad i Israel. Kommunalrådet (SD) Sten Andersson, tidigare riksdagsman för moderaterna, ilsknade vidare till ordentligt efter vänstervåldet utanför Baltiska hallen och krävde att alla vänsterorganisationer, inklusive SSU och Röd ungdom, skulle få sina kommunala stödpengar indragna.

Slutligen roade jag mig med att gå in på stiftelsen Expos hemsida sedan Harel Levy slagit in Israels matchboll mot Andreas Vinciguerra på söndagskvällen. Vid det laget borde man på Expo ha haft tid att formulera några kritiska kommentater om huliganfasonerna i Malmö. Men icke – den enda kommentar som anknöt till matchen var skriven den 5 mars och handlade om att en obskyr, nazianstucken grupp i Karlskrona ville ventilera sitt judehat genom att gå med i ”Stoppa matchens” demonstrationståg. Denna önskan avvisades (surprise!) av arrangörerna.

Som dock inte hade något att erinra mot att de autonoma rödfascisterna gjorde dem sällskap.