Södertäljeprofiler (V): Lars Peter Couse och Kusens backe

 

Smedsmästare Lars Peter Couse huserade i vad som är känt som Kullmanska huset, nu på Torekällberget. 

Centralt i vår vackra stad Södertälje finns ett skogsområde som heter Kusens backe, beläget strax öster om Kanalen. Det heter så efter en smedsmästare vid namn Lars Peter Couse som sägs vara begravd i området. Den 6 augusti 1825 utspelades dramatiska händelser kring denne Couse som fått återverkningar in i vår tid.

Lars Peter Couse var född under senare hälften av 1700-talet och av namnet att döma av vallonsk släkt. Han var en i hela staden känd person, allmänt kallad ”Kusen”, vars omfattande konsumtion av starka drycker inte gynnade hans yrkesgärning.

Denna fick sig ytterligare en knäck då en ung hovslagarlärling vid namn David Joakim Ekenberg flyttade in från Nyköping och fick många av Couses gamla kunder att i stället anlita honom. Detta var desto pinsammare för smedsmästaren Couse, eftersom den unge Ekenberg inte hade burskap i staden utan var vad som benämndes ”bönhas”.

”Grubblande och melankolisk”. Icke desto mindre beslutade sig Lars Peter Couse att sälja sina arbetsredskap till Ekenberg och hyra ut sin rörelse åt denne. Han kom dock snart att ångra sig, möjligen beroende på att han ansett sig ha fått för litet betalt för sin rörelse.

Enligt grannarna blev ”Kusen” ”grubblande och melankolisk” och uppgavs ha övervägt att stämma Ekenberg inför stadens rådhusrätt på grund av att han kände sig vara lurad av den unge lärlingen. När så Couse underrättades om att Ekenberg snart skulle gifta sig ökade den förres ressentiment mot den unge och framgångsrike konkurrenten.

När det var dags för Ekenberg att ingå äktenskap skall Couse ha yttrat följande förtäckta hot för en borgare i staden: ”Ekenberg lär ha bråttom, han skall fara och stå brudgum. Men få se, om han hinner fram till kvällen.”

Dessa ord yttrades av Lars Peter Couse den 6 augusti 1825. Senare samma dag tog Couse fram sin bössa och avlossade ett skott mot Ekenberg från fönstret i sin bostad – den senare befann sig på gatan utanför Couses hus, känt som Kullmans hus efter kontraktsprosten Johan Petter Kullman och som nu finns i Torekällbergets friluftsmuseum. Couse sägs stundom spöka där.

 

Skogspartiet Kusens backe, egentligen Engelbrektsbacken. 

Ekenberg sköts – men dog inte. Den legendariske Jakob Pettersson, som var borgmästare i Södertälje 1896-1946, beskriver i sin bok Södertäljeprofiler under adertonhundratalet (första utgåva 1949) händelseutvecklingen efter ”Kusens” skott mot Ekenberg:

Ekenberg träffades av skottet i ryggen och halsen och föll med ett skrik framstupa på gatan. Couse, som fick den uppfattningen att Ekenberg blivit dödligt skadad, grep omedelbart därefter en pistol och sköt sig härmed i munnen, med påföljd att han genast avled. Ekenbergs skador visade sig däremot icke vara dödliga.

Begravdes i ”Kusens backe”. Det blev nu rådhusrättens uppgift att besluta om hur man skulle förfara med Lars Peter Couses döda kropp. Efter att ha hört vittnesmål från 13 personer – Couses dotter, pigan Carolina Couse, var så uppskakad att hon inte förmådde inställa sig i rätten – kom rätten fram till att Couse med berått mod hade sökt beröva David Joakim Ekenberg livet och att inga förmildrande omständigheter förelåg.

Genom sitt självmord hade han ”velat undvika det straff, som med hans brott var förenat”. Rådhusrätten beslutade därför att Couses kropp i enlighet med vederbörlig lagparagraf skulle ”av skarprättaren till skogs föras och i jord grävas”.

Beslutet verkställdes så att stadens bödel grävde ner Couses lik i skogsområdet öster om norra delen av Kanalen. Detta skedde därför att det inte vid denna tid var tillåtligt att begrava självmördare i så kallad vigd jord. Skogsområdet blev efter dessa dramatiska händelser kallat Kusens backe.

