Man blir ju bara glad…

Som utlovat i mitt inlägg ”Man blir ju förbannad…” följer här en motsvarande lista över allting – eller i alla fall ett axplock därav – som finns att bli glad över. Allt naturligtvis sett ur ett strikt personligt perspektiv. Konstaterar också att min tidigare ”förbannad-lista” gav en del eko. Nationaldemokraterna gjorde exempelvis ännu en hatvideo riktad mot undertecknad, den ungefär femtielfte i ordningen, där jag anklagas för att förstöra nationalismen. Men nu alltså…

Man blir bara glad…

…när  dagsmejan tar allt större kvantiteter snö och man börjar kunna ana den annalkande våren. Och visst är vi lyckligt lottade som har dessa fyra distinkta årstider som ger oss omväxling och en hel massa saker att glädja oss åt!

…när Gud påminner en om sin existens på så många förunderliga sätt – genom naturens skiftningar, genom en varm känsla i hjärtat, genom att begåva en med familj och många kära vänner och bekanta, genom besjälade ögonblick av klarhet som visar hur allt hänger ihop, genom Sitt vittnesbörd i Bibeln och andra heliga skrifter, genom…tusen andra ting.

…när man vet att det finns ett oändligt antal människor som arbetar för det goda på ett eller annat sätt. Bara ett enda exempel – Janis Vikmanis i Svensk-lettiska föreningen, som på föreningsaftonen i går saluförde vantar och sockor som stickats av kvinnor i en fattig del av Lettland och som låter inkomsterna gå direkt till nödlidande i landet.

Visst blir man glad över att René Artois (Gorden Kaye) är tillbaka i rutan!

…när TV4+ repriserar den klassiska brittiska komediserien Állo, Állo och man återigen får gapskratta eller småle åt kaféägaren René Artois med sina älskarinnor Yvette, Maria och Mimmi, hans falsksjugande hustru Edit, hennes kverulerande mor madame Fanny, de tyska armétöntarna general von Klinkerhoffen, överste von Strohm, löjtnant Gruber och kapten Geering, Herr Flick från Gestapo, motståndsledaren Michelle, de hårdföra kommunistiska motståndsflickorna, de undangömda brittiska flygar”essen”  Fairfax och Carstairs och alla de andra udda figurerna.

…när åtminstone några mediaröster upptäcker att Sverigedemokraterna inte bara har invandringskritik på sitt program. Som när RFSUs Åsa Regnér och Mats Wingborg, nära medarbetare till Anna-Lena Lodenius, i Aftonbladet 17/3 gör gällande att SD har den mest extrema familjepolitiken i Sverige (se länken nedan). Detta därför att SD har abortstopp efter tolfte veckan, stödjer den traditionella familjen och avvisar ”äktenskap” mellan homosexuella. Sanningen är naturligtvis att det är de etablerade partierna som är extrema, medan SD har en fullt normal syn på dessa frågor!

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article6791957.ab

…när Dansk Folkeparti får med sig de danska regeringspartierna på en mer restriktiv invandringspolitik och därmed ställer upp en modell som Sverige med fördel kan följa. Vi har faktiskt fått nog av islamisering, ghettovåld och diskriminering av svenskar nu.

…när riksdagen efter omröstning förklarar att det Ottomanska riket, det moderna Turkiets föregångare, gjorde sig skyldigt till folkmord genom att massakrera omkring 1,5 miljoner armenier och andra kristna i samband med Första världskriget (Seyfo). Den islamistiske turkiske premiärministern Erdogan contrade, nästan som ett brev på posten, med att hota med massavvisning av 100 000 armeniska gästarbetare, därmed visande att Turkiet inte är ett moget, civiliserat land som har i den europeiska gemenskapen att göra.

…när den rätt mediokre men ack så modige konstären Lars Vilks vägrar låta sig skrämmas av avgrundsvrålen från tusentals islamistiska grobianer, av vilka några vävt mordplaner mot honom.

…när man man ändå kan sitta och skriva det här blogginlägget trots svårartat ryggskott!

…när man kommer fram till sin husläkare redan på andra försöket under hans telefontid.

…när den viktiga kulturtidskriften Contra (konservativ-liberal) nu är inne på sitt 36e år trots små ekonomiska omständigheter och alltså fortsätter sitt väsentliga arbete mot diktatur, kollektivism och politisk korrekthet.

…när SD fortsätter sin utveckling som ett modernt, värdekonservativt parti fjärran från den neanderthalnationalism som exempelvis skitpartiet (ni vet vilken färg skit brukar ha) ND fortsätter att tönta omkring med.

…när staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, står fast mot omvärldens fientlighet och fortsätter att fungera som ett hemland för världens judar.

…när man kan fira den irländska nationaldagen St. Patrick´s Day (17 mars) med Irish stew, Guiness och whiskey – och massor med irländsk folkmusik – också i Sverige!

…när man vet att det bara är knappt tre månader kvar till den svenska nationaldagen den 6 juni; låt oss göra den till den festligaste och färgstarkaste någonsin! Hatten av för de riksdagsledamöter som fick igenom motionerna som förvandlade den litet gråtrista Svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag, som nu också är helgdag!

Lyssna gärna på Carolas version av ”Du gamla, du fria”:

http://www.youtube.com/watch?v=p97lwet0TzU

…när vårt kära SD åter hamnar i rampljuset med Valkonferensen i Stockholm den 27 mars.

…när man tänker tillbaka på den uppväxt man haft förmånen att få ha i detta underbara land, som inte blir mindre underbart – som land betraktat – av alla de misslyckade regeringar det tvingats se. Och jag tillhör inte kategorin folkhemskramare som har idolporträtt av Per Albin och Tage därhemma.

Leve (det blivande) brudparet!

…när man vet att det stundar ett kronprinsessbröllop om precis tre månader! Inte ens den gammelsure republikanen Peter Althin med sitt förslag om att ta bort kungen från våra mynt kan rubba min glädje härvidlag.

…när man får kvitto på att ens blogg tillhör de mer inflytelserika bloggarna i Sverige. Jag citerar ur inflytande.se: ”Tommyhansson.wordpress.com är en förhållandevis inflytelserik blogg. Endast 26 % av svenska bloggar är mer inflytelserika.” Kolla själv:

http://www.inflytande.se/blog/tommyhansson.wordpress.com/

Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.