Ted Kennedys största insats

Senator Edward Moore ”Ted” Kennedy avled i augusti 2009 efter en nära nog rekordlång karriär i den amerikanska senaten (1962-2009). Han är den tredje i ordningen av amerikanska senatorer som tjänat längst på sin post – bara Robert Byrd och Strom Thurmond var värre. Kennedy dog av en hjärntumör och levde i övrigt ett mycket ohälsosamt liv omfattande bland annat alkoholmissbruk, excessivt ätande och ett antal sjaskiga kvinnoaffärer.

Those were the days…

Ted Kennedy, yngst av de legendariska Kennedy-bröderna, räknas som en av de mest inflytelserika senatorerna i modern tid. Han var i många år ordförande i senatens utskott för hälsa, utbildning, arbetskraft och pensioner och var med om att få omkring 300 lagförslag antagna. Han ansågs vara en av de mest vänsterinriktade inom USAs politiska elit.

Efter morden på bröderna John och Robert – den äldste brodern, Joseph, dog som flygare i Andra världskriget – stod Ted på tur i den mytomspunna, irländsk-amerikanska Kennedy-klanen att försöka bli USAs president. Hans chanser därtill spolierades emellertid då han, förmodligen i fyllan och villan, körde av den dåligt upplysta Dike-bron vid Chappaquiddick Island i juli 1969. Hans unga kvinnliga medpassagerare, Mary Jo Kopechne, drunknade. Kennedys nerver svek och han smet från platsen och väntade tolv timmar med att anmäla händelsen. Han kom billigt undan med villkorlig dom.

Ted Kennedy kände emellertid pressen på sig att, mot alla odds, söka presidentskapet och utmanade således Jimmy Carter om det demokratiska partiets nominering 1980. Den sittande presidenten Jimmy Carter, som i november samma år förlorade jordskredsmässigt mot republikanernas Ronald Reagan, blev honom emellertid övermäktig.

Oavsett Kennedys framgångsrika senatskarriär är det mycket möjligt att hans största politiska insats var att dö. På så sätt framtvingades ett fyllnadsval i delstaten Massachusetts, demokraternas starkaste fäste i hela USA och utpräglat ”Kennedy-land”, i januari. Och i detta fyllnadsval svarade republikanen Scott Brown för en knallsensation genom att besegra sin demokratiska medtävlerska Martha Coakley och därmed bli det republikanska partiets 41a representant i den sittande senaten. Därmed förlorade demokraterna sin kvalificerade majoritet och möjligheterna att utan vidare få igenom sina lagförslag.

Republikanerna är nu i stånd att blockera den alltmer impopuläre president Barack Obamas initiativ i den amerikanska Kongressens ”överhus”, exempelvis den omdiskuterade modell till heltäckande sjukförsäkring för alla amerikaner som Obama satt sin heder i pant på att driva igenom. Valet av Brown har allmänt beskrivits som en katastrof för Obamas Vita hus; till på köpet inträffade den i anslutning till Obamas ettårsjubileum som president.

Obama-administrationen är nu hänvisad till att medelst nödlösningar söka krångla sjukvårdsreformen igenom USAs politiska maskineri, men möjligheterna därtill förefaller inte särskilt ljusa. Från svenskt håll hörs djupa suckar, för i Sverige tror nästan alla etablerade bedömare att en allomfattande sjukförsäkring liknande den vi har i Sverige är ett måste. Frilansreportern Peter Andréasson skriver exempelvis, full av bitterhet, i ett blogginlägg från USA den 22 februari:

”Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikanska samhällsstrukturen har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts…”

Hela inlägget här:

http://amerikareportage.blogspot.com/

Håhå, jaja, det är naturligtvis vi av socialdemokratin hjärntvättade svenskar som bäst i hela världen begriper sig på vilken typ av sjukförsäkring amerikanerna – och alla andra folk med, för den delen – bör tillägna sig… Det argument som Obama-reformens kritiker gång på gång fört fram, nämligen att detta otympliga och sällsport kostsamma förslag bäddar för en ekonomisk katastrof i USA, tar våra blågula besserwissrar på inget sätt på allvar.

Vem är då den 50-årige Scott Brown, en tidigare tämligen obemärkt delstatssenator i Massachusetts, som nu över en natt blivit en världskändis?

Brown blev 1982 utsedd till ”USAs sexigaste man” och vek ut sig i bara mässingen i tidskriften Cosmopolitan, låt vara med de ädlaste kroppsdelarna nödtorftigt dolda. Han är även överstelöjtnant i den amerikanska motsvarigheten till hemvärnet, National Guard, och bär som synes upp sin uniform med all ackuratess:

Redo att ta fighten med Obama-administrationen.

Scott Brown framställer sig själv som en anorlunda republikan som lovat inleda sin karriär på Capitol Hill i Washington, D. C. med att personligen träffa alla sina kolleger – demokrater såväl som republikaner. Efter valsegern framhöll han inför jublande åhörarskaror:

”We don´t  need the plan that is being pushed upon us. I think we should allow the states to do what´s important for their own states.”

Det är just det här tänkandet svensken i gemen har svårt att fatta. Nämligen att en amerikansk delstat – och det finns ett antal delstater som är större än Sverige – har minst lika stora förutsättningar att bedöma vad som är bäst för dess invånare som den federala regeringen i Washington har. Barack Obama är dock som ideologisk socialist inne på den svenska välfärdsmodellen, som leder dess brukare in på ett livslångt beroende av staten.

