Sossarna återtar sin vänsterprofil

Thor Modéen?

Så har då Socialdemokraternas valberedning äntligen fått napp. Efter det att Leif Pagrotsky vägrat svälja kroken visade sig försvarspolitikern och förre journalisten/fotografen Håkan Juholt vara desto villigare.

Juholt har förvisso en gedigen socialdemokratisk bakgrund. Född i småländska Oskarshamn – där hans far var kommunalråd – den 16 september 1962 ingick han i Socialdemokratiska ungdomsförbundets (SSU) styrelse 1984-90 och har därefter gjort sig mest bekant som försvarspolitiker. 1980-94 var han dessutom verksam som journalist och fotograf på S-publikationen Nyheterna i Oskarshamn och Högsby.

1994 blev Håkan Juholt riksdagsman. Året därpå utsågs han till ledamot i försvarsberedningen där han fungerade som ordförande 2000-2007. Åren 1995 respektive 1996 var han vidare delegat i NATOs respektive OSSEs parlamentarikerförsamlingar. Sedan valet 2010 är Juholt ordförande i riksdagens försvarsutskott; han har gjort sig känd som en ivrig förespråkare för svensk truppnärvaro i Afghanistan och måste med socialdemokratiska mått betraktas som en ”hök” i försvarsfrågor.

2004 blev Håkan Juholt biträdande partisekreterare och utsågs våren 2009 till tillförordnad partisekreterare i glappet mellan Marita Ulvskog och Ibrahim Baylan. Bland styrelseuppdragen kan nämnas ordförandeposten i Tage Erlanders minnesfond. Juholt har dock aldrig varit regeringsminister.

Trots sin relativt hökaktiga hållning i försvarsfrågan anses Håkan Juholt tillhöra sosseriets vänsterfalang och har på senare tid ofta pratat om jämlik- och jämställdhet. Ett visst mått av humor – en inte särskilt vanlig politikeregenskap – brukar räknas in i Juholts creditkonto.

Håkan Juholt?

Ty visst måste väl en man som ser ut som om han nyss stigit ur en svensk pilsnerfilm från 1930-talet som en annan Thor Modéen ha humor!

Med en manlig partiledare var det givet att en kvinna skulle utses till ny socialdemokratisk partisekreterare efter Baylans deklarerade avgång. Carin Jämtin, född i Stockholms-förorten Sätra den 3 augusti 1962, var definitivt inget oväntat val. I likhet med Juholt har hon ett förflutet i ungdomsförbundet – hon var således SSU-ordförande 1994-95.

Biståndsminister, och en tid biträdande utrikesminister, var Jämtin 2003-2006 men riksdagsledamot i endast tre månader i slutet av 2006. Från sistnämnda år har hon varit verksam som oppositionsborgarråd i Stockholms stad. 1999-2003 var Carin Jämtin biståndschef vid Olof Palmes internationella centrum.

Eva Braun?

Som så många andra socialdemokratiska utrikespolitiker är Carin Jämtin en avgjord Palestina-sympatisör. Det väckte visst uppseende då hon på Facebook berömde Donald Boströms av ohöljd antisemitism (eller ännu värre) doftande artikel i Aftonbladet den 17/8 2009, där Boström påstod att Israels armé stal organ från döda palestinier och sålde till högstbjudande.

Så här skrev Jämtin:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

Med tanke på Socialdemokraternas överlag pro-palestinska hållning kan jag inte tänka mig att Jämtins FB-kommentar räknas henne till last inom de egna leden. Dock torde inte hennes utspel i senaste valrörelsen om butlers i tunnelbanan vara någon större merit.

Carin Jämtin?

Det torde alltså inte råda några tvivel om att Socialdemokraterna med Håkan Juholt som partiordförande – jag har svårt att se att någon annan kandidat skulle steppa upp och utmana honom om posten – och Carin Jämtin som partisekreterare återtar sin vänsterposition av gammalt Palme-snitt. Hur detta kommer att tas emot av väljarna 2014 är svårt att i nuläget sia om.

En sak förefaller emellertid redan nu klar: den totalt humor- och för den delen karisma-befriade Fredrik Reinfeldt får passa sig i debatterna mot pilsnergubben Håkan Juholt!

