Plácido Domingo, mångsidigt spanskt musiksnille.
Den 4-5 september visade SVT, litet i skymundan, årets troligen mest remarkabla kulturhändelse i Europa: den direktsända föreställningen av Giuseppe Verdis opera ”Rigoletto” i en unik uppsättning signerad den italienske TV-producenten Andrea Andermann från italienska radio/TV-bolaget RAI; Andermann har tidigare gjort liknande uppsättningar av Puccinis ”Tosca” och Verdis ”La Traviata.” På länken ovan kan den intresserade ta del av operans första akt. Versionen kallades ”Rigoletto från Mantua” och sändes alltså direkt från den italienska staden i Lombardiet i norra Italien där operans handling utspelar sig.
Som älskare av traditionell opera njöt jag av att man inte mixtrat med tidsepok – jag har tidigare på TV sett samma opera utspela sig i New Yorks maffiamiljö samt på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm förläggas till 1930-talets fascistiska Italien.
Det anmärkningsvärda med ”Rigoletto från Mantua” (staden heter på italienska Màntova) var att vår tids mest framstående nu levande operaartist, Plácido Domingo, här gjorde sin debut i rollen som hertigen av Mantuas puckelryggige hovnarr Rigoletto. Den nu 69-årige spanjoren Domingo, normalt tenor och den ende ännu aktive medlemmen i den legendariska trion ”Tre tenorer” (de båda övriga var José Carreras och Luciano Pavarotti), hade för uppgiften alltså tvingats gå ner ett röstläge för att gå i land med barytonrollen Rigoletto. Det gjorde han med den äran och excellerade desslikes i som vanligt briljant skådespeleri. Domingo är en mångsidig herre och verksam även som dirigent och operachef.
När Giuseppe Verdi (1813-1901) komponerade musiken till ”Rigoletto” – operan hade premiär i Venedig 1851 och hittade vägen till Stockholm tio år senare – hade han redan producerat 16 operor. ”Rigoletto” har bland mycket annat kallats ”operornas opera” och kan, enligt min uppfattning, med fog även kallas den bästa operan någonsin. I alla fall är den, tillsammans med Puccinis ”La Bohéme”, min favoritopera. Den har allt: dramatik, kärlek, hämnd, ond, bråd död, allt beledsagat av Verdis oöverträffade toner. Inte en död punkt. Sedan får man stå ut med att handlingen är skruvad intill bristningsgränsen.
Librettot till ”Rigoletto” utgår från den franske författaren Victor Hugos drama Le Roi s´amuse (Kungen roar sig) och handlar om hertigen av Mantuas lättsinniga leverne, manifesterat i otaliga kvinnoaffärer. I första akten framför hertigen, som är en av operahistorikens verkliga bravurroller, arian Questa o quella där han uttrycker sin stora tillfredsställelse över sin hedonistiska livsstil. Lyssna till den store italienske tenoren Enrico Carusos (1873-1921) framförande från 1908 på länken här nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=VFyu-nHjCAo
Enrico Caruso: den mest magnifike tenoren någonsin!
Hertigen förlustar sig alltså med ett oräkneligt antal älskarinnor, vilka han förses med av sitt svassande hov. När han införlivat dottern till greve Monerone med sitt stall drar sig inte den vanskapte narren Rigoletto att förlöjliga denne, vilket får greven att härskna till ordentligt: han utslungar en dramatisk förbannelse över hovnarren, som blir ordentligt skakad. Förbannelse heter på italienska maledizione, och ursprungligen hade Verdi tänkt kalla sin opera just ”La Maledizione” vilket dock inte upptogs nådigt av den italienska censuren.
Rigoletto är en bisarr figur med ett dunkelt förflutet som lever tillsammans med sin älskade dotter Gilda, som han håller dold för omvärlden, därför att han till varje pris vill undvika att hon kommer i kontakt med den lättsinnige hertigen. Hovfolket har emellertid kommit att tycka allt mindre om Rigoletto och bortför därför Gilda till hertigen i tron att hon är narrens älskarinna. Hertigen förför genast Gilda, som i sin tur blir bottenlöst förälskad i den unge ädlingen. När Rigoletto finner dottern vid hovet i ett eländigt tillstånd beslutar han sig för att ta en gruvlig hämnd och brister i andra akten ut i arian Si, vendetta, tremenda vendetta. Den framförs nedan av den kraftfulle Tito Gobbi (1913-84) med Lina Pagliughi som Gilda:
http://www.youtube.com/watch?v=FD4GL7coLbQ
I syfte att undanröja den förhatlige hertigen, som kränkt hans dotter, anlitar nu Rigoletto i den avslutande tredje akten yrkesmördaren Sparafucile som går med på att utföra dådet. I ”Rigoletto från Mantua” får vi se hur narren och mördaren kommer överens om de hemska detaljerna vid ett värdshus där hertigen vistas. I anslutning till värdshuset avlevereras kvartetten Bella figlia dell´amore, en av operamusikens mest berömda ensemlesånger, här hämtad ur ”Rigoletto i Mantua” med Domingo som Rigoletto, Vittorio Grigolo som hertigen av Mantua, Julia Novikova som Gilda samt Nino Surguladze som Maddalena:
http://www.youtube.com/watch?v=5xVobL-I8oo
Rigoletto ger sig av i förvissningen att han skall få sin hett emotsedda hämnd. Under tiden sjunger hertigen, i närvaro av Sparafuciles flirtiga syster Maddalena, sin bravuraria La donna é mobile, återigen en lovsång till den ansvarslösa kärleken och ”Rigolettos” mest kända sångsstycke. Vi låter den avsjungas av vår egen superstjärna Jussi Björling (1911-60) här nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=yeE33-mE98c
Saken kompliceras av att Sparafuciles syster Maddalena även hon är kär i hertigen och övertalar brodern att skona ädlingens liv. Man kommer därför överens om att Sparafucile, i stället för att bringa hertigen om livet, skall mörda första bästa person som uppsöker värdshuset, stoppa liket i en ihopknuten säck och överlämna denna till Rigoletto för att denne skall göra sig av med den. Och den som uppsöker värdshuset är förstås ingen annan än Gilda, som avlyssnat syskonparets planer och bestämt sig för att offra sitt liv för hertigen.
Sparafucile sticker alltså kniven i Gilda, paketerar henne i säcken och överlämnar ”paketet” till den olycksalige Rigoletto under förebärande att det är hertigen som återfinns däri. Denne upptäcker den fruktansvärda sanningen just innan han skall lämpa säcken med det makabra inehållet i ett vattendrag. Gilda har då fortfarande litet liv kvar i sin unga kropp och kan föra en flämtande konversation-sång med fadern innan hon dör.
Slutet på den förfärliga historien blir alltså att greve Monterones förbannelse slår in.
”Rigolettos” handling innehåller ett par för mig uppuppenbara sanningar: lättsinnig och/eller omogen kärlek leder alltid till komplikationer och elände, hämnden är aldrig ljuv och överheten gör som den vill. Det visste Verdi och det borde vi veta.
Viva Verdi!
Avslutningsvis ett stort tack till RAI för ett stycke lysande underhållning!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 