Det är natrligtvis ännu för tidigt att göra någon kvalificerad bedömning av vad Scott Brown går för som politiker och huruvida han kan betecknas som en konservativ, moderat eller liberal republikan. Nåja, liberal är han säkert inne – då skulle han inte rakt av ha avfärdat Obamas stora reform och hänvisat till delstaternas rätt att fatta beslut å sina egna vägnar. Det står dock fullt klart att hans seger i Massachusetts-valet innebär en välkommen vitamininjektion för de demoraliserade republikanerna, som i takt med Obamas sjunkande popularitetssiffror börjar vädra morgonluft inför presidentvalet 2012. Och vem vet, kanske blir det Scott Brown som blir Grand Old Partys (GOP) hopp där?

Här framträder Brown på ett valmöte inför det historiska fyllnadsvalet:

http://www.youtube.com/watch?v=CCcxxnBNwUM&feature=player_embedded

Först återstår emellertid kongressval i november i år, och redan nu förutspår bedömare en katastrof för demokraterna.

Jag hoppas att åtminstone några republikaner sänder en tacksamhetens tanke över denna utveckling till Edward Moore Kennedy som, även om han inte gjorde mycket annat vettigt ur republikanskt perspektiv, i alla fall hade förstånd att gå hädan i rättan tid!

Fred på jorden…

Jag är osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag är faktiskt sedan 2001 Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella organisationen Universal Peace Federation, tidigare The Interreligious and International Federation for World Peace. Vilket kanske kommer som en överraskning för somliga.

 

 Kain mördar Abel enligt en målning av Albertus Pictor i Dingtuna kyrka.

Längtan efter fred är ju lika gammal som mänskligheten själv, noga taget sedan Kain slog ihjäl sin broder Abel. När våra vanligaste medier i slutet av det gamla året oundvikligen frågar folk vad de önskar sig av det nya solvarvet brukar svaret bli ”Fred på jorden” och så kanske något personligt önskemål.

Jag vill minnas att forne statsministern Göran Persson, i mitt tycke en av våra stora komiska begåvningar inom politikerkasten, för sin del svarade ”Fred på jorden och ett nytt termoställ.” Mitt eget önskemål inför 2010 är fred på jorden och en ny skrivare till datorn. Jag har nämligen en känsla av att mina vänner börjar bli lätt uttråkade av mina återkommande önskemål att skriva ut diverse material för min räkning.

Det fanns en tid när jag i stort levde efter devisen ”när jag hör ordet fred osäkrar jag min revolver”, för att nu travestera Hermann Göring (eller vem det nu var som sade sak samma fast med ”kultur” i stället för ”fred”). Detta på grund av Sovjetunionens skamlösa utnyttjande av fredsviljan i Väst för sina egna imperialistiska syften under det Kalla krigets dagar. Så icke längre.

Jag ser inte längre orden ”fred” eller möjligen ”världsfred” som något naturnödvändigt suspekt utan tvärtom som värdiga och även nödvändiga mål för mänskligheten.

Däremot, och det är viktigt att understryka, skriver jag inte under på kravet ”fred till varje pris.” Det finns nämligen något som är ännu viktigare än fred, och det är frihet. Fred utan frihet kan vi vara utan. Så tänkte de modiga rebeller som för över 200 år sedan reste upprorsfanan mot det brittiska väldet i Nordamerika. De var villiga att offra sina liv för att kunna leva fria och självständiga liv utan att behöva styras från London. Vad som vägledde dessa framsynta och djärva individer kan man få en aning om genom den nu aktuella TV-serien ”John Adams” i SVT.

 John Adams – president och amerikansk frihetshjälte.

Så resonerade också ledarna i England och Frankrike när de förklarade Hitlertyskland krig efter det senares invasion i Polen den 1 september 1939 – hit men inte längre!  Bättre att ta till vapen mot en galen tyrann med folkutrotning och masslakt på det ideologiska och praktiska programmet. Och så menade också de Kalla krigets hjältar – Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II med flera kända och okända – som beslutade sig för att det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen kunde och skulle besegras. Pax Sovietica var aldrig ett alternativ för dessa modiga och insiktsfulla män och kvinnor.

Sedan början på 1990-talet har det sovjetkommunistiska hotet mot världsfreden avlösts av det islamistiska hotet som på ett så fruktansvärt sätt manifesterade sig genom terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. George W. Bush tog upp den kastade handsken och proklamerade Kriget mot terrorismen vilket alltfort är en levande realitet i dagens värld. Att lägga sig platt inför den urartade islamismen är inte och kan aldrig bli ett alternativ för en civiliserad mänsklighet.

 

 

George W. Bush – tog upp den kastade handsken.

Se gärna denna video om USAs 43e president:

http://www.youtube.com/watch?v=NDxXokjsu-Q&feature=related

När emellertid allt detta är sagt måste det, enligt min uppfattning, fastslås att fred på jorden är det hägrande och oundvikliga slutmålet för en mänsklighet som aldrig fått uppleva just detta. Glöm dock alla förhoppningar om att samtida fredsstrukturer skulle kunna åstadkomma detta, minst av allt ett ohjälpligt impotent FN. Vad som krävs är en bestående förändring i människors hjärtan, något som i dag kanske kan tyckas vara ett orealistiskt och ouppnåeligt slutmål men som enligt min uppfattning är något som en dag  kommer att inträda när mänskligheten accepterar den väntade Messias.

Ett ideal som uttrycks på följande sätt av min vän och kollega bland fredsambassadörer, Ryszard Golebiowski, i hans nyligen utkomna diktsamling De gick bort – vi finns kvar (ETS, Tryckservicen Stockholm 2009), dikten ”Moder Jord”:

”Moder Jord kallas hon/där djur och växter bor/där dom lär sig samlevnad/var och en i sin livsloppsbana/med sitt hjärta, sin vävnad, sin puls

”Jord där helgonen vandrat/som oss, av kött och blod/främst visste de att svärdet/ska gjutas om till plog/då kommer lyckan till jorden

”Av den underbara växtlighetens grönska/vill kransar bindas, majstänger resas/ges syret vi behöver/vi vill andas djupt/och fundera på hur det vore att leva/utan rädsla för krig och svält/den rena andan, den rätta andan/behövs så väl till alla på jorden.”

