Religionsfriheten sitter trångt i Putins Ryssland

Vladimir Putin i hjärtligt möte med den Rysk-orodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill.

Klimatet för religionsfriheten hårdnar i Putins Ryssland. De lagar som reglerar religiösa aktiviteter stramas upp vilket innebär att utåtriktat arbete av typ missionerande och offentliga gudstjänster försvåras. Det hårdnande klimatet beror enligt experter till betydande del på att regimen fruktar att religiösa minoriteters inflytande kommer att öka på bekostnad av den rysk-ortodoxa tron.

Om myndigheterna vill ställa en person inför rätta kan de alltid hitta ett sätt att göra det.

Så sammanfattar Anatoly Pchelintsev, som är professor i juridik och en av Rysslands främsta förespråkare för religionsfrihet, i en intervju med Ljus i Öster läget för troende i Ryssland som inte omfattar det ortodoxa troskonceptet.

Pchelintsev besökte nyligen Sverige och deltog i ett seminarium ägnat åt religionsfrihet i Ryssland som hölls av Ljus i Öster i Dagen-huset i Stockholm. Han är ledare för The Slavic Centre for Law and Justice i Moskva och sedan 25 år tillbaka medlem i statsdumans expertkommitté för religionsfrågor. http://www.ljusioster.se/bad-for-ryssland/

Systematisk diskriminering Anatoly Pchelintsev var med och skrev Rysslands nuvarande grundlag 1993 och menar att det är en bra lag som erbjuder ett gott och tjänligt stöd för religionsfriheten. Den 6 juni 2016 tillkom emellertid en ny ”antiterrorlag” som förbjuder mission och evangelisation utan tillstånd av myndigheterna.

Anatoly Pchelintsev är skarpt kritisk mot de nya ryska religionslagarna.

”Det är en fånig lag – för den är helt ologisk”, menar Anatoly Pchelintsev. ”Den innehåller många motsägelser, vilket gör den svår att använda. Eftersom lagen är så brett formulerad kan myndigheterna, om de vill, alltid hitta ett sätt att anklaga en person utifrån den här lagen.”

Enligt Pchelintsev pågår i dagens Ryssland en systematisk diskriminering inom religionens område. Grupperingar såsom Jehovas vittnen och Scientologerna har gång efter annan blivit förnekade sina rättigheter och trakasserade av myndigheterna. Särskilt kristet protestantiska och muslimska organisationer har ställts inför rätta, uppger Anatoly Pchelintsev: ”Diskrimineringen är medveten och sker mot religiösa grupper som är otraditionella.”

Det kan exempelvis vara fråga om avslag på ansökan om registrering, polisingripanden mot gudstjänster, kyrkomöten samt icke sanktionerad missionsverksamhet, förbud mot religiösa organisationer att äga mark eller kyrkor samt att troende mot sin samvetsfrihet kallats till militärtjänst och tvingas bära vapen.

Jag skrev på min blogg förra året om hur ryska myndigheter året klämde åt grupper som utövade yoga, en aktivitet som Putin-regimen ser på med misstänksamhet. Liksom Falun-gong-rörelsen i Kina syftar yoga till att främja människors andliga disciplin och självständighet, något som alltid varit en nagel i ögat på totalitära härskare vilka dessutom principiellt skyr konkurrerande ideologiska synsätt. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/05/ryska-myndigheter-forbjuder-yoga/

Myndigheterna saknar kunskaper Anatoly Pchelintsev är upprörd över att statsdumans expertkommitté, som han tillhör, inte fick information om den nya lagen innan den sattes i verket sistlidna sommar. Särskild oroande är det, uppger han för Ljus i Öster, att det hos myndigheterna till stor del saknas kunskaper om religionsfrihet:

Tjänstemän i polisväsendet och i domstolar har missbrukat den nya lagens svagheter, utan att ta hänsyn till den starka grundlagen som garanterar både religionsfrihet och mötesfrihet.

Ikon föreställande den sista ryska tsarfamiljen Romanov, som mördades på Lenins order 1918, numera helgonförklarad. Foto: Tommy Hansson

Enligt Anatoly Pchelintsev och andra religionsexperter finns i botten av de nya lagarna och myndighetsingripandena en grundläggande fruktan för att de alternativa religiösa rörelsernas inflytande skall komma öka och den officiella Rysk-ortodoxa kyrkans makt därmed minska.

Vladimir Putin är själv ortodoxt troende och ser den rysk-ortodoxa traditionen som ett värn för den ryska staten. I dag finns omkring 27 000 registrerade religiösa organisationer i Ryssland. Av dessa är cirka 15 000 knutna till den Rysk-ortodoxa kyrkan. 6000 tillhör den protestantiska kristendomen varav flertalet från Pingströrelsen; därefter i storleksordning kommer Baptistsamfundet och Adventisterna.

Därtill skall läggas cirka 6000 muslimska organisationer samt 400 katolska eller judiska grupperingar. Förutom de registrerade organisationerna och samfunden tillkommer tusentals som är oregistrerade.

Anatoly Pchelintsev understryker att den ryska statens målsättning är att skydda det egna samhället från oönskat inflytande, något som givetvis inte behöver vara fel. Exempelvis finns all anledning att se upp för den växande islamismen på olika håll i det stora ryska riket. Denna skyddsverksamhet sker dock ofta på ett mycket oprofessionellt och okunnigt sätt, framhåller Pchelintsev, som ändå anser ändå att det finns hopp för religionsfriheten i Ryssland.

