Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

 

.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

– Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!

Varför besöker de inte Hovsjös minoritet?

Nyligen avlade alliansregeringens egen färgklick, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, en visit i problemområdet Hovsjö i Södertälje. Tidigare besöktes området av KD-ledaren och socialministern Göran Hägglund, av Jimmie Åkesson även kallad ”bondfångaren från Bankeryd”, för ett av dennes beramade ”köksbordssamtal.”

Nyamko Sabuni med uppvaktning i annat sammanhang.

Regeringsmedlemmarna får hjärtans gärna besöka Hovsjö om de så önskar, men det är en sak jag och många andra södertäljebor undrar över: varför umgicks de inte med Hovsjös lilla minoritet av etniska svenskar? Dessa hade nog kunnat berätta ett och annat av intresse om sin situation i ett område som till kanske 90 procent befolkas av människor med invandrarbakgrund…

En av de undrande södertäljeborna heter Karin och har skrivit följande tänkvärda insändare i Länstidningen den 16/2:

”Varför får inte den svenska minoriteten i till exempel Ronna och Hovsjö något ministerbesök? ‘Jag vill främst träffa lokalbefolkningen’, säger Nyamko Sabuni. Och för henne och det lokala Folkpartiet är lokalbefolkningen tydligen lika med den befolkningsgrupp man hittar i den så kallade Katedralen. Man blir förvånad, förbannad och upprörd när man tar del av Hovsjöbornas svar på LT:s fråga ‘hur ska Hovsjö bli bättre?’ Ett axplock bland svaren: ‘Det måste ordnas fler fritidsaktiviteter för de unga. Regering och myndigheter måste samtala mer och lyssna på våra unga som är 14-17 år. Det skulle bli mindre bråk.’

”LT borde ställt motfrågan: Vad gör ni själva och era organisationer för era egna unga? Vad gör föräldrar och familjer? Det finns både en jättestor kyrka och det så kallade kulturhuset i området. Buset kanske skulle bli mindre om föräldrarna tog ett ansvar för sina telningar och om polisen slutade vara kompis med buset. En av kommentarerna var: ‘En busshållplats närmare kyrkan så att de gamla slipper gå så långt.’ Att döma av det trafikkaos som uppträder vid tillställningar i kyrkan, då vägen är fullständigt blockerad av bilar, behövs ingen buss. Och fanns det en buss skulle den bli stående i den fullständiga anarki som råder.

”Ett råd till alla politiker: sluta dalta med vissa grupper. Alla är ju svenska medborgare – varför ska de då särbehandlas? I Sverige gäller väl samma lagar för alla som sökt sig hit såväl som för etniska svenskar. Den som kommer till Sverige ska acceptera de lagar och regler som gäller här och anpassa sig till det samhälle man valt att söka sig till.”

Så långt insändarskribenten Karin. Hon har naturligtvis alldeles rätt, och det finns inte mycket att lägga till de högst relevanta argument hon för fram.

Det hade varit åtminstone dekorativt om statsrådet Sabuni hade träffat  några ur Hovsjös etniskt svenska minoritet och inte bara de lokala folkpartipamparna, vilka förvisso inte befolkar denna kommundel väster om Kanalen.

 Sarnecki ger SD rätt.

I Länstidningen den 17/2 ger professorn i kriminologi, Jerzy Sarnecki, indirekt Sverigedemokraterna  rätt i att en expansiv invadringspolitik leder till bristfällig integration och, som ett brev på posten, skenande kriminalitet. Som i Hovsjö, Rosengård, Rinkeby, Tensta, Hammarkullen… Jag citerar professor Sarnecki:

”Södertälje är en industristad, med en stor invandrarbefolkning i flera förortsområden och har många unga, tillsammans är det faktorer som gör att man kan förvänta sig en högre brottslighet.”

SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

I negerdebatternas Sverige

Om den legendariske fotbollsspelaren, förbundskaptenen, sportkommentatorn, tipsexperten och bridgevirtuosen Rudolf ”Putte” Kock finns en rad ankedoter. En, som dessutom är sann, lyder som följer.

