Swedenborg – vår störste svensk

 

 Emanuel Swedenborg (1688-1772).

Den 29 januari var det 321 år sedan Emanuel Swedenborg (1688-1772) föddes. Som vanligt markerade  jag tilldragelsen genom att övervara Skandinaviska Swedenborgssällskapets födelsedagsfirande i Herrens Nya kyrkas lokaler vid Tegnérlunden i Stockholm. Kvällens begivenhet var att doktoranden Hanna Nyberg berättade om Swedenborg-anhängaren Fredrika Ehrenborgs verksamhet utifrån sin bok ”Fredrika Ehrenborgs tankar om individens omskapelse och själens utveckling”. Därpå följde en välsmakande medelhavsbuffé, nedsköljd med ett utmärkt sicilianskt vin.

Jag har under hela mitt vuxna liv varit fascinerad av Emanuel Swedenborg, en de ytterst få svenskar som kan göra anspråk på världsberömmelse (och då tänker jag inte på i och för sig välrenommerade idrottsstjärnor eller popmusiker, av vilka det finns drösvis). Övriga att nämna i sammanhanget är Den Heliga Birgitta, Carl von Linné, Anders Celsius och Dag Hammarskjöld.

Emanuel Swedenborg föddes i S:t Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688, då Carl XI var konung i Sverige. Han var son till en av stormaktstidens andliga giganter, psalmförfattaren, domprosten, teologie professorn, universitetsrektorn och Skara-biskopen Jesper Swedberg och dennes maka, Sara Behm. 1719 upphöjdes barnen Swedberg, liksom landets övriga biskopsbarn, av drottning Ulrika Eleonora i adligt stånd med namnet Swedenborg. 1720 introducerades släktens huvudman, Emanuel Swedenborg, på Riddarhuset där han gavs säte och stämma. Familjen Swedenborg fick nummer 1598 bland de registrerade lågadliga ätterna, av vilka en hel del redan var utdöda.

Den unge Emanuel Swedberg, småningom Swedenborg, slog tidigt omvärlden med häpnad genom sin enastående begåvning inom en rad ämnesdiscipliner – mekanik, matematik, astronomi, anatomi, filosofi etcetera. I enlighet med tidens sed företog den unge Emanuel förkovringsresor i utlandet, där han kom i kontakt med många av dåtidens vetenskapliga storheter. Den lärdom han därvidlag erfor skulle han under hela sin levnad bygga vidare på. 1716 utnämndes Emanuel Swedberg till officiellt biträde hos den berömde mekanikern och uppfinnaren Christopher Polhem efter ett sammanträffande med konung Carl XII i Lund, men samarbetet mellan den yngre och äldre vetenskapsmannen upphörde efter kungens död den 30 november 1718.

Av kung Carolus blev Swedenborg även utnämnd till extra ordinarie assessor i Bergskollegium, en befattning han skulle upprätthålla i 31 år ända till 1747. Svenska vetenskapsakademien har bekräftat Swedenborgs storhet som banbrytande upptäckare genom att i början av 1900-talet hedra den forne medlemmen genom att ge ut en betydande del av hans vetenskapliga arbeten i praktupplaga. Bara ett exempel: det var Swedenborg som först hävdade att  den grå materien på den mänskliga hjärnans yta – hjärnbarken – var centrum för de psykiska funktionerna. Swedenborg var också tidigt ute genom att fastslå, att hjärtat fick sin näring genom blodet.

Det finns alltså goda skäl att hylla Emanuel Swedenborg som en ovanligt mångsidig naturvetenskaplig forskare av rang. Inom detta område är han dock bara en bland flera. Ty det är som forskare och upptäckare rörande andliga ting samt som religionsfilosof Swedenborg är en internationell berömdhet. Emanuel Swedenborg är ävenledes den ende svensk som givit upphov till en internationell religiös riktning, den så kallade Herrens Nya Kyrka vilken uppstod i England på 1780-talet efter Swedenborgs död. I dag finns kyrkan i alla världsdelar och torde i nuläget möta störst intresse i Ryssland; omfattningen i Sverige är blygsam.

