Fred på jorden…

Jag är osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag är faktiskt sedan 2001 Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella organisationen Universal Peace Federation, tidigare The Interreligious and International Federation for World Peace. Vilket kanske kommer som en överraskning för somliga.

 

 Kain mördar Abel enligt en målning av Albertus Pictor i Dingtuna kyrka.

Längtan efter fred är ju lika gammal som mänskligheten själv, noga taget sedan Kain slog ihjäl sin broder Abel. När våra vanligaste medier i slutet av det gamla året oundvikligen frågar folk vad de önskar sig av det nya solvarvet brukar svaret bli ”Fred på jorden” och så kanske något personligt önskemål.

Jag vill minnas att forne statsministern Göran Persson, i mitt tycke en av våra stora komiska begåvningar inom politikerkasten, för sin del svarade ”Fred på jorden och ett nytt termoställ.” Mitt eget önskemål inför 2010 är fred på jorden och en ny skrivare till datorn. Jag har nämligen en känsla av att mina vänner börjar bli lätt uttråkade av mina återkommande önskemål att skriva ut diverse material för min räkning.

Det fanns en tid när jag i stort levde efter devisen ”när jag hör ordet fred osäkrar jag min revolver”, för att nu travestera Hermann Göring (eller vem det nu var som sade sak samma fast med ”kultur” i stället för ”fred”). Detta på grund av Sovjetunionens skamlösa utnyttjande av fredsviljan i Väst för sina egna imperialistiska syften under det Kalla krigets dagar. Så icke längre.

Jag ser inte längre orden ”fred” eller möjligen ”världsfred” som något naturnödvändigt suspekt utan tvärtom som värdiga och även nödvändiga mål för mänskligheten.

Däremot, och det är viktigt att understryka, skriver jag inte under på kravet ”fred till varje pris.” Det finns nämligen något som är ännu viktigare än fred, och det är frihet. Fred utan frihet kan vi vara utan. Så tänkte de modiga rebeller som för över 200 år sedan reste upprorsfanan mot det brittiska väldet i Nordamerika. De var villiga att offra sina liv för att kunna leva fria och självständiga liv utan att behöva styras från London. Vad som vägledde dessa framsynta och djärva individer kan man få en aning om genom den nu aktuella TV-serien ”John Adams” i SVT.

 John Adams – president och amerikansk frihetshjälte.

Så resonerade också ledarna i England och Frankrike när de förklarade Hitlertyskland krig efter det senares invasion i Polen den 1 september 1939 – hit men inte längre!  Bättre att ta till vapen mot en galen tyrann med folkutrotning och masslakt på det ideologiska och praktiska programmet. Och så menade också de Kalla krigets hjältar – Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II med flera kända och okända – som beslutade sig för att det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen kunde och skulle besegras. Pax Sovietica var aldrig ett alternativ för dessa modiga och insiktsfulla män och kvinnor.

Sedan början på 1990-talet har det sovjetkommunistiska hotet mot världsfreden avlösts av det islamistiska hotet som på ett så fruktansvärt sätt manifesterade sig genom terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. George W. Bush tog upp den kastade handsken och proklamerade Kriget mot terrorismen vilket alltfort är en levande realitet i dagens värld. Att lägga sig platt inför den urartade islamismen är inte och kan aldrig bli ett alternativ för en civiliserad mänsklighet.

 

 

George W. Bush – tog upp den kastade handsken.

Se gärna denna video om USAs 43e president:

http://www.youtube.com/watch?v=NDxXokjsu-Q&feature=related

När emellertid allt detta är sagt måste det, enligt min uppfattning, fastslås att fred på jorden är det hägrande och oundvikliga slutmålet för en mänsklighet som aldrig fått uppleva just detta. Glöm dock alla förhoppningar om att samtida fredsstrukturer skulle kunna åstadkomma detta, minst av allt ett ohjälpligt impotent FN. Vad som krävs är en bestående förändring i människors hjärtan, något som i dag kanske kan tyckas vara ett orealistiskt och ouppnåeligt slutmål men som enligt min uppfattning är något som en dag  kommer att inträda när mänskligheten accepterar den väntade Messias.