”Putte” var kommentator i en TV-sänd match i Europacupen på 1960-talet, där en av kontrahenterna var det portugisiska laget Benfica. I laget ingick en mörkhyad afrikansk spelare vars namn Kock inte riktigt kunde uttala. Han valde därför att kalla spelaren rätt och slätt ”negern.” Eftersom denne deltog mycket aktivt i spelet blev det åtskilliga gånger Kock fick säga ”negern”. Till slut tröttnade kontrollrummet i Stockholm på detta och uppmanade ”Putte” Kock att sluta säga ”negern” och i stället kalla spelaren i fråga vid namn. Kock, som var en aning lomhörd och dessutom stördes av publikljudet, hade emellertid svårt att uppfatta vad man sade från kontrollrummet och frågade flera gånger vad man menade.

Den uppringande mannen från kontrollrummet röt därför i med hög röst: ”Säg inte NEGERN. Jag bokstaverar: Niklas-Erik-Gustav-Erik-Rudolf-Niklas, NEGERN.” Varpå ”Putte”, något konsternerad, gick ut i sändning och sade: ”Nu säger de i Stockholm att negern heter Niklas Erik Gustav…”

Vilket för mig in på ämnet för detta inlägg. Våra professionella ”antirasister” har ju i dagarna vunnit en stor seger i och med att stadsbyggnadsnämnden i Karlstad beslutat om att kvarteret Negern, som hetat så sedan det amerikanska inbördeskrigets slut på 1860-talet, skall byta namn. Hädanefter kommer kvarteret med det färgstarka namnet att benämnas med det mer kommunalgråa Tingvallastaden 3.

Debatten om kvarteret Negern i Karlstad har rasat en längre tid på nätet och i tidningsspalterna och naturligtvis bland kommunpolitikerna i Karlstad. Efter beslutet citerades stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm (S): ”Vi kan inte ha ett namn som vi inte ens vågar uttala.” Kristdemokraternas gruppledare Peter Kullgren uppges emellertid inte alls vara besvärad av det nästan 150 år gamla kvartersnamnet.

Hur kunde det då bli så här? Orsaken är givetvis att ordet ”neger” sedan 1970-talet fått en alltmer negativ klang och numera av många uppfattas vara nedsättande med en rasistisk biton. Om vi studerar ordets etymologiska bakgrund finns där dock ingen rasistisk innebörd. I Wikipedia läser vi: ”Ordet härstammar från spanska, portugisiska och äldre italienska negro, som betyder svart och som härstammar från latinets niger med samma betydelse…” Neger var länge det etablerade svenska ordet för en mörkhyad person; dessförinnan kunde man också använda ordet ”blåman” i samma betydelse.

 Inger Nilsson som Pippi och Beppe Wolgers som hennes pappa negerkungen.

När Astrid Lindgren skrev sin klassiska barnberättelse om Pippi Långstrump i slutet av 1940-talet, var det således ingen som ansåg att det var minsta rasistiskt när författarinnan försäkrade läsarna att Pippis pappa var negerkung på en ö i Söderhavet (mamma var ”ängel i himmelen”). I den klassiska TV-serien med Inger Nilsson i rollen som Pippi är det Beppe Wolgers som kreerar rollen som pappa negerkungen.

När den amerikanska medborgarrättsrörelsen för första gången lät tala om sig på allvar i tidigt 1960-tal användes vidare ordet ”negroe” allmänt och utan nedsättande mening. Det talades således helt ogenerat om ”the negroe movement” utan att någon gastade om ”rasism”. Småningom skedde en glidande övergång till ordet ”colored” (färgad); negrerna var inte längre negrer utan ”färgade.” Allt förändrades när den militanta negerrörelsen Black Panthers (Svarta pantrarna) seglade upp som en inflytelserik aktör i mitten av årtiondet. ”Colored” blev ”black”, och inte bara det – man skulle vara ”black and proud” (svart och stolt).

