Rasister det är vi allihopa – eller?

Dan Korn skriver i sin bok Rasister det är vi allihopa om såväl äkta som påhittad rasism. Foto: Tommy Hansson

Uttrycket ”rasism” används frekvent som tillhygge mot personer som vågar gå utanför den snäva så kallade åsiktskorridoren. Ofta betyder det egentligen bara ”du är dum” och brukar säga mer om brist på argument hos den som utslungar tillmälet i fråga än om den som anklagas på detta sätt.

Författaren, etnologen, journalisten, rabbinen och debattören Dan Korn, bosatt i Manchester i England, har skrivit en tankeväckande bok om fenomenet rasism och dess användande: Rasister det är vi allihopa (Carlssons bokförlag 2016, 183 sidor). Korn har valt att ta upp ett ganska knepigt ämne i ett förord och 14 efterföljande kapitel som belyser olika aspekter av rasismen respektive ”rasismen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Korn

Om kampen mot rasismen skriver Dan Korn på följande sätt på sidan 9 i förordet:

Den har ett gott syfte och har en storartad historia. Rasismen har förtryckt och mördat. Vem vill inte vara motståndare till det? Men i den stora antirasistiska fanan har fula löss hamnat, som i antirasismens namn gör det bästa för att bevara rasismen. Den gamla rasismen lever än, men den har tappat mark från att ha varit en ideologi som försvarades av regeringar och hyllades i universitetens lärostolar till att bli en suspekt och avskydd ideologi. Den nya rasismen som uppträder i antirasismens klädsamma dräkt är svårare att upptäcka, men den utgör enligt min uppfattning ett betydligt större hot än den gamla rasismen, som blivit tandlös och åderförkalkad.   

Dan Korn demaskerar rasifieringsvänstern.

Den kanske största förtjänsten med Korns bok är just att den på ett övertygande och vältaligt sätt demaskerar vår tids så kallade antirasism och framställer den som precis vad den är: ett nytt slags rasism vars oförsonliga intolerans och hätskhet är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Ty det behövs inte särskilt mycket för att du skall bli kallas ”rasist”, ”nazist” eller ”fascist” av hysteriska vänsterstollar som Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad eller Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg.

Det kan räcka med att du kritiserar den mångkulturalistiska ideologin eller den förda invandringspolitiken, alternativt påtalar muslimska invandrares överrepresentation när det gäller grov brottslighet. Är du dessutom en vit, medelålders man med svensk bakgrund är du definitivt körd ur ett ängsligt PK-perspektiv.

Ett verksamt instrument i den nya vänsterrasismens verktygslåda är begreppet ”rasifiering”, en svensk översättning av den brittiske sociologen Robert Miles term ”racialisation” vilket förekom i Miles bok Racism 1989. Ordet dök upp på svensk mark 1997 men började användas allmänt först på senvintern 2014. Rasifiering är raka motsatsen till den ”färgblindhet” som var ett honnörsord bland antirasister – verkliga sådana – på 1960-talet.

Att vara rasifierad, det vill säga ha en annan hudfärg än vit, innebär enligt vänstern att besitta en särskild insikt i rasdiskrimineringens mekanismer. Vita skall i detta perspektiv inte inbilla sig att de vet något alls om rasism, tvärtom skall de enligt rasifieringsförespråkarna helst hålla käften och acceptera att de tillhör en underlägsen ras.

Så kan det gå när förment antirasism förbyts i den mest utpräglade rasism där hudfärgen placeras i högsätet. Dan Korn skall ha all heder av att ha avslöjat detta, även om jag upplever hans kapitel om rasifieringen (sidorna 141-159) som kanske onödigt snårigt. Jag hoppar här medvetet över referenserna till alla de franska tänkare – Derrida, Foucault, Bourdieu och allt vad de hette – som Korn anför.

Hanif Bali (M) – ”husblatte” enlig rasifieringsivrarna.

Intressant är att ta del av några av Dan Korns udda iakttagelser i ämnet rasism. Inledningsvis ägnar han exempelvis ett kapitel åt ”Negern i Mölnlycke”, en Leonard Ljungdahl (1887-1932), en svart man som var son till en kvinna i Mölnlycke som varit gift med en negerbetjänt på ett säteri trakten. Denne hade efter en tid försvunnit spårlöst.