Dryga 100 år efteråt motionerade en ledamot i stadsfullmäktige om att det vackra skogspartiet där Lars Peter Couse begravts officiellt skulle ges namnet Engelbrektsbacken i syfte att hedra frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, som ju hade velat bygga en kanal genom dåtidens Taelghia . Motionen bifölls av fullmäktige och fastställdes av magistraten.

PENTAX Image

Mångårige borgmästaren Jakob Pettersson.

Ekenberg lade grunden till Scania. Få om ens några av dagens Södertälje-bor – mer än de inbitna lokalhistorikerna- torde emellertid känna till skogsområdets stadfästa namn. Det kallas alltid Kusens backe och ingenting annat och så lär det förbli.

David Joakim Ekenberg (1802-74) överlevde alltså ”Kusens” mordattentat och inte bara det. Han startade 1836 en egen vagnfabrik vilken i tidernas fullbordan blev till Vagnsaktiebolaget i Södertälje (Vabis), som bildades 1891. Vabis slogs 1911 samman med Scania i Malmö och blev således Scania-Vabis. Vid Vabis konstruerade Gustaf Erikson 1897 Sveriges första bil, kallad Gustaf Eriksons åkvagn.

I dag heter företaget enbart Scania AB, som numera ägs nästan uteslutande av tyska Volkswagen AG men med huvudkontoret alltjämt beläget i Södertälje. Scania har (2016) 46 243 anställda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Scania

 

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.

Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp

Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.

Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.

Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.

Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.

Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.

Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Täljepartiet gick i bräschen för Södertäljekringlorna

Så här kunde det se ut när kringelgummorna försålde sina bakverk vid Södertälje tågstation.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…

Det kan väl vara lämpligt att inleda denna lilla betraktelse kretsande kring en stadssymbol med ovanstående rader ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner.Södertälje blev allmänt känd som ”Kringelstaden” redan i början på 1800-talet. 1837 var 26 kringelförsäljare skattskrivna i staden i en befolkning på 1250 personer.https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4ljekringla

Kringelruljansen flöt på mycket bra de kommande 100 åren, då det strategiskt belägna Södertälje – som ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren – var en omtyckt badortsstad med havsbad, ett antal övriga utom- och inomhusbad samt ett rikt florerande societetsliv omkring det idylliska grönområde som kallas Badparken.

Försäljningen av bakverken var dock inte alltid oproblematisk. De så kallade kringelgummorna utvecklade med tiden en tämligen aggressiv försäljningsstil och var inte alltid så noga med språk och hyfs. Detta ledde till att de under perioder var förbjudna att idka försäljning på stadens gator och torg.

Rockslagsmärke med Täljeparti-symbol. Samtliga färgfoton: Tommy Hansson

Nu har kommunstyrelsen, där denna bloggare är ersättare för SD, beslutat återlansera kringlan som symbol för den goda staden Södertälje i en brett upplagd marknadsföringskampanj.

Ett lyckat beslut, tycker jag, som vid KS-sammanträdet i går den 25 maj passade på att erinra närvarande mötesdeltagare om att det sedan länge avsomnade Täljepartiet (TÄP) under sin tid i fullmäktige 1994-98 gick i bräschen för Södertäljekringlan genom att bruka den som partisymbol.

Detta föranledde KS-ordföranden Boel Godner (S) att i dagens Länstidningen mer eller mindre ge TÄP skulden för att det sedan dess inte satsats kommunalt på en lansering av kringlan som kommunsymbol.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3907144-nu-blir-sodertalje-kringelstan-igen Litet dålig stil – tvärtom borde väl TÄP ges en eloge för att ha insett kringlans potential som Södertälje-symbol!

Häfte med Täljepartiets väl genomtänkta politiska program.

Men det är ju så det brukar vara med självtillräckliga sursossar – aldrig benägna att erkänna att andra partier kan ha gjort något bra och alltid redo att stjäla idéer från andra och hävda att det är deras egna. Som i fallet med Björn Borg-promenaden, som invigdes år 2000. Förslaget att namnge en gata efter stadens store son kom dock först från Ny demokrati och fortsatte drivas av Täljepartiet. Och typiskt nog fick Borg alltså endast en ”promenad” där folk brukar rasta sina hundar, inte en riktig gata.