Så, gott folk: fred på jorden och en ny skrivare får bli min nyårsönskan!

Avslutningsvis ber jag mina läsare kontemplera några minuter till tonerna av ”Hallelujakören” ur Händels Messias:

http://www.youtube.com/watch?v=Up3TIPoVh-M&feature=related

Och varför inte Beatles, när de framför sin i mitt tycke (jämte ”Hey, Jude”) bästa låt – ”Revolution” – såväl musikaliskt som budskapsmässigt:

http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

Gott Nytt År!

Därför är jag konservativ (VI)

Det börjar bli dags att runda av min ”artikelserie” på temat ”Därför är jag konservativ”. Här följer således det sjätte och sista avsnittet i form av en sammanfattning av vad den typ av politisk konservatism jag står för går ut på och varför jag tror att den har mycket att tillföra samhället.

Det är brukligt att inom ramen för den ideologiska termen ”konservatism” skilja på olika typer av konservatism. Jag har därför valt att i det här inlägget följa en sådan indelning och därmed ange vilka varianter jag bekänner mig till och varför.

Värdekonservatism

Först och främst vill jag kalla mig värdekonservativ. Det innebär att jag anser att det finns vissa fasta och oomkullrunkeliga värden som måste bevaras för att det samhälle i vilket vi lever skall kunna förbli stabilt och civiliserat. Viktigast härvidlag är, enligt mitt sätt att se, att vi människor inte är atomistiska varelser utelämnade åt oss själva. Vi måste därför som konservativa erkänna att vi står i förbindelse med en högre verklighet, den skapande personlighet och kraft som är alltings upphov och som i dagligt tal kallas Gud.

 ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.”

Det finns olika sätt att se på denna personlighet vi kallar Gud i olika världsdelar, länder och kulturer. Eftersom vi i vår del av världen har valt att nalkas Gud via kristendomen utgår min värdekonservatism från grundläggande kristna värderingar. De viktigaste av dessa är övertygelsen att familjen och äktenskapet mellan man och kvinna är samhällets grundval, och att vi inte bara lever för att tillfredsställa oss själva utan också för att tjäna andra.

Detta kan sammanfattas i orden från Jesu Bergspredikan: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”

Socialkonservatism

Grunden för ett socialkonservativt synsätt måste vara att den enskilda individen tar sitt ansvar, både för sig själv och sina närstående. Pliktkänslan, utan vilket samhället inte skulle fungera, är här grundläggande. Se det som en påverkan från Luther, den som vill. Häri ingår även den personliga moraluppfattningen och dess samband med samvetet. Om alla följde sitt ursprungliga samvete, vilket idealt förbinder oss med Gud, skulle vi tveklöst leva i en bättre värld.

Problemet är att pliktkänslan och samvetet är olika utvecklade hos olika individer. Alla tar inte sitt ansvar för sig själva och andra, och alla följer inte sitt ursprungliga samvete eller är medvetna om att det ens existerar.

Därför tvingas samhället dra försorg om svaga och moraliskt outvecklade individer i form av ekonomiskt och socialt bistånd respektive bestraffningar. Detta utesluter naturligtvis inte frivilligt välgörenhetsarbete. Enligt ett socialkonservativt synsätt bör samhället också stå till tjänst med grundläggande sjukvård och utbildning, gärna  med privata alternativ som komplement.

Nationell konservatism

Historien har frambringat ett antal nationalstater, inom vilka människor av skilda etniska och kulturella tillhörigheter lever. Genom en speciell nationstillhörighet och historiskt betingad gemenskap med sina landsmän stärks individen och familjen i sina identiteter. Detta utesluter inte att olika nationer går samman i olika typer av allianser och förbund för gemensam nytta, eller på annat sätt samarbetar med andra nationer.

Sverige har en  i stort gemensam historia sedan omkring tusen år tillbaka, även om det nuvarande Sverige närmast har sitt ursprung i Gustaf Vasas nationsbygge. För att vi svenskar skall kunna fortsätta fungera som ett fritt, självständigt och civiliserat folk måste vi kunna försvara oss på ett effektivt sätt såväl militärt mot utifrån kommande angrepp som polisiärt mot inhemska fiender. Ett starkt militärt försvar samt ett starkt polisväsende och andra rättsvårdande instanser är därför av helt avgörande betydelse för vår framtid i frihet.

Vårt samhällsskick bygger på västerländsk demokrati och tolerans. Detta innebär bland annat att alla typer av meningsriktningar måste få uttryckas, således även odemokratiska sådana så länge dessa håller sig inom lagens råmärken. Toleransen får dock inte övergå i släpphänthet så att vilka avarter som helst accepteras. Personer som önskar bosätta sig i Sverige måste också under noggrann prövning kunna redovisa godtagbara skäl härför samt vara klara över att svenska normer och svenska lagar är överordnade etniska särskildheter.

Vårt statsskick omfattar sedan evärderliga tider monarki. Detta har bibringat kontinuitet och stabilitet, varför det absolut inte finns någon anledning att byta ut det införa republik. Monarkin gör samhället mindre politiserat och tillför värdighet och festivitas, samtidigt som det är betydligt billigare än vad en politiserad och byråkratiserad republik skulle vara.