Politiska slagord har i vår hektiska tid dock en tendens att snabbt bli obsoleta, så ock ordet ”black”. Någon gång i början på 1990-talet skulle mörkhyade amerikaner med afrikansk bakgrund i stället heta ”afro-americans” (afro-amerikaner). Vad bör man då benämna en mörkhyad person – det vill säga en sådan som för några decennier sedan kallades ”neger” – i Sverige idag? Jag måste bekänna att jag är osäker. Om man ansluter sig till språkbruket i Amerika borde det bli ”afro-svensk”, men det är ett uttryck åtminstone jag aldrig hört. Tips från läsarna mottages med tacksamhet!

I vår tid, när den politiska korrektheten har en tendens att löpa amok, har vi sett åtskilliga prov på närmast parodiska uttryck härför. Det blev således ett ramaskri när någon polisman i Stockholm kring mitten av 1990-talet i spaningssammanhang använde ordet ”blåneger”. Några år senare utbröt upprörda diskussioner runt ordet ”negerboll”, vilket snabbt utmönstrades ur vokabulären till förmån för det färglösa ”chokladboll.” De klassiska ”negerkyssarna” rönte samma öde. Relativt nyligen uppstod vidare fullt tumult i media, när ett par skånska polismän på spaning i Rosengård i Malmö i den interna kommunikationen kallade misstänkta personer för exempelvis ”Neger Negerson.”

 

 Nogger black R. I. P.

Låt oss heller inte glömma glassorten Nogger black med svart lakritsöverdrag – de professionella antirasisterna påstod att det förde tankarna till ”Nigger black”. Hur löjligt det senare påståendet än var försvann Nogger black snabbt från affärernas och kioskernas frysboxar, raskt förvandlad till Lakritspuck om jag inte är alldeles fel ute.

Så där håller det på i landet Sverige anno 2009. Till vad nytta, kan man med visst fog fråga sig. Att ”nigger” är nedsättande kan vi vara överens om. Men neger?

Jimmie har ordet!

En av förutsättningarna för mitt beslut att bli medlem i Sverigedemokraterna (SD) i början av 2008 var den nyorientering partiet undergått sedan den nya partiledningen med Jimmie Åkesson som partiordförande kom till 2005. Jag hade dessförinnan följt partiets göranden och låtanden under många år, och hälsade exempelvis utträdet 2001 av de personer som senare bildade Nationaldemokraterna (ND) med tillfredsställelse. Redan detta hade visat att SD var på väg bort från den gamla extremnationalismen, även om media naturligtvis ända upp till nu envisas med att tala om ”främlingsfientlighet” och liknande.

Jag har inget särskilt emot den föregående partiledaren Mikael Jansson, numera SDs ”starke man” i Göteborg. Tvärtom ser jag honom som en god partibroder och en klar tillgång för Sverigedemokraterna. Enligt min uppfattning är emellertid Jimmie Åkesson ett starkare kort som partiledare. Genom sin ungdom och sympatiska framtoning, samtidigt som han i alla sammanhang är skärpt och väl påläst, är han ett idealiskt val på den oerhört utsatta position han sedan fyra år bekläder.

 Jimmie Åkesson bokdebuterar med i Åkesson om…

Denna bild av den numera 30-årige Jimmie Åkesson förstärks när man tar del av hans bok Åkesson om… (Blåsippans förlag 2009, 68 sidor). I boken redovisas Jimmies veckobrev från sista kvartalet 2008. Resultatet blir, som det heter i baksidestexten, ”(…) ett dokument över periodens politiska skeenden, i stort och smått, betraktade ur ett Sverigevänligt perspektiv.”

