Allt du behöver veta om Swedenborg!

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

 Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

 Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

 Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

                 

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

 Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Kristna världens mest förföljda religiösa grupp: Svenska kyrkan svarar med tystnad

 Kristna jagas på flykt från Mosul i norra Irak av de jihadistiska terroristerna i Islamiska Staten (IS).

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2567909-assyrier-syrianer-drivs-ut-ur-mosul

I dagens Länstidningen (Södertälje) finns en oroväckande nyhetsartikel av Elias Zazi som visar hur staden Mosul i norra Irak, landets näst största stad som 2003 uppskattades ha en befolkning om cirka 1,5 miljoner människor, tömts på sin kristna ursprungsbefolkning. Läs mer via länken ovan.

”Människor avrättas och staden har tömts på sin ursprungsbefolkning”, heter det i artikelns ingress. ”Nu senast har man målat en markering vid de hus som bebos av kristna.” De kristnas brådstörtade flykt från Mosul är ett resultat av det skräck- och terrorvälde som utövas av den salafitiska jihadistgruppen IS, tidigare kallad ISIS, Islamiska Staten, som utropat ett så kallat kalifat i området.

Enligt artikeln har bokstaven N målats på husfasader där kristna irakier bor – N står för nusrani, ett av de arabiska orden för kristna trosbekännare. Kristna har kunnat välja mellan att tvångskonvertera till islam, betala en särskild skatt, lämna orten eller att bli avrättade. IS har sedan invasionen av Irak genomfört halshuggningar, korsfästelser och arkebuseringar av personer de funnit skyldiga till brott enligt sin extrema tolkning av sharialagen.

 IS genomför massavrättningar i erövrade områden.

Det är nog ingen gissning av det djärvare slaget att Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet i sinom tid kan vänta sig en inströmning av kristna flyktingar från Irak.

I Svenska Dagbladet den 21 juli tar vikarierande kolumnisten Ivar Arpi upp den islamistiska förföljelsen av kristna i Irak i en krönika med rubriken ”Ingen hjälper Iraks kristna”:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/iraks-kristna-flyr-undan-doden-och-vem-tar-emot-dem_3765554.svd

Arpi, som med all rätt uppmärksammats för sina orädda och stundom politiskt inkorrekta texter, skriver bland annat följande kloka ord med en släng av sleven mot den alltmer parodiska och samtidigt tragiska Svenska kyrkan:

Det första offret i krig är sanningen. Men det andra offret är språket, som fort invaderas av omskrivningar och eufemismer. Som när Svenska kyrkan inte ens kan förmå att säga rakt ut att det är just kristna som förföljs, utan kallar dem ”troende” i stället för att få med alla möjliga grupper i beskrivningen. Över huvud taget har Svenska kyrkan en minst sagt märklig dagordning. Svenska kyrkan bojkottar hellre israeliska apelsiner än engagerar sig för förföljda kristna…Svenska kyrkan väljer tystnad som strategi för att hantera den pågående utrensningen av kristna…En tystnad som vittnar om skeva prioriteringar.

Enligt Arpi ligger Mellanöstern, utom är det gäller att skuldbelägga den judiska staten Israel för vad som händer i ”Palestina”-Israel-konflikten, ”nästan alltid i medieskugga. Det är något slags missriktat kolonialt dåligt samvete som spökar. Hade det varit omvända roller, med muslimer som fördrevs från en hel region, hade vi knappast ägnat oss åt omskrivningar. Men när förövarna är muslimer blir vi försiktiga, eftersom de är i minoritet i Europa.”

En som i alla fall gjort något för de bortdrivna kristna i Mosul genom att bedja för dem är påven Franciskus. Låt oss hoppas att han blir bönhörd – nedan länk till en nyhetsartikel i Göteborgsposten den 20 juli om påvens böneaktiviteter:

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2434573-paven-ber-for-de-kristna-i-mosul

 Påven Franciskus ber för sina kristna trosfränder i Mosul.

Arpi hänvisar i sammanhanget till en studie utförd av Pew Research Center som har rubriceringen ”Christians Are the World´s Most Oppressed Religious Group” (De kristna är världens mest förtryckta religiösa grupp). Studien, som genomfördes under en sexårsperiod, visar att graden av trakasserier, förföljelser och förtryck gentemot personer som utövar sin religion har ökat markant.