En sund nationalism avvisar ett utrikespolitiskt aggressivt synsätt och erkänner andra länders nationella strävanden, så länge dessa inte antar expansiva och imperialistiska former. Exempel på det senare är det postkommunistiska Ryssland och det kommunistiska Kina.

Internationell konservatism

Sverige ingår, i egenskap av västerländsk demokrati på kristen grund, i ett internationellt sammanhang som i första hand omfattar Norden, Europa och Amerikas Förenta stater (USA). Vi är inte och kan aldrig bli oss själva nog, vare sig vi väljer att ansluta oss till mellanfolkliga pakter och allianser eller ej.

 

För mig är det transatlantiska sambandet av väsentlig betydelse. USA är i sin egenskap av världens ledande demokrati och enda supermakt fortsatt en garant för vår egen och den övriga fria världens frihet och demokrati, precis som man varit det under tre världskrig (jag räknar det Kalla kriget som tredje världskriget) och nu under det fortgående Kriget mot den islamistiska terrorn.

 Ronald Reagan (1911-2004).

Sverige bör därför upprätthålla ett gott och vänskapligt förhållande till USA. Ingen tjänar på att Västeuropa och/eller EU betraktar USA som en konkurrent i stället för en naturlig samarbetspartner. Detta innebär icke ett kritiklöst förhållande till USA, vars fel och brister i förekommande fall givetvis måste få påpekas.

Slutligen vill jag understryka att det för mig inte råder någon motsatsställning mellan ett nationellt respektive ett internationellt synsätt. Dessa båda synsätt kompletterar, enligt min mening, tvärtom varandra på ett fruktbart sätt.

Liberal konservatism

Enligt mitt sätt att se måste en vidsynt och framstegsvänlig konservatism innehålla en liberal komponent. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den moderna konservatismens fader, Edmund Burke, faktiskt var en liberal Whig-politiker. Liberalismen är den ideologi som främst tillvaratar den enskilda människans skapande förmåga, icke minst på det ekonomiska men även på det andliga området. Näringsfrihet och religionsfrihet är och förblir viktiga grundstenar i en civiliserad statsbildning.

Den historiska erfarenheten visar således entydigt, att en samhällstyp som sviker individen och hennes aspirationer – såsom kommunistiska, fascistiska, nationalsocialistiska och islamistiska samhällen – i längden inte kan äga bestånd utan ofelbart leder till sin egen undergång.

Om jag slutligen skall nämna de gestalter som på olika sätt betytt mest för mig som konservativ så får det bli Ronald Reagan (internationellt) samt Gunnar Unger (nationellt).

Därför är jag konservativ (III)

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.

Vysotskij och Putins ryska maffiastat

Under den sovjetiska Brezjnev-eran framträdde en främmande fågel på den ryska underhållningsscenen, nämligen den egenartade trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij. Denne spelade bland annat KGB-hjälte i ”patriotiska” spionthrillers och blev oerhört populär i folkdjupen. Samtidigt var han en boren rebell som gisslade kommunistregimen med sina oppositionella sånger till gitarr.

Hans popularitet gjorde att regimen inte vågade sig på honom. Vysotskij levde ett självförbrännande liv i ett ständigt alkohol- och narkotikarus och dog vid 42 års ålder 1980. Vi kan i dag avnjuta hans karaktäristiska sånger till dynamiskt gitarrackompanjemang på YouTube, varav nedan återges en sång som på ytan handlar om att skjuta vargar men som, såvitt jag förstår, är ett angrepp på den omänskliga kommunistregimen (om det finns några ryskkunniga personer bland mina läsare välkomnar jag kommentarer!):

Vysotskij dog för 29 år sedan och sörjs fortfarande av miljoner ryssar. Det är inte utan att hans omisskännliga röst och dynamiska gitarrspel skulle behövas i dag, då Ryssland under Putin och Medvedev befinner sig på en väg som kanske inte leder fram till en ny kommunistdiktatur, men som likväl riskerar att göra världen till en betydligt mindre säker plats att leva på och inte minst kastar en mörk skugga över det ryska närområdet inklusive Sverige.

 Garri Kasparov, Rysslands troligen mest framstående dissident.

Den kanske viktigaste av dagens oppositionella röster i Ryssland tillhör den förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov. Han gav nyligen en intervju för det konservativt betonade amerikanska nyhetsmagasinet NewsMax (april 2009) och dess reporter Kenneth R. Timmerman, varur jag här presenterar några av mig från engelska översatta utdrag med kommentarer.

Kasparov skräder inte orden när det gäller Putin, en före detta KGB-officer som enligt Kasparov blivit Rysslands ”nye tsar.” Den förre mästerschackspelaren förklarar i intervjun att USA måste ”behandla denna regim på det sätt den förtjänar att bli behandlad. De är brottslingar, och vi förväntar oss att ni står upp mot dem som Ronald Reagan gjorde”. När han diskuterar Putin, invasionen av Georgien och vad han kallar den ryska ”maffiastaten”, uttrycker Kasparov också kritik mot USAs förre president George W. Bush och dennes tro att Putin var en demokratisk ledare och att Förenta staterna kunde stimulera hans bättre jag.

Bush och många västliga ledare, hävdar Kasparov, gjorde sig skyldiga till det fundamentala misstaget att tro att Putin endast var ”en av dem”. Kasparov drar slutsatsen att Putin och den klick av forna KGB-män han omger sig med ”inte tror på västliga värden, och detta är mycket viktigt.” ”Ni får inte missledas av de dyrbara kostymer de bär, den egendom de köper, lyxjetplanen och yachterna”, citeras Kasparov i intervjun. ”Det är bara en förklädnad. De förnekar helt enkelt vår civilisations kärnvärden, demokratins kärnvärden.”

