Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

 

.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

– Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!

Forum för judeförakt

Nyligen flöt det in en länk från bloggen ”Forum för frihet” på min kontrollpanel. Innehållet var följande:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2010/05/jonathan-leman-och-hyckleri-bakom.html

Faktum är att jag aldrig tidigare – vilket naturligtvis kan uppfattas som en brist i min bloggbildning – hört talas om denna blogg. Det visade sig dock snart att bakom den sympatiska men tämligen intetsägande rubriceringen döljer sig den typ av individ/individer, som jämt och ständigt – med få undantag – raljerar och ironiserar om allt judiskt och allt israeliskt, men likafullt spelar den förorättade oskulden när det som ett brev på posten ramlar in anklagelser om antisemitism.

Är inte ett ständigt raljerande och ironiserande över allt judiskt och israeliskt ett uttryck för antisemitism? Rimligen är det faktiskt så.

I det inlägg jag refererar till är det särskilt den hedervärda organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och SKMAaren Jonathan Leman som råkar illa ut. Skribenten i fråga ondgör sig så över nämnde Leman på följande sätt: ”Enligt Jonathan Leman är t. o. m. Aftonbladet en antisemitisk tidning.”

”Till och med”. ..men hallå!

När hade någon enda medarbetare i Aftonbladet ett enda positivt ord att anföra om staten Israel och andra judar än patenterade vänsteraktivister av kategorin ”självhatande judar” såsom Noam Chomsky, Helle Klein och Göran Rosenberg? Vore tacksam om skribenten i Forum för frihet kunde ge mig ett enda sådant exempel.

Vi talar alltså om samma tidning som publicerade den beryktade Donald Boströms lugubra drapa om påstådd israelisk handel med organ från stupade palestinier. Leman har således alldeles rätt när han skriver att ”Aftonbladet har sedan länge ett problematiskt förhållande till judar” (och att ”hela vänsterkanten är antisemitisk”).

För att vidare få stöd för sin vämjelse gentemot SKMA hänvisar bloggaren till en av landets mest profilerade hatare av allt judiskt och israeliskt, just det, ingen mindre än den evigt hånleende gamle KGB-agenten och fängelsedömde spionen Jan Guillou. Just ett snyggt sanningsvittne!

Sedan använder forumskribenten denna bloggare och hans parti som slagträ för att rikta det vederbörande tror vara det verkliga dråpslaget mot SKMA. Efter att ha konstaterat att många sverigedemokrater är positiva till judar och Israel (ibland till och med är judar själva) mässar forumskribenten:

”Inte så konstigt att en del av de (sic) hamnar i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) där den senaste skandalen handlat om att organisationen arrangerat resor till Polen där man bjöd in SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson.”

Ja, usch vilken skandal – SKMA arrangerar resor till Polen (där historiens värsta folkmord på judar visserligen ägde rum, men i alla fall – skandalöst var ordet). Med den omtalade inbjudan av min person var det så att jag skänkte 500 kronor till upprustningen av en judisk gravplats i en liten polsk stad och då erbjöds åka med på en Polen-resa i Förintelsens spår. Det var därför jag fick chansen att följa med på resan (observera: singularis), inte beroende på att jag var chefredaktör för SD-Kuriren.

Någon så kallad bjudresa rörde det sig dock inte om: varje deltagare betalade sin biljett själv.

I en av barackerna i muséet över koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin har en mängd skor från lägrets fångar ställts ut.

Det hedrar SKMA att man inte är så ängsligt politiskt korrekt att man nekar en person som tillhör annat parti än de i sammanhanget övliga, FP och KD, följa med på en studieresa av oskattbart värde som denna. Och varför är det så verboten för sverigedemokrater att vara projudiska och/eller proisraeliska? Borde inte allt stöd till detta genom historien hatade, misshandlade och föraktade folk vara välkommet? För övrigt var jag inte ensam sverigedemokrat på resan.

Personligen har jag efter ringa förmåga stått på  judarnas och israelernas sida ända sedan den dagen för 47 år sedan då jag, tillsammans med min sjätteklass från landsbygdsskolan utanför Södertälje, genomförde en resa till Stora synagogan i Stockholm och en föreställning av skådespelet ”Anne Franks dagbok” på Chinateatern. Det var då elvaåringen förstod vad antisemitism och nationalsocialism gick för.

SKMA och andra projudiska organisationer hjälper mig och andra att hålla denna förståelse levande oavsett KGB-spionens och forumskribentens raljerier. Den senare borde överväga döpa om sin blogg så att namnet bättre stämmer överens med det verkliga innehållet.