När vi ändå är inne på socialdemokratiska partipotentater förtjänar det nämnas, att avgående Mona Sahlin nyligen blivit invald i stiftelsen Expos styrelse. Hon efterträder Michael Lundh och får ampla lovord av Expo-ordföranden Charles Westin. Läs mer här:

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/expo/pressrelease/view/mona-sahlin-ny-ledamot-i-stiftelsen-expos-styrelse-593633

Bland Sahlins styrelsekolleger märks moderaten Cecilia Stegö-Chilló, som var kulturminister i första Reinfeldt-ministären i tio dagar i oktober 2006. Att hon inte betalt TV-licens på 16 år ansågs vara alltför graverande i sammanhanget, men det besväras tydligtvis inte Expo av.

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.

Stora kramkalaset i riksdagen

Röstfiske i moskén blev ingen succé för Sahlin och S.

I onsdags var det stora kramkalaset i riksdagen när (nästan) alla partiledare i samband med partiledardebatten tog ett ömt farväl av avgående partiledarna Mona Sahlin och Maria Wetterstrand. Det var ingen hejd på kramarna, pussarna och vänligheterna från allianspartierna.

Och visst hade Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund synnerligen goda skäl att hylla Sahlin. Hon lyckades ju med sitt katastrofala ledarskap av sossepartiet säkerställa ännu en fyraårsperiod vid maktens tinnar för borgerligheten.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fanns visserligen inte med i kön för att krama Mona men valde att uttrycka sin uppskattning på följande tänkvärda vis (citerat ur Expressen 20/1):

Värst vilken hjärtlig stämning det är i kammaren i dag. Jag har inga presenter och inget tacktal. Men jag vill tacka Mona Sahlin ändå, hon har blivit lite av en symbol för det som vi kämpar emot. Vi ska komma ihåg att Sverigedemokraterna är en del av det arv som Mona Sahlin lämnar ifrån sig och det får jag gratulera henne för.

Sahlin sade sig vara tacksam för Jimmies ”uppskattning”:

Du gav mig den bästa presenten någon här har gett mig. Nämligen att uttala att jag har varit inspirationen för er, att jag är symbolen för det som Sverigedemokraterna arbetar mot. Jag är stolt över de orden och jag tänker fortsätta vara den symbolen, var så säker.

Mona fjantar runt med Jan Malmsjö på så kallad gaygala.

Någonting i den stilen måste naturligtvis Mona Sahlin säga. Och naturligtvis är det kvalificerat skitsnack. Jag kan nämligen omöjligt tänka mig att den havererade S-ledaren faktiskt är glad över att hon varit SDs kanske främsta röstvärvare och högst aktivt bidragit till partiets riksdagsinträde såväl som alliansens fortsatta maktinnehav.

När nu Mona försvinner ut i något FN-jobb eller liknande – om så sker blir hon ju dessutom mer framgångsrik än partiledarföreträdaren och idolen Olof Palme – kan jag bara önska ”lycka till.” Nu håller jag tummarna för att hon efterträds som S-ledare av arrogante Palme-pojken Pär Nuder så att S fortsätter att vara i opposition för avsevärd tid framöver.

Men det kan nog funka även utan garanterade sänket Nuder – jag har utomordentligt svårt att se att någon av Nuders medtävlare om partiledarposten  på allvar skulle kunna föra upp sossarna ur det träsk i vilket de hör hemma, även om vilket nytt namn i toppen som helst kanske initialt kan föra upp partiet över 30-procentstrecket.

Frågan är dock varför socialdemokratiskt disponerade väljare skulle rösta på det gamla sossepartiet nu när det finns ett nytt och bättre – Reinfeldts nya moderater…

Med Maria Wetterstrands sorti som Miljöpartiets språkrör ser läget bekymmersamt ut för MP. Attraktiva helylletjejen Maria förmådde ge riksdagens troligen värsta knäppskalleparti mer än ett uns trovärdighet.

Kan Gustav Fridolin trots allt föra MP mot nya, djärva mål?

Jag har svårt att se att vare sig pretty boy Gustav Fridolin eller manhaftiga Mikaela Valtersson, för att nämna ett par troliga nya språkrör, skulle klara den balansakten.

Lago tar hjälp av kungen i valrörelsen

Anders Lago, Södertäljes socialdemokratiska kommunalråd sedan 1998, tar hjälp av hans majestät konungen, Carl XVI Gustaf, i höstens valrörelse.

