En fanatiker (MP)

Kathrine Hepburn (1907-2003) njuter av ett bloss.

Den antikommunistiske trubaduren Carl Anders Dexter – pseudonym för Anders Fjällström – skrev en gång en låt som hette ”En fanatiker”. Texten beskrev en troende vänsterextremist. Men det finns olika typer av fanatiker.

Jag kom således osökt att tänka på Dexters låt när jag av en  händelse fick syn på ett debattinlägg i den kristna tidningen Världen idag 5/4. Under rubriken ”Tobaksförsäljningen bör på sikt stoppas” inledde debattören sin text sålunda:

Regeringen bör fastslå målsättningen att förbjuda rökning i Sverige senast 2020. Ett första steg är att begränsa cigarr- och cigarettförsäljningen till Systembolaget redan under denna mandatperiod. Därefter bör cigarettförsäljningen flyttas till apoteken, enbart för de personer som kan visa läkarintyg på att de är rökare. Vid varje förnyat läkarintyg bör rökaren erbjudas avvänjningsprogram och hjälpmedel. Större resurser bör läggas på ungdomar eftersom de är lättare att hjälpa. Unga rökare bör få förnya läkartyget (sic) varje år medan äldre inte behöver göra det lika ofta.

Insändarskribenten fortsätter:

Att förbjuda cigaretter i affärer minskar tillgängligheten och därmed nyrekryteringen av tonårsrökare. Det blir också betydligt svårare att i smyg sälja smuggelcigaretter.

Vem är då personen bakom denna bredsida mot den förkättrade tobaksrökningen? Han lystrar till namnet Jonas Paulsson, är snart 40 år och relativt nyfrälst miljöaktivist. 2008 lämnade han Moderaterna efter att ha fått upp ögonen för klimathotet och gick med i Miljöpartiet i Täby, där han nu är verksam som kommunalpolitiker: ”Herregud, vad jag älskar miljöpartiet”, skriver han i en presentation av sig själv:

http://jpaulsson.se.loopiadns.com/?page_id=257

Ändå uppges Paulsson – som förutom att vara medlem i Miljöpartiet även är ansluten till Greenpeace och ett antal andra obskyra gröna aktivistgrupper – ha varit måttligt road då endast tre partikamrater hakade på riksdagsman Jens Holms (V) förslag om att införa ”köttfria måndagar”. Ty Paulsson är, förutom att vara antirökfanatiker, även militant antiköttaktivist åt det vegana hållet.

Det slår mig att Jonas Paulsson (MP) skulle kunna vara direkt hämtad ur persongalleriet i min satiriska framtidsskildring Det gröna Sverige (Contra förlag 1998, 176 sidor) där ett framtida Sverige styrt av ett alltmer diktatoriskt Miljöparti skildras. I min föga tilltalande bild av ett kommande grönt Sverige har bland annat rökningen totalförbjudits; obotfärdiga rökare placeras i så kallade uppfostringsläger långt borta från ära och redlighet.

Rökare kläms åt i framtidsskildringen Det gröna Sverige.

Jag ber att få citera ett avsnitt med rökmotiv (sidan 140):

”Max fnös:
-Ingenting förvånar mig längre, sa han bittert. Absolut ingenting. Det tvingades jag konstatera redan när syrrans barn blev omhändertagna av samhället därför att hon och hennes man rökte. Barnen skulle skyddas från ‘allergiframkallande föroreningar’, hette det officiellt. De skulle ha fått tillbaka barnen när de hade slutat röka och sanerat bostaden, försäkrade man. Ingen var ute efter att förstöra deras familj. Men ingenting hände trots att de med råge uppfyllde kraven. Det hittades ständigt på nya ursäkter. Till sist sas det rent ut att den som rökte inte hade någon moralisk rätt att vara förälder. Nu vet dom inte ens barnen finns. Du säger att du inte vill vara konspiratorisk. Men hela det här landet är ju en enda stor konspiration mot oss som fortfarande har förnuftet i behåll.”

Paulsson är missnöjd med att ”Arbetet med att minska tobaksanvändningen går framåt men i allt för (sic) långsam takt…Nu är det hög tid för regeringen att fastslå ett slutdatum för rökning i Sverige, samt vidta de åtgärder som krävs.”

Just så. Diktatoriska, för att inte säga fascistiska, medel skall tillgripas i syfte att bekämpa dessa untermenschen som framhärdar i njutningsmedlet tobaksrökning. För visst finns det fördelar med rökning, som sedan urminnes tider är en del av den mänskliga odlingen: att röka en cigarrett är nära nog den perfekta avkopplingen. Det lugnar och skärper till äventyrs koncentrationen, icke minst viktigt för oss skrivande svenner. Det ger gemenskap med andra rökare. Somliga tycker det ser ganska läckert ut. Och framför allt: vi som av olika skäl föredrar att röka gör det därför att vi är i vår fulla rätt därtill, åtminstone så länge  fanatiker som Jonas Paulsson inte får sin oförfalskade vilja fram.