Här en bloggtext av artikelförfattaren som belyser islams betydelse i det ryska samhället och om myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Europas nordligast belägna moské, den i ryska Norilsk. Ungefär 15 procent av den ryska befolkningen är muslimer.

Påminner om sovjettiden Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman, båda verksamma vid Ljus i Öster, bekräftar i en debattartikel det svåra läget för fri religionsutövning i Ryssland och undrar till och med om situationen kan bli lika allvarlig som den var på den kommunistiska sovjettiden. Engström borde veta vad han talar om, eftersom han tillsammans med kollegan Bengt Sareld satt fem månader i sovjetiskt fängelse i Minsk i nuvarande Vitryssland för att ha försökt smuggla in biblar till kristna trossyskon. (Se Andres Küng: Fallet Engström/Sareld, Proklama 1978, 208 sidor).

Under åren från början av 1990-talet till 2002 fanns, skriver Engström och Lindeman, en väl fungerande religionsfrihet i Ryssland. Sedan Putin blivit varm i kläderna som rysk president har det emellertid blivit alltfler restriktioner i religionsutövandet för andra grupperingar än rysk-ortodoxa sådana. Stora skillnader finns dessutom beträffande hur lagarna följs i olika regioner. Det har alltid varit någon grupp, framhåller debattörerna, som haft särskilda svårigheter med myndigheterna.

I våras presenterades så förslag om nya bestämmelser i syfte att ”införa ytterligare åtgärder för att motverka terrorism och garantera den allmänna säkerheten”. Den 6 juni i år skrev Putin under den nya lag som trädde i kraft den 20 juli och som Anatoly Pchelintsev sågar här ovan.
Engström och Lindeman framhåller: ”Det är den hårdaste religionslagen sedan Chrusjtjovs tid vid makten på 1950-talet. Den drabbar främst de ryska evangeliska kyrkorna och alla deras internationella samarbetspartners.”

Enligt de nya lagarna kan pastorer tillåtas att missionera om vederbörande har skriftligt tillstånd och håller sig inom de egna lokalerna, men om andra medlemmar i en församling eller ett samfund bedriver utåtriktat religiöst arbete kan det bli problem. Religiösa möten i privata lägenheter är förbjudna.

Det kan enligt de nya lagbestämmelserna anses röra sig om otillåten missionsverksamhet om en person är på uppdrag för en religiös förening och håller en predikan, bjuder in till gudstjänst, ger bort litteratur eller annat tryckt material alternativt sprider ljudinspelningar eller videos. Det krävs ingen större fantasi för att inse, att de nu aktuella lagarna och förordningarna påminner rätt mycket om hur det var på sovjettiden, även om man inte längre spärrar in religiöst troende på mentalkliniker eller ägnar sig åt tortyr.

Nils-Erik Engström (till vänster på bokens omslagsbild) satt fängslad i dåvarande Sovjetunionen för bibelsmuggling. Foto: Tommy Hansson

Det är vidare tillåtet för en samfundsmedlem att prata med andra om sin tro men ej bjuda in till andakt eller annan religiös sammankomst. Böter för dem som döms skyldiga kan omfatta summor upp till motsvarande 140 000 kronor för samfund och 7000 kronor för privatpersoner.

Varför kläms kristna åt? I en av de första domarna enligt den nya religionslagen ålades pastorn Ebenezer Tuah, som kommer från Ghana men är bosatt i Ryssland, att betala 50 000 rubel (7000 kronor) i böter. Pastor Tuah hade ordnat religiösa möten samt lagt ut information om sin tro på Internet i propagandistiskt syfte. Sådan går icke för sig i Putins Ryssland anno 2016.

Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman konstaterar i sitt debattinlägg i Ljus i Öster att de nya ryska lagarna står i direkt strid mot vad som stadgas i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna om att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religiös frihet” samt att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” (artikel 18 respektive 19).

Om nu syftet med de nya religionslagarna är att förhindra terrorism, vilket naturligtvis är en fullt legitim målsättning, kan man slutligen fråga sig varför kristna trosbekännare kläms åt på ovan beskrivet sätt – det är ju inte kristna som ägnar sig åt självmordsbombningar och andra typer av terrordåd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regeringen fördömer ”islamofobi” – inte ett ord om attacker mot polisen

 

 

 Polisbussen i Göteborg som utsattes för ett brandattentat.

http://www.expressen.se/gt/polisbuss-utsatt-for-brandattentat-i-natt/

I natt klockan 03.41 utsattes en polispiket för ett brandattentat på Hisingen i Göteborg.

”Det är aldrig bra att man ger sig på rättsvårdande myndigheter, vare sig personal eller fordon”, konstaterar Thomas Fuxborg, talesman för polisen i Västra Götaland enligt Göteborgs-Tidningen (GT). Se länk överst.

Branden i polisfordonet hade föregåtts av omfattande angrepp på polis och räddningsstyrkor i de oroliga områdena norra Hisingen och Biskopsgården i Göteborg i anslutning till nyårshelgen. I attackerna användes nyårsraketer. Polisen anfölls även av ett 20-tal maskerade individer.

De senaste veckorna har ett stort antal bilar antänts samt lokaler för polis, domstolsväsende, brandkår och räddningstjänst angripits inte bara i Göteborg utan också i det notoriska Malmö.