Här en länk till en nyhetstext på sajten cnsnews.com i ämnet:

http://cnsnews.com/news/article/barbara-boland/pew-study-christians-are-world-s-most-oppressed-religious-group

Värst utsatta är alltså kristna trosbekännare. Dessa uppges av den kristna gruppen Open Doors vara föremål för hårdast restriktioner i det kommunistiska Nordkorea, följt av de muslimska länderna Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna samt Pakistan. Enligt Pew-studien förföljs kristna i 151 av jordens länder, att jämföra med att muslimer förföljs i 135 och judar (som utgör mindre än en procent av världens religiöst troende population) i 95 länder.

Vidare konstaterar Pew Research Center att ungefär 5,3 miljarder människor eller 76 procent av världens befolkning lever i områden med ”hög” eller ”mycket hög” restriktionsnivå beträffande religionsutövning. I en femtedel (20 procent) av länderna förekommer religiöst motiverad terrorism eller annan form av sekteristiskt våld.

Ivar Arpi talar med all rätt om att IS terrorvälde i Irak och Syrien konstituerar vad som kan kallas brott mot mänskligheten. Det är avslutningsvis inte svårt att hålla med Arpi om följande:

Mosuls kristna urbefolkning drivs bort, men få bryr sig. Ingen gör något. Det är fel urinvånare, fel förövare, fel tid.

 Antje ”Antikrist” Jackelen vill hellre bojkotta apelsiner från Israel än hjälpa kristna i Irak och Syrien.

Jag vet inte om det stämmer som det påstås, att en särskild del av helvetet är reserverad för religiöst troende som ingenting gör för att hjälpa sina egna trosfränder. Om så är fallet lär dock regionen i fråga så småningom få ett betydande tillskott från Svenska kyrkans ledning med ärkebiskop Antje Jackelén, som lär gå under beteckningen ”Antikrist” i besvikna kyrkliga kretsar, i spetsen.

 

”Ty den hör evigheten till…”

Your deeds of love will never be lost.*

I dag deltog jag i söndagsgudstjänsten i den kyrka jag tillhör. Något jag borde göra oftare, men ofta förläggs politiska möten av olika slag till just söndagar. Ibland kan man dessutom känna ett behov av att vila ut och återhämta krafterna på den kristna vilodagen. Att tillhöra en kyrka eller andlig rörelse innebär dock en trygghet i tillvaron jag unnar många fler.

Främsta anledningen till dagens besök i Unification Church (även kallad Familjefederationen för världsfred och enighet) i Sundbyberg var en speciell ceremoni som omfattande ett antal familjer och enskilda. Jag tänker inte gå in närmare på denna ceremoni, men den gav mig möjlighet att framföra ett enligt min uppfattning väsentligt budskap som handlar om kärlek.

 

 Viktor Rydberg vid 30 års ålder.

Således citerade jag den mening, med vår rörelses grundare som upphovsman, ni återfinner i rutan högst upp. Dessa kortfattade ord säger oerhört mycket: de handlingar vi utför med en kärleksfull motivation kommer aldrig att gå förlorade, ty de har ett evigt värde. Samma budskap har uttryckts av vår nationalskald Viktor Rydberg (1828-95) i Kantat, avlevererad vid den så kallade jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan Honom bärgas,
ty den hör evigheten till!

Vad dessa inspirerade ord vill säga är, att allting som tänkts och/eller uträttats med kärlek eller god vilja som motivation äger ett evigt värde. Således precis samma budskap som citatet överst. Själv strävar jag efter att ha denna bjudande motivation vad jag än gör, till och med när jag skriver elakt sarkastiska debattinlägg på denna plats!

Jag har känt mig lätt om hjärtat sedan jag i går kväll började förbereda mig för dagens gudstjänst och min insats där. Har känt mig upplyft och samtidigt avslappnad. Jag har reflekterat över hur onödigt och i längden nedbrytande det är att gå omkring och bära på gammalt groll i stället för att betrakta min medmänniska med förståelse och välvilja, och detta alldeles oavsett vilka oförrätter jag anser mig ha blivit utsatt för.

Låt andra tycka vad de vill om mig. En del kanske avskyr mig, jag vet förresten att det är så. Detta medför dock ingen skyldighet för mig att svara med samma mynt. Jag kan ha överseende med och förståelse även för detta och inte låta negativa tankar och känslor förgifta min själ och mitt hjärta.

Jag kan låta kärleken och den goda viljan uppfylla mitt hjärta och på så sätt skaffa mig en skatt för evigheten. Därmed inte sagt att detta alla gånger är så lätt att tillämpa i praktiken – jag bör dock ge mig själv chansen!

 Sun Myung Moon (1920-2012).

* Reverend Sun Myung Moon: The New Future of Christianity, kapitlet ”God´s Way of Life”, sidan 34. Washington, D. C. 1974.

