Anteckningar från Irland (IV): Glendalough, Wicklow Mountains

Del av kyrkogård och lämningarna av en kyrka i Glendalough. Foto: Tommy Hansson

Dags att runda av mina anteckningar från Irlands-resan i månadsskiftet maj-juni. Denna gång skall jag berätta litet i ord och bild om mitt besök i Glendalough, beläget i mycket natursköna omgivningar i anslutning till Wicklow Mountains några mil från den irländska huvudstaden Dublin. I tidigare texter har jag behandlat mina besök i Dublin, Belfast och Hillsborough.

Glendalough (på iriska Gleann Dá Locha) är en liten by på den irländska landsbygden vid ruinerna av ett klosterområde, som en gång instiftades av det irländska helgonet Sankt Kevin på 500-talet. Namnet betyder ”de två sjöarnas dal”. Glendalough ligger intill sjöarna Upper Lake och Lower Lake omgärdat av Wicklow Mountains. Glendalough var under medeltiden Irlands viktigaste teologiska lärosäte och anses ha varit dess första universitet. Området ödelades av brittiska styrkor 1398.

Saint Kevin´s Church med överdelen av utsiktstornet i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Kevin bodde initialt i en grotta från bronsåldern, dit han tagit sin tillflykt för att leva som eremit. Enligt legenden leddes han till grottan av en ängel. Grottan kom sedan att kallas Kevin´s Bed. https://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_of_Glendalough

Saint Kevin of Glendalough.

Kevin (Cóemgen) föddes enligt traditionen i Fort of the White Fountain i den irländska provinsen Leinster år 498 och var av adlig eller rentav kunglig börd. Han skall ha avlidit först 618 och alltså ha blivit runt 120 år gammal. Teologiska/andliga lärare var Sankt Cronan och Sankt Petroc av Cornwall. Prästvigd blev han av biskop Lugidus.

Efter att ha levt som eremit i sju år, då han gick omkring barfota klädd i djurhudar och åt mycket sparsamt, övertalades Kevin att ta emot personer som sökte andlig vägledning. Med tiden uppstod här ett samhälle omfattande kyrkor (sammanlagt sju till antalet), kapell och bostäder. Kevin blev dess förste abbott. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abbot

Det imposanta tornet. Foto: Tommy Hansson

Områdets mest anslående byggnad är ett 33 meter högt torn som uppfördes i försvarssyfte gentemot vikingarna, som drog härjande fram över de brittiska öarna. Här kunde man dels hålla utkik, dels gömma heliga klenoder.

Om Kevins personliga förhållanden är inte så mycket känt, men det sägs att han under sina första år i Glendalough som enda sällskap hade djur och särskilt då fåglar. Enligt en av legendberättelserna skall en koltrast ha lagt ägg i hans händer medan han höll en predikan.http://www.stkevins.vic.edu.au/about-skc/faith-mission/st-kevin.htm

En av Glendaloughs kyrkoruiner.  Sju kyrkor har funnits här. Foto: Tommy Hansson

Den helige mannen i Glendalough helgonförklarades först 1903 och hans dag firas i den romersk-katolska kyrkan och i de österländska ortodoxa kyrkorna den 3 juni, hans förmodade dödsdag. Sankt Kevin är skyddshelgon för Irland, djur och yrkesgruppen veterinärer.

Om Sankt Kevin har skrivits av bland andra nobelpristagaren i litteratur Seamus Heaney (1939-2013). Han är även huvudperson i en ganska vanvördig folklig sång med titeln ”The Glendalough Saint”, som gjorts populär av den irländska folkmusikgruppen The Dubliners. Sångens första vers lyder så:

In Glendalough lived an old saint
Renowed for his learning and piety
His manners were curious and quaint
And he looked upon girls with disparity

”Hör, hur bäcken ystert brusar, inga bojor hålla mer.” Foto: Tommy Hansson

Enligt sångtexten trivdes Kevin (som inte nämns vid namn) bäst bland sina böcker och uppskattade inte kvinnligt sällskap. En oförvägen dam som hette Kathleen uppsökte dock Kevin i syfte att hjälpa honom litet med hushållet, men det bar sig inte bättre än att Kevin blev så förtörnad över vad han uppfattade som angrepp på sin dygd att han slängde henne i sjön där hon hastigt och mindre lustigt slutade sina dagar.

