Archive for the ‘sekularisering’ category

Svenska kyrkans förfall

2 mars, 2009

KGHmaria2KG Hammar fick mig att lämna Svenska kyrkan.

I dag (söndagen den 1 mars) besökte jag Liberala katolska kyrkans mässa i S:t Mikaels & alla änglars domkyrkoförsamling på Stora Essingen i Stockholm. Bara det underbara namnet borde förresten locka fler till besök! Alltnog, i den förbön som officianten framförde nedkallades Guds beskydd över konung Carl Gustaf och drottning Silvia. Jag blev nästan rörd, inte bara för att jag är medlem i Rojalistiska föreningen utan också därför att det var länge sedan en sådan förbön hördes i vår svenska moderkyrka.

Vilket osökt för mig in på ämnet för detta inlägg: Svenska kyrkans utdragna och till synes ohejdbara förfall för att inte säga dödskamp.

Jag tror det var 1984 som den dåvarande svenska statskyrkan fick en reformerad allmän förbön, där en del ålderdomligt språkbruk försvunnit och med detta den tidigare uttalade omsorgen om ”konungen och hans hus”. Det måste betecknas som fräckt av en kyrka som levde på statens, det vill säga skattebetalarnas, pengar (det gör man fortfarande trots att banden till staten numera är avklippta – förklara det den som kan!) att slopa den kyrkliga förbönen för Sveriges statschef och dennes släkt. Inte nog därmed. I den reformerade förbönen uppmanades församlingen bedja för exempelvis ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”.

Rätt så. Däremot inte en rad om alla dem som med livet som insats kämpade för sin kristna övertygelse på olika håll i världen. Den reformerade förbönen tillkom ändå under det Kalla kriget, då miljontals kristna trosbröder och -systrar förföljdes för sin tros skull i länder som Sovjetunionen, Kommunistkina, Albanien, Nordkorea, Angola, hela sovjetväldet i östeuropa etcetera. Kalla kriget är slut, men kristna utsätts alltjämt för förföljelse i en rad kommunistiska och andra länder; det röda Kina och Nordkorea tillhör fortfarande dessa. I höstas inleddes också en grym förföljelse av kristna i delar av Indien resulterande i hundratals dödsoffer – dessa föll offer för fanatiska hindunationalisters excesser. Man bör givetvis inte heller glömma förtrycket av kristna i den muslimska delen av världen.

Svenska kyrkan bryr sig dock inte ett dyft därom. Man har ju, bevars, viktigare saker för sig. Som att öppna kyrkans portar för homoäktenskap, till exempel.

Jag döptes in i Svenska kyrkan för över 57 år sedan (för övrigt i den vid Bornsjön vackert belägna Salems kyrka omkring en mil norr om Södertälje) och valde att även gifta mig i den (i den lilla fina Lidingö kyrka); däremot är jag, lika litet som någon annan i min familj, konfirmerad. Också mina två barn är döpta i Svenska kyrkan. Mina första funderingar om att lämna moderkyrkan infann sig just i samband med den reformerade förbönen. Jag beslöt dock att låta Svenska kyrkan få en ny chans. När ärkebiskop K. G. Hammar 1999 gav sin välsignelse över Birgitta Ohlssons fotoutsällning om Jesus som homosexuell och lärjungarna som transvestiter var dock måttet rågat.

eccehomolastsupperJesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

Man kan diskutera när och på vilket sätt Svenska kyrkans förfall begynte. Sant är under alla omständigheter att kyrkan började radikaliseras politiskt på allvar på 1950-talet. Dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav då ett litet antal vänsterinriktade präster möjlighet att på central nivå introducera ett ”socialetiskt” tänkande. En tongivande kraft var här prästen Ingmar Ström, senare biskop i Stockholm. Målsättningen var att slå samman kristna värderingar med det synsätt som den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen stod för.

Kyrkans socialetiska projekt blev förvisso ingen succé, men desto mer vind i seglen fick de kyrkliga rödskäggen med det revolutionära 1960-talet. Tomas Lindbom har beskrivit detta väl i sin uppsats ”Kyrkan. En del av arbetarrörelsen?” (Timbro 1990). ”…deras teologi trädde i växelverkan med tidens internationella engagemang för en rättvisare resursfördelning mellan industri- och utvecklingsländerna och för befrielsen av vissa folk från kolonialinflytandet.” I slutet av 1960-talet fanns knappast någon skillnad mellan den kyrkliga och den politiska vänstern. Den uppmärksammade, och uppmärksamhetsglade, prästen Ingemar Simonsson spelade så en ledande roll i försöken att stoppa Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodsia i Båstad 1968. Simonsson var också tidigt ute med att plädera för kyrkligt välsignade homoäktenskap.

