Archive for the ‘riksdagen’ category

Man blir ju förbannad…

12 mars, 2010

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.

Jimmie Åkesson: ”Riksdagen är inte slutmålet!”

28 februari, 2010

Söndagen den 28 februari höll Sverigedemokraterna i Stockholms län och stad sina respektive årsmöten. Dessa förgylldes av celebert besök i form av partiordförande Jimmie Åkesson, som ett höll ett på samma gång sakligt och inspirerande tal till de hundratalet församlade SD-medlemmarna. Bland närvarande media märktes Expressen och kaldeiska Batnaya.

– SD prioriterar invandringen, kriminalpolitiken och äldreomsorgen, framhöll Jimmie Åkesson.

Jimmie inledde med att citera Linus Bylunds,  nyvald ordförande i SD Stockholms stad, ord om att Sverigedemokraterna är ”på en sagolik resa” under år 2010 där det omedelbara målet givetvis är att komma in i Sveriges riksdag vid valet den 19 september.

– Det har hänt förr att små partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet tagit sig in i riksdagen, påminde Jimmie och refererade till de framgångar SD noterats för i opinionsmätning efter opinionsmätning; senast när detta skrivs blev det 5,6 procent i Synovate, högst någonsin hos detta institut. Dessa framgångar beror inte bara på mina insatser utan är i hög grad ett resultat av partimedlemmarnas hårda slit. Det kommer att krävas hårt arbete för att komma in i riksdagen. Men det kommer också att bli roligt – för nu börjar vi se ljuset i tunneln!

Hur viktigt det än är att nå den hägrande riksdagen, underströk Jimmie, är detta dock inte slutmålet. Vi sverigedemokrater kan inte luta oss tillbaka och njuta av hur trevligt det är att vara i riksdagen när vi väl är där:

– Vår målsättning måste vara att bli ett så stort parti så att vi kan få  stort inflytande i svensk politik, också över regeringspolitiken. Därför har partistyrelsen antagit som sin målsättning att SD skall bli tredje största parti i riksdagsvalet. Hittills har vi inte rått på Miljöpartiet utan som bäst varit fjärde största parti i opinionsmätningarna. Men all erfarenhet säger att vi regelmässigt underskattas i mätningarna, så detta är ett fullt realistiskt mål.

Således innebär detta, menade Jimmie Åkesson, att när SD nu etablerat sig på en nivå runt 4 – 5 procent i mätningarna partiet med all sannolikhet i verkligheten attraherar betydligt mer omfattande sympatier än så:

– I EU-valet låg vi till exempel runt 2 – 2, 5 procent i opinionsmätningarna för att sedan landa på litet över 3 procent.

Det är icke minst viktigt, underströk Jimmie, att SD inte bara centralt utan även regionalt och lokalt har tydliga målsättningar. Exempelvis att nå tre mandat i Stockholms stadshus, en politisk församling som nästan, men inte riktigt,  kan mäta sig med riksdagen i prestige. En realistisk målsättning är vidare att nå över 3 procent i landstingsvalen för att därmed få representation i landstingsfullmäktige.

Sveriges riksdag – kommande arbetsplats för ett antal sverigedemokrater.

– Helt avgörande för partiet är vidare att vi ställer upp i alla kommuner och att det finns folk som är villiga att vara kandidater till landets kommunfullmäktige. Om vi når målsättningen lokalt kommer vi också att nå målsättningen centralt!

Jimmie Åkesson berörde i sitt tal vidare det faktum, att tidigare i partiets historia så har SDare inte sällan tvingats sitta som ensamma partirepresentanter, vilket alla gånger inte varit så roligt – detta kan till en del förklara varför en del hoppat av sina kommunala uppdrag, låt vara att medierna våldsamt överdrivit frekvensen av SD-avhopp i kommunerna.

– Det kan kännas tungt att vara ensam sverigedemokrat i fullmäktige. Så var fallet när jag själv blev invald i min hemkommun Sölvesborg för tolv år sedan. Efter hand som det går bättre och man får fler kolleger blir det dock roligare – i Sölvesborg är vi nu fem ordinarie ledamöter och tre suppleanter, och det kan vara riktigt skoj!

Ett konstaterande som säkerligen piggade upp och inspirerade mången SD-medlem som mött upp vid Stockholms-distriktens årsmöten denna töiga februarisöndag.