Korns efterforskningar visar att Leonard Ljungdahl inte av ortsbefolkningen dömdes på grund av sin avvikande hudfärg utan i det stora hela sågs som vilken svensk som helst, detta trots att den äkta rasismen vid denna tid var allmänt accepterad. Icke minst då av det parti (S) som i dag talar ivrigast om Sverigedemokraternas påstådda ”nazistiska rötter”.

”Postmodernismen” har, enligt Dan Korn, bland annat fört med sig en klappjakt på allt och alla som med litet fantasi kan skällas för att vara anfrätta av rasismen. ”Rasister det är vi allihopa”, skriver Korn ironiskt (sidan 121). ”Hela Europa är ett enda stort träsk av rasism, kolonialism och imperialism. Och vi är alla medskyldiga. För att komma undan rasismen, som utmålas som överallt förekommande, måste man ställa sig upp och deklarera sig vara antirasist.”

I detta politiskt superkorrekta perspektiv blir antirasisten vår tids hjälte, det goda föredömet i samhället. Kruxet är dock att även de människor som verkligen är rasister hänger på och förklarar sig vara goda antirasister. ”Att kalla sig antirasist och verkligen vara mot rasism är två olika ting”, konstaterar Korn.

De mest militanta förespråkarna för en alldeles genuin form av rasism i dag är troligen de som vänder sin rasism mot den vita folkgruppen. De som kallar personer med invandrarbakgrund vilka inte passar in i det politiskt korrekta mönstret, såsom exempelvis den frispråkige moderate riksdagsmannen Hanif Bali, för ”husblattar”. De som menar att den vita ”rasen” helst borde utplånas från jordens yta.

Tobias Hübinette skräder inte orden utan vill se ”den vita rasens västerland” gå under i ”blod och lidande”.

Till den senare kategorin hör ”vithetsforskaren” Tobias Hübinette, en av initiativtagarna till Expo, som en gång i tidskriften Creol önskade att ”den vita rasens västerland” måtte ”gå under i blod och lidande” och för något år sedan i sin numera akademiska skepnad krävde att invånarna i Sverige skulle registreras beroende på rasmässig tillhörighet.   https://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Dan Korn har skrivit en viktig och samtidigt underhållande bok där han blandar personliga upplevelser och reflektioner med allvar och vetenskapliga belägg. Det blir till en rätt oemotståndlig mix som varmt kan rekommenderas!

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

Rasism är alltid oacceptabelt

Jag hade i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig att mitt blogginlägg om att sverigedemokrater bör hålla sig borta från vad jag kallade ”crackpotnationalister” skulle orsaka så starka reaktioner. Att personer av nämnda övertygelse skulle reagera surt förstod jag naturligtvis, men å andra sidan är mina åsikter i frågan väl kända sedan tidigare.

Vad som orsakat mest uppståndelse är uppenbarligen några meningar om, att SDare bör tänka till innan man bestämmer sig för att säga eller göra något som kan uppfattas som rasistiskt eller vad Expo kan tolka som rasistiskt. Andemeningen var att vi sverigedemokrater inte bör bjuda Expo och andra med ett ”gott öga” till vårt parti på rena självmål. Till den ändan angav jag fem exempel på nyligen timade, tvivelaktiga göranden och låtanden från sverigedemokrater. 

Expo – Djävulen själv?

Tydligen har riksdagsman Thoralf Alfsson – som jag för övrigt anser vara en utmärkt person som jag på intet sätt har något otalt med – reagerat över mitt inlägg men även över partiledningens beslut att granska, och i något fall utesluta, partimedlemmar som exempelvis uttryckt sig negativt om så kallad rasblandning och liknande. Jag underströk i mitt inlägg att jag personligen inte är ute efter att hänga ut, brännmärka eller utesluta någon.

Däremot anser jag att det är partiledningens skyldighet att granska tveksamma uttalanden eller handlingar utförda av sverigedemokratiska partimedlemmar om och när sådana kommer till partiledningens kännedom. Vare sig detta sker genom den famösa publikationen Expo eller ej.