Nu har därtill det lilla lokala Realistpartiets gruppledare Joakim Granberg kommit med ett förslag om att hylla Björn Borg med en staty i centrala Södertälje. En utmärkt idé – men också här var Täljepartiet först; vi tänkte oss en staty som komplement till en gata alternativt plats till Borgs ära.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3791327-forslag-hedra-bjorn-borg-med-en-staty

Tänkte passa på tillfället att här berätta litet om Täljepartiet, som var en avknoppning av Ny demokrati som satt i fullmäktige 1991-94 i enlighet med dåtidens treåriga mandatperioder. Vi var en handfull nydemokrater som tröttnade på det alltmer urartade moderpartiet och bildade Täljepartiet.

Något som inte var helt oproblematiskt – den rätt lyxiga partilokalen högst upp på den prestigefyllda adressen Storgatan 1, med bar och allt, ockuperades under stort mediauppbåd av några missnöjda nydemokrater. Det blev rättssak av det hela, och till slut kunde Svea hovrätt hösten 1995, ett år efter ockupationen, fastslå att vi hade haft rätten på vår sida när vi bildade det nya partiet.

Täljepartiet bestod noga taget av sex personer – er förtrogne, Håkan W. Jyde, Rikard Österman, Carl Gustaf Carpel, Margareta Gamma och Bo Widerberg och bedrev enligt förutsättningarna (två ordinarie KF-mandat och en ersättarplats) en mycket aktiv högerborgerlig oppositionspolitik i fullmäktige, nämnnder och genom otaliga debattinlägg och insändare i lokala media.

TÄP gav då och då ut den lilla skriften Kringlan.

Jag minns med glädje dessa fyra år, vilka såvitt jag minns i stora drag saknade tendenser till splittring i partiet – något ganska unikt i partisammanhang, skulle jag vilja hävda. Undantaget är Bo Widerberg, som lämnade partiet efter ett politiskt utspel av mig som han inte kunde förlika sig med.

När det blev dags för val 1998 ville Håkan och Rikard ta en paus från politiken, vilket ledde till att Täljepartiet upphörde vara aktivt (de återkom senare för en begränsad tid i Moderaterna). Nu framlidne Carl Gustaf Carpel blev gruppledare för Kristdemokraterna i Nykvarn (han satt själv på det enda KF-mandatet). Jag hade varit beredd att fortsätta i TÄP, men som ensam partiföreträdare fanns ju inte mycket att göra.

Tio år senare gjorde jag come-back i partipolitiken i Sverigedemokraterna och resten vet ni.

Glädjen stod högt i tak då vi i TÄP invaldes i fullmäktige 1994.

Till sist bör sägas att kringlan hela tiden funnits levande i Södertälje, kanske främst genom varuhuset Kringlan i stadens hjärta samt även Kringlaskolan. Själva bakverken tror jag man kan få tag på endast på Torekällberget – ”Södertäljes Skansen” – men vem som helst kan naturligtvis använda sig av ett gammalt recept på äkta Södertäljekringlor och sätta igång med bakningen!

Varför inte försöka med detta:http://www.matklubben.nu/recept/lanskapsbr%F6d_s%F6dermanland_s%F6dert%E4ljekringlor_13587.html#.V0bAUb7SqgY

Osorterade tankar i Södertälje före påsk

 Pengar att få tillbaka på skatten – hurra!

Den här dagen, då Ester har namnsdag, började sannerligen i dur för mig.

Sedan jag, med viss oro måste jag tillstå, öppnat den lila plastförsändelsen från Skatteverket som anlände med dagens post kunde jag inte låta bli ett upphäva ett glädjetjut: för första gången på år och dag får jag tillbaka på skatten! I fjol blev det en smäll på över 8000 att punga ut med, men nu visar det sig att jag skall få tillbaka 2607 kronor.