– Om alla som är här i dag skulle kandidera i kommunerna i Stockholms-trakten skulle det se väldigt ljust ut för oss, ansåg Jimmie Åkesson. Det ser mycket bättre ut för vårt parti än det gjorde i samband med valet 2006. Då kom vi in i fullmäktige i ungefär hälften av landets kommuner, men den här gången skall vi komma in i samtliga kommuner!

Det är ett känt faktum att Skåne och Sydsverige är Sverigedemokraternas starkaste fäste. I Stockholms-regionen har det hittills inte gått riktigt lika bra.

– Därför prioriterar nu partistyrelsen Stockholm, betonade Jimmie i sitt anförande. Om det blir pengar över efter de satsningar vi måste göra centralt så kommer partiet att stödja era ansträngningar. Men ni måste själva dra upp strategier lokalt och regionalt. Jag har ett ”helikopterperspektiv” på hela landet, men ni själva vet bäst hur ni skall satsa i era kommuner.

Därpå kom Jimmie in på vilka frågor SD skall prioritera i det kommande valet.

– Någon här kom med en påstötning i pausen om att ett parti bör koncentrera sig på högst tre huvudfrågor för att nå ut med sitt budskap. Det håller jag med om. Vi kommer därför att prioritera de tre sakfrågorna invandring, kriminalpolitik och äldreomsorg. Sedan kommer det valmanifest som nu håller på att arbetas fram att omfatta 13 eller 14 områden med fem till sju konkreta förslag inom varje område.

Innan han avslutade sitt bejublade framträdande gav Jimmie Åkesson mötesdeltagarna följande ord med på vägen:

– När vi går härifrån är det viktigt att vi sätter igång med valarbetet så fort som möjligt. Det är bara drygt ett halvår kvar till valet och tiden går fort – vi måste börja nu!

Därmed, menade Jimmie, får media svårt att avfärda SD som ett ”enfrågeparti.”

SD och främlingsfientligheten

25 juni, 2009

Det mest förekommande epitetet när media skall karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) är troligen ”främlingsfientligt.” Detsamma gäller naturligtvis partiets kritiker i allmänhet.

Senast såg jag denna typ av kritik användas av kristdemokraten Tuve Skånberg, teologie doktor och före detta riksdagsledamot, i ett debattinlägg i tidningen Världen idag den 22 juni. Skånberg – vars värdekonservativa profil förvisso tilltalar mig såväl som andra sverigedemokrater – inleder med frågan: ”Varför bör kristna väljare avstå från att stödja Sverigedemokraterna (SD)?”

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4606&Itemid=30

Härefter hänvisar Skånberg till SDs positiva inställning till en moralisk upprustning i det svenska samhället samt västerlandets kristna etik och framhåller: ”Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan…Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.” Skånberg tvingas härpå konstatera att partiet faktiskt haft framgång och senast fick 3,3 procent i valet till Europaparlamentet, inte speciellt långt efter Kristdemokraterna.

Det hedrar Tuve Skånberg att han erkänner SDs på kristen tradition fotade värdekonservatism. Och det är väl just det som oroar Skånberg och säkerligen ett stort antal andra kristdemokrater. Ty efter att ha räknat upp ett antal faktorer hos SD som borde tilltala kristna väljare fortsätter Skånberg i artikeln i Världen idag: ”Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, dessutom partiets huvudbudskap.”

Härefter övergår teologie doktor Skånberg till att citera Bibeln: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.” Skånberg hänvisar även till att Jesus behandlade en kananeisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum samt en samarisk kvinna vid Sykars brunn på samma sätt som han behandlade medlemmar av det utvalda, judiska folket. Jesus var dessutom själv, påpekar Skånberg, flykting i Egypten: ”Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet”, avrundar doktor Skånberg.

Däremot väljer Skånberg, av lätt insedda skäl med tanke på karaktären av hans budskap, att inte citera Jesus när denne ger anvisningar till sina tolv lärjungar inför deras missionsgärning. Mästaren gav då nämligen följande uppmaning till lärjungarna (Matteusevangeliet 10:5-6): ”Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ‘Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk.'” Så var Kristus ”främlingsfientlig”, eftersom han uttryckligen tillhöll lärjungarna att endas missionera bland det judiska folket? Självklart inte. I detta skede av sin mission prioriterade dock Jesus uppenbarligen medlemmarna av ”Israels folk.”

 Tuve Skånberg slarvar med bibelcitaten.