Jag blev faktiskt uppringd av en medarbetare i just Expo tidigare i dag i anledning av Alfssons ställningstagande (resultatet av den korta intervjun framgår av länken nedan). Dessutom blev jag korrekt citerad, vilket möjligen förvånar några av dem som utgår ifrån att Expo i princip är Djävulen själv. Själv upplever jag mig ha en betydligt mer avslappnad inställning till denna publikation.

http://expo.se/2011/uteslutning-av-rasister-uppror-sd-riksdagsledamot_3965.html

Vad jag har att anmärka på i texten till ovanstående länk är meningen som talar om, att jag anser att personerna bakom de av mig listade exemplen inte borde vara med i partiet. Sanningen är att jag inte tar ställning i den frågan, utan  med varm hand låter partiledningen ta hand om den. Däremot är det alldeles rätt att man granskar dessa och andra liknande exempel.

Jag är rätt säker på att bara det faktum att jag svarar på frågor från Expos sida upprör några partikolleger som menar, att man bör lägga på luren så fort någon från det hållet hör av sig.

Eftersom jag själv faktiskt är yrkesutövande journalist och har riklig erfarenhet från umgänge med media att falla tillbaka på, anser jag mig dock  ha tillräckligt på fötter för att prata med vem jag vill enligt gottfinnande, men detta är något envar partimedlem måste avgöra själv. Känner man sig osäker har man givetvis full frihet att avstå och gör förmodligen bäst i att så göra.

Jag har genom åren skrivit en mängd kritiska saker om Expo, som jag anser vara en oerhört ensidig publikation som sannolikt fått rasism på hjärnan. Sålunda har jag i ett tidigare blogginlägg kallat Expos grundare, den megaöverskattade Stieg Larsson, för ”en varböld i Mediasverige”. Vidare har jag påtalat att tidningen genom åren haft medarbetare som varit dömda brottslingar (och möjligen fortfarande har det).

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Jag anser med andra ord inte alls att allting som Expo kallar ”rasism” är det. Exempelvis att lyfta fram invandrares överrepresentation när det gäller organiserad brottslighet eller överfallsvåldtäkter, för att ta ett par ofta diskuterade exempel. Detta är, som alla borde veta, inte uttryck för rasism utan endast en sakupplysning.

Crackpotnationalist?

Men: Expo är, oavsett hur illa vi än må tycka om denna företeelse, ett i sinnevärlden etablerat faktum. Expo försvinner inte eller upphör att vara a pain in the ass bara därför att vi slänger på luren när en journalist därifrån behagar ringa. Att förhålla sig till Expo är därför ett måste, och mitt eget förhållningssätt har jag redogjort för ovan.

Att orera om så kallad rasblandning eller tala om Afrikas svarta befolkning som ”en oförmögen massa” är emellertid exempel på rasism hur man än vrider och vänder på saker och ting och som sådant alltid oacceptabelt. Crackpotnationalisterna förespråkar med sin neanderthala inställning helt ogenerat sådan rasism, och det är bland annat just därför vi sverigedemokrater måste ta avstånd från den; att kalla crackpottorna för ”neanderthalare” är vid närmare eftertanke synnerligen ojuste mot de senare.

Neanderthalare?

SD är ju för en öppen svenskhet oavsett ursprung eller hudfärg vilket utesluter en rasistisk inställning, och detta alldeles oavsett Expos roll i sammanhanget. Den dag SD omprövar denna öppna svenskhet – vilket jag inte har någon anledning tro kommer att ske – omprövar jag också mitt medlemskap och engagemang i SD.

Uppmärksamheten kring mitt blogginlägg ledde slutligen, glädjande nog, till att ”Tommy Hanssons Blogg” tog sig upp till tionde plats på WordPress lista över den aktuella dagens toppbloggar:

http://botd.wordpress.com/top-posts/?lang=sv

Tack, alla ni – kritiker som supportrar – som gjorde detta möjligt: nu går jag och inhandlar en flaska champagne för att fira (nåja, en Törley för runt femtilappen har man väl i alla fall råd med)!

Smekmånaden med Obama är slut

När Barack Obama tillträdde som USAs 44e president i januari 2009 hade han ett överväldigande stöd i USA såväl som utomlands. Ett av de få länder där sympatierna för hans medtävlare John McCain övervägde var Georgien. Ett halvår efter Obamas tillträde har entusiasmen svalnat betydligt, åtminstone hemma i USA. I resten av världen förefaller den överdrivna dyrkan av Obama – Obamamania” –  hänga kvar ett tag till.