På annat sätt kan man inte gärna tolka Lagos inbjudan till kungen att besöka Södertälje den 15 september – fyra (!) dagar före valdagen – i syfte att visa upp projektet Telge Hovsjö. Kungen besökte Södertälje på nationaldagen den 6 juni 2008 – majestätet och drottning Silvia besökte då Hovsjö, Tom Tits Experiment och Torekällberget – och lovade att komma tillbaka vid lämpligt tillfälle.

Och lämpligt tillfälle – det är i Anders Lagos ögon den 15 september, då valrörelsens spurt har gått in på upploppet. Kungen uppges av Länstidningen också ha tackat ja.

Lago skriver i sin inbjudan bland annat följande:

”I Hovsjö bedrivs sedan 4-5 år ett av Sveriges mest intressanta projekt för en utsatt stadsdel. Inom ramen för Telge Hovsjö engageras ungdomar och äldre boende för att förändra sitt bostadsområde.”

Enligt Lago skulle projektet i fråga ha lett till mycket positiva resultat såsom minskad brottslighet, ökad trygghet och minskad omflyttning.

Det är nog bara Anders Lago och hans partikamkrater som tycker sig märka denna påstådda, spektakulära förändring, även om han och hans sossevänner säkert kommer se till att statschefen och hans utan tvivel förstärkta säkerhetspådrag får se hur prydliga och välputsade Potemkin-kulisser som helst vid besöket den 15 september.

Inga spår av den endemiska gängbrottsligheten eller ungdomsligismen här, inte!

Anders Lago med syrisk-ortodox potentat.

Det är på intet sätt svårt att se bockfoten bakom Lagos inbjudan. Det är ingen hemlighet att sossarna är hårt trängda i Södertälje, inte så mycket beroende på den praktiskt taget osynliga så kallade oppositionen utan därför att Sverigedemokraterna redan hunnit väcka en hel del uppseende i kommunpolitiken.

Det har nämligen visat sig att (S) inte kan lita till sina vanliga, på förhand inbokade, invandrarröster i årets kommunalval. Det är ingen hemlighet att SD bland sina medlemmar och på kandidatlistan till fullmäktige bland andra kan räkna ett antal irakier av kaldeiskt ursprung, det vill säga djupt troende kristna som ingalunda uppskattar socialdemokraternas betydande engagemang för enkönade äktenskap och överseende med den i Sverige tilltagande islamiseringen.

Genom att kunna visa upp sig med kungen vid sin sida strax före valet hoppas förvisso Anders Lago på att kunna övertyga så många som möjligt av invandrarna att rösta ”rätt”, det vill säga på Socialdemokraterna. Då spelar det givetvis ingen roll att sossarna i sitt partiprogram har republiken inskriven och mellan skål och vägg förfasar sig över ”fjäsket” för kungafamiljen.

Hittills har inga alliansprotester riktade mot kungajippot avhörts, utan de fyra ”kommunalråden i opposition”, som det så vackert heter, vill säkerligen vara med och sola sig i kungaglansen ett par steg bakom en smilande Anders Lago.

Det är bara att konstatera att Sverigedemokraterna i dag är det enda regelrätta oppositionspartiet – i Sverige som i Södertälje.

Slutligen tycker jag någon av kungens rådgivare kunde ha upplyst majestätet om, att det kanske inte är någon lysande idé att ge en omstridd politiker draghjälp genom att besöka hans kommun fyra dagar före valet.

Terrorskapsrörelsen och Hamasarbetarförbundet

Broderskapsrörelsen, eller Sveriges kristna socialdemokraters  förbund (SKSF), grundades 1929 men fungerade som en klubb i Örebro redan från 1924. Enligt Wikipedia har rörelsen sedan dess verkat ”som en radikal kraft” inom arbetarrörelsen och kristna samfund.

I slutet av 1990-talet inleddes inom Broderskapsrörelsen en omorientering i islamvänlig riktning, då rörelsen inledde ett samarbete med Sveriges muslimska råd. Denna inriktning har lett fram till att Broderskapsrörelsen under senare år blivit alltmer kompromisslös i sitt stöd för terroristiska organisationer i Mellanöstern och avståndstagande från den judiska staten Israel. Det gör att jag inte tvekar att i dag referera till rörelsen såsom Terrorskapsrörelsen.