Förvisso är det inte särskilt nyttigt med tobaks- eller för den delen annan rökning. Framförallt riskerar den leda till lungcancer samt hjärt-, kärl- och lungsjukdomar. Jag uppmuntrar absolut inte någon att börja röka. Däremot torde allergiaspekten vara klart överdriven, emedan allergiproblemen i vårt samhälle faktiskt hela tiden ökar i ungefär samma takt som rökningen minskar.

Men ändå: sann frihet innebär också frihet att välja sådant som inte är nyttigt eller kanske rentav skadligt. För oss rökare uppväger den njutning vi erfar de skadeverkningar vi riskerar. Vi anser kanske att det finns väsentligare saker att uppnå i livet än att leva några få extra år.

Med detta sagt vill jag ändå inte utesluta att jag kommer att sluta röka tobak. Detta främst av tre skäl: det är dyrt; det kan, som sagt, vara hälsovådligt; det känns inte enbart angenämt att vara beroende av en till last gränsande vana, oavsett vilken denna än må vara. Dessutom ser det inte snyggt ut med alla cigarrettfimpar – eller för den delen portionspåsar med snus – som ligger och skräpar överallt i stadsmiljön. Ett sätt att komma åt detta problem vore att fler offentliga askkoppar sattes upp.

Flugfiskaren och piprökaren Bengt Öste (1927-2004).

När jag tar del av vad Jonas Paulsson och andra antirökfascister har att torgföra, känner jag mig dock – och säkert många med mig – snarast benägen att stålsätta mig och fortsätta på den inslagna vägen i rent trots gentemot ett oblygt förmynderi. Rökning som frihetshandling. Ett respektfullt umgänge mellan rökare och ickerökare borde vara möjligt. Eller är vi rökare mindre värda än andra mänskliga varelser? För ett antal år sedan bildades organisationen Smokepeace av TV-personligheten Bengt Öste och med förre statsministern Thorbjörn Fälldin som prominent medlem, men den tycks ha självdött.

Jonas Paulssons inlägg är bitvis rätt dråpligt. Förslaget att apoteket, som ju tillhandahåller läkemedel, skulle börja erbjuda en vara som definitivt inte befrämjar hälsan är snurrigt. Och varför skulle just läkare vara bäst lämpade att intyga att en person är rökare? Och hur har Paulsson tänkt sig bekosta den väldiga byråkrati och det övervakningssamhälle som måste  till för att ett totalförbud skulle kunna efterlevas? Inser han alls de risker för demokratin sådant skulle kunna medföra?

Alla förslag om att totalförbjuda tobaksrökning faller dock till syvende og sidst på det förfärande exemplet med alkoholförbudet i USA på 1920-talet, vilket medförde att den organiserade maffiabrottsligheten fick fotfäste i landet genom att de försåg alkoholbrukare med smuggelsprit. Det ursprungligen välmenta alkoholförbudet den gången har lett till våld, korruption och oräkneliga människors förtidiga död.

Maffiamassaker a là Al Capone i förbudstidens USA.

På liknande sätt skulle det med hundraprocentig säkerhet gå om rökningen skulle totalförbjudas: cigarrettsmugglande maffiabossar skulle gnugga händerna av förtjusning. Och till skillnad från vad Paulsson och andra verklighetsfrämmande alarmister tror, så skulle det sannolikt bli lättare än någonsin att få tag på den förbjudna varan.

Den bästa lösningen för alla berörda parter, rökare som icke-rökare, är säkerligen att det sker en avdramatisering av tobaksbruket. Vanan får då inte i lika hög grad som förut den förbjudnas tjusning. Inte ens ökad information i skolorna har lett till någon nedgång bland landets unga: tvärtom synes det ha fått motsatt effekt.

Kort sagt till Jonas Paulsson och hans meningsfränder: stoppa upp era förbudsnojor någonstans och låt vuxna människor sköta sig själva.

Det undandrar sig slutligen mitt bedömande varför Jonas Paulsson tydligen vill undanta piptobak från sina initiala förbudsåtgärder. Under alla omständigheter bekräftar han bilden av MP som vårt värsta knäppskalleparti.

Fotnot: Såväl Dexter-samlingen Dexter ilsknar till igen som Tommy Hanssons bok Det gröna Sverige kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Tel 08-720 01 45.

Kriget mot rökarna trappas upp

Tidningen Metro meddelade den 15/4 att det från den 1 maj blir förbjudet för alla anställda vid Stockholms stad att röka på arbetstid. Endast på lunchrasten skall det vara tillåtet att röka. Jag anar att KD, förbudspartiet nummer ett i svensk politik, har varit drivande i frågan. På det tyder ett ovanligt korkat uttalande i artikeln av KDs Ewa Samuelsson:

”Det finns ju andra saker som vi inte får göra på våra arbetsplatser.”