En incident för någon vecka sedan utsatte Obamas presidentur för en ganska obarmhärtig blixtbelysning. Det var när Obama skarpt kritiserade en vit polisman, James Crowley, för att ha betett sig som en ”idiot” när han grep en amerikansk universitetsprofessor som dessutom råkade vara en personlig vän till presidenten. Det visade sig dock att polismannen agerat helt korrekt, och Obama tvingades krypa till korset. Crowleys chefer och poliskolleger stödde hela tiden sin man och var upprörda över Obamas lösmynthet, vilket framgår av den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=G-QIKl6ca3I&feature=PlayList&p=788A379D232B0

 Polisbefälet James Crowley råkade illa ut genom Obamas ohemula angrepp.

Den som greps var Henry Louis Gates, Jr., Alphonse Fletcher University-professor vid Harvard-universitetet samt director vid W. E. B. Du Bois Institute for African and African American Research, också vid Harvard. Gates är en av USAs mest välkända radikala svarta professorer och, som sagt, en god vän till Obama. Bakgrunden till gripandet var att Cambridge-polisen fått in en anmälan om ett inbrottsförsök i Gates hem, sedan Gates kommit hem från ett besök i Kina och misslyckats med att få upp dörren; han gick därför in genom en dörr på husets baksida.

Det hade säkert inte blivit några problem för utkommenderad polis att hantera situationen om inte Gates uppträtt aggressivt och arrogant  samt anklagat poliserna – en vit och en svart – för att vara rasister. Han vägrade dessutom komma ut ur huset för att identifiera sig och greps därför på plats samt fördes till polisstationen. Sedan saken utretts kunde alla anklagelser mot Gates avfärdas, och Cambridge-polisen bad om ursäkt. Det var då president Obama spädde på uppståendelsen genom sina anklagelser mot den vite polismannen James Crowley.

Genom presidentens inblandning fick affären Gates världsvid uppmärksamhet och har även attraherat svenska bloggare. En av dessa är moderata kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Lidingö kommun sedan 2003, Paul Lindquist, som kommenterat Obamas märkliga insats enligt följande:

”För det första är det högst anmärkningsvärt att presidenten kommenterar hur en enskild polisman sköter sitt arbete och att han därtill använder sitt ämbete till att försvara en personlig vän. Om Sveriges stats- eller justitieminister gjort något motsvarande hade vederbörande omedelbart blivit anmäld till KU. (…) Inte heller en Harvardprofessor står över lagen, oavsett om han är svart eller vit.”

Här en länk till hela Paul Lindquists inlägg:

http://www.moderat.se/web/Paul_Lindquist_blogg.aspx

Barack Obamas självpåtagna inblandning i polisens affärer ledde till att den enskilde polismannen, James Crowley, tvingades löpa gatlopp i media för sin påstådda men icke-existerande ”rasism”. Obama ångrade visserligen i efterhand sina respektlösa kommentater om Crowleys ”idiotiska” handlande, men då var skadan redan skedd – för såväl Obama själv och polismyndigheten i Cambridge, Massachusetts som för James Crowley. Icke desto mindre har olika bedömare världen över fortsatt sjunga Obamas lov.

Det är emellertid inte bara Obamas olycksaliga inblandning i Gates-affären som fått många i USA att börja betrakta sin president med större skepsis än tidigare. Genom mina  mejlkontakter med amerikanska vänner har jag fått erfara att många som tidigare stött och röstat på Obama nu har börjat tvivla, eller rentav ta avstånd från mannen i Vita huset. Alltfler tycks börja inse, att talet om Obama som socialist – som enkelt viftades bort i samband med presidentvalet – icke saknade fog.

 Rätt bild av president Obama?

Det stöter exempelvis många, att president Obama agerar som vore han VD för bankerna, bilindustrin och sjukvården i Förenta staterna och, med hjälp av sina nära medarbetare, rumsterar om som han vill i det amerikanska näringslivet och vårdapparaten. Detta är definitivt inte en amerikansk presidents roll, som denna definieras i konstitutionen. Dessutom agerar Vita huset i ”splendid isolation”, till synes utan någon som helst insyn. USA står inför en ekonomisk och social omvälvning utan tidigare motstycke, och få verkar bry sig.

