Archive for the ‘rasbiologi’ category

Det finns bara en människoras!

13 april, 2009

Jag har städse haft uppfattningen, att allt tal om mänskliga så kallade raser är såväl felaktigt som skadligt. Min utgångspunkt är att det bara finns en människoras – homo sapiens sapiens. Om någon skulle ha bett mig bevisa detta utifrån vetenskapliga argument hade jag dock, det erkännes, blivit tämligen svarslös. Så icke längre. Det finns nu klara vetenskapliga belägg för att allt tal om mänskliga ”raser” bygger på falska premisser.

Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet, har nämligen skrivit en som jag förstår banbrytande artikel vilken publicerades i Dagens Nyheter den 12 april. Jag citerar:

”Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare…vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung.”

Pettersson hävisar därpå till den amerikanske forskaren Richard Lewontin, som redan 1972 drog slutsatsen att skillnaden mellan så kallade människoraser är små och uppgår till endast några få procent av alla genetiska variationer hos mänskligheten. Relevant forskning har visat att den överväldigande majoriteten av alla genetiska skillnader är gamla och återfanns redan hos den population homo sapiens som lämnade den afrikanska kontinenten för omkring 50 000 år sedan för att sedan sprida sig över klotet. Således finns inga ”rasspecifika” gener eller genvarianter. Professor Ulf Pettersson drar från denna utgångspunkt följande slutsatser:

”En person av afrikanskt ursprung kan ur genetisk synpunkt vara närmare släkt med en person från södra Europa eller från Främre Orienten än med en person från en annan del av Afrika…Resultaten talar för…att människan gradvis koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att utvecklas till en ras.”

När någon i dag talar om mänskliga ”raser” går tankarna, av förklarliga skäl, osökt till den nationalsocialistiska galenskapen och massmordet på omkring sex miljoner judar samt andra av nazisterna oönskade folkslag. De tyska nationalsocialisternas patologiska hat gentemot judarna och andra ”icke-arier” byggde i sin tur på tankar och idéer som går tillbaka till åtminstone 1700-talet. Vår egen Carl von Linné kan här inte frigöra sig från skuld.

linnaeus

Rasbiologen Carl von Linné.

Liksom han på ett så förtjänstfullt sätt hade kartlagt och indelat växt- och djurrikena, strävade han även efter att göra sammalunda med människorna. Att Sverige faktiskt varit ett föregångsland när det gäller rasteoretiserande visas vidare av, att i början av 1920-talet bildades (efter riksdagsbeslut) Rasbiologiska institutet i Uppsala med Herman Lundborg som föreståndare. Hit kom såväl forskare som politiskt verksamma personer från när och fjärran, icke minst från Nazityskland, i syfte att inhämta lädom.

Linné och andra forskare efter honom gjorde misstaget ”att”, med Pettersson ord, ”inte bara införa rasbegreppet för människan utan också genom att tillskriva olika ‘raser’ olika egenskaper. Vad som förvillat är den enorma styrkan hos det sociala och kulturella arvet.”

Jag skall vara förmäten nog att avrunda med ett citat ur min nyligen publicerade bok ”Destruktörerna” (Contra förlag 2008), avsnittet om Herman Lundborg vilken enligt min mening är en av de mest prominenta destruktörerna av det svenska moraliska och kulturella arvet:

”Tanken att man skulle dela in och värdesätta mänskligheten i enlighet med rastillhörighet låg alltså i hög grad ‘i tiden’ kring förra sekelskiftet och hämtade näring ur såväl Charles Darwins teorier om de starkaste arternas överlevnad som den därur sprungna socialdarwinismen utformad av Herbert Spencer. Om man omsatte dessa tendenser i praktisk handling fick man rashygien, som gick ut på att det var möjligt och önskvärt att ‘förädla’ den så kallade folkstammen genom tvångsmetoder: man skulle hindra vissa individer från att skaffa barn med varandra beroende på exempelvis ras, släktskapsförhållanden, sjukdom och/eller intelligensnivå. Detta låg till grund när man i Sverige med stöd av lagstiftning började sterilisera människor, en praxis som inte avskaffades förrän steriliseringslagarna slopades 1975.”