Allt enligt visan. Om det finns någon verklighetsbakgrund till sångtexten undandrar sig mitt bedömande. Sången kan avnjutas här: https://www.youtube.com/watch?v=dHPAI4iuEQo Glendalough är i dag ett populärt irländskt turistmål omfattande hotell med restaurang, vandrarhem, souvenirhandel samt ett besökscenter med möjligheter att få guidade visningar av området.

På plats i Glendalough fanns säckpipespelaren och sångerskan Pat Connery (till vänster).

Har man tur finns det även någon irländsk musikant på plats bland ruiner och gravar. När jag var där  satt Pat Connery och sjöng irländska folksånger till eget ackompanjemang av irländsk säckpipa. Jag köpte en av hennes CD-skivor och fick ett trevligt minne med mig hem från platsen!

Wicklow Mountains är en bergskedja i sydöstra Irland med en yta om 3000 kvadratkilometer vilken sträcker sig i nord-sydlig riktning från södra delen av grevskapet Dublin genom Wicklow till Wexford. Högsta topp är Lugnaquilla 925 meter över havet. Bergskedjan består huvudsakligen av granit. Under senare år har en hel del skog planterats i omårdet; i övrigt finns här områden med torv, myrar och hedar. 1991 utnämndes en del av Wicklow Mountains till nationalpark.

En del av Wicklow Mountains storslagna scenerier. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

”Örnnästet” och andra intryck från Tyskland och Österrike

 ”Örnnästet” (Berghof/Kehlsteinhaus) med en del av den spektakulära utsikten över Obersalzberg. Foto: Tommy Hansson

För drygt en månad sedan gjorde jag en rundresa i Tyskland och Österrike tillsammans med min son Sebastian. Det skedde i regi av bussreseföretaget Scandorama med säte i Malmö. Man får nog säga att ett besök vid det så kallade Örnnästet vid Berchtesgaden i Obersalzberg var resans piece de resistance.

”Örnnästet”, som egentligen heter Berghof, är beläget på berget Kehlstein i de bayerska Alperna.  Adolf Hitler (1889-1945) besökte området för första gången 1923. Den blivande diktatorn blev så förtjust i platsen och omgivningarna, att han beslöt sig för att bosätta sig här. Den som fick ansvaret för organisering av byggnation och tomtanskaffning var Hitlers kanslichef och sekreterare Martin Bormann (1900-45).

Martin Bormann dömdes till döden för krigsförbrytelser i sin frånvaro vid Nürnbergrättegången 1946, då man fortfarande trodde sig ha anledning förmoda att han alltjämt var i livet. Han dödförklarades emellertid av den västtyska regeringen 1954 och en andra gång 1972 mot bakgrund av ett skelettfynd i Berlin i krigets slutskede. Skelettets DNA jämfördes 1998 med DNA från en släkting till Bormann varvid kunde konstaterats, att det verkligen rörde sig om kvarlevorna efter Martin Bormann.

 Den här pippin var inte rädd av sig…Foto: Tommy Hansson

Bormann gick fram som en ångvält vid organiserandet av Berghof-bygget: bönder och andra bofasta i området tvingades frånträda sin mark via tvångsförsäljning och tvångsinlösen. Skogsförvaltningen förständigades överlämna 670 hektar av Kehlstein-området till förmån för staten och nazistpartiet NSDAP. Och bråttom var det: bygget skulle stå klart så att det kunde överlämnas som en present till Hitler på dennes 50-årsdag den 20 april 1939.

År 1937 inleddes det utomordentligt krävande bygget av den slingrade väg som leder upp till Berghof och huvudbyggnaden, som kallas Kehlstein-huset (Kehlsteinhaus). Detta företag leddes av ingenjören doktor Fritz Todt (1891-1942), som var generalinspektör för det tyska vägverket och ledare för bygget av den tyska motorvägen Autobahn. Han ledde även den tyska upprustningsindustrin, en uppgift som efter hans död övertogs av Albert Speer (1905-81).

Todt omkom i en flygolycka 1942  i närheten av ett annat av Hitlers favoritställen, den så kallade Vargskansen nära Rastenburg i Ostpreussen (som jag besökte för tio år sedan).

  Martin Bormann (1900-45).     Fritz Todt (1891-1942).