Det har samtidigt rått största möjliga tystnad från den svenska regeringen avseende dessa samhällsfarliga nidingsdåd. Ingen orolig minister har gått ut och fördömt angreppen på rättsvårdande myndigheter, brandkår och räddningstjänst. Orsaken till varför så ej skett ligger i öppen dag: sådana fördömanden vore sak samma som att underkänna den av såväl rödgröna regeringen som alliansoppositionen omhuldade immigrations- och mångkulturpolitiken.

Väsentligt annat ljud i den så kallade skällan var det då en källarmoské i Eskilstuna eldhärjades kring jul. Efter initiala men obestyrkta uppgifter om att ”någon” kastat in ett brandfarligt föremål i den somaliska moskén och därpå springande begivit sig från platsen, meddelade polisen redan dagen därpå att branden lika gärna kunde ha haft ett annat ursprung.

I dag framgår det i media, bland annat i TV4 Nyheter/Regionalt (se länk nedan), att polisen arbetar enligt teorin att branden i Eskilstuna var en olyckshändelse och inte något muslimfientligt attentat.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/moskebranden-inget-attentat

 Bah Kunke i färd med att förstärka förefintliga motsättningar och skiljelinjer.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har likväl vid ett opinionsmöte i Stockholm kungjort (länk nedan), att regeringen i samråd med ”det muslimska civilsamhället” planerar en omfattande informationskampanj mot ”islamofobin” i syfte att upplysa allmänheten om islams verkliga natur. Med största sannolikhet kommer då islam, som erövrat betydande delar av världen de senaste 1400 åren genom otaliga krigståg, att framställas som en ”fredens religion”.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tusentalet-manifesterade-till-stod-for-drabbade-moskeer_4226485.svd

Troligen kommer det då också att heta, att den exempellösa terror som Islamska staten (IS) ägnar sig åt i Mellanöstern ”inte har någonting med islam att göra”, något som redan påståtts vara fallet av västledare såsom USAs president Barack Obama och Storbritanniens premiärminister David Cameron.

I så fall vore det tvivelsutan mer korrekt att i sammanhanget tala om desinformation snarare än information.

Det finns varje anledning ställa sig frågan, varför muslimska församlingsmedlemmar i Eskilstuna ägnar sig åt att sprida falska uppgifter om påstådda mordbrännare och varför de inte gör något för att underlätta polisens arbete mer än att ta på sig offerrollen. Ett 70-tal personer uppges ha vistats i källarmoskén då branden bröt ut – någon av alla dessa måste rimligen ha sett hur branden startade

Kan det vara så enkelt som att branden är självanlagd i syfte att av kommunen utverka en ny och bättre gudstjänstlokal, samtidigt som man kan inhösta sympatier inklusive ”kärleksbombning” på grund av föregiven ”islamofobi”? Jag menar att frågan måste ställas och att den framför allt inte får glömmas bort av polisen under utredningsarbetet.

Förutom i Eskilstuna har moskéer i Eslöv samt Uppsala utsatts för påhälsningar i form av klotter och brandförsök. I Uppsala hade texten ”Åk hem muslimskit” sprejats på bland annat moskéns ”kvinnoingång”.

Jag vill med emfas understryka, att jag mycket starkt tar avstånd från och fördömer varje form av attentat mot såväl bärande samhällsinstitutioner som religiösa gudstjänstlokaler av vad slag det vara månde: moskéer, kyrkor, tempel, synagogor med mera.

Vid den sistnämnda formen av angrepp hotas dessutom ett av det demokratiska samhällets fundamenta – nämligen religionsfriheten, som finns inskriven i vår grundlag.

Därmed inte sagt att vi bör tro på varje ansats att sätta upp incidenter sådana som den i Eskilstuna på ”islamofobins” konto. Särskilt inte om man som kulturminister Bah Kuhnke representerar rikets regering och därmed har ett övergripande ansvar för tillståndet i nationen.

Att som Bah Kuhnke och andra ledande politiker förstärka skiljelinjer och motsättningar som redan finns är ingenting annat än lättsinnigt och oansvarigt. Motsättningar som finns mellan olika grupper av muslimer, mellan islam och andra religioner, mellan etniska svenskar och människor med utländsk bakgrund.

Här en länk till en sajt som listar ett antal fejkade ”antimuslimska” så kallade hatbrott:

http://www.frontpagemag.com/2014/robert-spencer/the-top-anti-muslim-hate-crime-hoaxes-of-2014/

 En imam i franska Pau klottrade ner sin egen moské – dömdes till böter och utvisning.

Det bör avslutningsvis nämnas, att det finns dokumenterade fall i utlandet att ansvariga muslimska trosutövare själva skändat moskéer i syfte att få sympatier. En imam i Frankrike – den 47-årige Khalil i staden Pau – dömes så till böter och utvisning efter att ha påkommits med att klottra ned den egna moskén med rasistiska slagord. Naturligtvis kan sådant även hända här.