Andra radikalpräster i tiden, såsom Per Frostin och Martin Lind, menade att Jesus nog skulle vara FNL-aktivist om han hade levt i slutet av 1960-talet och att Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro var sysselsatta med att utföra Guds arbete på jorden enligt den bibliska parollen ”Se, jag gör allting nytt”. Frostin är numera död, men Lind har blivit biskop i Linköpings stift. Från den sistnämndes mer sentida bravader kan rapporteras att han i Sarajevo i Bosnien varit och hälsat på stormuftin Mustafa Ceric, som förespråkar sharialagens införande för alla muslimer i Europa. Enligt Ceric är sharialagen inte förhandlingsbar utan av evigt värde. Efter mötet med Ceric blev biskop Lind så inspirerad att han föreslog att ett interreligiöst råd bestående av muslimer och kristna skulle inrättas.

Svenska kyrkan har med åren alltmer fått karaktären av ett världsligt rättfärdighetsinstitut med litet lagom kristen fernissa. Den konservative filosofen Tage Lindbom (för övrigt far till den ovan nämnde Tomas Lindbom) beskriver denna utveckling så i sin skrift ”Är religionen en social utopi?” (Norma 1980): ”Människoriket sitter nu, synes det, i orubbat bo. Ingen transcendent makt, ingen Gud finns, som kan ingripa störande. Människan intager nu sin ställning som orubbligt subjekt, som maktinnehavare…I denna existentialitet finns inga ledstjärnor, ingenting, som heter gott och ont.”

Materialiseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har det senaste decenniet antagit crescendoliknande former. Till K. G. Hammars syndaregister skall fogas hans oförsonligt negativa inställning till den judiska staten Israel, manifesterad i en rad uppmaningar till bojkotter av israeliska varor och kritik av den israeliska så kallade ockupationen av palestinska områden. Hammar tillhörde givetvis dem som valde att tacka nej till en inbjudan att högtidlighålla Förintelsens minnesdag den 27 januari med motiveringen, att detta inte var lämpligt med tanke på det av palestinska terrorister framprovocerade kriget i Gaza.

Heder i sammanhanget åt Miriam Mozel Öström, som anordnade ett fackeltåg i Luleå  till minne av Förintelsens offer när kyrkan svek. Hon gav i en intervju följande kommentar: ”Man måste vara blind om man inte ser hur de antisemitiska krafterna i samhället använder israelisk kritik i antisemitiskt syfte.” Så sant som det är sagt.

Ett färskt exempel på den förvirring som råder inom Svenska kyrkan bär den nye ärkebiskopen Anders Wejryds signum. I politiskt korrekt miljönit inbjöd han i november företrädare för en rad olika religiösa och andra synsätt att samlas i rikshelgedomen, det vill säga Uppsala domkyrka – samma plats där den kyrkliga vänstervridningen kan sägas ha inletts med det internationella kyrkomötet 1968. Då stod den vänsterradikale amerikanska folksångaren Pete Seeger för ett tämligen njutbart framträdande (jag spelade in delar därav från TV på min tidstypiska rullbandspelare). 2008 fanns ingen Pete Seeger på plats, men väl diverse häxor, schamaner och annat löst folk som utförde hedniska riter och framsade ockulta besvärjelser.  Målsättningen skulle ha varit att främja utvecklingen mot ”ett hållbart klimat”.

SeegerPete Seeger framtrådde i Uppsala domkyrka 1968.

Ja, Herregud så det kan gå.

Själv utträdde jag ur Svenska kyrkan 1999. Andra har inte givit upp utan fortsätter att på olika sätt, teologiskt eller politiskt, söka få en uppryckning till stånd. Jag beundrar dessas optimism och kampanda men kan inte tro att de kommer att lyckas. Slutligen skall sägas att det naturligtvis inte bara är Svenska kyrkan som drabbats av den ledsamma utveckling som här redogjorts för. Politisk korrekthet, förflackning och sekularisering finns sannolikt, i högre eller lägre grad, i de flesta kyrkor och samfund i Sverige och västvärlden.

Men ingen annanstans är förfallet enligt min uppfattning tydligare än i Svenska kyrkan.