Under ledning av den internationelle sekretetaren, teologen Ulf Carmesund, har Broderskapsrörelsen nämligen utvecklats till att bli en av den islamistiska terrorrörelsen Hamas mest pålitliga svenska stödtrupper. Ett kvitto härpå gavs vid Carmesunds deltagande i och engagemang för the Free Gaza Movement, som styrs av den radikalt jihadistiska, turkiska så kallade biståndsorganisationen Insani Yardim Vakfi (IHH).

De ”aktivister” som försökte slå ihjäl de israeliska soldater som bordade fartyget Mavi Marmara i slutet av maj, något som ledde till att nio av dessa ”aktivister” själva dödades, var medlemmar i just IHH. Tillfrågad om saken i en artikel i Dagens Nyheter den 3/6 påstod Carmesund: ”Jag vet inte mer än att det är en biståndsorganisation.”  Det låter inte särskilt övertygande.

Carmesund själv fanns ombord på fartyget Sfendoni, där israelerna vid bordningen endast avlossade paintballvapen i syfte att överrumpla besättningen på det aktuella bloackadbrytarfartyget. ”Vi stod bredbent bredvid varandra, Henry Ascher och jag”, berättar Carmesund stolt i DN-artikeln. Henry Ascher är en judisk barnläkare från Göteborg som är partipolitiskt hemmahörande i Kommunistiska partiet (KP) och tillhör, liksom den beryktade konstnären Dror Feiler, kategorin judar som hatar Israel.

Det behöver inte tilläggas att Broderskapsrörelsen inte hyser någon som helst förståelse för Israels strävanden att försvara sig gentemot angreppen mot landet – som är Mellanösterns enda reella demokrati – genom att hindra fartyg att bryta den blockad mot det Hamas-styrda Gaza, som Israel och Egypten inledde 2007. Målsättningen är givetvis att förhindra, att Hamas tillförs utrustning som kan användas för militära ändamål och därmed möjliggöra för Hamas att i stor skala återupptaga den raketbeskjutning mot civila områden i Israel som redan lett till två krig i regionen. 

Hamas tvekar inte att använda spädbarn i sin terrorpropaganda.

Det måste här påpekas att Hamas visat noll intresse när Israel erbjudit sig se till att humanitära förnödenheter når Gaza landvägen. Gaza struntar i sjukvårdsutrustning, mediciner och undervisningsmaterial – vad man är intresserat av är vapen, betong och armeringsjärn, artiklar som kan användas för miltära ändamål riktade mot Israel med den långsiktiga målsättningen att kasta judarna i Medelhavet.

Terrorskapsrörelsen är med andra ord en ledande kraft avseende den utveckling från ett i huvudsak Israel-vänligt parti till en terrorstödjande, pro-islamistisk organisation som Socialdemokraterna undergått med avstamp efter Sexdagarskriget 1967, då Israel återtog judiska områden som tidigare gått förlorade. Detta krig blev i stort en vattendelare beträffande den internationella opinionen gällande Israel.

Nu hade ju de hemska avslöjandena om den nationalsocialistiska Förintelsen av judarna bleknat bort. Nu fanns det, ansågs det på många håll, inte längre någon anledning att tycka synd om de stackars judarna, vilka jämväl hade oförsyntheten att visa att de fullt ut hade kapaciteten att försvara sig. I stället utkristalliserade sig, under vänsterradikal tillskyndan, bilden av Israel som en liten imperialistisk stat i USAs sold vars främsta nöje var att terrorisera sig omgivning och verka för den världsvida kapitalismens utbredning.

Det antijudiska falsifikatet Sions vises protokoll samt Hitlers magnum opus Mein Kampf blev populärlitteratur i hela den arabisk-muslimska Mellanöstern och blodtörstiga, halvt degenererade figurer som PLO-ledaren Yassir Arafat och den libyske diktatorn Moammar Khadafi hjältar för dagen. Allt detta rättfärdigades med att ”sionismen” måste bekämpas. Vänstern och de israelhatande arabmuslimerna samarbetade här för att ge begreppet sionism – som endast betyder upprättande och bevarande av den judiska staten Israel – en helt ny och entydigt negativ innebörd.