Länk till en  fransk tidningsartikel om händelsen, som inträffade för ungefär ett år sedan,  här:

http://www.larepubliquedespyrenees.fr/2014/01/18/l-ancien-imam-de-la-mosquee-de-pau-doit-quitter-la-france,1174790.php

Jag väljer själv vad jag vill respektera!

http://interasistmen.se/dumheter/sd-politiker-anser-att-judars-tro-ska-respekteras-hanar-samtidigt-muslimers-tro/

Den beryktade extremvänstersajten Inte rasist, men (IRM) har återigen – för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på – gått till storms mot mig på grund av en bloggtext jag skrivit. Den här gången påstår man att ”…vi tror nog att SD:s Tommy Hansson nu tagit priset som årets största hycklare.” Se hela texten via länken ovan.

Normalt brukar jag inte finna stor anledning att kommentera vad denna sajt tycker om mig och mina åsikter. Hela dess affärsidé bygger ju på att håna och förödmjuka mitt parti och dess företrädare i Sverigedemokraterna, vilket blir minst sagt tröttande i längden även om IRM naturligtvis är i sin fulla rätt att göra så. Låt de skriva vad fan de vill, har blivit min paroll.

Judisk torahrulle.

Det positiva med att IRM med jämna och ganska förutsebara mellanrum öser verop och galla över min blogg är att besöksfrekvensen brukar raka i höjden rätt ordentligt, så viss tacksamhet bör jag kanske ändå känna. Litet oroande ändå att så pass många tydligen läser den patenterat politiskt korrekta dynga som sajten kolporterar ut.

Den här gången gör jag ett undantag och bemöter den senaste rappakaljan IRM funnit sig föranlåten att bevärdiga min person och mitt skrivande. Anledningen till att man väljer att beteckna mig som ”årets största hycklare” är, att jag i min bloggtext om det judiska nyåret Rosh hashana sägs behandla den judiska religionen och dess traditioner med ”respekt” men i andra sammanhang, enligt IRM, ”hånar muslimerna”. Det senare uppges ha skett bland annat genom att jag några gånger återgivit nidteckningar profeten Muhammed, detta trots att profeten enligt muslimsk sed icke bör avbildas.

”Är Hansson konsekvent”?, frågar sig IRM och tillägger kanske aningen puerilt: ”NÄÄÄÄÄ…”

”Judesuggan” signerad Lars Vilks.

Jodå, IRM, jag är mycket konsekvent. Jag gör helt enkelt bruk av min grundlagsfästa yttrandefrihet genom att på olika sätt stundom kommentera olika religioner och dessas förehavanden och tänkesätt. Och IRM tycker det är ”superfint” att jag uttrycker respekt för judendomen men ojar sig över att jag ”hånar” muslimer genom att återge karikatyrteckningar avbildande profeten.

Men nej, jag hånar ingen. Förutsättningen för den ”konsekvens” IRM efterlyser i detta fall är vidare, att jag förutsätts betrakta judendom respektive islam som två likvärdiga religioner som förtjänar likvärdig respekt. Men tänk om jag nu inte ansluter mig till den åsikten? Tänk om jag faktiskt föredrar judendom framför islam? Varför skulle då detta icke få komma till uttryck i mina bloggtexter? För övrigt kan det noteras, att det även förekommit nidteckningar med judiska motiv som i fallet med Lars Vilks ”Judesuggan” här ovan. Anledningen till att denna litografi rönt föga uppmärksamhet är ju, att det inte finns några judiska terroristgäng som vill mörda folk som hånar den egna religionen – judar tycks vara mer toleranta än muslimer i detta avseende.

Profeten med bomb i turbanen enligt Kurt Westergaard.

Jag har alltid prioriterat yttrande- och åsiktsfrihet framför kravet på vördnad för en viss religion. Om någon vill racka ner på och/eller ”håna” ”min” religion – kristendomen – eller den speciella trosriktning jag står för – unificationism – eller för den delen judendomen, så är det väl inget jag precis njuter av men samtidigt inget jag går i taket för. Därför återger jag gärna Vilks måhända äreröriga judesugga. Vi lever bevars i ett fritt samhälle –  varsågoda, håna på bara! Jag är till och med beredd att gå i döden för er rätt att göra det, även om jag må tycka att ni är avskyvärda när ni gör det.

Det är exakt så jag ser på yttrandefrihet contra vördnad för religioner och religiösa uppfattningar. Jag respekterar varje form av religiös tro som utgår från en ärlig och djupt känd uppfattning om andliga och/eller världsliga förhållanden, monoteism såväl som polyteism. Jag respekterar även den form av tro som en övertygad ateist står för. Därmed definitivt inte sagt att jag frånsäger mig rätten att rikta kritik mot dessa uppfattningar.

Under det att jag känner djup respekt gentemot muslimer som har sin tro, tolererar andra trosuppfattningar och respekterar vårt lands lagar och seder menar att jag att den avart av islam – islamismen/jihadismen – som uppammar våld och terror är det i dag största hotet mot fred, frihet och mänsklig anständighet världen över. Därför ser jag heller inga problem med att avbilda Muhammed med en bomb i turbanen. Muslimer bör för sin del även respektera andras rätt se annorlunda på dess seder och traditioner, även att håna, om de nu föredrar att leva i ett samhälle de ändå anser vara degenererat och eländigt på de flesta sätt framför ett av islam styrt samhälle.

Det finns många religiösa synsätt i världen…

Dessutom väljer jag själv vilka religioner jag föredrar att känna mest respekt för. Judendomen har jag alltid inte bara respekterat utan därtill känt kärlek gentemot, icke minst därför att den gav oss Jesus Kristus och Tio Guds bud. Islam har jag städse ställt mig frågande inför, kanske främst beroende på dess rigida gudsbild som framförallt kräver underkastelse. Själva ordet islam betyder faktiskt underkastelse.