Därför uppmanar Garri Kasparov president Obama och utrikesminister Clinton att inte upprepa det misstag Bush gjorde när han trodde att han kunde vinna Putins och dennes underhuggares tillgivenhet. Kasparov citeras: ”Valet är inte huruvida de tycker om er eller inte. Det är inte huruvida ni kan vinna deras kärlek. De kommer alltid att hata er. Ert val är huruvida detta hat är blandat med fruktan eller förakt. Så här långt är det det senare, och det är dags för er att ändra på detta.” Enligt Kasparov är Ryssland inte en demokrati utan en ”maffiastat”:

”Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenstat.”

 Vladimir Putin i KGB-uniform.

Enligt Kasparov i intervjun med NewsMax är föreställningen om Putin som nationalist felaktig. Sanningen är att genuina ryska nationalister har kritiserat Putin för att denne skänkt omdiskuterade öar i Stilla havet till Japan och Kina. Han påpekar att ”Putin är den förste ryske ledare i sentida historia som givit bort ryskt territorium.” Inte sedan försäljningen av Alaska till USA har Ryssland godvilligt lämnat bort territorium, ”och när det gäller Alaska fick man åtminstone pengar”. Putin gav bort öarna som en ”gest av good-will” i syfte att vinna diplomatiskt stöd från Japan och blidka Kina, ett land som är Rysslands största kund när det gäller krigsutrustning.

Enligt Kasparov har Putin och hans mannar en hel massa pengar att spendera, och de använder dem för att främja sin egen makt. Kasparov: ”De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.” Putins användning av statens resurser, menar Kasparov, är mer förfinad än den som användes av kommunisterna: ”Det handlar inte om skatter och gevärskulor. Det handlar om olja och gas och kontanter.”

Putins skamlöshet, anser Garri Kasparov, har också kommit till uttryck när det gäller gangstermordet på den ryska författarinnan och regimkritikern Anna Politkovskaya samt giftmordet på den före detta KGB-spionen och sedermera dissidenten Alexander Litvinenko; den senare förgiftades i London med polonium 210, ett atomämne som kunnat spåras tillbaka till ett ryskt regeringslaboratorium.

 Mördade dissidenten Anna Politkovskaya.

Garri Kasparov är vidare mycket kritisk till amerikanernas och européernas användning av demokrati som en spelbricka i förhandlingarna med Ryssland. Sanningen är att Putin, med sin KGB-bakgrund, inte riktigt vet vad demokrati är: ”Om han hör något om demokrati och mänskliga rättigheter tror han att det är ett knep och att han är på väg att bli lurad. Han tror att du bryter mot spelreglerna.” Kasparov menar att ett exempel på detta var Förenta staternas  och Europas hot om att dra sig tillbaka från de vinterolympiska spelen i Sotji 2012 som en protest mot Rysslands invasion av Georgien, vilken enligt Kasparov hade planerats flera månader i förväg:

”Putin behöver Abchasien och Sydossetien därför att de skyddar Sotji. Sotji är ett megaprojekt. För Putin är det samma sak som när Peter den store byggde Sankt Petersburg. Han bygger sitt arv i södra Ryssland.” Putin sägs ibland vara en varmt troende kristen, men faktum är att den olympiska byn i Sotji byggs med en ortodoxt kristen kyrkogård som fundament. Lokala boende har vräkts från sina hem utan kompensation, och Kasparov menar att västvärlden medvetet valt att bortse från detta för att inte stöta sig med Putin-regimen.

Kasparov tror sig vidare veta att Putin, under hemliga möten i Guatemala, betalade ut frikostiga mutor till medlemmarna av den Internationella olympiska kommittén (IOC) för att säkra de vinterolympiska spelen 2012 till Sotji.  Ryssarna hade, i avsaknad av en rysk ambassad,  köpt ett hus enkom för detta ändamål: ”De stängde av området så att Putin kunde träffa 50 IOC-medlemmar, en i taget.” Kort tid efter mötet avvisade IOC ett med Ryssland konkurrerande anbud från Sydkorea om att arrangera vinter-OS 2012.

Självklart blev Putin ursinnig när IOC efter Georgien-invasionen antydde att man eventuellt skulle ompröva beslutet att tilldela Ryssland vinter-OS 2012. Här hade han egenhändigt köpt sig ett internationellt storevenemang, skulle nu IOC sätta käppar i hjulet på grund av invasionen i skitlandet Georgien? Följaktligen, menar Kasparov, trodde Putin säkert att kritikernas enda skäl till att protestera mot Georgien-invasionen var att få bättre betalt. Så fungerar hjärnan på en rysk maffialedare som också råkar vara regeringschef…

Kasparov påpekar vidare att oliktänkande i Ryssland tvingas leva under konstant hårt tryck och dödshot. Yttrandefriheten krymper hela tiden. Kasparov beklagar radiostationen Voice of Americas beslut att avsluta sina sändningar till Ryssland i augusti 2008, endast några dagar innan ryska trupper gick in i Georgien. Detta trots att sändningarna var ”gammalmodiga” och huvudsakligen nådde nationalistiska och kommunistiska åhörarskaror på landsbygden. ”Det ögonblick den ryska invasionen av Georgien inleddes”, citeras Kasparov i NewsMax, ”ökade Internet-trafiken bland de oppositionella fyrfaldigt.”

Garri Kasparov förutspår betydande problem för ett Ryssland som drabbats hårt av den internationella finanskollapsen. Redan före kollapsen tog ryska kreditkortsföretag ut 25 procents ränta av sina kunder. Sedan dess har jobben minskat i rask takt, bensinpriserna skjutit i höjden och inflationen accelererat. ”Putin sitter på en vulkan”, menar Kasparov. ”Revolutioner inträffar inte i de fattigaste länderna, utan i länder som har de största sociala olikheterna. Putins ekonomiska politik har skapat oerhörd olikhet”, och detta också när ekonomin gick som bäst 2006-2007.