Ett ideal som uttrycks på följande sätt av min vän och kollega bland fredsambassadörer, Ryszard Golebiowski, i hans nyligen utkomna diktsamling De gick bort – vi finns kvar (ETS, Tryckservicen Stockholm 2009), dikten ”Moder Jord”:

”Moder Jord kallas hon/där djur och växter bor/där dom lär sig samlevnad/var och en i sin livsloppsbana/med sitt hjärta, sin vävnad, sin puls

”Jord där helgonen vandrat/som oss, av kött och blod/främst visste de att svärdet/ska gjutas om till plog/då kommer lyckan till jorden

”Av den underbara växtlighetens grönska/vill kransar bindas, majstänger resas/ges syret vi behöver/vi vill andas djupt/och fundera på hur det vore att leva/utan rädsla för krig och svält/den rena andan, den rätta andan/behövs så väl till alla på jorden.”

Så, gott folk: fred på jorden och en ny skrivare får bli min nyårsönskan!

Avslutningsvis ber jag mina läsare kontemplera några minuter till tonerna av ”Hallelujakören” ur Händels Messias:

http://www.youtube.com/watch?v=Up3TIPoVh-M&feature=related

Och varför inte Beatles, när de framför sin i mitt tycke (jämte ”Hey, Jude”) bästa låt – ”Revolution” – såväl musikaliskt som budskapsmässigt:

http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

Gott Nytt År!

Om tillvarons obeständighet

Det enda vi vet om livet, brukar det heta, är att vi en gång skall dö. Och från födelse till död är tillvaron fylld av obeständighet. Människan som vi trodde stod oss nära hugger oss i ryggen. Den fasta grund vi upplevde oss ha haft rämnar genom att vi förlorar arbete, ekonomisk säkerhet eller drabbas av sjukdom. Älskade människor i vår närhet dör, några kanske  i spektakulära katastrofer på Östersjön eller Thailands stränder. Familjer splittras upp. Så vad tjänar all vår möda egentligen till?

Predikaren i den judiska bibeln, traditionellt tillskriven konung Salomo, uttrycker detta så (1:1-5):

”Detta är Predikarens ord, Davids sons, kungens i Jerusalem. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.”

Den obeständighet och den osäkerhet som vidlåder allt mänskligt liv återfinns även i det större sammanhanget. Riken som en gång tycktes grundmurat fasta och mäktiga vacklar och faller. Världshärskare rycks bort. Släkte efter släkte har upplevt detta: faraonernas Egypten, kejsarnas Kina, Babylonien, Assyrien, Persien, Grekland, Rom, Tysk-romerska riket, Osmanska riket, Österrikiska kejsardömet, Brittiska imperiet, Tsarryssland, det nationalsocialistiska Tredje riket, det kommunistiska Sovjetunionen.

Jag tänkte i den här betraktelsen uppehålla mig något vid två diktsamlingar som i sammanhanget manar till eftertanke och reflektion.

”Vem för befäl? Vem vet?”

Per Ossmer skildrar människans bekymmersamma villkor under historiens lopp i ”Caprice serieuse” (2008, 37 sidor, Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm); mot en musikalisk klangbotten gestaltas med baksidestextens ord  ”en europeisk historia som ofta av politiska skäl förträngts.” Bokens motto är: ”Man is evil/Life is cruelty and injustice/Only by mercy/Our souls can be saved.” Ossmer har tidigare på samma förlag givit ut ”Spårljus” (1991) samt ”Beria och andra dikter” (1998).

Min favoritdikt är nog Tillbakaryckning under uppehållande strid, varur följande strofer här citeras:

”Egen spärreld ligger nära/För fienden är nära/alltför nära//Till sist, till slut/ur knastrig radio hörs/Rädde sig den som kan//Allt är kastat/Allt är borta//Vapen, verktyg, utrustning, uniformer/Allt är i utbränt vrak//(…)Medströms flyter mössa/makligt därefter/så ett dagsfärskt lik/där om halsen hänger/klocka utan verk/och i tom boett/skrynkligt foto simmar//Nu från andra stranden hörs/metall som slår/order, rop//Vem för befäl?/Vem vet?//Friendly fire/blir till sämsta död/Isatt båt och kastad lina/blir till ovisst liv//Vem för befäl?/Vem vet?”