I Sverige var det Olof Palme med sin judeföraktande överklassbakgrund som gick i bräschen för denna syn och starkt bidrog till att socialdemokratin i Sverige och Europa utsåg Israel till sin nya slagpåse; bland annat uteslöts det israeliska Labourpartiet ur Socialistinternationalen. På den vägen är det. Nuvarande sosseledaren Mona Sahlin ikläder sig gärna muslimsk slöja och deltar i Hamas-vänliga spektakel och tävlar därvid med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i bisarr Israel-fientlighet.

Att sedan moderate utrikesministern Carl Bildt har ungefär samma hållning till Israel, låt vara med en något mer diskret framtoning, gör inte saken ett spår bättre; samme Bildt som har varit pådrivande inom EU i syfte att pressa Israel att upphöra med försöken att hindra vapenleveranser sjövägen till Gaza.

Terrorskapsrörelsen/Broderskapsrörelsen knallar på i ullstrumporna. På sin hemsida den 18/6 deklarerade man så att man nu genom sitt muslimnätverk presentetar ”Ett manifest som visar hur tron på koranens budskap och den socialdemokratiska ideologin går hand i hand.”

Bli därför, kära läsare, inte förvånade om ni framdeles får höra ledande socialdemokrater – det finns många sådana i rörelsens led – försvara sharialagens stening av äktenskapsbrytare och amputationer av händerna på tjuvar. Bland mer namnkunniga broderskapare inom (S) märks Göran Persson, Thomas Bodström, Kent Härstedt, Ibrahim Baylan och Yilmas Kerimo.

En sakupplysning om ovan nämnde Ulf Carmesund är, att han från kristet håll  fått ordentligt påskrivet därför att han formulerat uttrycket ”tempelmyten” rörande det senaste judiska templets placering på Tempelberget i Jerusalem. Det finns misstankar om att Carmesund menar att det aldrig funnits något judiskt tempel här, en uppfattning som ofta framförs av radikala muslimer.

Om Broderskapsrörelsen genom sin uppbackning av Hamas kan kallas Terrorskapsrörelsen, menar jag att det på motsvarande sätt och med visst fog är motiverat att benämna Hamnarbetarförbundet för Hamasarbetarförbundet. Inte heller denna organisation anser att Israel skall tillåtas försvara sig mot försök att beväpna Hamas utan har nyligen inlett en veckolång blockad mot lossning av israeliska varor i svenska hamnar.

Representanter för båda nämnda organisationer borde ta del av följande dråpliga videosatir med terror som tema:

http://www.youtube.com/watch?v=VmffgIqlAYA&feature=player_embedded

Sossarnas totala brist på självironi

Den nakna sanningen om Toblerone ställer till det igen för sossarna…

”Det är ren Toblerone-politik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.”

Så valde kommunminister Mats Odell (KD) att i riksdagen den 27/4 kommentera den rödgröna oppositionens förslag om mer pengar till skola, vård och omsorg. Yttrandet var givetvis en referens till den legendariska händelse som ledde till Mona Sahlins avgång ur regeringen 1995: hon hade använt ett betalkort från regeringen till att betala för choklad av det förnämliga schweiziska fabrikatet Toblerone.

Det fanns också annat med i bilden som ledde till att Sahlin, känd för att vara notoriskt slarvig med sin ekonomi, avgick, men Toblerone-historien är det som etsat sig fast i svenska folkets kollektiva medvetande.

Det mest intressanta med Mats Odells sarkasm i riksdagen är tvivelsutan Socialdemokraternas våldsamma överreaktion. Sahlin har talat om ”desperation” från regeringens sida och kallat Odells yttrande ”tragiskt”. Thomas Östros har yrat om ”början på den värsta smutskastningskampanjen sedan Kosackvalet 1928”, under det att partisekreterare Ibrahim Baylan kallat Odell ”förste dyngspridare.”

 Regeringens rolighetsminister?

Vad Mats Odell redan klassiska yttrande än är, så inte är det tragiskt. Tragiken i det här fallet ligger helt på sossarnas sida. Jag har fortfarande svårt att fatta hur höga representanter för ett politiskt parti kan vara i så total avsaknad av självironi och ren och skär humor att man hänger sig åt överreaktioner av detta slag. Inser man inte att man får skrattarna emot sig och att man framstår som patetiskt humorbefriade? Tydligen inte.