Ett exempel: Moskva är en av världens dyraste städer; ändå tjänar den genomsnittlige arbetaren inte mer än omkring 9000 kronor i månaden. Många människor lever på yttersta marginalen.

Garri Kasparov uppmanar i intervjun USAs nya administration att stå fast gentemot Putin i sina krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ryssland får inte ignoreras, men demokratiska reformer måste genomföras. Kasparov: ”Det vi inte vill se igen är att demokrati byggs i Irak eller någon annanstans på bekostnad av Ryssland.”

 Vladimir Vysotskij – nu mer än någonsin?

Jag tror dessa uttalanden av Rysslands mest berömde dissident fuller väl bekräftar, att Ryssland är i stort behov av en ny Vysotskij. Eller kanske originalet fortfarande duger? Hans sånger finns tillgängliga på You Tube, på CD-skivor och på gamla vinylplattor.

Tänk bara Putin-diktatur i stället för Brezjnev-kommunism när ni lyssnar till dessa odödliga toner!

http://www.youtube.com/watch?v=ATuzUY2YlbA&feature=related

Därför är jag konservativ (II)

Min militärtjänstgöring vid Norrbottens kungliga artillilleriregemente, A8, i Boden 1971-72 blev avgörande för min utveckling mot konservatismen. Redan när jag ryckte in sommaren 1971 hade jag av personliga och ideologiska skäl fjärmat mig från den vänster jag tidigare ansett mig tillhöra. I Boden kom jag att tillhöra ett ”högergäng” på femte kompaniet som i övrigt bestod av Bo Carlsund, Thomas Carter och Åke Kinnander. Eljest var vänstern manstark; förutom organiserade värnpliktiga med rötter i KFML(r) och KFML (senare SKP) fanns mer allmänna vänstersympatisörer som hängde på den vänstertrend som låg i tiden.

 A8s emblem.

”R:arna” och KFMLarna (senare SKP:arna) hade olika syn på hur man borde agera under militärtjänstgöringen. De förstnämnda såg som sin uppgift att föra en öppen politisk agitation inklusive medvetna provokationer mot befälen, medan de senare tvärtom ofta var ”stridisar” med sikte på att, inför den stundande revolutionen, lära sig så mycket som möjligt i vapnens och stridsmedlens bruk. På regementet dök då och då upp affischer ocn stencilerade skrifter med revolutionärt innehåll och hårda angrepp på regementsledningen, där den snälle regementschefen, överste Bertil Malgerud, framställdes som något slags ondsint djävulsgestalt. Vi i högergänget tvekade inte att riva ner affischer och tryckalster av detta slag och att engagera oss politiskt – under en tid var vi exempelvis med i Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden.

Det var också i Boden jag lärde känna C. G. Holm, som gjorde lumpen vid regementet I19; C. G. var  då var ordförande i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm och hade en flygande aktivistgrupp igång bestående av MUF-tjejer, vilka sålde tidningen Argument för Frihet och Rätt samt antikommunistiska rockslagsmärken.  Det var där och då jag bestämde mig för att efter lumpen aktivera mig i DA. Jag var vid det laget hjärtligt trött på allt vänstertjafs och icke minst den oerhörda ensidigheten i Vietnam-opinionen. Jag måste också framhålla att jag under min tid i Boden fick en djup inblick i försvarets betydelse för bevarandet av Sveriges frihet. Denna försvarsvänlighet har alltsedan dess utgjort en omistlig beståndsdel i min konservativa utsyn.

Omedelbart efter muck i april 1972 anmälde jag mig således som aktiv medlem i DA Stockholm, vilket innebar att jag i princip varje fredageftermiddag och lördag deltog i försäljningsaktionerna på något av försäljningsställena Sergelpassagen, Drottninggatan och Hamngatan utanför NK. Jag var då 20 år gammal. Detta kom att bli ett regelbundet inslag i mitt liv ända fram till 1976-77. DA, som kan sägas ha varit en utbrytning ur Kommittén för ett fritt Asien, bildades 1967 med Anders Larsson som främste tillskyndare. Under årens lopp aktiverade sig en rad senare i olika sammanhang bekanta namn i DA: Tord Tannenberg, Jan Siegbahn, Peeter Luksep, Magnus Uggla och hans bror Johan, Hans C. Pettersson, Rolf K. Nilsson, Per- Olof Wärring, Folke Straube, Jörgen Oom, Sanji Tandan, Ûlo Ignats, Håkan Thorell med flera. Själv var jag ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75. Efter nedläggningen 1975 blev jag ordförande i Frihetsförbundet som fortsatte de traditionella försäljningsaktionerna ett par år till, medan andra DAare bildade stiftelsen Contra med C. G. Holm och Géza Molnár i spetsen.

‘

Rolf K. Nilsson, tung moderat försvarspolitiker. En gång medlem i Demokratisk Allians.

Det var under DA-tiden jag blev medvetet konservativ. I början av mitt engagemang var jag framförallt antikommunist med internationell inriktning. DA blev mest känt – somliga säger säkert ökänt – för att man engagerade sig på USAs sida under kriget i Indokina. Vi sålde bland annat rockslagsmärkena ”Tack U. S. 1918 – 1945” och ”Sverige-Amerika-märket” (andra märken inkluderade ”Stoppa vänsterextremismen”, ”Frihet för Sydvietnam” samt ”Nej kommunism, fascism, nazism”). Vietnamfrågan var emellertid inte den enda DA engagerade sig i utan protesterade även mot Kommunistkinas ockupation av Tibet, Sovjet-imperialismen i Östeuropa och den kommunistiska fängelseön Kubas diktatur under Fidél Castros regim. DA tog självklart också ställning för Israel i Mellanöstern samt Taiwan och Sydkorea i Fjärran östern.