Nu vet jag ju inte alls om det är henne jag bör tacka, men hon är kanske inte så dum ändå, den där Magdalena Andersson…

Så jag beslöt mig för att fira litet. Riktigt helsvenskt desslikes: sill och potatis med öl och brännvin till. Inlagd sill, senapssill och skärgårdssill. Litet rödlök och röd jalapeno därtill plus ett par Arboga 10,2 procent och ett par snapsar Renat. Det är därför jag kanske inte är helt stadig på handen när jag skriver detta, men i hjärnräjongerna känns det någorlunda klart ändå (det är vad jag vill tro, i alla fall).

 Tisdagsmåltiden som överblickas av hustrun och ”småttingarna” Gladis, Sebulon och Negertjejen. Foto: Tommy Hansson

I går kväll hade vi fullmäktige här i Kringelstan. Det blev historiskt såtillvida som SD Södertäljes nye gruppledare, Tommy Blomqvist (nyss fyllda 50), begick sitt jungfrutal i fullmäktigesalens (den heter Demokratin) talarstol. Ärendet var en markförsäljning som vi motsätter oss och en fråga där ”Blomman” lagt ner en hel del jobb. Tommy skötte sig förträffligt, och eftersom han och allianspartierna yrkade på återremiss avgjordes ärendet inte denna dag i alla fall.

Själv blev jag rejält förbannad på kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som hade mage att påstå att SD inte hör hemma bland de demokratiska partierna. Jag yttrade därför följande i en replik:

Vi har nyligen kunnat notera ett nytt lågvattensmärke här i fullmäktige. Boel Godner påstår att Sverigedemokraterna inte är ett demokratiskt parti. Det är ett angrepp inte bara på partiet Sverigedemokraterna utan ett angrepp på de närmare en miljon väljare som röstade på SD i senaste valet. Det är så lågt att man häpnar, nästan i klass med när Stefan Löfvens rådgivare, fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad, kallar alla han inte gillar för ”fascister”. Jag ber att få travestera förre kommunistledaren Carl-Henrik Hermansson: ”Vet hut, Boel Godner, vet sjufalt hut!”

Godner yttrade ändå detta i en fråga där SD var i linje med sossarnas förslag om att upprätta en så kallad Science Park i Södertälje. Godner, som jag härmed gärna utnämner till 2015 års påskhäxa i vår stad (fast ingen man vill ge godis till), borde kanske gå en intensivkurs i social kompetens så att hon lär sig att man inte skall vara oförskämd mot dem som stöder en (som i just den här frågan i alla fall).

 Den imponerande skulptur i västkustsgranit som pryder Stora torget i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Efter det glädjande beskedet från Skatteverket var det dags att praktisera mig ner på stan för att ”göra rätt för mig”, det vill säga betala några räkningar. Således klev jag in i Wessmans vitvarubutik på Jovisgatan för att betala den kyl/frys, som två stadiga tvåmetersmän varit vänliga att leverera på torsdagen sedan mitt gamla skåp dragit sin sista suck efter åtskilliga års tjänstgöring.

Hämtade sedan i en guldsmedsbutik ut den beställda halskedja i gulddoublé som jag skall ha till en smycke-menorah, inköpt vid Förintelsemomumentet i Warszawa för fem år sedan, och min framlidna hustrus vigselring.

Glömde säga att när jag först anlände till ”stadens frestelser” (ett bibliskt uttryck min mamma ofta använde) blev jag bjuden på kaffe och bulle av två trevliga damer som delade ut tidningen Världen idags (som jag tidigare prenumererade på) påskbilaga. Där jag bland annat kan läsa om att författaren C. S. Lewis ”klädde av ateismen”.

 Graven är tom – Kristus är sannerligen uppstånden!

Påsken är en lugn och trevlig högtid, inte lika upphaussad som julen men som kristen högtid betraktad viktigare än denna. Påsken firar vi rätteligen till minne av vår frälsare Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse. Det är oundvikligt att mina tankar vid just denna tid går till min hustru Marika, som tog adjö av oss några dagar för påsken 2010. De vita små påskfjädrar hon hann köpa intar en hedersplats i mitt kök.