Barack Obama har därtill ådagalagt en minst sagt nonchalant inställning till det fria ordet. Bland annat syftar han till att, genom försåtliga metoder, strypa den amerikanska pratradions yttrandefrihet. Just pratradion – ”talk radio” – är troligen det enda mediaområde där högern har ett klart övertag över vänstern, och pratradioestradörer såsom Rush Limbaugh, Michael Savage,  Gordon Liddy, Michael Reagan med flera har länge varit en nagel i ögat på den notoriskt politiskt korrekte vänstermannen Obama.

Vidare har Barack Obama ända sedan han inledde sina universitetsstudier byggt upp ett vittförgrenat nät av kontakter till olika mer eller mindre vänsterradikala personligheter och grupperingar. De mest omtalade av hans forna medarbetare är väl den fradgatuggande ”black power”-pastorn Jeremiah Wright samt gamle Weathermen-terroristen, numera etablerade universitetsprofessorn William ”Bill” Ayers.

 Obama och pastor Wright, mannen som blev beryktad med sitt yttrande ”God damn America”.

För alltfler amerikaner börjar det stå klart att Barack Obama med sin politiska vänsteragenda syftar till att omvandla USA till ett liberalt-socialistiskt samhälle av nordeuropeisk modell, eller ännu värre. Obama-administrationen öser ut pengar till höger och vänster, till synes utan att bekrymra sig för det rekordhöga budgetunderskottet. 2009 har exempelvis den federala regeringen spenderat cirka 4000 biljoner dollar, det vill säga 4 triljoner – summor så hisnande att de förefaller helt overkliga.

Jag avskyr att säga ”vad var det jag sa” (eller gör jag det – det känns faktiskt rätt angenämt!), men den här utvecklingen förutspådde jag i god tid före det amerikanska presidentvalet i november 2008. Den som vill veta mer uppmanas läsa min djuplodande artikel om Barack Obamas ideologiska hemmahörighet – ”En socialist i Vita huset?” – i tidskriften Contra nr. 4 2008, sidorna 3-7.

Ty visst blev det en socialist i Vita huset. Dessbättre verkar det amerikanska folkets smekmånad med Barack Obama vara på väg att ta slut, och möjligheten att Obamas period i Vita huset bara blir fyraårig är inte längre så avlägsen.

Skillingtryck och snapsvisor

Det kan inte ha undgått många medborgare i detta land att det har sjungits snapsvisor och andra sånger i sammanhang som har med Sverigedemokraterna och Sverigedemokratisk ungdom (SDU) att göra. Det mest omtalade alstret härvidlag torde vara den så kallade Palmevisan, vars text i en variant lyder så här:

”Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Klockan var strax efter tio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann/Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la.

Lisbeth såg revolvern blänka, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Strax därefter blev hon änka, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Skottet brann, Christer sprang, Tunnelgatan bytte namn/Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la.”

Sången lär ha sitt ursprung i Moderata ungdomsförbundet (MUF) men har använts flitigt även i andra sammanhang. Själv lärde jag mig den under tiden jag var med i Ny demokrati i början av 1990-talet av ett par partikolleger med bakgrund just i MUF. Och ja, jag har själv sjungit den – både med och utan eget gitarrackompanjemang – i slutna sällskap. I går blev jag av en reporter från Länstidningen i Södertälje som representant för Sverigedemokraterna  ombedd att kommentera SDs sång(?)insatser på Tallinn-färjan, och tyckte då det var lika bra att vidgå mina egna sångliga prestationer i sammanhanget.

Bland annat fick jag frågan om jag tyckte sångtexten var rolig. På det måste jag ju svara ”nej”. En sång som handlar om mordet på en människa kan aldrig vara ”rolig”. Palmevisan får i stället sättas in i ett annat sammanhang. Som jag ser det är Palmevisan ett modernt skillingtryck, det vill säga en samtida, ofta färgrik, kommentar till en omtalad händelse som i gamla tider utan en myckenhet av massmedia såldes till publikum för 1 skilling. Ett av våra mest kända skillingtryck är ”Elvira Madigan”, som handlar om den tragiska kärlekssagan mellan den danska lindansösen Elvira Madigan (hon hette egentligen Hedvig Jensen) och greve, löjtnant Sixten Sparre. Den senare lämnade hustru och barn för Hedvig, varpå de båda rymde till Danmark där de småningom ingick och förverkligade en självmordspakt. Jag har för övrigt besökt Hedvigs grav i Danmark.