Med detta sagt har jag därmed förklarat, att den antikommunistiska internationalismen från begynnelsen blev ett bärande inslag i min konservatism. USA hade, som jag och DA såg det, i egenskap av världens viktigaste demokrati (Indien är som bekant den största) inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försvara utsatta folk – som det sydvietnamesiska, det sydkoreanska och det irakiska – mot kommunistiska eller andra erövringsförsök. Precis som man både under Första och Andra världskriget hade bistått ett Europa, som var utsatt för auktoritär respektive totalitär aggression från tysk sida. Jag har behållit denna åsikt genom åren, även om jag inte varit entusiastisk över alla amerikanska presidenter. Favoriterna heter Richard Nixon (kanske mest av nostalgiska skäl), Ronald Reagan och George W. Bush.

”Hanoi Jane” Fonda – rödfärgad i Stockholm.

Något av en höjdpunkt i Demokratisk Allians verksamhet var förvisso rödfärgningen av Jane Fonda i december 1972. ”Hanoi Jane” hade kommit till den internationella Vietnam-vänsterns huvudstad, Stockholm, för att tala vid ett av de många demonstrationståg vilka brukade utgå från Sergels torg och fortsätta till USAs ambassad. Fonda gick med i tåget, men i slutet av Strandvägen smög den 18-åriga skolflickan och DA-aktivisten Elisabeth Abelsson – som hade gått med i demonstrationståget – upp bakom Jane Fondas rygg och hällde innehållet i en ölburk full med vattenlöslig rödfärg över Hanoi Janes frisyr. DAs Géza Molnár, som gått med vid sidan av tåget, ingrep här resolut och hindrade vänsterpöbeln från att lyncha Elisabeth.

Händelsen skapade svarta rubriker och kolorerade bilder i alla större svenska massmedia dagen efter; bland annat konstaterade Aftonbladet att Fonda blivit dekorerad med ”partifärgen”. Fondas rödfärgning gav eko även internationellt och hälsades med gillande av amerikanska Vietnam-veteraner, som var förbittrade över Jane Fondas närmast landsförrädiska verksamhet.

Själv tog jag ingen del i färgattentatet, kände inte ens till att det skulle ske. Det visade sig att endast några få i DA-ledningen, med Anders Larsson som drivande, var införstådda med vad som komma skulle. Dock var jag i farten vid andra typer av aktioner, som då en hyrd lastbil kördes upp i höjd med en annan antiamerikansk demonstration med deltagande av det så kallade PRRs ”utrikesminister” Madame Binh, varvid några personer på flaket (däribland jag) ryckte upp en svensk flagga och två sydvietnamesisa flaggor. Några av demonstranterna kastade stenar på bilen, vars framruta krossades. En av de våra fick en sten i huvudet men klarade sig undan med ett ytligt sår.

Som akademiker hade jag dock inte enbart aktivistiska utan även intellektuella böjelser och läste begärligt lämplig litteratur, vari ingick såväl politiska debattböcker som tidningsartiklar. En tidig författarfavorit blev Christopher Jolin, en före detta konstskribent (han var son till den kände konstnären Einar Jolin) och redaktör för en läkemedelstidskrift som hösten 1972 gav ut boken ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag). Boken, som var en noggrann kartläggning av vänstern i det svenska samhället, slog ned som en bomb i det vänstervridna och Palme-styrda Sverige och sålde rekordmånga exemplar för genren ”politisk debatt” . I början hyllades Jolin i borgerlig press som något av en Meassias-gestalt, men med tiden slog bilden av Jolin som en smågalen extremist igenom, och författaren började i stället att betraktas som ”ett problem” för borgerligheten. Till de mest aktiva svartmålarna hörde moderate partitaktikern Carl Bildt. Jolin gisslades icke minst till följd av sitt stöd för Demokratisk Allians. 1974 kom Jolins andra bok, ”Sverige nästa?”, vilken även den sålde hyfsat. Christopher Jolin, som avled 1999, var vid denna tid närmast vänsterliberal men samtidigt proamerikansk. Han tog mycket illa vid sig av all negativ kritik från både vänster och höger och gick efter några år dessvärre ner sig  i det extremnationalistiska träsket.

Det var nu inte Jolin som fick in mig på det konservativa spåret. För denna utveckling tackar jag i stället främst den fine skribenten Gunnar Unger, vars krönikor i Svenska Dagbladet under signaturen ”Sagittarius” jag regelbundet följde. Unger var hjärtligt avskydd av vänstern för sin elakt polemiska debattkonst och blev, av precis samma skäl, älskad av mig och mina meningsfränder. Gunnar Unger var son till en före detta hög sjöofficer och marinhistoriker med samma namn och uppvuxen på nedre Östermalm i Stockholm. Han var under Andra världskriget anställd i Statens informationsstyrelse och därefter ledande i tidskriften OBS!, en föregångare till Contra. I mitten av 1950-talet anställdes Unger av Svenska Dagbladet, där han blev kvar till sin död i strupcancer vid 60 års ålder i februari 1976. En av Gunnar Ungers fem söner, Johan Unger, gjorde senare en kyrklig karriär och slutade som domprost i Växjö.

