SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Djurrättsextremister slår till igen

Låt mig, för missförstånds undvikande, redan inledningsvis fastslå att jag är en varm anhängare av en god djurhållning. Jag känner en instinktiv sympati och respekt för sansade människor som arbetar för att djur skall behandlas väl.

Vad jag däremot inte ställer upp på är den militant politiska djurrättsextremism som exempelvis yttrar sig i attentat mot pälsbutiker, anläggningar för djurförsök och snabbmatsrestauranger eller frisläppandet av minkar och andra djur i fångenskap. Den sistnämnda typen av aktioner leder alltid till att djuren i fråga tvingas ut i en tillvaro de inte är skickade för, varför de ofelbart går mot en tillvaro av lidande och död samt dessutom förorsakar sådant. Minkar, för att ta det exemplet, är nämligen hänsynslösa rovdjur, mördarmaskiner som ger sig på allt i deras väg.

Lika vansinnigt är det att släppa ut burfåglar ur deras ombonade och trygga tillvaro i buren. De äldre av mina läsare minns nog att centerpolitikern Torsten Bengtson på sin tid väckte en motion i riksdagen om att alla burfåglar i Sverige skulle frisläppas. Rena dårpippin, med andra ord. Motionen kostade sannolikt Bengtson posten som riksdagens talman efter den borgerliga valsegern 1976.

 Bilden visar offer för ”befriade” minkar. (Foto: GP)

De militanta djurrättsaktivister och/eller militanta veganer, som regelmässigt förstör egendom för stora värden och hotar människor med anknytning till djurhantering och även deras anhöriga, är ett hot mot det civiliserade samhället av samma typ som AFA-aktivister och våldsdyrkande anhängare av Revolutionära fronten. I många fall rör det sig dessutom om samma personer. Dessbättre har jag intrycket att SÄPO har koll på de individer, nätverk och organisationer som är inblandade.

Den militanta djurrättsaktivismens handlingar förefaller komma och gå i vågor. Det har en längre tid varit relativt tyst kring denna form av terrorverksamhet, men en händelse med anknytning till läkemedelsjätten Novartis gör det befogat att hissa varningsflagg. Förra helgen förstördes nämligen en jaktstuga tillhörig Novartis VD Daniel Vasella i Österrike vid en explosionsartad brand. Den österrikiska polisen befarar att militanta djurrättsaktivister ligger bakom dådet.

Vasella har en längre tid varit föremål för en kampanj från militanternas sida till följd av Novartis samarbete med det brittiska laboratoriet Huntingdon Life Science (HLS). Djurrättsaktivisterna har under flera år angripit HLS med motiveringen att företaget plågar djur. Budskap som sprejats nära Vasellas hem och kyrkan han brukar besöka inbegriper slogans såsom ”Död åt Vasella” samt ”Vasella är en mördare”. Nyligen angreps också hans föräldrars grav. Moderns  urna fördes bort, och på graven lämnades budskapet ”Lämna HLS nu”.

Tongivande i kampanjen mot HLS är den brittiska aktionsgruppen Stop Huntingdon Animal Cruelty (SHAC) som syftar till att krossa HLS. Dessutom vänder sig SHAC mot läkemedelsföretag som samverkar med HLS såsom Novartis, Astra Zeneca, Bristol- Myers Squibb, Bayer och Sanofi Aventis. Dock har SHAC förnekat att man står bakom mordbranden mot Vasellas stuga, varför det kan röra sig om en ny terrorgrupp som är i farten.

Den nya vågen av militant djurrättsextremism har bland annat lett till att det svensk-skotska läkemedelsföretaget Astra Zeneca, med svensk bas i Södertälje, är i färd med att skärpa upp sina säkerhetsrutiner kring chefspersoner och anläggningar. ”Ja, det gör vi”, citeras Astras presschef Anna-Leena Mikiver i en artikel i Länstidningen i Södertälje den7 augusti. ”Men av säkerhetsskäl kan jag inte berätta vilka åtgärder vi vidtagit.” Astra Zeneca har redan, säger Mikiver,  en försvarlig grad av säkerhet men förstärker nu alltså denna.

Det kan tilläggas att det under sommaren har förekommit flera protestaktioner mot Astra Zenecas samarbete med HLS i Lund, Mölndal och Södertälje. Bakom dessa aktioner ligger organisationen Djurrättsalliansen, vilken motsätter sig alla former av djurförsök. Så hotbilden fanns där redan före attentatet mot Daniel Vasellas jaktstuga.

Frågan om djurs eventuella rättigheter inbjuder till filosofiska funderingar kring förhållandet mellan människor och djur. Jag såg nyligen ett avsnitt i den fantastiska amerikanska kriminalserien ”Law & Order” där denna fråga kom upp. Utgångspunkten var att en säkerhetsvakt vid ett företag som sysslade med AIDS-forskning, och i det sammanhanget bedrev djurförsök på apor, fritagit ett antal apor varvid en anställd vid företaget blev ihjälbiten av en apa som infekterats med AIDS-virus.