Avslutningsvis är jag således ytterst konsekvent i mitt stöd för yttrande- och religionsfrihet och min och alla andras rättighet att fritt uttrycka sina åsikter om vilket religiöst synsätt som helst. Även så kallat hån är fullt OK enligt min uppfattning, även om jag ingalunda anser att det är något jag gjort mig skyldig till här. Jag har återgett teckningar som kan uppfattas som hånfulla, men det är inte riktigt sak samma som att håna själv. Jag förväntar mig dock inte att IRM skall ha tankekapacitet nog att inse skillnaden.

Muslimska konvertiter riskerar livet

En bild som visar hur många muslimer ser på västvärldens politiska system.

http://www.youtube.com/watch?v=tjO1vojJYiE

Länken ovan ansluter till en kortfilm utlagd på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida. Den belyser den hotbild som finns mot muslimer som väljer att övergå till kristendomen. Enligt islam och Koranen är det inte tillåtet att konvertera från islam till annan religion. 200 miljoner kristna i 65 länder runtom i världen lever mot den bakgrunden under ett ständigt hot om att dödas eller svårt förföljas.

Om det hemska öde som väntar dem som överger islam och hans profet vet Koranen att berätta på åtskilliga ställen. Här ett exempel:

Vet de då inte att helvetets eld väntar dem som sätter sig upp mot Gud och Hans sändebud? Där skall de förbli till evig tid – (ett elände och) en förnedring utan like. (Sura 9:63)

Länken här nedan ger en rätt bra uppfattning om hur Koranen ser på dem som avviker från ”den enda sanna vägen”:

http://www.konvertitguiden.com/budskap.shtml

Det talas i den politiska diskursen mycket om den diskriminering muslimer påstås utsättas för i västvärlden. Denna eventuella diskriminering är emellertid vid en jämförelse ett intet mot det som avfällingar från islam utsätts för i muslimska länder. De muslimska kommuniteterna i väst utsätter också konvertiteter för förnedrande behandling och hot vilket fuller väl  framgår av ovanstående film.

Om muslimer i Sverige och andra länder önskar bli behandlade som fullvärdiga medborgare föreslår jag att de anpassar sig till den yttrande- och religionsfrihet vi har förmånen att åtnjuta i det här landet. Eller också åter- eller vidareflyttar till ett land som bättre överensstämmer med deras underkastelsemoral. Minns att ”islam” betyder just underkastelse.

Därmed inte sagt att alla muslimer är intoleranta och motsätter sig religionsfrihet. Tillräckligt många gör det dock för att det skall utgöra ett betydande problem och det är dessa som brukar höras och synas.

Ny bok: Religionsfrihetens martyrer

Så här kan det ha sett ut när Zacharias Anthelius och hans katolska vänner avrättades. Bilden från bokomslaget. Teckning: Benny H. V. Andersson

I min nya bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 217 sidor) söker jag teckna en så sannfärdig bild som möjligt av ett Sverige som på många sätt var mörkt och ogästvänligt.

Jag syftar här på den tidsperiod som inleds med Gustaf Vasas maktövertagande och sträcker sig till slutet av 1600-talet. I bokens avslutande kapitel dras även paralleller med vår egen tid.

Handlingen i boken koncentreras till den svenska militärstatens uppgörelse med ett antal olyckliga katoliker och de rättsprocesser som ledde fram till flertalets obönhörliga dödsdomar och påföljande avrättningar.

Huvudperson i detta ohyggliga och högst verkliga skådespel är Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje (eller Söder Tällije enligt dåtidens sätt att skriva) 1623 – 24. Vid samma tillfälle halshöggs även kunglige sekreteraren Georg Bähr Ursinus. Någon vecka senare rönte skolrektorn Nicolaus Campanius från Enköping samma öde.

Gustaf II Adolf utnämnde Anthelius till borgmästare i Södertälje. Och dömde honom senare till döden.

Anthelius hade 1623 utnämnts till borgmästare av konung Gustaf II Adolf som ett år senare skulle döma den 41-årige borgmästaren och riksdagsmannen till döden och presidera över hans avrättning genom halshuggning på Stockholms torg (nuvarande Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

Anthelius hade i sina ungdomsår, i likhet med många andra svenska studiosi, tillbringat åtskilliga år utomlands på vandring mellan olika utbildningsinstitutioner. Och precis som många av studentkollegerna hade han under en del av tiden legat vid katolska, mestadels jesuitiska, skolor. Sådana fanns exempelvis i Braunsberg (Braniewo) i nuvarande Polen och i Olmütz (Olomouc) i dagens Tjeckien. Bara en handfull av de kringvandrande svenska studenterna återvände emellertid till hemlandet som romerska katoliker.

Att vara katolik i den här tidens märgfullt protestantisk-lutherska Sverige var förenat med livsfara. Enligt en religionsstadga som antagits av riksdagen i Örebro 1617 var det belagt med dödsstraff för katoliker att ta sig in i Sverige. Den som var katolik ansågs med naturnödvändighet gå ärkefienden Polens, ett land som Sverige låg i krig med under många år, ärenden. Kung i Polen var Gustaf II Adolfs kusin Sigismund III Vasa vilken en tid i slutet av föregående århundrade även varit kung i Sverige. Första offret för Örebro stadga var en student vid namn Henric Hammerus som avrättades i Stockholm 1617.