Texten till sången om Elvira Madigan skrevs av tidningsmannen John Saxon och blev alltså ett mycket framgångsrikt skillingtryck. Ett annat populärt sådant var ”Lincolnvisan”, som författades i anledning av det över hela världen uppmärksammade mordet på USAs president Abraham Lincoln 1865. Förövaren var den fanatiske sydstatsnationalisten och skådespelaren John Wilkes Booth, som sköt Lincoln med en Derringer av kaliber 44 på Ford Theater i Washington, varpå han hoppade ner på scenen och ropade: ”Sic semper tyrannis!” (Så går det alltid för tyranner). För att jämföra med Palmevisan återger jag ett par strofer ur Lincolnvisan:

”Har ni hört den förskräckliga händelsen, den är sann ty den hände just nu/Att kungen av nordliga Amerika blev skjuten, ja skjuten mitt itu/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Att kungen av nordliga Amerika blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Men så kom där en bov genom dörren, usch så hiskeligt ful han såg ut/Och i handen så bar han ett geväder, som var laddat med kulor och med krut/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Och i handen så bar han ett geväder, som var laddat med kulor och med krut.

Och så sköt han den kungen i planeten så att huvudet skutta från hans hals/Och blodet det skvätte på tapeten och kammartjänarn frågte: ‘Va befalls?’/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Och blodet det skvätte på tapeten och kammartjänarn frågte: ‘Va befalls?'”

Inte heller det en särskilt ”rolig” text. Och jodå, jag har framfört även denna visa. Den är dessutom väl så blodig och respektlös som Palmevisan. Ändå brukar Lincolnvisan i kulturella kretsar anses vara en såväl dråplig som vällovlig samtidsskildring. Länken nedan går till ett framträdande av Hootenanny Singers, där som bekant den senare världsberömde Björn Ulvaeus inledde sin karriär.

http://www.youtube.com/watch?v=_26cPnDLJaM

Någon av mina läsare kanske kan ge synpunkter på varför Palmevisan anses vara vulgär och ärerörig, medan Lincolnvisan har rykte om sig att vara ett stycke tämligen högstående kultur?

Som ovan nämnts kan man gott kalla Palmevisan för ett modernt skillingtryck, vars vidare spridning nu SRs program Kaliber sörjt för. Det vore onekligen intressant att få veta vem som skrivit texten till sången i fråga. Vederbörande har kanske något kulturpris att hämta, eller?

I våra beklämmande historielösa media har emellertid Palmevisan framställts som en snapsvisa, och för all del – den användes väl på SDU-trippen till Estland som sådan, om jag förstått saken rätt. Det var i så fall definitivt inte första gången av jästa och destillerade drycker förfriskade personer stämde upp en vulgär och respektlös sång vid ett mer eller mindre dukat bord. Hemma har jag en rekommendabel bok med titeln ”Överstens snapsvisor”, sammanställd av överste 1. Einar Lyth, som innehåller en försvarlig samling sångnummer med militär prägel där budskapet och humorn nog inte alltid är av det allra mest förfinade slaget (med undantag för Evert Taubes ”Än en gång däran”, pärlan bland svenska snapsvisor). Följande tillhör mina favoriter:

”Att vi är lappar, det kan man se uppå gången/Att vi är fulla, det kan man höra på sången/Vi dricker brännvin just för vi tycker om ´en/Det är så skönt när det rinner ner uti våmmen/Lappmössa med tofs på/Fy fan vad det snöar/Och denna visa var inte lång, därför tar vi den än en gång…”

Det var en faslig tur att Jimmie, Erik och grabbarna inte klämde i med den…lappar, det är väl rasistiskt, eller? Jag skall inte här beröra det statliga bolaget Sveriges Radios beslut att sända in infiltratörer utrustade med hemlig avlyssningsanordning för att bugga SD och SDU, men det vore väl i balanserande syfte – SR har ju, som vi alla vet, alltid varit mån om balansen och opartiskheten i etern – trevligt om man kunde göra liknande studiebesök hos SSU eller Röd ungdom.