Något som naturligtvis inte förklarar varför just rökningen skall stoppas. Varför inte lika gärna stoppa detta ständiga kaffedrickande i tid och otid, som upptar så mycket tid och energi? Koffein är också ett gift. Eller sätta upp övervakningskameror på toaletterna för att kontrollera att folk gör det se skall och ingenting annat?

 

Hollywoodfilmen Thank you for smoking, byggd på Christopher Buckleys bestsellerroman, ger en annorlunda bild av rökningen och tobaksindustrin.

Det framgår av artikeln att det råder ett utbrett missnöje med det ikraftträdande förbudet. Fackförbundet Kommunal är kritiskt. Och  José Martinez, vårdbiträde och skyddsombud vid Rågsveds äldrecentrum, citeras på följande sätt:

”De kan inte ha tänkt särskilt mycket på hur det här ska efterlevas….Det är som ett angivarsamhälle där någon kan ange en kollega för att han röker. Det skapar en otrygghet.”

Det har sagts att Stockholms stad skall erbjuda stöd till anställda som vill sluta röka, men av detta verkar inte ha blivit särskilt mycket av. Martinez själv uppger sig endast ha blivit erbjuden ett samtal på en halvtimme.

Sedan ett antal år tillbaka pågår vad jag skulle vilja kalla ett flerfrontskrig mot de människor som nyttjar tobak som njutningsmedel. Först kom de närmast obscena varningstexterna på cigarrett- och tobakspaket. En milstolpe i detta krig var när rökförbudet på restauranger och näringsställen trädde i kraft för några år sedan.

Därefter har olika typer av förslag i syfte att göra samhället än ogästvänligare för rökarna kommit slag i slag – såsom att låta rökare betala mer för sjukvård än andra, att införa ännu högre straffskatt på tobaksvaror, att näringsidkare inte skall få skylta med samma varor. Och så vidare.

Förslagsställarna tycks ha glömt en liten sak i sammanhanget: rökare är också människor. De vet redan sedan åtminstone 1950-talet alltför väl att rökning inte är hälsosamt och att de bör sluta om livet är dem kärt. Den accelererande förbuds- och varningsmentaliteten gör emellertid att de mår ännu sämre, särskilt om viljestyrkan när det gäller att sluta tryter. Det är enligt min mening tveksamt om de behandlas som fullvärdiga människor.

Det är inte lätt eller politiskt korrekt att peka på fördelar med rökning. Jag hävdar likafullt att ett bloss då och då är den perfekta avkopplingen. Det skänker lugn och ro och kan upplevas som sinnesskärpande. Dessutom finns det mycket annat som är farligt i vår osäkra värld – olämpligt födointag, omåttligt bruk av alkohol, trafiken, miljö- och hälsofarliga utsläpp, you name it. Och visst, det förekommer greuelpropaganda här också.

Tusan vet om inte den stress och det allmänna obehag som alla förbudskrav beträffande rökningen framkallar hos nikotinnjutarna i vissa fall kan vara lika farligt som själva rökningen. Den som röker och trivs med det löper sannolikt mindre risk än den som röker och beständigt har dåligt samvete härför.

 

Det är tveksamt om Humphrey Bogart (1899-57) någonsin hade dåligt samvete för sin rökning.

Visst, jag röker själv sedan drygt fem år tillbaka. Dessförinnan var jag rökfri i 17-18 år. Dumt att börja igen, säger ni – absolut. Vi människor är dock inte alltid hundraprocentigt rationella och förnuftiga. Jag kom in i en jobbig fas i livet under vilken rökningen gav viss lindring. Alla som rökt och dragit halsbloss vet dock att det är extremt svårt att sluta när man väl kommit igång. All hetspropaganda och snusförnuftiga kommentarer riktade mot oss rökare gör på intet sätt saken bättre – snarare finns risken att man blir förbannad och röker vidare i rent trots!

Jag har emellertid siktet inställt på att sluta, både av hälsoskäl och ekonomiska skäl. Dessutom känns det inte tillfredsställande att vara ”slav under lasten”, oavsett vilken denna last sedan än må vara.

Under alla omständigheter sympatiserar jag med de rökare som nu är utsatta för hets och stress av Stockholms stad. Det är ganska troligt att de, som en följd av förbudet, kommer att bli griniga, mer okoncentrerade och nervösa. Detta kommer ofelbart att gå ut över patienter och andra klienter inom respektive verksamhetsområden.

Dessutom måste man, som José Martinez förmodar, rimligtvis införa någon form av övervakning på det att förbudet måtte efterlevas. Vilket kostar tid, pengar och energi som kunde ha använts betydligt bättre. Men ibland räcker förnuftet hos förbudsivrarna inte längre än implementeringstiden för det senaste förbudet, om ens så långt…

För övrigt har 119 av landets 208 kommuner infört rökfri arbetstid från och med 2010.

Man blir ju förbannad…

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.