Vägen uppför det branta berget är 6,5 kilometer lång och fyra meter bred och inbegriper fem tunnlar. En stor vändplats höggs ut ur klippan på 1700 meters höjd, och härifrån in i klippan byggdes en 127 meter lång och tre meter hög tunnel vilken avslutas med en rund hall. Från denna stiger besökaren in i en luxuös hiss som tar en 124 meter upp så att man stiger ur direkt in i Kehlsteinhaus. Inne i byggnaden finns i dag en restaurang och man kan även bland annat beskåda Hitlers flickvän (och till slut hustru) Eva Brauns rum.

 Bloggaren vid Örnnästet med de bayerska alperna som fond. Foto: Sebastian Hansson

Huset är ett tämligen imponerande bygge  i granit vilket, nästan som genom ett mirakel, undgick att träffas vid de allierades bombangrepp mot området den 25 april 1945. Det beslagtogs av de amerikanska ockupationstrupperna 1952 och överantvardades sedan till Fristaten Bayern. Det bayerska regeringspartiet planerade ursprungligen att spränga Örnnästet för att förhindra, att stället förvandlades till något slags vallfartsmål för övervintrade nationalsocialister.

Efter närmare övervägande överlämnades i stället det unika historiska monumentet av den bayerska statsregeringen till Berchtesgaden-sektionen av den Tyska alpföreningen. Örnnästet visade sig bli en betydande och lönsam turistattraktion utan politiska komplikationer, och delstatsregeringen beslöt sig för att grunda en stiftelse för ställets fortsatta förvaltning och skötsel. På den vägen är det.

När jag och sonen tog en av de specialbyggda bussar som för upp till Örnnästet var vädret något mulet, men ändå med tillräckligt bra sikt för att det skulle gå att avnjuta den hänförande utsikten. En reflektion jag gjorde vid besöket var, hur det kan vara möjligt att planera de illdåd som nationalsocialismen har på sitt samvete i så gudomligt natursköna omgivningar. Det är och förblir en gåta för mig.

 Hur man kan planera för anfallskrig och andra illdåd i denna omgivning förblir en gåta för mig. Foto: Tommy Hansson

Örnnästet var visserligen höjdpunkten under vår minnesvärda resa, men det finns också annat jag gärna vill redovisa:

Jena: Första övernattningen på resan från Malmö räknat gjordes i staden Jena i det forna Östtyskland, belägen i delstaten Thüringen. Staden, som bebos av omkring 100 000 människor, är sedan mitten av 1800-talet säte för den berömda optikindustrin Carl Zeiss. Här finns också Friedrich Schiller-Universität.

 Sebastian med en Rauchbier i Bamberg. Foto: Tommy Hansson

Bamberg: Denna gamla bayerska stad om cirka 70 000 invånare har bland annat kallats biskops-, universitets- samt ölstad. Vi fick tillfälle att på ett anrikt näringsställe med anor sedan medeltiden avnjuta det kraftfulla öl som kallas Aecht Schlenkerla Rauchbier (rököl). Personligen tyckte jag smaken påminde om bacon.

Fieberbrunn: Det slottsliknande ställe där vi tillbringade de flesta nätter hette Schlosshotel Rosenegg nära den lilla staden Fieberbrunn i de tyrolska Alperna i Österrike. Det var härifrån vi gjorde utflykter till Örnnästet samt även Österrikes högsta berg, Grossglockner 4798 meter över havet med sina murmeldjur, samt de legendariskt välbekanta vintersportorterna Kitzbühel och Zell am See. Besök vid ett närbeläget ysteri hanns också med.

 Här syns Sebastian vid vårt österrikiska slottshotell. Foto: Tommy Hansson

När vi klev av bussen i den ytterst vackert belägna lilla staden Zell am See med knappt 10 000 invånare blev vi nog alla smått chockade över att se alla muslimer, varav kvinnorna bar svart, heltäckande – jag tvekar inte att kalla den spöklik – klädsel av typen niqab.

Såvitt jag förstår rörde det sig i de allra flesta fall om turister, men som ögonblicksbild över hur det kan komma att se ut över hela Europa i en framtid var det en rätt skrämmande upplevelse. Jag var tvungen att lugna mig med en öl på en uteservering nära sjön Zeller See innan det blev dags att göra uppsittning på bussen.

 Blev tvungen att lugna mig med en öl i Zell am See. Foto: Sebastian Hansson