Vad Tuve Skånberg gör i sin argumentation för att kristna väljare även fortsättningsvis skall lägga sina röster på Kristdemokraterna är att använda lösryckta bibelcitat på ett ganska slarvigt sätt. Sverigedemokraterna är ”främlingsfientliga”, vilket skulle bevisas. Även om en och annan frikyrkligt kristen, som är van att göra som pastorn befaller – Tuve Skånberg är pastor i Missionskyrkan sedan 1980 – säkerligen är benägen att godta Skånbergs resonemang, är jag tämligen säker på att många kristna väljare genomskådar Skånbergs argumentation och tar den för vad den är: ett ganska klumpigt försök att hindra kristna och andra värdekonservativa att stödja SD.

Det finns naturligtvis ingenting att erinra mot Bibelns anmaningar att respektera så kallade främlingar och personer av annan nationalitet än den egna och att behandla dessa väl. Vanlig anständighet och humanitet påbjuder ett sådant förhållningssätt. Däremot kan man inte ta vissa bibelcitat som intäkt för att det skulle vara otillbörligt eller förbjudet att kritisera Sveriges hittills förda flykting- och invandringspolitik. Tuve Skånberg är, som den intelligenta person han är, säkerligen medveten om att denna politik lett till exempelvis segregering, ökad kriminalitet, arbetslöshet, alienation och rotlöshet.

Sverigedemokraternas flykting- och invandringspolitik är på intet sätt drakonisk eller inhuman men gör gällande, att ”den generösa invandringspolitik” som så länge väglett svensk regeringspolitik nu står vid vägs ände. För mig som södertäljebo – Skånberg kan för övrigt fråga vilken södertäljebo som helst – är detta en självklarhet.

Om begreppet ”främlingsfientlighet” finns en hel del att säga. Det är ett sådant här vagt, svepande nyckelord utan egentligt innehåll som är så vanligt förekommande i den politiska debatten när det gäller att schablonmässigt avfärda meningsmotståndare. Som den respekterade docenten i historia och forskaren, filosofie doktor Heléne Lööw, sade under ett framträdande i Karlstads universitet (Nya Wermlandstidningen 7 februari 2008):

loowh Heléne Lööw anser att begreppet ”främlingsfientlighet” är ett ”gummiord.”

”Så vitt jag vet existerar det inga ‘främlingsfientliga’ organisationer. Ingen är emot alla främlingar, utan en speciell grupp. Uttrycket är ett så kallat ‘gummiord’ som används slarvigt, precis som ‘det mångkulturella samhället.’ Vad menar man då? Vi uppfinner termer att bita oss fast i.”

Man kan tycka att Tuve Skånberg med sin solida akademiska bakgrund och såsom director vid Claphaminstitutet borde veta bättre än att använda denna typ av ohederlig argumentation.

En sak har Tuve Skånberg onekligen rätt i, och det är Sverigedemokraterna är ett värdekonservativt parti som värnar traditionell judisk-kristen moral – partiet är för övrigt ett av de mer Israel-vänliga i landet – och exempelvis sluter upp bakom den traditionella kärnfamiljen. Detta inser också TTs reporter Pontus Mattsson, som i sin bok ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) – vilken ställvis är klart kritisk till SD – i ett försök att problematisera SDs karaktär bland annat skriver (sidorna 166-167):

”För i flera avseenden är Sverigedemokraternas väljare nämligen på den traditionella vänsterskalan: de är för en stark offentlig sektor och hyser misstänksamhet mot banker, storföretag och privatiseringar. Samtidigt är de värdekonservativa och säger nej till homosexuellas rätt att adoptera barn, de vill införa hårdare fängelsestraff för brottslingar, de är positiva till vårdnadsbidrag och det är fler av Sverigedemokraternas väljare som vill begränsa den fria aborträtten än vad det är bland Kristdemokraternas väljare. Den genomsnittlige sverigedemokraten är en sorts blandning av en socialdemokrat som värnar välfärden och en värdekonservativ kristdemokrat.”

1873556_362_450 Kärnfamilj – ja tack!

Det är med andra ord inte så konstigt att Tuve Skånberg och andra etablerade politiker och debattörer känner en icke obetydlig vånda inför Sverigedemokraternas framgångar under senare tid. Jag tror få insiktsfulla bedömare tvivlar på att partiet kommer in i riksdagen som ett resultat av valet i september 2010.

Vad som gäller nu är att genom smutskastning och ohederlig argumentation försöka se till att detta sker med så liten marginal som möjligt.