Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

 Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

En värdig Segerstedt-stipendiat!

Den 16 december tilldelades journalisten Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet för år 2009 vid en högtidlighet i samband med en Chanukka-fest som hölls i regi av Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. Stipendiet, som utdelats av samfundet årligen sedan 1982, tillfaller den person som bedömts ha gjort  särskilt värdefulla insatser för Israel.

 Äras den som äras bör…Tor Carlid håller föredrag i Betlehemskyrkans Israel-grupp. Foto: Tommy Hansson

Efter att ha känt Tor några år såsom deltagare vid Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm, där Tor varit en drivande kraft i drygt tio års tid, kan jag inte annat än understryka att han är en synnerligen värdig stipendiat!

Tor, numera pensionerad efter 40 års verksamhet på den kristna tidningen Dagen, var märkbart rörd i samband med prisutdelningen. Han framhöll i sitt tacktal bland annat:

– Jag känner mig oerhört hedrad över att vara i samma sällskap som tidigare stipendiater som exempelvis Per Ahlmark, Alf Svensson, Inga Gottfarb, Jackie Jakubowski, Stanley Sjöberg, Lars-Åke Hallin med flera. Jag har strävat efter att bygga broar mellan judar och kristna. För mig som troende kristen har Israel alltid varit Bibelns land, det land som fött Abraham, Isak, Jakob, Josef och hans bröder, kung David, tempelbyggaren kung Salomo samt sist men inte minst Jesus Kristus.

1985, berättade Tor, hände något viktigt i hans liv:

– Det var då jag träffade Georg Eismann, en jude bosatt i Hägersten som bekämpade antisemitismen. Han skrev brev till – och fick svar från – personer som påven Johannes Paulus II och Sveriges biskopar. Han frågade om jag ville vara med i detta arbete. Det var en stor sak för mig när jag första gången inbjöds hem till honom, en representant för det utvalda judiska folket!

Tor Carlid antog med glädje inbjudan att deltaga i det viktiga arbetet mot judehat och antisemitism. 1991 gjorde han en minnesvärd resa till Israel – hans första – för kristna journalister, en resa som var ämnad att sätta fart på Israel-intresset. I Tors fall gjorde den det med besked – han gick omsider med i en rad proisraeliska och projudiska grupperingar såsom Samfundet Sverige-Israel, Shalom över Israel, Israels vänner med flera.

Redan när han tog beslutet att arbeta mot antisemitism 1985 började han bearbeta Svenska kyrkan, men föret var trögt i portgången:

– Det tog tio år, till 1995, innan Svenska kyrkan under Gunnar Wemans tid som ärkebiskop gjorde ett uttalande mot antisemitism.

Tyvärr kan man knappast säga att kyrkan fortsatt på den vägen. Motståndet mot Israel har varit stort, särskilt under K. G. Hammars tid som ärkebiskop då initiativen för att bojkotta Israel på olika plan stod som spön i backen parallellt med att det kyrkliga budskapet urvattnades och förvärldsligades.

– En höjdpunkt i mitt journalistiska liv, berättade Tor, var då jag 1995 gjorde en intervju i Stockholm med Petrenko, den befälhavare som ledde Röda arméns befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945, ett datum vi i dag högtidlighåller som Förintelsens minnesdag.

Tor Carlid har vidare alltid intresserat sig för Raoul Wallenberg, den tillförordnade ambassadsekreterare vid Sveriges Budapest-legation som 1944-45 räddade tusentals ungerska judar undan Förintelsen genom att utfärda svenska så kallade skyddspass.

– Jag har haft förmånen att intervjua Wallenbergs medarbetare Per Anger, som var fången fem veckor av ryssarna.

Det som i första hand renderat Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet – som uppkallats efter ”den store” Segerstedts son, Torgny T. Segerstedt – är hans brinnande engagemang för Betlehelmskyrkans Israelgrupp som bildades 1996. Gruppen träffas under terminerna var tredje fredag i månaden kring en intressant föredragshållare, och vem som helst äger tillträde utan föranmälan.

– Gruppen fungerar som en bro mellan judar och kristna och har vuxit stort under årens lopp, avslutar Tor Carlid vars omisskännliga dialekt röjer det småländska ursprunget.

Jag hade slutligen själv förmånen att få medfölja en studieresa till Polen i Förintelsens spår i slutet av augusti 2009 tillsammans med Tor och andra vänner av det judiska folket. Resan ordnades av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism och blev en stor och viktig upplevelse i alla fall för mig.