Självklart var det otänkbart för mäster Zacharias Anthelius (1583 – 1624) att vid sin hemkomst 1615 gå ut öppet med den tro han tillägnat sig under peregrinationerna på kontinenten. Intoleransen gentemot alla som inte bekände sig till ”den rena evangeliska tron” (det vill säga den lutherska protestantismen) var monumental och hade trappats upp ända sedan den katolicerande Johan IIIs död 1592 för att kulminera med Örebro stadga 1617.

Efter sin hemkomst blev Anthelius, bördig från en norrländsk prästsläkt, först konrektor i Gefle skola och därpå kanslist hos hertig Carl Filip i Nyköping – en yngre bror till Gustaf II Adolf – för att efter hertigens hastiga frånfälle anställas hos änkedrottning Kristina i Gripsholm. 1623 fick så Anthelius kunglig fullmakt såsom litterat – för sitt ämbete utbildad – borgmästare i Söder Tällije. Han visade sig snabbt vara en mycket duglig ämbetsman, ”den som allt skulle bestyra” enligt en samtida utsaga.

 Konung Sigismund i Polen ville se en återkatolicering av Sverige.

Orsaken till att Anthelius avslöjades vara katolik var en något solkig kärleksaffär mellan kamraten och trosfränden Georg Bähr Ursinus och hustrun till en italiensk musiker (lutspelare i kungens tjänst) som hette Giovanni Battista Veraldi. Både denne och hans hustru, tyskan Anna Elisabet Rasche, var till skillnad från vad de svenska katolikerna troende lutheraner. Veraldi blev av naturliga skäl svartsjuk när han uppdagade romansen och angav de båda svenska katolikerna. Dessa greps i samband med riksdagen i Stockholm påsken 1624 och kastades i ett synnerligen ogästvänligt fängelse där åtminstone den yngre Ursinus genomgick tortyr.

Det visade sig att Ursinus och Anthelius gemensamt importerat en tysk jesuit vid namn Henricus Schachtius (Schacht) till Sverige, enligt vad de själva uppgav för att de behövde en katolsk själasörjare. Schachtius poserade under sin vistelse i Sverige omväxlande som råttfälleförsäljare, vinimportör samt barnflicka (!). Även Schacht dömdes till döden under rättsprocessen i den nybildade Svea hovrätt men undslapp i slutändan med utvisning på grund av sitt tyska medborgarskap.

Följande ögonblicksbild från avrättningen på Stockholms torg är ett avsnitt ur ”Prolog” ur Religionsfrihetens martyrer:

Bähr avrättades först. När det var dags drog han av sig sin tröja och överrock och överräckte plaggen till en intillstående; därefter föll han ner på knä, läste en bön och blev halshuggen. Under tiden sökte en luthersk präst – några andra prästmän fanns ju inte tillstädes – förmå mäster Zacharias att ånyo svika sin tro, men i denna allvarliga stund skall Anthelius enligt hävderna ha svarat:
   – Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?
   Därpå fick Anthelius syn på Bährs döda kropp med huvudet liggande för sig och ropade extatiskt till bödeln:
   – Eja, låt mig nu också falla för din lie för den katolska tron!
   Enligt Stolpe hade mäster Zacharias nu morskat upp sig så pass att han demonstrativt höjde sina händer och krävde att också dessa skulle avhuggas. De omkringstående fick lugna Anthelius som slutligen även han föll bedjande på knä innan bödelns svärd föll över hans nacke.

Zacharias Anthelius efterlämnade hustrun Engel Kröger och minderåriga barn. Vad som hände med dessa efter familjefaderns död finns inga uppgifter om. De avrättade Anthelius och Bähr begravdes nära den nuvarande statyn av Birger jarl nära Riddarholmskyrkan.

Boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, ISBN 978-91-86092-46-7, 217 sidor) kan beställas direkt från Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Sätt in 249:- på Contras plusgirokonto 85 95 89 – 4 så kommer boken hem i brevlådan!

Ingen religionsfrihet i Japan

Japan har misslyckats med att skydda sina medborgare mot bortföranden och inlåsningar syftande till religiös tvångskonversion. 

Protest mot bristande/obefintlig religionsfrihet i Japan.

Detta är slutsatsen i en 62-sidig rapport som nyligen offentliggjorts av Human Rights Without Frontiers International (HRWF), en oberoende, icke regeringsansluten organisation(non-governmental organization, NGO) med säte i Bryssel.

Rapporten fastslår bland annat:

One cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Vidare citeras i rapporten organisationens director Willy Fautré på följande sätt:

The failure to provide the victims of such kidnappings with equal protection under the law, and the impunity of those responsible, constitute a serious violation of the Japanese people´s constitutionally guaranteed rights and the international human rights standards to which Japan is legally bound.

Fautré och Aaron Rhodes, båda internationellt kända människorättsförespråkare vilka varit med om att sammanställa rapporten, intervjuade ett stort antal offer av vilka de flesta tillhörde Unification Church eller Jehovas vittnen.

Människorättsadvokaten Willy Fautré, HRWF.