Jag är normalt ingen ivrig läsare av alster från personer som har höga poster inom den offentliga politiken. Risken är överhängande att det skrivna blir ett blodlöst och tillrättalagt vittnesbörd om hur fantastisk vederbörande är och hur otroligt bra hans eller hennes parti är. Och nästan alltid blir slutresultatet just detta och därtill ett tröttsamt uppstaplande av politiskt korrekta floskler på varandra. Det är därför det är så välgörande att Jimmie Åkessons skrift avviker från den normen.

Åkesson tvekar exempelvis inte att ta upp också politiskt mindre opportuna ämnen. Som när han i ett veckobrev från vecka 42 2008 skriver om den österrikiske nationalistledaren Jörg Haider i anledning av dennes tragiska död. ”Det känns overkligt att i lördags vakna till nyheten om Jörg Haiders död”, skriver Åkesson och fortsätter: ”Alldeles nyss hade han fått sin politiska revansch, kommit tillbaka som vinnare och skulle återigen spela en avgörande roll för regeringsbildandet efter ett val i Österrike. Knappt tio år efter den historiska skrällsegern och EU:s efterföljande bojkott. Och så tog allt slut, i en bil på väg till sin mors 90-årsfirande.”

Jag kan inte påstå att Jörg Haider har tillhört mina allra största favoriter genom åren, men däremot har jag vänt mig mot den demonisering och djävulsmålning han på ett så hänsynslöst sätt varit föremål för. Vid ett tillfälle fick jag nog när en lokal miljöpartist i Södertälje krävt bojkott av Österrike i anledning av Haiders maktposition. I en debattartikel i Länstidningen den 6 mars 2000 uppmanade jag följaktligen vederbörande att ta en Zipfer (ett gott österrikiskt öl) och glömma bojkotten.

 Jörg Haider, R. I. P.

Jimmie Åkesson framför som sin mening: ”Jörg Haider var ingen extremist. Han var en framgångsrik, europeisk politiker som ledde sitt i grunden liberala parti till såväl nationell insikt som historiska framgångar. En outtröttlig politiker som inte gav upp när motgångarna tog över, utan som föll, började om och lyckades på nytt. Det är så vi Sverigevänner ska minnas honom, som den kämpe och politiska förebild han var.”

Personligen vill jag här betona ”politiska”. Att sätta sig i en bil efter att ha dragit i sig ett helrör whiskey på en gayklubb (eller hur det nu var) och därpå maxa upp bilen i 142 kilometer i timmen är ju definitivt inte något förebildligt!

Vecka 42 skriver Jimmie även, i anslutning till SVTs storsatsning ”Dansbandskampen”, om den så kallade dansbandsdöden. Han erkänner att han är ”ganska usel på det där med att dansa.” Där kan vi ta varandra i hand, Jimmie! Jag kan själv gå ett steg längre och tillstå att jag personligen är tämligen främmande inför denna typ av musik. Ändå tvingas jag  konstatera att oerhört många svenskar uppskattar dansbandsmusik. Detta har också Sverigedemokraterna tagit fasta på, och klubbade vid partiets riksårsmöte i maj 2008 igenom en motion om att avskaffa straffbeskattningen på dansbanden och deras publik (”dansbandsmomsen”).

Åkesson berör det faktum, att om man vill besöka konserter med utländska storheter så ligger momsen på biljettpriset på sex procent; detsamma gäller konsumtion av teater, bio, opera och balett. Men, framhåller Jimmie: ”Om jag däremot föredrar att gå och lyssna på Lasse Stefanz, Flamingokvintetten eller Torgny Melins läggs 25 % på biljettpriset.” Med andra ord – det som har drag av äktsvensk folklighet över sig behandlas styvmoderligt, medan det som anses vara ”finare” hamnar i skamvrån.

Som sagt, jag är ingen dansbandsälskare – jag föredrar exempelvis opera och irländsk folkmusik. Det hindrar inte att jag inser det relevanta i Åkessons och Sverigedemokraternas ställningstagande.

