Islamismen i Aceh

http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/01/sharia-police-of-banda-aceh.html Den autonoma regionen Acehs flagga.

När frågan kommer upp huruvida islam kan kombineras med frihet och demokrati brukar exemplet Indonesien komma upp. Indonesien, som har världens största muslimska befolkning.

Här, menar de som anser att frågan kan besvaras jakande, tillämpas islam på ett mindre strikt och intolerant sätt än i länder såsom Iran och Saudiarabien. Det är alldeles riktigt att Indonesien utvecklats i demokratisk riktning sedan diktatorn Suhartos fall 1998 och att den form av islam som tillämpas i större delen av detta av öar bestående land – 17 508 närmare bestämt – inte tillhör den allra strängaste varianten. Av Republiken Indonesiens cirka 239 miljoner invånare är omkring 88 procent muslimer, de flesta av dem tillhörande sunnivarianten.

Den kristna minoriteten utgör 8 procent medan 2 procent är hinduer, vilka företrädesvis bor på ön Bali. Någon enstaka procent utgörs av buddhister. Återstoden bekänner sig till en eller annan traditionell inhemsk religion. Jag skulle mot denna bakgrund vilja påstå att, ja, islam går att kombinera med demokrati. När väl detta är sagt måste det tilläggas att Indonesien har stora problem med islamism och den terrorism som utgår från denna typ av extremism.

I början av 2000-talet skakades Indonesien av ett par spektakulära terrorattacker med al-Qaida-anknytning, varav den blodigaste ägde rum i turistparadiset Bali med dess hinduiska status. Dessutom skall det också sägas att den demokratiska utvecklingen inte varit problemfri – korruption, ofta med anknytning till Suhartos gamla styrande parti Golkar, är alltjämt ett betydande problem.

Piskning exekveras enligt sharialagen.

Den indonesiska centralregeringens största och mest växande bekymmer synes för till fället dock utgöras av den tilltagande islamiseringen i den autonoma regionen Aceh, belägen i Sumatras nordvästra hörn. Om detta handlar innehållet i länken högst upp i detta inlägg – den går till den utmärkta sajten Gates of Vienna, där man kan titta på en video med ett norskt TV-reportage som handlar om den i Aceh allestädes närvarande shariapolisen.

SVTs Agenda visade den 21/2 ett annat inslag i samma ämne, som dessutom visade hur en man och en kvinna som vänslats med varandra utan att vara gifta utsattes för bestraffning i form av piskning. Här får vi också bland annat se hur den till synes tämligen godmodiga shariapolisen ingriper mot en kvinnlig frisör som håller på att klippa en man samt ett ungt par där kontrahenterna sitter alltför nära varandra vid en havsstrand.

Aktuellts Agenda-program visas här (jag rekommenderar den intresserade att klicka sig fram till Aceh-inslaget): http://svtplay.se/t/103430/agenda Tack till Thomas K. som sände mig länken till Agenda! Aceh är en av två autonoma muslimska regioner i Republiken Indonesien. Den andra heter Yogyakarta och är belägen på centrala Java och räknas sedan 1700-talet som ett sultanat.

Yogyakarta har emellertid inte givit moderlandet tillnärmelsevis lika mycket problem som Aceh har. Islam har här funnits sedan 1200-talet, och under 1500- och 1600-talet härskade sultanen av Aceh över ett av de mäktigaste rikena i Sydostasien. Den nederländska kolonialmakten ansåg visserligen att det motstånd som förekommit i Aceh var nedkämpat 1904, men det fortsatte i lokala fickor för att åter blossa upp efter utropandet av Indonesiens självständighet efter krigsslutet 1945; Indonesien var under Andra världskriget ockuperat av Japan.

Aceh fick autom status 1959, men gerillagrupperingen Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM) tog 1976 upp en väpnad kamp för självstyre oberoende av Indonesien. Den 26 december 2004 skakades Aceh av den jordbävning i Indiska oceanens havsbotten som gav upphov till tsunamikatastrofen, och det beräknas att i Aceh minst 230 000 människor dog och 400 000 blev hemlösa i en befolkning om drygt fyra miljoner. Utan tvivel bidrog katastrofen starkt till att ett kompromissbetonat fredsfördrag ingicks 2005. Tsunamins följdverkningar innebar dock inte på något sätt att GAM var villigt att göra avkall på sin islamism.

Sharialagar hade införts redan 2002, och deras efterlevnad övervakas av en särskild shariapolis med manliga och kvinnliga avdelningar. Sharialagarna, som har sitt ursprung i Koranen, är komplexa och kan inte rakt av avfärdas som extrema. De extrema delarna är emellertid desto mer avskyvärda: här stadgas egempelvis om stenande för äktenskapsbrott och stympande av händer och fötter för tjuvnad. Piskning kan utdömas för ett stort antal förseelser.

En 48-årig man som dömts för äktenskapsbrott har stenats till döds i Somalia.