Kanske finge svenska folket då tillfälle att avnjuta låtar med strofer såsom:

”Vi skall fylla våra badkar med den unga högerns blod/Borgarväldet skall vi krossa, ja nu tar vi deras makt/Vi skall fylla våra badkar med den unga högerns blod/Borgarpacket skall torteras tills de tar sitt eget liv”. (Tack, partibroder Anders Berglund i Nykvarn för texten!).

Hübinette – vänsterextremist i vardagsrummen

http://www.youtube.com/watch?v=I3ZmAegLwSU&feature=related

Ovan finns en länk till en kortfilm som nyligen producerats av Tobias Hübinette som ett inlägg i den pågående diskussionen om utländska adoptioner. Enligt Hübinette, som har för vana att debattera som en väderkvarn – och det är när han är som mest sansad – , utsätts praktiskt taget alla adopterade svenskar med utländsk bakgrund för rasism och utvecklar som en följd härav psykiska störningar. Hübinette har dock fått kritik för denna ovanligt enkelspåriga analys, bland andra av kända adopterade personligheter som Tove Lifvendahl och Lena Sundström.

Den särdeles produktive Tobias Hübinettes senaste debattinlägg är studien ”Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet”, utgiven av Mångkulturellt centrum i Fittja i Botkyrka kommun. Medförfattare är Carina Tigervall. Boken har behandlats i bland annat Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten i samband med utgivningen i slutet av 2008, och författarna har även intervjuats i riksradion.

Historien om Tobias Hübinette är berättelsen om en rosenrasande vänsterextremist som samtidigt tas på allvar som ”debattör” och ”forskare” i ett Sverige, där dagordningen sätts av det politiskt korrekta etablissemanget. Ett etablissemang som inte bryr sig om att Hübinette är en dömd brottsling som på ett hänsynslöst sätt, i och ord och handling, ägnat sig åt förföljelse och smutskastning av individer och grupperingar han ogillar. Han har under resans gång förvisso, och på ovanligt goda grunder, utsatts för kritik och angrepp. Men allt verkar rinna av honom som vatten man häller på en gås. Nu är han vänsterextremisten som tagit klivet in i de svenska vardagsrummen, i och för sig ingen ovanlig karriärväg. Detta är berättelsen om Tobias Hübinette (tidigare Carlsson), eller Lee Sam-dol, som är hans koreanska namn.

Född i Cholla-provinsen i Sydkorea den 12 augusti 1971 adopterades Lee Sam-dol av en svensk familj och växte upp i Motala i Östergötland. Det framgår av uttalanden han senare gjort att han upplevde uppväxten i Sverige som traumatisk. I en intervju i Svenska Dagbladet den 17 juni 2005, apropå en av de många kontroverser han varit inblandad i, citerades Tobias Hübinette så: ”Jag är ingen omvänd rasist…I grunden är det en ilska över sakernas tillstånd som driver mig…Jag valde inte att hämtas hit.” Bakgrunden var att Hübinette hamnat i blåsväder på grund av sin verksamhet vid Stockholms universitet, där han formulerat sig nedsättande om vita män i texter om internationella adoptioner och västvärldens föregivna dominans över Asien. Inte nog därmed – Hübinette hade också ägnat sig åt kartläggning av hur många Ostasien-forskare som gift sig med asiatiska kvinnor. Flera aktade akademiker och forskare uttryckte allvarlig oro över att Hübinettes obalanserade framfart riskerade att skada Stockholms universitet.

Stämmer det att Tobias Hübinette inte är en omvänd rasist? Döm själv när du tagit del av nedanstående!

Så vitt jag kunnat utröna blev Tobias Hübinette politiskt aktiv i början av 1990-talet. I Hübinettes fall är detta också liktydigt med starten på hans brottsliga karriär. I maj 1992 dömdes han således för skadegörelse, sabotage och uppvigling till en månads fängelse. Han skall också ha framfört sin politiska ståndpunkt genom att kasta syra på en medlem i Sverigedemokraterna. På meritlistan står också sprängningen av en mast till en lokal TV-station. 1995 dömdes Hübinette, då aktiv i den ökända våldssekten AFA, till en månads villkorligt fängelse och vidare att betala skadestånd till ett antal personer för ofredande och förtal. Han hade i brev till olika personer (ibland också till anhöriga och arbetsgivare) med för honom misshagliga åsikter anklagat dem för att vara rasister. I samband med domen tvingades Hübinette genomgå en ”paragraf 7-undersökning”, det vill säga en liten sinnesundersökning. Resultatet härav blev att Hübinette visserligen förklarades lida av instabil mental hälsa, dock inte i tillräcklig grad för att vara i behov av institutionsvård.