Det yttre sceneriet är valfri stridsscen någonstans i världen. I ett vidare perspektiv kan det vara den enskildes situation i en obeständig tillvaro som kommer till belysning. Vänner och kolleger vi förlitat oss på sviker.Vår yttre trygghet går förlorad. Kvar är vad vi upplever som meningslöshet och bitterhet. Då kan det vara värt att minnas Ordspråksbokens ord (24:10):

”Låter du modet falla, när nöd kommer på, så saknar du nödig kraft.”

I  Tjernovisy belyser Per Ossmer en del av det gamla Europa som för alltid gått förlorad. Dikten återges i dess helhet:

”Galizien, Volynien/Podolien, Bukovina/En gång mot Öster/Utposter, gränsland//Då fanns en stad/där/till Odessa, till Budapest/till Wien och till Warszawa/direkta tågen gick//Caféer, baler, husarer/och så två universitet//Jiddisch, tyska, ryska/polska, ungerska och rumänska/Under Franz Josephs spira/ett Babylon i sämja//Nu i annat land/en historiens bakgård/en regional håla/i gråhet, i tröstlöshet//(Fusklapp/Svaret, det rätta, är:/Czernowitz)”

 En förlorad värld – en vy från en shtetl i Pinsk, Vitryssland.

Kejsar Franz Josephs spira är för alltid nedlagd, och med nationalsocialismen försvann de sista resterna av det gamla Öst- och Centraleuropa, där icke minst det traditionella nätverket av judiska shtetls gick förlorat och jiddisch i stort  förpassades till garderoben för glömda språk. Judiska muséer och enskilda kulturinsatser är i dag det enda som står till buds för den som önskar återuppleva något av det gamla.

”Livets sårbarhet” (2005, 145 sidor, Alfabet Maxima förlag, Sibeliusgången 40, 164 72 Kista) heter en diktsamling som författats av den svensk-polske poeten Ryszard Golebiowski, som också utnämnts till Ambassador for Peace av Universal Peace Federation på grund av sitt engagemang för freden.

En betydelsefull del av Golebiowskis dikter har påverkats av händelserna i samband med tsunamin i Thailand 2004. Dessa har öppnat författarens ögon för livets sårbarhet. Titeldikten ”Livets sårbarhet” lyder:

”Livets sårbarhet/för betänkande viktiga teman/för vi vet, ständigt påminns/att ur händer det kan glida/Det glimmar när det finns/ligger i det en påsklilja/ett gudomligt ljus/det får spridas/Det är en egen egendom/även gemensam ensamrätt/vi arvtagare av stora, största/rop i universum/att liv får icke släckas/som en lampa solgul”

Vad som saknas i Per Ossmers diktning men som finns hos Ryszard Golebiowski är hoppet, det (ibland trevande) hopp av gudomligt ursprung förutan vilket allting verkligen kan sägas besanna Predikarens ord om alltings fåfänglighet. Som i dikten Hur kommer det sig, att vi finns?:

”(…) och vita liljor existerar (…).

”Hur kommer det sig, att vi finns/och andas får/Berusas av dagens brus/Vem alstrade ljuset, som en stark hjälpande hand//Hårda kan knutarna vara/till det förflutnas extas/Av tiderna kan man berusas/och allt som sjudande hav//Villkoren att leva, har varit hårda/Pest, hunger runt omkring/Krig sina offer skördar/Orosmoln skingras/med sång och kyrkomusik//Men vi finns ändå//Livet har segrat/Planeten är bebodd/och vita liljor existerar/så vill man tro./Låt det säga/att det aldrig tar slut.”

Ryszard Golebiowski, som föddes i Krakow under Andra världskriget men är bosatt i Sverige sedan många år, har utgivit ett tiotal diktsamlingar, däribland ”Inte Kasta Sten” (2005) och ”Kärleksögonkast” (2008). Han förbereder när detta skrivs en ny utgivning.

Tillvaron är förvisso obeständig och nyckfull, men det är viktigt att komma ihåg att mitt i all osäkerhet och bävan vi kan känna finns det ett hopp som består i att Gud är alltings upphov och att Han inte tänker ge upp förrän allting är en återspegling av Hans natur. För den som med ett rent sinnelag söker kärlek, sanning, godhet, skönhet väntar alltid en mening bortom prövningarna. Till och med den eljest så tungsinta Predikaren ser detta (5:19):

”Ty man tänker då inte så mycket på sina livsdagars gång, när Gud ger glädje i hjärtat.”