Det uppseendeväckande med utvecklingen i Aceh är att det regionala parlamentet beslutat om att införa dödsstraff – det vill säga stenande – för äktenskapsbrott. För att detta groteska straff skall implementeras krävs dock guvernörens godkännande. De flesta bedömare tror inte att guvernören, som representerar den indonesiska centralregeringen, skall gå med på detta. Men vem vet vilka beslut en pressad makthavare i en ogästvänlig omgivning kan besluta om?

Slutligen måste tilläggas att shariapolisen i Aceh är involverad i en jätteskandal, då tre manliga poliser åtalats för gruppväldtäkt mot en ung kvinna som gripits för att ha haft en förbindelse med en man utanför äktenskapet.

En kvinna stenas i Iran

Den 26 juni hade filmen ”The Stoning of Soraya M.” premiär i USA. Filmen handlar om den sjaskiga ”rättsprocess” som ledde fram till att den gifta kvinnan Soraya M. stenades till döds i enlighet med islamsk sharialagstiftning i ayatollah Khomeinis Iran 1986. Se länken till trailer nedan:

http://www.thestoning.com/

Filmen, som regisserats av Cyrus Nowrasteh, bygger på boken ”The Stoning of Soraya M.” (Arcade Publishing 1994) som skrivits av Freidoune Sahebjam. Denne, en fransk journalist och krigskorrespondent, är son till en tidigare iransk ambassadör och uppges vara den förste som rapporterade om den iranska revolutionsregeringens övergrepp mot den religiösa rörelsen Bahá’ i. Eftersom boken är mycket kritisk gentemot det legala systemet i Irans islamska republik är den förbjuden i Iran.

Boken – och filmen – förmedlar alltså den sanna historien om hur en iransk kvinna, Soraya M., stenas till döds i en avlägsen iransk by. Händelsen hade aldrig blivit allmänt känd om inte Freidoune Sahebjams bil hade kapsejsat i byn i fråga. Sahebjam, spelad av James Caviezel – känd för rollen som Jesus i Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” –  kommer i samspråk med en kvinna vid namn Zarha, som spelas av Oscars-nominerade Shoreh Aghdashloo. Zarha berättar för journalisten om det grymma öde som drabbat hennes niece, Soraya, i filmen gestaltad av Mozhan Mamò.

Soraya levde i ett arrangerat äktenskap med hustyrannen Ghorban-Ali, en motbjudande översittartyp som vill bli fri från sitt äktenskap och därför anklagar hustrun för otrohet. Bakgrunden till denna anklagelse är att Soraya hjälpt änklingen till en väninna med matlagningen. Mer än så behövs inte för att byns inflytelserika mullor skall koka ihop ett åtal mot Soraya, vilket leder fram till en dödsdom. Straffet verkställs genom att Soraya grävs ner i marken till axlar och hals och därefter stenas till döds.

Det sägs att islam respekterar Jesus som en viktig profetgestalt, men uppenbarligen tar man lätt på Jesu ord om äktenskapsbryterskan, som det berättas om i Johannesevangeliets åttonde kapitel. Jesus sitter och undervisar vid templet i Jerusalem när de skriftlärde och fariséerna – uppenbarligen i syfte att snärja Jesus – kommer till honom med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. De säger till Jesus: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”

I bibeltexten står det att Jesus ”böjde sig ner och ritade på marken med fingret.” Vidare: ”När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: ‘Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ‘Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?’ Hon svarade: ‘Nej, herre.’ Jesus sade: ‘Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.'” (Bibelkommissionens övesättning 1981).

Enligt min uppfattning är det här en av de mest lärorika och vackra berättelserna i Nya testamentet. Den visar att Jesus tog initiativet till en reformering av de otidsenliga judiska lagarna redan för 2000 år sedan. Den visar även att Jesus inte godkände kvinnans beteende, utan anmanade henne att inte synda mer. Samtidigt kan vi konstatera, att islam i allmänhet och sharialagen i synnerhet ännu inte genomgått någon sådan reformering, även om det uppges från Iran att vissa reformsinnade ayatollor nu börjar överväga att upphöra med stening av kvinnor. Detta dock inte på grund av någon hastigt påkommen humanitär övertygelse, utan därför att straffet i fråga innebär dålig PR för Iran!

För övrigt rapporteras i dagarna att en mördare stenats till döds i Somalia.

Åter till den avlägsna byn i Iran anno 1986. Zahra uppmanar Freidoune Sahebjam att berätta historien om Soraya M.s stenande för världen. I filmen säger Zahra i svensk översättning: ”Kvinnors ord betyder ingenting här. Jag vill att du skall ta min röst med dig – världen måste få veta.” Vilket Sahebjam  alltså gjorde.

Filmen ”The Stoning of Soraya M.” går nu på biograferna i USA. Frågan är om den kommer att visas i Sverige, eller om filmetablissemanget av rädsla för de fanatiska muslimer (inklusive dem på Irans ambassad) som finns i landet, och som kan förväntas leva rövare, backar ur.

För övrigt minns nog många att stening av kvinnor försvarats av Cherin Awad, en av programledarna i ”Halal-TV” på SVT (och av samma SVT utnämnd till ”mångfaldskonsult”), detta i anledning av ett fall i Nigeria med en kvinna som fött barn utom äktenskap.