Södertälje ter sig kanske som en ganska förfärlig plats för en del utomstående, men för mig som är född och uppvuxen här är det förstås ”hemma bäst”. För en tid sedan publicerades en undersökning enligt vilken Södertälje låg i botten bland kommuner som kommuninvånarna rekommenderade andra att bosätta sig i, men jag tillhör definitivt dem som gärna uppmanar folk att flytta hit.

 En kanske inte helt aktuell reklamskylt jag såg nere på stan. Foto: Tommy Hansson

Södertälje ÄR en trevlig – och vacker –  stad om vi bortser från yrkeskriminella, ungdomsligister som eldar bilar och dryga sossepampar!

Tankar och erfarenheter en varm augustikväll i Södertälje

Jimmie Åkesson i Sölvesborg 2014 i sitt kanske bästa tal någonsin.

Tänkte jag skulle berätta litet om mina tankar och erfarenheter från denna – återigen nätt och jämnt uthärdliga – varma dag den 4 augusti 2014.

Det är två dagar efter Jimmie Åkessons storartade sommartal i Sölvesborgs småbåtshamn. Känner mig som sverigedemokrat glad och stolt över att vår partiledare, som hunnit bli 35 år och stadgad familjefar vid det här laget, tog upp ett par mycket viktiga frågor i talet: den till synes alltmer våldsbenägna islamismen och den blodiga förföljelsen av kristna i Syrien och Irak.

Jag har tidigare här skrivit om de kristna som vår tids mest förföljda och utsatta grupp, dels i muslimskt styrda stater men även i kommunistiska diktaturer såsom Nordkorea och Kina. Det var med allt fog Jimmie talade om islamismen – märk väl icke om islam i allmänhet utan om dess extrema variant islamism och jihadism – som vår tids nazism och kommunism.

Läs gärna min bloggtext om de förföljda kristna och Svenska kyrkans tystnad i ämnet här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/22/kristna-varldens-mest-forfoljda-religiosa-grupp-svenska-kyrkan-svarar-med-tystnad/

 Fler åhörare än någonsin hade kommit för att lyssna till Åkessons sommartal 2014. Foto: Robert Stenkvist

Åkesson är den ende partiledare som helt öppet vågar beröra det hemska som sker i islams och Allahs namn. Alla andra är räddhågat försiktiga därför att de är rädda för att bli pådyvlade epitet av typen ”islamofob” och ”rasist”. Typiskt nog försökte en statsvetare efter Åkessons tal göra gällande, att SD nu får svårt att komma undan etiketten ”rasister” (precis som om muslimer skulle vara en ”ras”).

Det här är ingenting annat än en av blatant okunskap präglad ankdammsdebatt färgad av den patologiska politiska korrekthet, som utmärker stora delar av det som förskönande brukar kallas ”det offentliga samtalet”.

Tidigare ikväll hade vi i SD Södertälje/Nykvarn ett mycket välbesökt medlemsmöte i vår partilokal. Bland annat lade vi upp ritningarna för hur vi kommer att bemanna den valstuga som anländer den 14 augusti, utformningen av annonsering av våra kommunalpolitiska budskap i lokalpressen, innehållet i det kommande valnumret av vår egen tidning Telgekuriren med mera. Våra politiska motståndare kommer knappast att få en lugn stund…

Till mötet anslöt en medlem med bakgrund från Mellanöstern. Han var i egenskap av kristen mycket glad över att Jimmie Åkesson tagit upp den islamistiska förföljelsen av kristna trosbekännare och förutspådde, att detta skulle kunna generera ett försvarligt antal röster från kristna med samma bakgrund som han själv: kristna som upplevt islamism/jihadism på nära håll och vet vad det är fråga om.

Vår medlem trodde att det som händer i delar av Mellanöstern nu i värsta fall kan upprepas på våra breddgrader inom en tidrymd av kanske 50 – 60 år, då det i så fall (vilket Gud förbjude) drabbar våra barn och barnbarn.

 Södertälje gästhamn med Kusens backe i fonden. Foto: Tommy Hansson

På hemväg efter mötet, då temperaturen fallit något, blickade jag ut över gästhamnen i yttre Maren och vårt stora skogs- och grönområde Kusens backe därbortom och undrade, vad det skall bli av vår arma och hårt prövade stad. Här promenerade jag ofta som liten gosse med min mormor i  mitten av 1950-talet och insöp då den säregna doften av bräckt vatten, som man också nu kan förnimma.