En av mina hjärtefrågor rör det vildvuxna våld som breder ut sig i samhället och som, om det tillåts förgrena sig i än högre usträckning, hotar vårt samhälles själva fortbestånd. Den frågan tar Jimmie Åkesson upp i ett veckobrev vecka 51. Han  utgår från den helt oacceptabla situationen i Rosengård, som är ett direkt resultat av tidigare regeringars mångkulturella och invandringspolitiska flummerier. Han nämner även exemplen Göteborg och Södertälje. Eftersom jag själv är såväl bördig från som bosatt i Södertälje berörs jag djupt av Åkessons text. Jag tvingas så gott som varje  dag i lokalavisan Länstidningen se svarta rubriker om butiksbränder, massvåldtäkter, misshandelsfall, attentat mot restauranger, grova rån och i förekommande fall även bestialiska mord.

Åkesson och SD tvekar inte om vad som bör göras. Jag citerar ur det aktuella veckobrevet:

 Polisens nationella insatsstyrka i aktion under Göteborgs-kravallerna 2001.

”Sverigedemokraterna kräver att lagstiftningen ses över så att straffen för den här typen av samhällsomstörtande brottslighet skärps och att en möjlighet att utfärda undantagstillstånd införs. Vi kräver också att den nationella insatsstyrkan omedelbart skickas till Rosengård för att bistå den ordinarie polisen i arbetet med att återställa ordningen. Malmö kommun måste dessutom utfärda ett temporärt utegångsförbud på kvällstid för omyndiga personer utan målsmans sällskap.”

Det politiska etablissemanget brukar inför den här typen av förslag tala om”överreaktion” och om att ”ropa på polis” och att detta inte ”löser de bakomliggande problemen.” Det är emellertid inte alls frågan om överreaktion när man kallt tvingas konstatera att så här kan det inte fortsätta. Då är det faktiskt inte bara befogat utan också nödvändigt att föreslå skärpta straff och att ropa på polis. Sådana åtgärder kanske inte löser alla problem, bakomliggande eller andra. Å andra sidan har den hittills förda flumpolitiken inte heller löst några problem utan tvärtom förvärrat dem!

Det har på senare tid hävdats att situationen förbättras i problemområden såsom Rosengård i Malmö och Hovsjö i Södertälje. Det är kanske sant att det blivit något lugnare. Icke desto mindre tillhör det alltjämt vardagen att det förekommer skadegörelse, att bilar sätts i brand, att familjer och enskilda utsätts för grova trakasserier och att det både misshandlas och våldtas i de här områdena.

Jimmie Åkesson tar i boken upp en mängd skiftande ämnen. Några exempel:

Lagen om samkönade ”äktenskap”; presidentvalet i USA; den pågående industrikrisen; djurskydd och djurtransporter; SDs framgångsrika kommunkonferens i Gävle; sörmländska socialdemokrater som i kölvattnet av Haiders död önskat livet ur Jimmie Åkesson;  behovet av rättvisa betyg i våra skolor; äktenskapets verkliga innebörd; missvisande och till intet förpliktande moderatretorik om invandringen; Sveriges ratificerande av Lissabonfördraget utan att lyssna till folkets röst; behovet av kriminalisering av sexövergrepp mot djur; om spektaklet ”Halal-TV”; om den traditionella julen. Med mera.

Svenska massmedier och etablerade politiker tjatar till förbannelse om att Sverigedemokraterna skulle vara ett ”enfrågeparti” som bara är intresserat av att stoppa invandringen. Jimmie Åkessons bokdebut ger en helt annan bild av hur det egentligen förhåller sig. Boken borde därför massdistribueras till tidnings-, TV- och radioredaktioner samt landets alla partikanslier. Inte för att jag förväntar mig allmän bot och bättring, men några av Åkessons välformulerade korn kanske faller i god jord.

Slutligen vill jag också uppmana alla sverigedemokrater, som inte redan gjort det,  att beställa och läsa vår partiledares skrift Åkesson om… Den hundralapp boken kostar är väl investerade pengar. Boken är icke minst en provkarta på några av de frågor som borde beröra varje svensk!

Har det blivit lugnare i Hovsjö?