Personligen lägger jag mig som sverigedemokrat ogärna i vad alliansregeringen och den rödgröna oppisitionen käbblar om – jag bryr mig i princip inte ett vitten om de tar heder och ära av varandra – men i det här fallet är mina sympatier helt på Odells sida. Jag hoppas nu innerligt att han eller någon annan regeringsrepresentant inte tar sig för att be om ursäkt för ett oskyldigt men aningen småroligt/fräckt inpass från ett statsråd, som vad jag vet inte tidigare gjort sig känd som någon rolighetsminister.

Det har i olika media spekulerats i huruvida Odells kommentar var en försöksballong för att se hur väljarna reagerar på den här sortens retorik. Inte vet jag. Vad jag personligen känner är dock att vi kan behöva litet mer av den här sortens okonventionellt humorrelaterade retorik i svensk politik.

Bättre det än att väljarkåren somnar in till följd av de båda blockens trist förutsägbara kampanjevalsande.

Läs slutligen gärna också bloggaren Germunds korta kommentar i ämnet:

http://germundandersson.blogspot.com/2010/04/toblerone-och-socialdemokraterna.html

Något om valaffischer

http://www.youtube.com/watch?v=tA4t1k2pHAU&feature=player_embedded

Det dröjer nu inte länge innan den egentliga valrörelsen är igång med full kraft. Det är ett knappt halvår fram till Almedals-veckan, och därefter kommer våra utemiljöer att ”prydas” av valaffischer så det står härliga till.

Efter förra valets nederlag för vänsterpartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som inför årets val dessutom är involverade i en formell vänstersamverkan, tycker jag det kan vara dags att hjälpa dem på traven litet. Valaffischerna i 2006 års val var till exempel inte särskilt bra.

Därför vidarebefordrar jag gärna de affischförslag som länken ovan går till med tack till Flashback samt Mona i Malmö som gjort mig uppmärksam på dem.

Inte mycket går dock upp mot Sverigedemokraternas affischer. Se nedan ett gäng glada SDare inklusive Mikael Jansson i Göteborg med den klassiska affischen med  Lidingö-profilen Elena Yurkovskaya!

Helt utan konkurrens bland historiens svenska valaffischer är dock i mitt tycke den som framställdes av Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU) och som verksamt bidrog till att Allmänna valmansförbundet, med den socialkonservative Arvid Lindman i spetsen, vann valet 1928. Varför detta gått till historien som ”kosackvalet” framgår av affischmotivet:

Lindmans högerregering ägde dock inte bestånd särskilt länge, och inom något år hade den socialliberale fifflaren och helnykteristen C. G. Ekman tagit över regeringsrodret. Sedan denne sopats bort med Krüger-skandalen var fältet fritt för Socialdemokraterna.

Men det är en annan historia.

Monarkins fiender och fientliga vänner

Så har då kronprinsessan Victorias fästman Daniel Westling gjort sin debut i de större sammanhangen. Och han tycks ha gjort det med den äran.

Det var söndagen den 12 juli som Victoria och Daniel, tillsammans med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, fick representera kungahuset vid en mottagning för Republiken Koreas president Lee Myung-bak med hustru Kim Yoon-ok på Sollidens slott på Öland. Expressens rutinerade hovreporter Johan T. Lindwall ger Daniel goda vitsord den 13 juli och påpekar, att herr Westling gjort en remarkabel återhämtning efter sin njuroperation.

Som monarkist glädjer jag mig givetvis åt de goda nyheterna och ser fram emot bröllopet nästa sommar!

Men vårt kungahus får minsann inte enbart inkassera lovord. Under Expressen-artikeln om statsbesöket från Sydkorea utgjuter vänsterpartiledaren Lars Ohly sin vredes skålar över det förgripliga i kronprinsessparets framtida boende på Haga slott. ”Jag tycker det är skandal att de har fått tillträde till det här slottet alldeles gratis”, citeras Ohly bland annat och uttrycker även som sin mening att herrskapet ”borde fixa sitt boende själva.”

Victorias och Daniels framtida boende förargar Ohly.