Rasbiologen Herman Lundborg.

Ulf Petterssons artikel visar att hela grunden för rastänkandet, applicerat på mänskligheten, är falsk. Det är givetvis desto mer tragiskt att detta synsätt lett till för enskilda människor såväl som för folkgrupper så katastrofala konsekvenser.

Det finns bara en människoras!

Förintelsens svenska koppling

27 januari, 2009

I dag, den 27 januari, är Förintelsens minnesdag. Det kan vi tacka förre statsministern Göran Persson för. Det var nämligen Persson som år 2000 trummade ihop en internationell konferens i Stockholm på temat Förintelsen och på så sätt inspirerade FN att haka på. Jag är normalt ingen stor beundrare av ”Pös-Persson”, men det här gjorde han bra. Persson var också den förste svenske statsministern sedan Tage Erlanders dagar som reste till Israel. Därmed bröt han med den anti-israeliska politik som i alltför många år drivits av Olof Palme och Sten Andersson.

Sverige och Förintelsen – och med Förintelsen avses Nazitysklands väldokumenterade avlivande av omkring sex miljoner judar samt ytterligare ett antal miljoner ur andra människogrupper – är eljest ett inte särskilt upplyftande kapitel, låt vara att Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte svarade för storartade insatser: Wallenberg genom att rädda livet på judar i Budapest undan Eichmanns och Pilkorsarnas dödspatruller, Bernadotte genom att organisera de ”vita bussarna” vilka hämtade upp tusentals överlevande ur koncentrationslägren och förde dem till Sverige. Dessförinnan hade emellertid ett tre andra svenskar utfört för Sverige – och mänskligheten – betydligt mindre smickrande gärningar till stöd för Hitlers politik. Jag syftar här på Sven Hedin, Rudolf Kjellén och Herman Lundborg.

Sven Hedin (1865-1952) var en berömd svensk upptäcktsresande som idoliserade Tyskland och dess frontfigurer. I samband med Första världskriget stod Hedin i ledningen för den kontingent ”aktivister” och wilhelmister, som hejade på det kejserliga Tyskland; han var därjämte en devot beundrare av Kaiser Wilhelm II. Tyskland startade visserligen inte formellt ”det stora kriget”, men Kaisern hade genom en rad dumdristiga handlingar och uttalanden påtagligt bidragit till uppkomsten av en spänd internationell situation som skapade förutsättningar för den ödesdigra konflikten. Hedin tog dock Kaiser Wilhelm och Tyskland under sina vingar , bland annat genom att 1915 publicera den 800 sidor tjocka boken ”Från fronten i väster”, i vilken Hedin bland annat talade sig varm för ”den germanska rasen” och kejsaren som en ödmjuk man och klok talare…en mer verklighetsfrämmande karaktäristik av Wilhelm II är svår att finna! Hedin ställde sig på Tysklands sida även under Andra världskriget och träffade Hitler, precis som han ett antal år tidigare träffat Kaisern. Under de olympiska spelen i Berlin 1936 fanns Sven Hedin på plats och gav med sin närvaro extra glans åt det nationalsocialistiska propagandajippot. Till Hedins försvar skall dock sägas att han ogillade förföljelsen av judarna och särskilt den vulgärpropaganda som förekom i den ökända tidningen ”Der Stürmer” med krigsförbrytaren Julius Streicher som utgivare. Hedin var för övrigt själv delvis av judisk börd.

untitled

Rudolf Kjelléns tankar inspirerade nationalsocialismen.

Näste svensk att nämna i sammanhanget är Rudolf Kjellén (1864-1921), en internationellt känd geograf och geopolitisk teoretiker som kom att utöva ett betydande inflytande över nazismens ideologi. Kjellén var nämligen läromästare till professor Karl Haushofer, idégivaren bakom den beryktade Lebensraum-filosofin och ett slags ”grå eminens” inom den tyska nationalsocialismen som enligt min mening uppmärksammats alltför litet av dem som skrivit Tredje rikets historia. Haushofers roll uppmärksammas dock i korthet av Alan Bulock i dennes magistrala bok ”Hitler – en studie i tyranni”: ”Det var genom Rudolf Hess som Hitler kom i kontakt med Karl Haushofers ‘geopolitiska’ teorier, en f d general som hade blivit professor vid München-universitetet.” Det var således professor Haushofer som inför Hitler presenterade teorin om nödvändigheten av ett tyskt-germanskt Lebensraum, det vill säga ”livsrum” för herrefolksrasen. Den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 var ett direkt utflöde av Haushofers tankar – som denne i sin tur fått av svensken Rudolf  Kjellén och därefter vidareutvecklat. Haushofer översatte bland annat Kjelléns verk ”Stormakterna”, som utkom 1905.