Mycket annat är sig inte likt. För omkring 50 år sedan var Södertälje alltjämt en ganska idyllisk liten stad på  omkring 20 000 invånare. Invandringen hade just kommit igång med ankomsten av gästarbetare till industrin (främst Scania Vabis) från dels Sydeuropa, dels de nordiska länderna med Finland i spetsen. En del av dessa stannade och blev naturaliserade svenskar, men de flesta valde att återvända till sina hemländer sedan deras kontrakt löpt ut.

Därefter har invandringsvågorna sköljt över oss slag i slag, och numera är Södertälje en beryktat problemfylld stad med snart uppåt 100 000 invånare och med en tilltagande ström av i första hand kristna immigranter från krigens Syrien och Irak, men även muslimer från länder som Afghanistan och Somalia. Min mormor, som muttrade redan över arbetskraftsinvandringen under hennes egen tid, hade inte uppskattat detta.

 Maren med utsikt över det anrika ångfartyget Ejdern. Foto: Tommy Hansson

Nu arbetar jag så att svetten lackar med att försöka få klart mina åligganden innan jag försvinner med min son till det fagra Österrike för en vecka. Jag återkommer naturligtvis med en rapport i ord och bild vid hemkomsten!

Södertälje-historik: en utflykt till Oaxen

 Linfärjan på ingång.

I lördags följde jag med den livaktiga Kulturhistoriska föreningen i Södertälje på en utflykt till ön Oaxen, där jag aldrig varit förut. Även medlemmar i Hölö Mörkö hembygdsförening deltog i utflykten. Ön tillhör geografiskt Södertälje kommun och ligger i Mörkö församling men ägs av en privat samfällighet. Följ med på resan till Oaxen genom nedanstående text och bilder, alla tagna av bloggaren!

På senare år har Oaxen varit känt huvudsakligen för den förstklassiga restaurangen Oaxens skärgårdskrog, inrymd i Gamla disponentvillan, som åren 2005-2007 samt 2011 av restaurangguiden White utnämndes till Sveriges förnämsta restaurang under ledning av Magnus Ek och Agneta Green. Av de som besökt stället har jag hört att priserna också var därefter. Numera har etablissemanget dock omlokaliserats till Gamla Djurgårsvarvet i Stockholm under namnet Oaxen Krog & Slip, som i januari 2014 belönades med en stjärna i den berömda restaurangguiden Michelin.

Ombord på färjan.

Mer om restaurangen här:

http://oaxen.com/krog/

 Ettans kalkugn, numera byggnadsminne.

Oaxens kända historia börjar på 1830-talet från vilket det finns uppgifter om kalkbrytning. Tidigare var ön mest avsedd för bete. Uppgifter om en bofast befolkning finns först dokumenterade 1852, då ön ingick i Hörningsholm fideikomiss och ägdes av greve Bonde men var utarrenderad.

1865 köpte friherre Knut Filip Bonde egendomen Fållnäs i Sorunda och fick då ön Karta med sitt kalkbrott söder om Oaxen på köpet. Han slog 1868 ihop kalkbruken på de båda öarna till Karta och Oaxen kalkbruk. Den synnerligen aktive Bonde var även direktör för Hovkapellet, satt i Stockholms stadsfullmäktige och var ordförande i Slöjdföreningen.

När Bonde avled 1871 övertog hans änka Florence, som var född på Irland men hade vistats mycket ute i Europa, över ruljansen vilket visade sig bli en lyckträff: hon var nämligen en stor affärsbegåvning och satte ordentlig fart på verksamheten. 1883 inköpte hon Liljeholmens kalkbruk utanför Stockholm. Hon tyckte inte om konkurrens och köpte därför upp även ett par andra kalkbruk på Mörkö och på Gotland. Brytningen på Karta lades ner 1888 och ett tiotal arbetarfamiljer flyttade över till Oaxen.

 Den gamla handelsboden.