Den magsure kommunisten Ohly är inte ensam bland representanter för den röd-gröna oppositionsröran om att lufta sin republikanska svenska avundsjuka. På sin blogg den 23 april är John Johansson, politisk sekreterare för Socialdemokraterna vid oppositionskansliet i Örebro, inne på samma linje som Ohly. I ett tårdrypande inlägg, som går ut på att i tider när det finns uteliggare, trångbodda människor och fattigpensionärer så borde inte Daniel och Victoria få Haga slott till sitt förfogande, skriver Johansson:

”Så finns familjen Bernadotte. Med en årsinkomst på flera miljoner utför de sitt värv som kungafamilj i Sverige. Och som när de gifter sig får mer pengar. Och när de ska flytta ihop med någon annan person får ett slott. (…) Mitt förslag är att vi byter regering och statsskick.”

Den allmänna avundsjukan mot vårt kungahus från socialistiskt disponerade personer är tarvlig, okunnig och kortsiktig. Till och med en kommunist som prästsonen Ohly och en socialdemokratisk propagandaskrivare som Johansson i Örebro borde kunna inse att rikets blivande statschef och hennes gemål har ett behov av att bo ståndsmässigt. Det blir inte färre uteliggare om de, som Ohly föreslår, får ”fixa sitt boende själva.”

Om regeringschefen tillåts disponera ett palats i Stockholms stad så borde rimligtvis den blivande statschefen kunna få tillgång till ett mindre slott i stadens utkant!

Dessutom är det inte sant att kronprinsessparet ”får” Haga slott så där annars bara. Den mörkblått knökkonservative Michaël Lehman konstaterar således på sin blogg ”Kunskap*Bildning*Tradition*den 10 juli, med hänvisning till en artikel i Svenska Dagbladet, att det regeringen gör är att överlåta dispositionsrätten för Haga slott vid Brunnsviken i Stockholm till Daniel och Victoria.

Att kommunister och sossar inte gillar kungahuset särskilt bra visste vi redan. Men att en monarkist tydligen har ett horn i sidan till ätten Bernadotte är väl litet otippat. Jag vet nämligen inte hur man eljest skall tolka en debattartikel som Jakob E:son Söderbaum gjorde sig skyldig till i Aftonbladet, av alla tidningar, den 19 juni.

I artikeln, rubricerad ”Daniel kan inte bli prins”, ondgör sig Söderbaum över konungens planer på att upphöja Daniel Westling till prins samt hertig av Västergötland efter det planerade bröllopet med Victoria nästa sommar. Juristen Söderbaum hänvisar till att den nuvarande konstitutionen förbjuder kungen att adla folk och påpekar, att den siste som adlades var upptäcktsresanden Sven Hedin 1902.

Att adla å ena sidan och att utnämna någon till prins å andra sidan är emellertid inte riktigt samma sak. Enligt Söderbaum, för övrigt ordförande i Förenade monarkister, har Carl XVI Gustaf lika fullt ”inte alls rätt att tilldela Daniel Westling titeln Prins.” Nej, hävdar Söderbaum (på fullt allvar, får man förmoda), kungen kan inte ens utnämna någon till ”Herr”!

Visst skall grabben få bli prins!

Det är till att göra bort sig med besked. Herr är förstås ingen officiell titel ens med stor bokstav – till och med jag kan ”utnämna” någon till ”herr”… Söderbaum har desslikes ovanan att stava kungliga titlar med stor begynnelsebokstav: ”Prins”, ”Kronprinsessa”, ”Drottning” och så vidare. Så gör man i engelsktalande länder men på intet sätt i Sverige. Söderbaum utnämner till på köpet kungens farfars (Gustaf VI Adolf) söner Sigvard, Carl Johan och Lennart – vilka samtliga tvingades avsäga sig sina prinstitlar därför att de gifte sig med damer ur borgerligheten – till dennes bröder!

En sådan fadäs får man knappast göra sig skyldig till om man gör anspråk på att hålla sig till tradition och fason.

En kommentator som kallar sig Ällin påtalar mycket riktigt på Aftonbladets nätupplaga Jakob E:son Söderbaums pinsamma grodor på bland annat följande sätt:

”Rätten att förläna prins- och hertigtitlar är över huvud taget inte reglerad i 1974 års (Söderbaum skriver 1975) regeringsform. (…) Men i och med att prinsessan Lilian blev prinsessa och hertiginna 1976 och att denna förläning inte bestreds av statsmakterna, får denna rätt anses etablerad genom praxis.”

Med vänner som Söderbaum behöver kungahuset inte några fiender!

För övrigt markerade det sydkoreanska statsbesöket, att det i år är 50 år sedan Sverige och Sydkorea inledde sina handelsförbindelser.