1995-97 var Tobias Hübinette verksam i redaktionen för den så kallat antirasistiska tidskriften Expo och anges stundom också som en av dess grundare. Han är heller ingalunda ensam med en bakgrund som vänsterextremist när det gäller denna illustra publikation. Kollegan Stieg Larsson började sin bana som trotskist. En sentida kollega, Daniel Poohl, är en före detta AFA-aktivist. 1996 väckte Hübinette  uppseende genom att i tidskriften Creol avleverera följande salva: ”Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!” Författarens formuleringar tyder på att han förläst sig på den anarkistiske chefsideologen Michail Bakunin, men det är knappast någon bra ursäkt.

Tobias Hübinette omtalas ibland som expert på nationalsocialismen, men det är en sanning med betydande modifikation. I boken ”Nationalsocialismen i Sverige. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” namnger han 28 000 påstått nazivänliga svenskar på ibland mycket lösa boliner, som till exempel att någon sänt en julhälsning till Tyskland och liknande. I Hübinettes ögon suspekta svenskar – män, kvinnor och barn av alla åldrar och alla samhällsklasser- varav de flesta avlidna, hängs ut på ett hänsynslöst sätt. I några fall rör det sig dessutom om dokumenterade antinazister, såsom kapten Gösta Benckert vilken var aktiv i motståndet mot nazistyret i Norge. Hübinettes lista i bokform, präglad av den beprövade taktiken ”guilt by association”, får vid en jämförelse salig senator McCarthy att framstå som en vattenkammad amatör. Mycket riktigt utsattes också studien för hård kritik från historiker av facket; en av kritikerna var militärhistorikern Stellan Bojerud. Det framstår som en gåta att Hübinette fick historikern Klaus Böhme att skriva bokens förord.

2006, några år efter Hübinettes allmänt nedsablade bok om påstådda svenska nazister, blev författaren förstasidesstoff då han anhölls  misstänkt för mordbrand. Han erkände att han anlagt bränder i anslutning till sin forna hustrus och dennes pojkväns lägenheter och sades även ha misshandlat tidigare flickvänner. I samband med anhållandet bestämdes också att Hübinette på nytt skulle genomgå en liten sinnesundersökning.

Efter att sparkats ut från Stockholms universitet är Tobias Hübinette numera ”forskare” vid Mångkulturellt centrum i kommundelen Fittja i Botkyrka. I sitt CV har han bland annat skrivit att han är fil. kand. i iriska i Uppsala och fil. mag. i koreanologi i Stockholm där han också producerat sin doktorsavhandling 2005. Han har också skrivit ett antal demagogiska artiklar på svenska, koreanska och engelska, förklädda som akademiska uppsatser, där han påstår sig vara chockerad över att så många svenska ”högerextremister” intresserat sig för Asien genom åren.

Och ja, du har rätt – också denna bloggare har blivit föremål för doktor Hübinettes uppmärksamhet. De metoder han använt sig av i detta sammanhang består bland annat i att, under falskt namn (jag vill minnas att han kallade sig ”Stefan Johansson”), ringa upp såväl mig personligen som vänner och medarbetare till mig och påstå sig vara intresserad av mina böcker, tidskrifter jag medarbetat i och den religiösa rörelse med koreanskt ursprung  jag varit och är medlem i.

Att en person med Tobias Hübinettes antecedentia använder sig av snuskiga metoder som dessa är naturligtvis inget att förvåna sig över – man får vara glad så länge han inte skickar en brevbomb eller tuttar på bostaden…

Det är kanske riktigt att Tobias Hübinette inte är någon omvänd rasist. Det räcker så bra med bara ”rasist”, det kan ingen akademisk fernissa i världen dölja. Hans så kallade forskarverksamhet är i verkligheten bara en täckmantel för att smutskasta det västerländska samhället, dess demokrati, dess vita ”ras” och dess medborgare. Däri skiljer han sig inte nämnvärt från sina extremistiska vänner med anknytning till islamismen.