Fautré och Rhodes har också intervjuat för frågeställningen relevanta experter, jurister och journalister samt sammanträffat med tio medlemmar av det japanska parlamentet – Diet – för att diskutera ämnet.

Kidnappningar, samt nog så ofta våldsamt präglad och påtvingad fångenskap, har varit rutinmässiga redskap när det gällt att få japaner vilka anslutit sig till oönskade religiösa rörelser att lämna desamma. Kidnappningarna och fängslandena har huvudsakligen utförts av offrens familjer i samarbete med professionella ”avprogrammerare”, med en engelsk term benämnda exit counsellors.

Denna praxis har pågått i årtionden utan att polis och andra rättsvårdande myndigheter ingripit, detta trots att otvetydiga bevis för brottslig verksamhet förelegat.

Aaron Rhodes igen:

It is completely unacceptable that all known complaints against parents and exit counselors have been declared ineligible. In the face of such official neglicence and impunity, one cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Den intresserade kan studera/ladda ner hela rapporten här:

http://www.hrwf.net/Joom/images/reports/2011/1231%20report%20final.pdf

Liza har blivit fri!

Den 16 januari skrev jag ett inlägg där jag berättade om hur den 29-åriga Elizaveta ”Liza” Drenitjeva, en ryskfödd missionär från Unification Church som arbetade i Kazakstan, den 9 januari dömdes till fängelse för att ha undervisat fyra inbjudna gäster i kyrkans lära. Lizas undervisning om den ursprungliga synden ansågs så omstörtande att hon dömdes till två års fängsligt förvar. Nu har jag emellertid nåtts av det oerhört glada budskapet att min syster i tron har blivit fri!

Frisläppandet kom efter två månader i fängelse i Almaty och efter att flera människorättsorganisationer, kristna organisationer, representanter för USAs State Department samt givetvis andra medlemmar i Unification Church engagerat sig för hennes sak. Fängslandet var ett resultat av de kazakiska myndigheternas allt mer restriktiva inställning till så kallade främmande religioner; Kazakstan domineras av islam. Åklagaren ville ge Liza Drenitjeva tre års villkorlig dom, men domaren släppte henne utan restriktioner vilket innebar att hon var fri att återvända till Ryssland när hon ville. Detta kan bara tolkas som att de internationella påtryckningarna (också representanter för den islamska kommuniteten i Kazakstan är kritisk till landets hårdnande religionslagar) till slut gav resultat.

En faktor som spelat in i bilden är säkerligen också det faktum, att Kazakstan utsetts till ordförandeland för Organization for Security and Cooperation in Europe (OSCE) 2010. Kazakstan vill därför inte i onödan framstå som ett land där förtryck och repression råder. OSCE har emellertid noggrant följt Elizaveta Drenitjevas fall och lär ställa hårda krav på Kazakstan för att landet skall få leda organisationen nästa år. Vilket kan innebära att man, i bästa fall, skrotar den hårdare religionslag som planerats.

Liza är, glädjande nog, fri och har åkt hem till Ryssland för att träffa sin man och sina föräldrar. Hon har framfört sitt djupt kända tack till alla trossyskon och andra som hjälpt och uppmuntrat henne när hon satt fängslad. Dock är hon inte friad från anklagelserna om att ha begått ”brott mot freden och mänskligheten”, bara genom att ha undervisat en handfull kazakiska medborgare i sin kyrkas principer. Dessutom är hon ålagd att betala en bötessumma motsvarande 200 US dollar samt bestrida rättegångskostnader motsvarande 800 US dollar. Därför överväger hon nu tillsammans med andra medlemmar i Unification Church att överklaga domen. Som det är nu gör kyrkan bedömningen att det är omöjligt att bedriva någon utåtriktad verksamhet i Kazakstan.

Som jag skrev i förra inlägget om Elizaveta Drenitjevas fall har vidare en rad andra religiösa grupperingar, kanske främst den internationella Krishna-rörelsen som står på hinduisk grund, råkat illa ut i Kazakstan. Baptister har fängslats. Det återstår alltså att se om Lizas frigivning är ett tecken på en mildare attityd i religionsfrågan från Kazakstans sida, eller om det rör sig om en isolerad förteelse helt och hållet betingad av opportunism inför en storm av utländska protster.

Frihet för Elizaveta Drenitjeva!

Nyligen dömdes i Almaty i Kazakstan 29-åriga missionären Elizaveta Drenitjeva till två års fängelse. Domen visar att denna strategiskt viktiga före detta sovjetrepublik dragits med i den nya nationalistiskt intoleranta våg, som sveper fram genom delar av det forna ”ondskans imperium”.

Elizaveta Drenitjeva är rysk medborgare och har i tre år varit verksam i Kazakstan som missionär för den i Korea 1954 grundade rörelsen Unification Church (Enighetskyrkan), som hon anslöt sig till 1995. När hon greps hade hon en tid varit övervakad av den kazakiska säkerhetstjänsten KNB (tidigare KGB). Hon har själv berättat att KNB-folk den 2 juli klockan sex på morgonen bröt sig in i den fredsambassad som är rörelsens bas i Almaty. Sedan kom turen till medlemmarnas bostäder, där all litteratur och alla datorer beslagtogs. Drenitjeva greps under det att en annan medlem förständigades att inte lämna landet.

