Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Jesus i ett judiskt perspektiv

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.‘

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

Djurrättsextremister slår till igen

Låt mig, för missförstånds undvikande, redan inledningsvis fastslå att jag är en varm anhängare av en god djurhållning. Jag känner en instinktiv sympati och respekt för sansade människor som arbetar för att djur skall behandlas väl.

Vad jag däremot inte ställer upp på är den militant politiska djurrättsextremism som exempelvis yttrar sig i attentat mot pälsbutiker, anläggningar för djurförsök och snabbmatsrestauranger eller frisläppandet av minkar och andra djur i fångenskap. Den sistnämnda typen av aktioner leder alltid till att djuren i fråga tvingas ut i en tillvaro de inte är skickade för, varför de ofelbart går mot en tillvaro av lidande och död samt dessutom förorsakar sådant. Minkar, för att ta det exemplet, är nämligen hänsynslösa rovdjur, mördarmaskiner som ger sig på allt i deras väg.

Lika vansinnigt är det att släppa ut burfåglar ur deras ombonade och trygga tillvaro i buren. De äldre av mina läsare minns nog att centerpolitikern Torsten Bengtson på sin tid väckte en motion i riksdagen om att alla burfåglar i Sverige skulle frisläppas. Rena dårpippin, med andra ord. Motionen kostade sannolikt Bengtson posten som riksdagens talman efter den borgerliga valsegern 1976.

 Bilden visar offer för ”befriade” minkar. (Foto: GP)

De militanta djurrättsaktivister och/eller militanta veganer, som regelmässigt förstör egendom för stora värden och hotar människor med anknytning till djurhantering och även deras anhöriga, är ett hot mot det civiliserade samhället av samma typ som AFA-aktivister och våldsdyrkande anhängare av Revolutionära fronten. I många fall rör det sig dessutom om samma personer. Dessbättre har jag intrycket att SÄPO har koll på de individer, nätverk och organisationer som är inblandade.

Den militanta djurrättsaktivismens handlingar förefaller komma och gå i vågor. Det har en längre tid varit relativt tyst kring denna form av terrorverksamhet, men en händelse med anknytning till läkemedelsjätten Novartis gör det befogat att hissa varningsflagg. Förra helgen förstördes nämligen en jaktstuga tillhörig Novartis VD Daniel Vasella i Österrike vid en explosionsartad brand. Den österrikiska polisen befarar att militanta djurrättsaktivister ligger bakom dådet.

Vasella har en längre tid varit föremål för en kampanj från militanternas sida till följd av Novartis samarbete med det brittiska laboratoriet Huntingdon Life Science (HLS). Djurrättsaktivisterna har under flera år angripit HLS med motiveringen att företaget plågar djur. Budskap som sprejats nära Vasellas hem och kyrkan han brukar besöka inbegriper slogans såsom ”Död åt Vasella” samt ”Vasella är en mördare”. Nyligen angreps också hans föräldrars grav. Moderns  urna fördes bort, och på graven lämnades budskapet ”Lämna HLS nu”.

Tongivande i kampanjen mot HLS är den brittiska aktionsgruppen Stop Huntingdon Animal Cruelty (SHAC) som syftar till att krossa HLS. Dessutom vänder sig SHAC mot läkemedelsföretag som samverkar med HLS såsom Novartis, Astra Zeneca, Bristol- Myers Squibb, Bayer och Sanofi Aventis. Dock har SHAC förnekat att man står bakom mordbranden mot Vasellas stuga, varför det kan röra sig om en ny terrorgrupp som är i farten.

Den nya vågen av militant djurrättsextremism har bland annat lett till att det svensk-skotska läkemedelsföretaget Astra Zeneca, med svensk bas i Södertälje, är i färd med att skärpa upp sina säkerhetsrutiner kring chefspersoner och anläggningar. ”Ja, det gör vi”, citeras Astras presschef Anna-Leena Mikiver i en artikel i Länstidningen i Södertälje den7 augusti. ”Men av säkerhetsskäl kan jag inte berätta vilka åtgärder vi vidtagit.” Astra Zeneca har redan, säger Mikiver,  en försvarlig grad av säkerhet men förstärker nu alltså denna.

Det kan tilläggas att det under sommaren har förekommit flera protestaktioner mot Astra Zenecas samarbete med HLS i Lund, Mölndal och Södertälje. Bakom dessa aktioner ligger organisationen Djurrättsalliansen, vilken motsätter sig alla former av djurförsök. Så hotbilden fanns där redan före attentatet mot Daniel Vasellas jaktstuga.