Det judiska Polen (IV): I dödslägrens värld

I fjärde avsnittet med motiv från min polska studieresa om Förintelsen i regi av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) i slutet av augusti tänkte jag redogöra för förintelse- eller dödslägrens skrämmande värld. De läger som resedeltagarna besökte var Belzec och Majdanek, men jag inleder med att berätta om det mest kända lägerkomplexet, Auschwitz-Birkenau, som jag besökte under en studieresa på temat ”Kampen mot nazismen” 2004.

Auschwitz-Birkenau

Auschwitz-Birkenau befrias av Röda armén den 27 januari 1945.

Auschwitz-Birkenau är beläget utanför den polska staden Oswiecim i södra Polen, ungefär 60 kilometer från Kraków. När detta lägerkomplex var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Dessutom fanns drygt 40 så kallade grannläger i samma del av Polen. Initialt mördades endast judar och polacker i Auschwitz, men efterhand tillkom sovjetiska krigsfångar, zigenare samt minoriteter av olika slag.

Den besökare som i dag tar sig till Auschwitz möts, liksom lägerinternerna en gång gjorde, av en gjutjärnsskylt med texten ”Arbeit macht frei” (Arbete frigör) vilken lär vara tillverkad i Sverige. Alla byggnader i dagens Auschwitz – som består av Auschwitz I samt Auschwitz II – Birkenau – är inte autentiska utan har uppförts inom ramen för det statliga polska museiprojekt, som började planeras i april 1946. Detta faktum har naturligtvis förintelseförnekare använt i sin idiotpropaganda.

Påven Benedictus XVI besöker Auschwitz.

Auschwitz kom att utgöra en av hörnstenarna i den nazityska judeutrotning som beslutades om vid Wannsee-konferensen i Berlin den 20 januari 1942, då riktlinjerna för den så kallade slutgiltiga lösningen drogs upp. Från 1942 och framåt kom ett av de största och mest motbjudande massmorden i mänsklighetens historia att genomföras i Auschwitz-komplexet. Rudolf Höss, som var kommendant i Auschwitz 1940-43, hävdade vid Nürnberg-rättegången mot nazityska krigsförbrytare 1946 att 2,5 miljoner människor dött i Auschwitz-Birkenau-Monowitz.

I slutet av Andra världskriget började tyskarna montera ner gaskamrar, krematorier och andra komprometterande byggnader samt förstöra bevisdokument, samtidigt som man skickade ut många av fångarna på dödsmarscher längs vägarna till Tyskland. De som bedömdes vara så svaga att de inte skulle orka med sådana strapatser fanns kvar när Röda armén befriade Auschwitz den 27 januari 1945.

Majdanek

Ett vakttorn i Majdanek-lägret.

Majdanek är beläget strax utanför staden Lublin och började byggas 1941 som krigsfångeläger huvudsakligen av ryska krigsfångar, som själva gick under i lägret. Från april 1942 till befrielsen av sovjetiska trupper i juli 1944 fungerade Majdanek som kombinerat arbets-, koncentrations-, krigsfånge- och förintelseläger. Under lägrets existens skrevs totalt 150 000 fångar in och som mest fanns 50 000 på plats vid samma tillfälle. Länge förmodades att cirka 235 000 personer dött i Majdanek, men dessa siffror har nu justerats ner till omkring 80 000. De som inte avled i svält eller tyfus gasades med kolmonoxid eller arkebuserades.

Att vandra omkring i dagens museiområde i Majdanek med dess autentiska träbyggnader (av samma typ  som i Auschwitz-Birkenau) är ett rätt vidlyftigt företag, men så var lägret också ett av de största inom det nazityska imperiet. Den första fånggruppen utgjordes av ryska krigsfångar, men vid årsskiftet 1941-42 började tyskarna samla ihop judar i anslutning till Lublin i det polska Generalguvernementet och satte dem i slavarbete i Majdanek Tatarski, som området kallades. Så småningom anlände judar med massdeportationer från hela det tyskockuperade Europa. Slavarbetet utfördes huvudsakligen utanför lägret kring Lublin – i fabriker, vid väg- och broarbeten, i samband med byggnadsprojekt, renhållning och många andra uppgifter.

Lägerfångar i Majdanek.

Besökaren kan gå in i ett antal olika lägerbaracker och bese de olika utställningarna samt även gå in i de byggnader som inrymde gaskammare och krematorium.