Det som skilde Swedenborg från konventionella naturvetenskapliga forskare var, att han sökte se bortom materien och utröna dess förbindelse med den andliga verkligheten inklusive den mänskliga själen. Härvidlag kritiserade Swedenborg Polhem för att bara tänka i materiella termer. Från 1736 hade den snart 50-årige assessor Swedenborg utifrån en period av intensivt sökande efter tillvarons hemligheter haft en rad upplevelser av översinnlig karaktär, upplevelser som då de blev kända i den kungliga huvudstaden väckte enormt uppseende. Många blev övertygade om att Swedenborg, med en modern och vanvördig term, blivit knäpp. Han hävdade nämligen att hans andliga sinnen hade öppnats så att han hade förmågan att fritt umgås med de dödas själar i vad han kallade ”änglavärlden” eller den andliga världen.

Det var i april 1745 Emanuel Swedenborg, då i den mogna åldern av 57 år, hade sin stora syn. Han upplevde då ett personligt möte med Jesus Kristus, vilket fick  honom att överge sin inslagna, naturvetenskapliga väg för att i stället ägna sig åt forskning på det andliga planet. Swedenborg var nu övertygad om att han hade ett gudomligt uppdrag, bekräftat genom Kristus-visionen. Han skulle nu klarlägga Bibelns innersta mening genom att blottlägga dess symboliska betydelse och därmed befria kristenheten från det fariséiska bokstavsslaveriet. Swedenborg myntade därmed sin berömda korrespondenslära, enligt vilken Bibelns bokstav också hade en djupare, andlig mening. Swedenborg var alltså raka motsatsen till fundamentalist.

Swedenborg var både före och efter omvändelsen oerhört produktiv och har lämnat efter sig ett berg av lärda skrifter och traktater. Storverket framför andra blev ”Arcana caelestia” (Himmelska hemligheter), en pedantisk systematik över det av författaren uppfattade tillståndet i himlen respektive helvetet. Detta mastodontarbete sammanfattades i verket  ”Himlen och helvetet” om i Swedenborg-sammanhang blygsamma 450 sidor. Ett år före sin död i London, det vill säga 1771, lät den 83-årige Swedenborg publicera det tusensidiga arbete som fått den svenska titeln ”Den sanna kristna religionen”.

Swedenborgkännaren Lars Bergquist, med ett förflutet som ambassadör i Folkrepubliken Kina och vid Heliga stolen, menar i sitt lärda monumentalverk ”Swedenborgs hemlighet. Om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud” (1999) att Swedenborgs ”stora hemlighet” är denna: den som praktiskt söker följa Kristi exempel kan i sitt inre finna det kristna budskapets sanning, fri från varje dogmatik; var och en kan finna det gudomliga i sig själv, ”alltid detsamma, men växlande alltefter perspektiv och klarsyn”. Denna Swedenborgs frihetliga utsyn fick etablerade kyrkokristna att tala om villfarelse och fantasteri, en uppfattning som hänger kvar ända in i våra dagar hos bedömare  som inte vet bättre.

Det finns alltså flera sidor av Swedenborg. Dels har vi den nyktre forskaren och vetenskapsmannen Swedenborg, dels den visionäre ”andeskådaren” och siaren Swedenborg, vilken förlöjligades och förtrampades av sin samtid och fick skalden Kellgren att nedpränta de kända raderna ”man äger ej snille för det man är galen” med hänsyftning på assessor Swedenborg. Till denna nidbild bidrog förmodligen det faktum, att Swedenborg i förhållande till sin samtid var osedvanligt frispråkig när det gällde sexuella ting. I motsats till många andra kristna förkunnare bejakade han sexualiteten inom äktenskapet. Dels har vi också politikern Swedenborg, som från sin position i Riddarhuset i egenskap av konservativ medlem i det rysskritiska hattpartiet väckte både framsynta och jordbundna förslag till Rikets ständer. Dock var han ingen talare – han handikappades av ett talfel som yttrade sig i en emellanåt svår stamning. Det är omvittnat att Swedenborg till sitt väsen var en balanserad och älskvärd person.

Det är min uppfattning att Emanuel Swedenborg är vår genom historien störste svensk. Är det inte dags att ge honom en egen helgdag?