Rudolf Kjellén var alltså skaparen av den statslära som kom att kallas ”geopolitik” och som sades vara en ”realistiskt” färgad åskådning, där mer hänsyn togs till de politiska makternas geografiska belägenhet än juridiska och idealistiska överväganden. Kjelléns/Haushofers åskådning kom att motivera tesen ”makt är rätt” på det utrikespolitiska området och till yttermera visso legitimera den cyniskt hänsynslösa nationalsocialistiska erövringspolitiken, vilken möjliggjorde Förintelsen.

Den mest sinistra av de tre svenskar som här berörs är emellertid utan allt tvivel Herman Lundborg (1868-1943), en svensk och internationell auktoritet i ämnet rasbiologi, en vetenskap som värderar människor enligt vilken folktyp (”ras”) de tillhör. Lundborg var det naturliga valet när det gällde att tillsätta en chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala 1921, en inrättning som möjliggjorts genom ett riksdagsbeslut undertecknat 1920 av bland andra Hjalmar Branting och Arvid Lindman, ledare för socialdemokraterna respektive högern. Tankar med rasmässigt innehåll var i hög grad ”politiskt korrekta” vid denna tid. Den kände socialdemokraten Arthur Engberg yttrade exempelvis följande i en riksdagsdebatt om dödsstraffet 1921: ”Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog principiellt måste tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas att taga under övervägande att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen.”

Engberg gjorde sig här alltså till talesman för eutanasi, det vill säga den mest radikala formen av rashygieniska åtgärder som bestod i att avliva ”olämpliga” (eller, för att tala med makarna Myrdal, ”icke toppvärdiga”) individer. Närmare 20 år efter Engbergs inlägg inledde de tyska nationalsocialisterna exakt en sådan verksamhet han avsett och satte, under den förskönande omskrivningen ”barmhärtighetsmord”, igång med att avliva tiotusentals utvecklingsstörda och handikappade. Också ekonomiska hänsynstaganden låg bakom det tyska eutanasiprogrammet – icke livsvärdiga individer skulle inte få uppta sjukhusplatser som i stället kunde begagnas av krigsinvalider. Och varför bygga dyrbara mentalsjukhus, när pengarna i stället kan avändas till egna hem för ”riktiga” tyskar? Så gick resonemangen inom de tongivande samhällskretsarna.

Det tyska eutanasiprogrammet, vilket totalt beräknas ha tagit 700 000 människoliv, vuxna och barn inräknade, kan sägas ha varit inledningen till Förintelsen. Det skrämmande i sammanhanget är att det som hände i Tyskland 1939-41 i princip och i värsta fall kunde ha hänt i Sverige under en formellt demokratisk regim. Rasbiologiska institutet i Uppsala var också högt värderat i Tyskland och besöktes regelbundet av forskare och nazipolitiker därifrån. På så sätt kom det av Lundborg ledda forskningsinstitutet att fungera som en utbildningsanstalt för Tredje riket. Det märkliga är att institutet inte lades ner efter krigsslutet utan körde vidare som om ingenting hade hänt, dock utan Lundborg vilken vid sin död 1943 efterträddes av socialdemokraten Gunnar Dahlberg som gav institutet en mer vetenskaplig prägel. 1958 skedde en omorientering mot medicinsk genetik.

De nattståndna tankarna om rashygien och rasbiologi bibehöll länge sitt grepp om det svenska samhället, icke minst i form av steriliseringstänkandet: människor som bedömdes olämpliga att bilda familj och skaffa barn steriliserades. Denna verksamhet tilläts i socialdemokratins Sverige fortsätta ända in i 1970-talet.