Vad sägs om Forum för judeförakt?

Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Inte bara i Europa

Det talas ibland om framtidens Europa som ”Eurabia”, en kontinent som, till följd av accelererande  invandring och nativitet från den muslimska delen av världen, i tidernas fullbordan så gott som tagits över av islam. Ett tyvärr icke helt osannolikt scenario – se exempelvis Richard Jomshofs insiktsfulla partiblogg i SD-Kurirens nätupplaga här:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/jomshof/2009/09/28/hotet_fran_islam_20_procent_av_europas_b_2050

Frågan är dock om inte denna skrämmande framtidsbild också gäller USA, hitintills med rätta ansett som frihetens stamort på jorden. Nyligen gick exempelvis det prestigefyllda akademiska bokförlaget Yale University Press i  New Hampshire, efter en lång förberedelseprocess med inkomna kommentarer från bland andra prominenta muslimska trosbekännare, med på att publicera en bok med titeln The Cartoons That Shook the World av Jytte Klausen, professor vid Brandeis University. Boken handlar om de danska karikatyrteckningarna av profeten Muhammed som skakade världen 2006.

En seger för yttrandefriheten, kan man tycka. Om det inte vore för en sak – förlagsrepresentanter och höga administratörer vid Yale-universitetet klargjorde före publiceringen att de ryktbara karikatyrerna, själva orsaken till att boken gavs ut, inte kunde tas med. Inte ens Gustave Dorés berömda illustration till Dantes Inferno, som visar hur profeten Muhammed slits i stycken i helvetet, fick vara med i Klausens bok.

 Dorés ”Muhammed”.

Som skäl för sitt censurbeslut anförde Yale att man konsulterat en panel bestående av två dussin experter, vilka samfällt påstods ha rekommenderat att Muhammed-teckningarna från den danska tidningen Jyllandsposten inte skulle tas med i boken. En av experterna har dock offentligt uttalat att hon eftertryckligt hade motsatt sig censuren. Det finns allt skäl att fråga sig hur långt denna typ av eftergivenhet inför islam och dess sharialag – som sägs förbjuda avbildningar av profeten – kommer att gå.

Den välkände antiislamistiske debattören Mark Steyn från Kanada – ett land som befinner sig helt i den proislamska eftergiftspolitikens järngrepp – skriver i sin krönika ”Happy Warrior” i den konservativa amerikanska tidskriften National Review (7 september 2009) bland annat följande:

”När man spolar Gustave Doré har de, i praktiken, sagt att hela det västerländska arvet är i farozonen. Inte allting, inte omedelbart. Ljuset (lux) kommer att mattas i växande takt, och, efter en tid, kommer det som en gång skulle ha ‘skakat världen’ upphöra att ens rapporteras, man kommer inte ens att märka det. Den officiella förklaringen var hotet om våld. Inte något faktiskt våld, och, som det visar sig, inte ens faktiska hot.”

Steyn har framförallt gjort sig känd för boken America Alone (Regnery, 2006), där han förutspår att Europa inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att islamiseras och Amerika således lämnas ensamt. Den intresserade kan läsa en recension av boken här:

http://sv.danielpipes.org/4161/europa-ar-forlorat-forutspar-mark-steyn

Man kan dock som sagt med visst fog fråga sig om inte USA riskerar att gå samma öde till mötes, åtminstone när det gäller tendensen att falla undan för den ideologiska islamismen. Steyns hemland Kanada har redan dukat under för denna typ av självcensur.

 Mark Steyn.

Yaleuniversitetets höjdare valde, med andra ord, att genomföra karikatyrcensuren på grund av rädsla för ett eventuellt kommande våld. Så långt har alltså den paniska rädslan för Muhammeds sentida efterföljare gått i USA. Vi känner naturligtvis väl igen detta syndrom i Sverige och Europa, där tidning efter tidning tillämpade självcensur (i Sverige släcktes SD-Kurirens nätupplaga ned på order av utrikesminister Freivalds) sedan en Muhammed-karikatyr publicerats.

Man hade dock måhända förväntat sig något rakare ryggar vid ett prestigefyllt universitet i det land som skall föreställa frihetens banérförare i världen framför andra.

Tack för förtroendet!

Så är det alltså klart – jag blir ny chefredaktör för SD-Kuriren!