En särskild händelse som är förknippad med Majdanek-lägret ägde rum i början av november 1943. Tyskarna samlade då ihop de judar som ännu fanns kvar i Lublin-området och förde dessa till Majdanek. De tillfångatagna judarna beordrades klä av sig och lägga sig raklånga i tre olika diken. SS-män som posterats vid kanten av dessa diken sköt därpå med maskingevär ner i dikena, och när den första omgången judar dödats fick en ny grupp lägga sig ovanpå de nyss skjutna för att avverkas på samma sätt.

Aktionen – av tyskarna benämnd Skördefesten – pågick från arla morgon till klockan fem på eftermiddagen. I syfte att dölja vad som pågick hade två bilar försedda med högtalare, varur musik spelades, körts fram. Drygt 18 000 judar mördades på detta makabra sätt i Majdanek, men motsvarande aktiviteter pågick även på andra platser i Generalguvernementet; totalt beräknas 43 000 ha mördats.

Inom lägerområdet finns slutligen en skulptur som tyskarna lät polska interner förfärdiga och resa. Den består av en rund pelare med fågelmotiv överst. Vad representanterna för det tyska ”herrefolket” inte insåg var, att fågelmotivet i själva verket symboliserade den polska nationalsymbolen, örnen. Skulpturen blev på så sätt en diskret protest mot den nationalsocialistiska omänskligheten.

Belzec

 

Några av offren i dödslägret Belzec i Polen.

Förintelselägret Belzec (uttalas ”Belzets”) i södra Polen inrättades som arbetsläger i april 1940 men började byggas om till förintelseläger i november 1941. Att besöka dagens lägermuseum är en mäktig och skakande  upplevelse – en stor del av lägerområdet har övergjutits med sten och slagg, och i mitten av detta område leder en rak gång in mot en del där det finns ett minnesmonument.

På ömse sidor om gången tornar slagg- och stenmassorna upp sig, och det kusliga är att i denna massa finns resterna av de människor som en gång bragtes om livet. Från det utrymme där minnesvården finns går en trappa upp till områdets högsta punkt, varifrån man kan vandra runt hela området. Längs denna vandring finns namnen på de platser varifrån fångtransporterna utgick gjutna i metall.

Förintelselägrets kommendant var den ökände Christian Wirth, vilken hade erfarenhet från det tyska eutanasiprogrammet, Aktion T4, vari förståndshandikappade avlivades för att inte ligga det tyska folket till last. Den hårdhudade Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss beskriver i de memoarer han skrev innan han hängdes i Polen 1947 Wirth som en osedvanligt rå och sadistisk sälle…Wirth sköts ihjäl under en eldstrid med jugoslaviska partisaner i juli 1944.

SS-bödeln Christian Wirth, kommendant i Belzec.

Belzec var ett av tre förintelseläger som ingick i Operation Reinhard (uppkallad efter ”Hitlers kronprins” Reinhard Heydrich, som mördades i Prag av tjeckiska frihetskämpar i maj 1942) inom vars ram alla Europas judar skulle dödas. Mördandet i Belzec pågick från mars 1942 till slutet av december samma år, och i början av 1943 sökte man radera ut spåren efter massdödandet i något som kallades Operation 1005. Man grävde upp liken och brände dessa på gigantiska bål.

På muren till höger om ingången till museiområdet finns följande engelska text:

”This is the site of the murder of about 500 000 victims of the Belzec death camp established for the purpose of killing the Jews of Europe, whose lives were brutally taken between February and December 1942 by Nazi Germany.”

Under texten finns följande citat ur Jobs bok 16:18 i den judiska bibeln:

”Earth, do not cover my blood; let there be no resting place for my outcry.” (På svenska: ”Du jord, överskyl inte mitt blod, och låt för mitt rop ingen viloplats finnas.”)

Förutom en halv miljon judar dödades i Belzec även cirka 15 000 zigenare. Bara två fångar lyckades rymma från Belzec-lägret – Rudolf Reder och Chaim Herszman. Den sistnämnde sköts ihjäl av antisemiter den 19 mars 1946, det vill säga nästan ett år efter kriget.

Slutligen måste jag protestera mot att termen ”avrättning” ibland används när det gäller människor som dödades under Förintelsen. Denna term förutsätter nämligen att dödandet föregåtts av någon form av ordnad rättslig process. Så var inte fallet i detta sammanhang – det är här fråga om mord och ingenting annat!