 

 

Om frestelser, förförelser och förlåtelse

Inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo

 Jesus frestas i öknen enligt en konstnärlig tolkning.

Så ber vi i Herrens bön (”Fader vår…) och hoppas därmed kunna undvika frestelser. Samtidigt vet vi att frestelserna kommer ändå. Jag ber dessa ord så gott som dagligen och har en tid, mot bakgrund av egna upplevelser, rådbråkat mitt sinne över varför det är så. Lyssnar inte Gud till våra böner?

Jag vet att Gud lyssnar till våra böner och har fått många bönesvar genom åren. Men jag vet också att inte ens Hans son, Jesus Kristus, fick de bönesvar han helst velat ha. Som när han bad i Getsemane örtagård: ”Gånge denna kalk ifrån mig.” Han hade helst velat slippa bli korsfäst om så varit möjligt när det gällde att utföra Guds vilja, men i det läge han då befann sig var offerdöden den väg Gud hade stakat ut. Jesus lade också till: ”Ske dock  icke min vilja, utan din.”

Det är naturligtvis så en sant troende människa bör bedja. Vi tror vi vet vad som är bäst för oss, och ibland är det vi tror det rätta. Men ibland tar vi miste. Vi får aldrig glömma att Gud känner oss utan och innan, faktiskt mycket bättre än vad vi själva gör. I avgörande ögonblick är det bäst om vi lägger allt i Guds hand. Detta därför att Guds fiende, Satan, ingenting hellre vill än att blanda bort korten för oss.

Trots orden i Jesu bön om att vi icke må falla i frestelse visste han mycket väl, att vi ändå kommer att göra det. Jesus blev själv frestad av Satan i öknen när han fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter innan han lyckades avvisa djävulens propåer. Det är därmed omöjligt att vi själva inte skulle bli frestade.

Om detta har Jesus följande ord för oss i Matteusevangeliet 18:7:

Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

 

 Triangeldramat i Edens lustgård: Eva frestas av ormen och frestar i sin tur Adam.

Orsaken till att Gud tillåter oss att bli frestade och förförda är, som jag ser det, att Han måste kunna konstatera att vi är värdiga Hans gåvor och välsignelser innan vi kan mottaga dessa. I sin vishet sänder Han oss därtill endast sådana frestelser Han vet att vi kan övervinna på ett eller annat sätt, även om det skulle fresta på. Detta är i alla fall vad mina egna erfarenheter i ämnet säger mig.

Det finns olika typer av frestelser. Om jag faller för frestelsen att inmundiga en snaps för mycket till kräftorna är det kanske inte det bästa jag kan göra, men heller ingen katastrof som skriar till himlen. Om jag är otrogen mot min älskade blir det däremot genast mycket allvarligare. En frestelse är heller ingen riktig frestelse om den är alltför uppenbar.

För att vi verkligen skall riskera falla för den bör den vara förklädd som om den verkligen vore Guds vilja. Vi skall känna oss väl till mods och vara övertygade om att den människa Han sänt oss, eller vad det nu kan vara, är Guds gåva till oss.

Vi kan givetvis avfärda allt tal om frestelser som överspänt trams och välja att anamma Oscar Wildes devis om att ”bästa sättet att övervinna en frestelse är att falla för den”. Vittert och vitsigt, onekligen, och kanske chockerande när Wilde sa det, men falskt. Allt beror på vilket värde vi fäster vid våra egna liv. Önskar vi leva för att endast följa våra egna impulser och lustar, go ahead. Följ Wildes råd.

Gud kan inte tvinga oss. Beroende på hur vårt samvete är beskaffat kan Han emellertid tala till oss genom det och på så sätt leda oss på de rätta stigarna. Jag har givetvis själv råkat ut för frestelser och ibland fallit för dem. Jag vågar dock tro att mina erfarenheter då har gjort mig till en bättre, och definitivt mer erfaren, människa. Men de har tillfogat mig djupa sår och ärr i själ och hjärta.

 Oscar Wilde förespråkade att vi skulle falla för frestelserna.

En frestelse jag hittills inte fallit för är denna: jag har aldrig medvetet svikit någon jag älskat djupt/som jag vetat älskat mig eller vad jag vetat vara sanning. Detta är bland det värsta någon människa kan göra. Om vi begår en sådan synd kan vi endast under djup ånger bedja på våra bara knän och hoppas på att Guds förlåtelse, nåd och barmhärtighet räcker till för oss.

Jag har själv upplevt mig bli sviken, men kanske också detta varit Guds vilja. Kanske den som svikit inte menat så illa. Jag tröstar mig med att det i alla händelser är bättre att bli sviken än att själv svika.