Först av allt vill jag tacka för förtroendet. Det här känns stort och jag känner mig oerhört hedrad över att få ta vid där min föregångare Richard Jomshof på grund av tidsbrist slutar. Jag tvekade aldrig när Richard ringde upp mig i början av juli och frågade om jag kunde tänka mig att ta över chefredaktörsskapet efter det kyrkovalsnummer som kommer nu närmast.

 Richard Jomshof borgar för kontinuiteten i SD-Kuriren.

Jag vill här också passa på tillfället att tacka Richard för det enastående arbete han uträttat med SD-Kuriren. Och Richard försvinner inte från tidningen – han kvarstår som ansvarig utgivare och redaktionsmedlem. Jag välkomnar detta, vilket innebär att kontinuiteten är säkrad och att jag får den hjälp och den vägledning  jag säkerligen kommer att behöva i början av mitt värv.

Därtill kommer att jag avser att ha ett nära samarbete med de övriga redaktionsmedlemmarna, som förutom Richard utgörs av Hans-Olof Andersson, Joachim von Ritter och Jens Leandersson. Förhoppningvis är detta ägnat att lugna de bedömare som eventuellt fruktar att jag kommer att göra om SD-kuriren helt efter eget skön. Det är förstås naturligt att en chefredaktör i viss mån sätter sin personliga prägel på det medium han ansvarar för, så ock i mitt fall. Samtidigt är jag en lagspelare och kommer i den egenskapen inte att företa mig något som inte är förankrat hos den övriga redaktionen och partiledningen.

Något om min bakgrund och min syn på SD-Kurirens roll i det hårda arbetet att ta Sverigedemokraterna in i Sveriges riksdag framgår av Hans-Olof Anderssons intervju med mig för SD Television på denna länk:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/partiet/2009/07/24/ny_chefredaktor_for_sd_kuriren

Sedan intervjun lades ut på YouTube har min utnämning genererat ett stort intresse på nätet samt i form av kommentarer till mig. Besöken på min blogg har faktiskt nått nya höjder i och med detta. Det gläder mig mycket att det överväldigande flertalet kommentatorer har varit klart positiva (en del faktiskt entusiastiska!), icke minst från vårt växande ungdomsförbund SDU vars hemsida vimlar av uttryck för stöd och uppmuntrande tillrop. Visst har någon kommentar varit avvaktande och även givit uttryck för viss tveksamhet, men det är väl bara naturligt att en och annan undrar vad det är för en tjomme som nu träder till.

Särskilt stort tycker jag det är att toppkandidaten på SDs lista till EU-valet, den stabile östersundsbon Sven-Olof Sällström, ger mig sitt fulla stöd.

Samtidigt konstaterar jag att oron på den extremnationalistiska kanten tycks vara stor. Särskilt bekymrade är man uppenbarligen över det faktum att jag är en varm Israel-anhängare och en stor vän av det judiska folket samt att etniciteten inte spelar så stor roll i mitt tänkande. Den reaktionen är på sitt sätt lika uppmuntrande för mig som berömmet och de glada tillropen, ty som jag ser det är det förtroende som visats mig en välkommen bekräftelse på att SD blivit ett modernt och konventionellt parti som definitivt gjort sig av med de typiskt extremnationalistiska barnsjukdomarna.

Heders, Jimmie!

All heder till ”fantastiska fyran” Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson som gjort denna utveckling möjlig!

Här följer en länk som går till en kritisk video som nyligen framställts och vars producent tydligtvis lagt ner ett rätt stort jobb på att lyfta fram vad han uppfattar som negativt hos Tommy Hansson:

http://www.youtube.com/watch?v=-YmoglU4jxw

Videon förekommer på crackpot-sajten  nordisk.nu och förefaller, åtminstone av slutet att döma, vara en propagandafilm för Nationaldemokraternas tidning Nationell idag. Jag skall villigt tillstå att jag tycker Nationell idag är en snygg produkt som säkert också en del sverigedemokater tillgodogör sig. Jag brukar då och då, i studiesyfte, ta del av dess nätupplaga och kan då konstatera att den förhållandevis snygga förpackningen inte kan dölja det faktum att innehållet är betydligt mindre snyggt.

Senast jag kollade hade Nationell idag således en långrandig intervju med den obalanserade islamisten, konspirationsteoretikern och debattören Mohamed Omar, som extremnationalisterna nu uppenbarligen tagit till sitt hjärta. Och visst finns det gemensamma nämnare. Den mest uppenbara är väl antisemitismen och avskyn gentemot Israel och judarna samt den blatanta antiamerikanismen.