Gärningsmannen greps och lagfördes och dömdes slutligen skyldig till dråp på den anställde. Mannen försvarades av en advokat specialiserad på mål av detta slag, och ett av argumenten som fördes fram till försvar för handlingen att frita aporna i fråga var att en apa sannolikt känner större smärta vid försök av detta slag än vad ett gravt handikappat barn skulle göra. Det vill säga ett argument som påminner om den argumentation som brukar föras fram av den omstridde filosofen Peter Singer och dennes svenske motsvarighet Torbjörn Tännsjö.

 Åklagare Jack McCoy (Sam Waterston) i Law & Order.

Detta hjälpte nu inte, ty den erfarne distriktsåklagaren Jack McCoy (spelad av Sam Waterston)  fick gehör för sitt resonemang om att omsorg om människor i vårt samhälle alltid måste gå före omsorgen om djur. Detta utesluter inte att vi kan – och bör – känna djup omtanke om djurens väl och ve. Med detta sätt att resonera är det emellertid fullt befogat att bedriva djurförsök i syfte att få fram effektiva läkemdel mot allvarliga sjukdomar såsom AIDS.

Law & Order är en mycket realistisk och trovärdig kriminalserie, och utgången av rättegången mot djurrättsaktivisten var ingalunda given på förhand. Det skulle mycket väl kunna tänkas att juryn hade fattat starka sympatier för mannen, vars handlingar visserligen ledde till en människas död men som kunde tänkas ha en nobel motivation, och därför frikänt mannen. Nu blev det inte så, utan rättvisa skipades. Mord eller dråp på en människa kan aldrig rättfärdigas i kampen för djurs så kallade rättigheter.

Jag känner själv en djup sympati för våra vänner bland djuren, möjligen undantagandes animaliskt liv såsom fästingar och malariamyggor. Fortfarande minns jag med smärta en händelse jag var med om för 35 år sedan. Jag tvingades då avliva en fågelunge som fallit ur sitt bo under en tegelpanna på föräldragården och skadat sig svårt. Jag kommer med smärta att minnas det ögonblick då livet for ur fågelungen så länge jag lever.

Samma sak kan jag säga om det öde som vår sexåriga katt Moses gick till mötes. Vi var tvungna att överlåta honom åt en annan familj eftersom båda barnen i familjen blivit pälsdjursallergiker. Moses trivdes dock inte i sitt nya hem utan rymde och for därefter illa en längre tid. Slutligen togs han om hand av en ung pojke och hamnade på ett katthem. Jag får faktiskt tårar i ögonen när jag knackar ner dessa ord.

Men ändå. Djur har inte samma värde som människor trots att vi har de fysiska funktionerna gemensamma med djuren. Människor har sedan evärdeliga tider använt sig av djuren för att säkra sitt uppehälle. Människor var jägare och fiskare tusentals år innan de började bruka jorden och hålla boskap. Såsom varande kristet troende måste jag också ta hänsyn till det bud som ges redan i Första Mosebok i Tanakh, det vill säga den judiska bibeln även kallad Gamla testamentet, där det står att människan är skapad till Guds avbild och satt att råda över djuren och växterna.

Det finns naturligtvis olika grader av engagemang för djuren, och alla djurvänner är inte militanta extremister. Ett vanligt resonemang är att djuren fanns på jorden före människorna och att de därför har i princip samma värde som oss. Jag kan förstå varför man kan tillgripa detta resonemang, men jag tvingas ju samtidigt konstatera att det är motsägelsefullt och felaktigt. Ty om det nu inte skulle finnas någon principiell skillnad mellan människor och djur så kan det rimligen inte finnas någon anledning för människan att inte agera på samma sätt som övriga djur gör, det vill säga att använda levande varelser som står under dem i näringskedjan i syfte att livnära sig.

För varför skulle just människan – som befinner sig överst i näringskedjan bland alla djur-  ta särskilda hänsyn till varelser som befinner sig under henne? Om man nämligen erkänner att människan har en speciell ställning som gör att hon måste ta sådana hänsyn har man också erkänt att det finns en högre sanning utanför människan. Och ett sådant erkännande brukar normalt inte människor som betraktar människan som ett djur bland andra vara beredda att ge.

Gud skapar Adam enligt Michelangelo i Sixtinska kapellet i Rom.

För mig är saken enkel. Människan är skapad till Guds avbild varför allting annat i skapelsen är till för henne. Denna ställning medför dock samtidigt automatiskt att vi tvingas behandla andra varelser som fått livets gåva med omtanke och respekt.