Frågan om djurs eventuella rättigheter inbjuder till filosofiska funderingar kring förhållandet mellan människor och djur. Jag såg nyligen ett avsnitt i den fantastiska amerikanska kriminalserien ”Law & Order” där denna fråga kom upp. Utgångspunkten var att en säkerhetsvakt vid ett företag som sysslade med AIDS-forskning, och i det sammanhanget bedrev djurförsök på apor, fritagit ett antal apor varvid en anställd vid företaget blev ihjälbiten av en apa som infekterats med AIDS-virus.

Gärningsmannen greps och lagfördes och dömdes slutligen skyldig till dråp på den anställde. Mannen försvarades av en advokat specialiserad på mål av detta slag, och ett av argumenten som fördes fram till försvar för handlingen att frita aporna i fråga var att en apa sannolikt känner större smärta vid försök av detta slag än vad ett gravt handikappat barn skulle göra. Det vill säga ett argument som påminner om den argumentation som brukar föras fram av den omstridde filosofen Peter Singer och dennes svenske motsvarighet Torbjörn Tännsjö.

 Åklagare Jack McCoy (Sam Waterston) i Law & Order.

Detta hjälpte nu inte, ty den erfarne distriktsåklagaren Jack McCoy (spelad av Sam Waterston)  fick gehör för sitt resonemang om att omsorg om människor i vårt samhälle alltid måste gå före omsorgen om djur. Detta utesluter inte att vi kan – och bör – känna djup omtanke om djurens väl och ve. Med detta sätt att resonera är det emellertid fullt befogat att bedriva djurförsök i syfte att få fram effektiva läkemdel mot allvarliga sjukdomar såsom AIDS.

Law & Order är en mycket realistisk och trovärdig kriminalserie, och utgången av rättegången mot djurrättsaktivisten var ingalunda given på förhand. Det skulle mycket väl kunna tänkas att juryn hade fattat starka sympatier för mannen, vars handlingar visserligen ledde till en människas död men som kunde tänkas ha en nobel motivation, och därför frikänt mannen. Nu blev det inte så, utan rättvisa skipades. Mord eller dråp på en människa kan aldrig rättfärdigas i kampen för djurs så kallade rättigheter.

Jag känner själv en djup sympati för våra vänner bland djuren, möjligen undantagandes animaliskt liv såsom fästingar och malariamyggor. Fortfarande minns jag med smärta en händelse jag var med om för 35 år sedan. Jag tvingades då avliva en fågelunge som fallit ur sitt bo under en tegelpanna på föräldragården och skadat sig svårt. Jag kommer med smärta att minnas det ögonblick då livet for ur fågelungen så länge jag lever.

Samma sak kan jag säga om det öde som vår sexåriga katt Moses gick till mötes. Vi var tvungna att överlåta honom åt en annan familj eftersom båda barnen i familjen blivit pälsdjursallergiker. Moses trivdes dock inte i sitt nya hem utan rymde och for därefter illa en längre tid. Slutligen togs han om hand av en ung pojke och hamnade på ett katthem. Jag får faktiskt tårar i ögonen när jag knackar ner dessa ord.

Men ändå. Djur har inte samma värde som människor trots att vi har de fysiska funktionerna gemensamma med djuren. Människor har sedan evärdeliga tider använt sig av djuren för att säkra sitt uppehälle. Människor var jägare och fiskare tusentals år innan de började bruka jorden och hålla boskap. Såsom varande kristet troende måste jag också ta hänsyn till det bud som ges redan i Första Mosebok i Tanakh, det vill säga den judiska bibeln även kallad Gamla testamentet, där det står att människan är skapad till Guds avbild och satt att råda över djuren och växterna.

Det finns naturligtvis olika grader av engagemang för djuren, och alla djurvänner är inte militanta extremister. Ett vanligt resonemang är att djuren fanns på jorden före människorna och att de därför har i princip samma värde som oss. Jag kan förstå varför man kan tillgripa detta resonemang, men jag tvingas ju samtidigt konstatera att det är motsägelsefullt och felaktigt. Ty om det nu inte skulle finnas någon principiell skillnad mellan människor och djur så kan det rimligen inte finnas någon anledning för människan att inte agera på samma sätt som övriga djur gör, det vill säga att använda levande varelser som står under dem i näringskedjan i syfte att livnära sig.

För varför skulle just människan – som befinner sig överst i näringskedjan bland alla djur-  ta särskilda hänsyn till varelser som befinner sig under henne? Om man nämligen erkänner att människan har en speciell ställning som gör att hon måste ta sådana hänsyn har man också erkänt att det finns en högre sanning utanför människan. Och ett sådant erkännande brukar normalt inte människor som betraktar människan som ett djur bland andra vara beredda att ge.

Gud skapar Adam enligt Michelangelo i Sixtinska kapellet i Rom.

För mig är saken enkel. Människan är skapad till Guds avbild varför allting annat i skapelsen är till för henne. Denna ställning medför dock samtidigt automatiskt att vi tvingas behandla andra varelser som fått livets gåva med omtanke och respekt.