Som Jens Leandersson nyligen uttryckte saken i ett mejl till mig och andra partikolleger: kaka har funnit maka!

Ett avsnitt i den kritiska videon tar upp mitt medlemskap i Unification Church/Familjefederationen. Och det är riktigt, jag har varit med i denna världsomspännande rörelse sedan 1974 och ser på dess grundare, dr. Sun Myung Moon, som en betydelsefull gestalt i samtiden. Moon svarade för en stor insats mot kommunismen under det Kalla kriget och bidrog, enligt mitt förmenande, starkt till den rätta sidans seger.

Efter Kalla krigets slut har han svarat för ett outtröttligt globalt fredarbete och genom den av honom grundande organisationen Universal Peace Federation kunnat bidra till att skapa förutsättningar för försoning och ömsesidig förståelse i ett flertal konflikthärdar på olika håll i världen, exempelvis i det av inbördeskrig plågade Nepal. Det är mot den bakgrunden jag i ett av mina blogginlägg uttryckt som min mening att han skulle vara en värdig mottagare av Nobels fredspris.

När detta är sagt vill jag understryka att jag självklart skiljer mellan mina politiska och religiösa roller och tillhörigheter . Huvudorsakerna till min hemmahörighet i Unification Church är tre: rörelsen  framhåller nämligen betydelsen av tron på Gud, betydelsen av den traditionella familjens ställning i samhället  samt betydelsen av att skapa förutsättningar för världsfred.

Jag kan faktiskt inte se att detta skulle vara så hemskt. I likhet med Sverigedemokraterna har dock Unification Church och Moon varit usatta för en hel del obefogad smutskastning och demonisering. För övrigt är jag, såsom medlem i Skandinaviska Swedenborgssällskapet, Sveriges interreligiösa fredsråd och Liberala katolska kyrkan, engagerad också på annat håll i andligt hänseende. Detta som en följd av min syn på kristendomens betydelse som en viktig faktor när det gäller att förse samhället med en nödvändig etisk grundval.

Ideologiskt är jag i första hand värdekonservativ, och för den som mera detaljerat vill studera min ideologiska utsyn kan jag rekommendera min serie bloggartiklar på temat ”Därför är jag konservativ (I-VI)”. De politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat är försvar och säkerhetspolitik, lag och ordning, den traditionella familjens ställning i samhället, monarkins bevarande och stärkande samt den politiska korrekthetens strupgrepp över samhället. Jag kan också försäkra att jag till alla delar instämmer i SDs ställningstagande mot EU, massinvandring och mångkultur. Fattas bara annat!

Vår fina kungafamilj.

Till de av mina kritiker som vill göra gällande att jag skulle vara ”opålitlig” i nationellt hänseende har jag ett kort svar: skitprat! Mitt starka internationella engagemang utesluter inte en djup känsla för gamla Sverige – snarare är det precis tvärtom! För att Sverige på ett effektivt sätt skall kunna samarbeta med omvärlden – något som i vår globala verklighet är både nödvändigt och ofrånkomligt – måste vi svenskar veta vilka är i ett historiskt perspektiv och lära oss att uppskatta detta. Därför är det oerhört viktigt med nationella institutioner där vår urgamla monarki, som jag ser det, är den främsta institutionen.

Jag har sedan lång tid tillbaka engagerat mig i organisationer såsom Rojalistiska föreningen, Beridna högvaktens vänner och Svenskt militärhistoriskt bibliotek just på grund av min vilja att värna om svensk kultur, svensk historia och om svenska seder och traditioner. Och i likhet med bloggaren Fröken Sverige ser jag supen och kräftorna som en angenäm sinnebild för det svenska kulturarvet, särskilt nu när sensommaren försynt knackar på dörren. En länk till bloggen ”I mitt Sverige” med hänvisning till SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth här:

http://imittsverige.blogspot.com/2009/07/kent-ekroth-omar-symboliserar-hur-naiv.html

Jag kan härmed försäkra alla att jag ämnar jobba hårt för att säkerställa att  SD-Kuriren blir en minst lika bra tidning framdeles som den varit hittills och för att vi skall hålla utgivningstiderna och efter plan komma ut varannan månad. Min förhoppning, som jag vet delas av andra sverigedemokrater, är att vi inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna komma ut oftare än så.

Jag vill slutligen tillägga att seriösa råd och förslag mottas med tacksamhet. Just nu gnuggar jag geniknölarna för att åstadkomma min första ledarartikel. Ser också fram emot att så småningom få en egen ledarblogg.

Än en gång: tack för förtroendet!