Kalken såldes till de expanderande näringarna jordbruket, pappersbruken och järnindustrin och affärerna gick vid denna tid strålande för Florence Bonde. Sommartid fraktades obränd kalksten till järnbruk i Norrland, vintertid låg dessa transporter nere på grund av isen. Företaget hade egen transportkapacitet fram till 1918 genom ett eget varv på Koholmen i Sorunda, där nya pråmar tillverkades

Under storhetstiden var som mest 250 personer anställda inom kalkföretaget. Dessa var till största delen bosatta på södra delen av ön, där några av flerefamiljshusen fick fantasifulla  namn såsom Himmelriket, Gröna avundsjukan och Läroverket. Om de besvärliga sociala och hygieniska förhållandena för arbetarbefolkningen har berättats av flaggjunkare Emanuel Johansson, som var musiker i en blåsorkester, i dennes memoarbok Det gamla Oaxen.

Minnen från modernare kalkbrytning på öns norra sida.

I begynnelsen av kalbrytningen och ett par decennier framöver avlönades arbetskraften in natura, men småningom infördes kontantlöner. 1880 hade en handelsbod öppnats på Oaxen av en änkefru, vilken även ägde butiksrörelser i Fållnäs och på Karta. Hennes man hade varit tjänsteman på kalkbruket. Butiken höll öppet tre veckodagar och var belägen i en gammal dynamitbod. 1890 övertog kvinnans son verksamheten. En bit in på 1930-talet utkonkurrerades dock butiken av Konsum.

1878 öppnades en skola på Oaxen med en lärarinna som var dotter till brukets befallningsman. Det var bruket som initialt stod för kostnaderna för skolan, men dessa övergick efter en tid till Mörkö socken. Skolan var igång till 1961. Till bilden av Oaxen hör att även denna ensligt belägna ö drabbades av dels arbetarrörelsen, dels av den frireligiösa väckelsen.

 Utsikt åt söder.

Följden blev bland annat att musiklivet kom igång på ön i form av blåsorkestrar som hörde till arbetarrörelsen. De frireligiösa, ”läsarna”, hade sina andliga sånger.

Några av de gamla kalktäkterna har vattenfyllts.

1955 inrättades en så kallad linfärja – den styrdes med hjälp av en lina eller wire – mellan Oaxen och Mörkö-landet med plats för bilar. 1974 lades dock kalkbrytningen slutligen ner av öns dåvarande ägare, företaget Cementa. Den så kallade Ettans kalkugn är numera upphöjd till byggnadsminne. Det har därefter gjorts försök att starta båtbyggeri och även en marina (småbåtshamn) på Oaxen, men utan bestående succé. På senare tid har nya hus i bostadsrättsform byggts med utsikt mot farleden.

Oaxen är omkring två kilometer lång och runt 500 meter bred med en sammanlagd yta på tolv hektar. Kulturföreningens utflykt anfördes av Bengt Stenberg, som hade såväl sakkunskapen som en klar och tydlig röst på sin sida.

 Gamla garaget.

De för dagen minst sagt nyckfulla vädergudarna var oss dock knappast bevågna utan föredrog att låta ömsom regn, ömsom uppehåll/sol beledsaga vår väg. Ett välbehövligt uppehåll med kaffe och smörgås samt två filmer gjordes i hembygdsgården Gillet, belägen intill Ettans kalkugn.

 Färjeläget.

I dag bor runt 100 personer på Oaxen, som ägs av en privat samfällighet som också driver färjetrafiken. Den som inte har bil kan ta sig till färjan med buss 788 från Södertälje centrum.

 Ut mot farleden.

Källor:

Kerstin Ekberg: ”Hundra års kalkbrytning på Oaxen”. Artikel i Täljebygden nr 2 2014, organ för Kulturhistoriska föreningen i Södertälje.
Muntliga uppgifter från Bengt Stenberg.
Wikipedia.

 

 

 

En dag i mitt liv i Södertälje

Norrmalmstorgsdramat 1973: rånaren Janne Olsson leds ut av polis.

Fredagen den 23 augusti i nådens år 2013 börjar lida mot sitt slut. Jag har nyss tagit ett skönt bad och laddar upp för en hemtrevlig kväll med god mat, några glas vin, samt Navy CIS, Big Bang Theory och Tyst vittne på TV. Innan dess tänkte jag att jag skulle berätta för er läsare hur min dag har varit. Tycker ni detta låter hopplöst töntigt kan ni lämpligen sluta läsa här.