Jag träffade aldrig Gunnar Unger men skrev till honom en gång och bifogade manus till en artikel om konservatismen, avsedd för Moderata samlingspartiets ideologiska organ Svensk Tidskrift, i vars redaktion Unger – jämte bland andra Thede Palm och Margaretha af Ugglas – ingick. Jag fick till min förtjusning ett vänligt svar, där Unger sade sig hoppas att artikeln skulle få den behandling ”den förtjänar”. Artikeln kom mycket riktigt in, vilket jag betraktade som en stor fjäder i hatten i min dittilsvarande bana som skribent.

Gunnar Unger var knappast någon stor tänkare, men hans formuleringskonst var sällsynt skarp och precis. Det faktum att han i stort sett hyllat Jolin för dennes båda böcker – när Unger skrev om ”Vänstervridningen” slog han bland annat fast att författaren var förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – gjorde att han steg ytterligare i min aktning. Unger var för övrigt en imponerande gestalt, omkring två meter lång och ytterst vördnadsbjudande.

Höjdpunkten i Gunnar Ungers författarskap, och tillika hans sista bok, var den självbiografiska ”Rapsodi i blått” (Askild & Kärnekull, 1974). Det är finstämd skildring av minnen och människor 1915-55, tillägnad Ungers fader. Icke minst får vi här en inblick i den konservativa familjebakgrund vari Unger formades. Gunnar Unger ger i boken följande både finstämda och vackra  förklaring till varför han växte upp till att bli konservativ:

”Pappa tog mig i början på 20-talet till Kungl. Teatern för att se hans älsklingsopera ‘Hoffmans äventyr’, som jag väl sedan dess varit på något hundratal gånger…Genom Hoffman fann jag Poe, genom Poe Baudelaire och alla de andra författare Pappa helst inte velat att jag skulle läsa, men aldrig sökte hindra mig från att läsa. Genom dem erfor jag redan i tonåren den svindlade dragning till avgrund och natt, som – har jag sedan kommit att fatta – nog är den viktigaste förutsättningen för en sant konservativ livssyn. Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.”

För den som vill läsa mer om Gunnar Unger kan nämnas att den konservative skrifställaren Carl Johan Ljungberg till sommaren planerar att ge ut en biografi till minne av denne man, vars vitrioldoftande penna säkert fler än jag saknar i dagens Sverige.

Tage Lindbom, konservativ författare och Marx-kritiker.

Den andre svenske författare som bidragit till att forma min personliga konservatism är filosofie doktor Tage Lindbom (1909-2001), som jag, till skillnad från Gunnar Unger, träffade personligen ett flertal gånger. Min bekantskap med Lindbom och hans skriftställarskap inleddes med den av honom 1977 publicerade ”Myt i verkligheten. En studie i marxism” (Pro veritate, 1977). Vid denna tid var jag medlem i ett par sammanslutningar där också Tage var med, bland dem sällskapet Haga i Stockholm som leddes av den urgamle generalmajoren Nils Rosenblad. ”Myt i verkligheten” är, trots eller kanske snarare tack vare dess ringa omfång, enligt min mening den sannolikt förnämligaste kritiken av marxismens ideologi som givits ut på svenska språket och detta både till innehåll och språklig form. Framförallt tar den ett andligt grepp på marxismen, detta till välgörande skillnad från de liberala skildringar som publicerats.

Lindbom framhåller:

”Men den marxistiska materievärlden är ej blott lagbunden och oföränderlig, den är även ändamålsinriktad. Allt utvecklas mot ett bestämt mål. Karl Marx är teleolog, han förkunnar sitt slutmål med samma ihärdighet som de medeltida kyrkofäderna. Men det är inte Gud som drager oss till sig i sin oändliga kärlek. Enligt marxismen är målsträvan framburen av den över materievärlden härskande dialektiken. Och ej nog med detta. Denna dialektiska, målsträvande process genomför det stora marxistiska undret: upphävandet av tillvarons motsättningar. Frihetens rike, där den från alienation befriade människan härskar, är en värld i kosmisk och mänskligt-samhällelig harmoni. Med detta världsliga underverk, upphävandet av tillvarons motsatsspel, uppnås höjdpunkten i det marxistiska mytsystemet.”

Lindbom visste vad han talade om, eftersom han själv en gång varit marxist och därtill en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Hans doktorsavhandling handlade om svensk fackföreningsrörelse, och 1938-65 var han därtill chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Jag kan berömma mig själv av att i slutet av 1970-talet ha gjort en icke försumbar insats när det gällde att i form av recensioner, intervjuer och debattartiklar ha bidragit till spridandet av ”Myt i verkligheten” och ett par efterföljande böcker av samma författarhand. Jag instämmer inte i alla Tage Lindboms stundom väl långtgående slusatser – jag kan exempelvis inte hålla med om att inte bara marxismen utan också demokratin skulle vara en myt – och blev, som säkert många andra, minst sagt förvånad över att det efter Lindboms död avslöjades, att han ända sedan begynnelsen av sin omvändelse från marxismen i hemlighet varit sufitisk muslim.

Jag har genom åren tagit intryck av en rad andra skribenter och politiskt verksamma personer – några exempel härvidlag är Svenska Dagbladets gamle kulturredaktör Leif Carlsson, förre spionchefen och framstående författaren och militärhistorikern Thede Palm, författaren och akdemikern Stig Strömholm samt i någon mån även Gösta Bohman; den sistnämnde var, förutom att han var den siste moderate partiledaren som inte väjde för konservatismen som vägledande partiideologi, även en mycket läsbar skribent.

Gösta Bohman: den siste konservative moderate partiledaren.

Därmed slut för denna gång. Jag återkommer vad det lider med inlägg om mina internationella, konservativa förebilder samt en avslutande analys av konservatismen i ett brett ideologiskt perspektiv. Hoppas ni kan bärga er…