Den 24 oktober kom rättsprocessen mot Elizaveta Drenitjeva igång i Almalinskiy distriktsdomstol i Almaty. Hon anklagades enligt artikel 164, del 2 i Republiken Kazakstans motsvarighet till brottsbalken för att ha ”stört mänsklighetens fred och säkerhet”. Vid åklagarens uppläsning av domskälen – som kan ses på en till engelska översatt video som lagts ut på YouTube – anklagas Drenitjeva för att ha ”indelat människor i syndiga och syndfria personer”. Vad hade då Elizaveta, mer konkret, gjort för att råka så här illa ut?

Hon hade samlat fyra personer till ett seminarium, under vilket hon undervisade om Unification Churchs lära, som utformats av rörelsen grundare, pastor Sun Myung Moon. En KNB-agent med täcknamnet ”Medvedev” hade, med åklagarens godkännande, infiltrerat gruppen åhörare och spelat in fyra föreläsningar på band.

De kazakiska myndigheternas agerande har fördömts av Evgenij Zhovits, ledare för the Kazakhstan International Bureau of Human Rights, som citeras på nätet: ”Man kan knappast föreställa sig ett bättre sätt att misskreditera vårt land. ” Zhovits påpekar vidare att Kazakstan kandiderar för att bli ordförandeland i the Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE) 2010 och att Kazakstan skryter för vem som vill höra på om sin förmåga att bilägga internationella konflikter. ”Det faktum att en sådan rättegång över huvud taget kom till stånd är i sanning en vanära”, citerades Zhovits vidare. Faktum är att också högt uppsatta företrädare för Kazakstans muslimska majoritet protesterat mot behandlingen av Drenitjeva.

Nu är det högst osäkert om Kazakstan har någon realistisk möjlighet att få bli ordförandeland i OSCE. Landets nya religionslag, som framlagts av parlamentet och godkänts av president Nazarbajev, har mött skarp kritik från människorättsorganisationer och även från själva OSCE eftersom den strider mot OSCEs syn på mänskliga rättigheter. Detta är nämligen inte första gången en internationell religiös rörelse – Unification Church är sedan 1997 registrerad som Non-governmental Organization (NGO) – råkar illa ut.

1999 började anhängare av  hinduiska  SKC (Society for Krishna Consciousness) uppföra en samfällighet i Kazakstan bestående av 26 hus och 116 tunnland odlingsbar mark. Under årens lopp utvecklades denna kommunitet till ett i bokstavlig mening blomstrande samhälle, där grönsaker, blommor och frukter odlades och där anhängarna genom sitt exemplariska leverne blev mycket populära bland sina grannar. 2006 hade dock myndigheterna ändrat inställning till dessa Krishna-anhängare: man samlade ihop ett uppbåd människor till en Krishna-fientlig demonstration och skapade en vrångbild av rörelsen för att kunna motivera ett myndighetsingripande.

Det dröjde inte länge innan ett gäng regeringsbusar slog sönder en stor del av Krishna-anhängarnas bostäder, vilket ledde till att många familjer tvingades uthärda den kommande vintern utan tak över huvudet; detta hände den 21 november 2006. Krishnafolket gav sig dock inte utan fortsatte bo kvar, så gott det nu gick. 2007 gick regeringen ut offentligt och försäkrade, att den ”beklagliga konflikten” fått ett ”lyckligt slut”. Krishnakollektivet hade nämligen fått ny mark i stället för den som tidigare konfiskerats. Denna omfattade 5 tunnland – mot tidigare 116 – och bestod av helt ofruktbara arealer. Detta var alltså den kazakiska islamdiktaturens ”lyckliga slut”…

Delar av omvärlden protesterade den gången mot Kazakstans behandling av en marginell religiös grupp som var tacksam att ge sig på, eftersom den i media ofta beskrivs som en ”fanatisk sekt” och så vidare. Liksom för övrigt också är fallet med Unification Church, den så kallade Moon-rörelsen. Och ja, jag är själv medlem i rörelsen och talar naturligtvis därför delvis i egen sak. Oavsett religiös hemmahörighet är emellertid den kazakiska diktaturregimens behandling av en fredlig, ung missionär fullständigt oacceptabel med varje mått mätt!

Enligt mina källor planerar USA att utöva påtryckningar mot den kazakiska regeringen i syfte att få min trossyster Elizaveta frigiven. Hon har jämväl själv fått 14 dagar på sig att överklaga domen, så vi får se vad som händer. Den skärpta religionslagstiftningen i Kazakstan är tydligtvis ett led i en fortgående nationalistisk vindkantring i denna gamla sovjetrepublik; i ovan nämnda YouTube-inslag förklarade en representant för åklagarämbetet, att Kazakstan inte har behov av utifrån kommande religioner som förvirrar medborgarna.

Utvecklingen i Kazakstan är inte unik i denna del av världen. Också i det likaledes islamska Uzbekistan har kristna av olika slag utsatts för repressalier, bland annat anhängare av Pingströrelsen, Sjundedagsadventisterna, Presbyterianerna och Metodistkyrkan. Den statskontrollerade TV-kanalen fastslog att sådana grupper var ”sekter”, som bedriver olaglig missionsverksamhet vilken beskrevs vara lika farlig som terrorism och narkotika.

Så mycket för kazakisk och uzbekisk religionsfrihet. Det finns naturligtvis bara ett krav att ställa på Kazakstan i sammanhanget: Frihet för Elizaveta Drenitjeva!