”Nedbrända bilar, skottlossning, stenkastning och trakasserier – det är historia i Hovsjö i dag. De senaste årens kamp om samverkan börjar ge utdelning – nu tar de boendes Hovsjö form.”

Så skriver Länstidningens reporter Linda Asmar i ett reportage om den nya, lugnare problemkommundelen Hovsjö i Södertälje den 25 juli. Tongångarna känns igen av beskrivningarna om ”det nya” Rosengård i Malmö. Nyckelfaktorer bakom metamorfosen anges vara satsning på sommarjobb för ungdomarna i området samt ökad synlighet från polisens sida.

Det skulle givetvis vara oerhört glädjande om den snabbskisserade bilden av det nya, nära nog idylliska Hovsjö – och för den delen Rosengård – vore sanningsenlig. Men är det så?

Av de fyra hovsjöbor som tillfrågas är tre överens om att det verkligen blivit lugnare och bättre. Den fjärde, en 54-årig undersköterska, delar dock inte den glättade bilden. På frågan ”Tycker du att det har blivit lugnare i Hovsjö?” svarar hon således:

”Nej, jag tycker det är förjävligt här, polisen åker på fel tider och missar när det händer saker. Jag har bott här i över 25 år men vågar inte gå till torget på kvällarna och jag blir väldigt störd av oväsendet från fotbollsplanen. Hur kan man bygga en plan bland alla hus? Och så har vi ingenstans att sätta oss när man har rivit upp parken.”

Riktigt idylliskt är det inte ens enligt LT-reportaget. Huvudartikeln avslutas nämligen med följande citat från polismannen Thomas Matthisson:

”Visst, det kan alltid bli bättre. Det brinner fortfarande bilar och det åker crossar någon gång. Men situationen har gått från att vara mycket besvärlig till hanterbar.”

 (Källa: Södertälje kommuns hemsida)

Dagen före reportaget (den 24 juli) om det nya och bättre Hovsjö hade vidare LT en artikel av Karolina Schützer som berättade om att ännu en familj blivit utsatt för stenkastning från ungdomsligister; flera sådana tidigare fall har slagits upp stort i lokalavisan, där den muslimska familjen Moor blivit värst utsatt. Den nu aktuella familjen har vid fyra tillfällen det senaste halvåret fått fönsterrutorna krossade av stenkastning och nu tvingats flytta från ett radhus till en trång evakueringslägenhet.

Pappan i familjen, som av naturliga skäl inte vågar träda fram med sitt namn, uttrycker i artikeln stark oro för sina barns säkerhet och citeras på följande sätt om flyttningen till evakueringslägenheten:

”Det känns så hemskt. Vi flyttade nyss in i radhuset och så blir det så här, nu trängs vi i en liten lägenhet. Det är fruktansvärt att inte veta vad man gjort och känna sig otrygg.”

Någon genomgripande förändring av situationen i Hovsjö väster om kanalen torde det därför inte ha blivit, och det lär väl heller inte dröja särskilt länge innan den återkommande stenkastningen mot busslinjerna 751 och 753 sätter igång igen. Jag är rätt säker på att detsamma kan sägas om Rosengård, även om det nog är snäppet värre där med florerande våldsideologier av typ islamism och vänsterextremism.

Den helt dominerande faktorn bakom missförhållandena bakom kommundelar såsom Hovsjö, Rosengård, Tensta och Rinkeby är tveklöst det medvetna konceptet att befolka dessa med en cocktail av invandrare från de mest skilda länder och kulturer. Det har ju ända sedan 1960-talet varit ett axiom – vilket ingen som månar om sitt rykte som rättänkande människa och/eller politiker vågat att på allvar ifrågasätta – att mångkultur per automatik berikar vårt samhälle.

Och visst är det trevligt med exotiska maträtter,  originella klädedräkter, färgsprakande danser och intressanta religioner. Det är dock inte lika trevligt när grovt våld och kriminalitet tar överhand.