Det hela började med att jag klev upp osedvanligt tidigt för att vara jag. Hade nämligen en tid hos tandläkaren. Just när jag var färdig att ge mig av ringde telefonen. Det visade sig vara en gammal södertäljebo av den så kallade gamla stammen – snart 90 sa han – som haft herrekipering på Storgatan en gång i tiden. Han är även en gammal idrottsprofil med hemvist i friidrotten och IFK Södertälje, där jag själv var aktiv i min ovanligt oskyldiga ungdom.

Han ville tipsa mig om en före detta löpare och polisman i Kringelstan som var förhandlare i samband med det nu 40-årsjubilerande Norrmalmstorgsdramat i Stockholm. Bengt-Olof Johansson var denne mans namn och stafettlöpare hade han varit; jag kände vagt igen det. Mannen som ringde upplyste vidare om att han varit den yngste medhjälparen till greve Folke Bernadotte i dennes projekt med de välkända ”vita bussarna”, med vilkas hjälp tusentals lägerfångar i Tyskland fick en fristad i Sverige.

Det visade sig även att min sagesman var en mycket nöjd läsare av SDs tidning i Södertälje, Telgekuriren, och höll hårt på mig och vårt parti – sådant värmer onekligen! Vad mera är hade mannen i fråga för en hel del år sedan hamnat bredvid Björn Söder på en släktrelaterad tillställning i Småland. Björn hade uppenbarligen gjort ett gott intryck på den här gamle hedersmannen.

Södertälje stadshus – en interiör.

Jag lyckades mot all förmodan hinna i tid till min tandläkare på Värdsholmen. Rotfyllningar är ju inte speciellt lustiga historier, men med generös bedövning kändes det faktiskt inte ett dugg. Blev dock inte klar utan fick en ny tid till om en dryg vecka. Därefter bar stegen mig till Stadshuset inte så långt från Värdsholmen. På min plats i oppositionsdelen i det så kallade kommunalrådskansliet hade jag tänkt skriva ut protokollet från SD Södertälje/Nykvarns styrelsemöte i måndags, vilket förlöpte utan problem. Hade äran morsa på såväl stadsdirektör Martin Andreae som KS-ordförande Boel Godner och ett par gruppledare från borgerligheten.

Tänk vad man kan bli på gott humör bara genom ett vänligt ”hej”, en nick och i bästa fall ett litet leende. Ja, det behövs faktiskt inte mycket mer än så för att jag skall bli glad!

Därefter tog jag en försenad och spartansk lunch på en uteservering på Gågatan ”mitt i smeten”, bestående av en kopp kaffe och en ost- och skinktoast. 35 spänn bara och tillåtelse att röka till på köpet. Från min plats hade jag utsikt mot en ofta sedd tiggare, som satt vid närmsta husfasad med en pappmugg intill sig.

Uteservering på Gågatan i Södertälje.

Under tiden jag satt där hann en yngre dam gå  fram och lägga några slantar i muggen. Undrar om hon var medveten om att hon skänkte pengar till den organiserade brottsligheten, zigenarligor från Östeuropa som utnyttjar handikappade och andra utsatta människor i sin ljusskygga verksamhet? När skall eländet förbjudas? Så vitt jag vet är vårt parti det enda som förespråkar tiggeriförbud. En gammal gymnasiekompis som blivit lärare passerade och sa ”Hej Tommy!” när han såg mig. Jag blev varm om hjärtat, förstås.

Härefter var jag tvungen att gå till Nordea för att ut hämta ut en tusenlapp för att ha råd med mat över helgen. När det var klart, och när jag handlat litet matvaror på Coop Forum i Telgehuset – där förresten partivännen Ingrid jobbar – hade jag tänkt åka hem med bussen och ta kväll. Det blev nu ingenting av med det.

 En Bentley. Man kan få en begagnad för ett par-tre hundra tusen.

När jag väntar på 753an på Köpmangatan ringer nämligen min partikollega ”Blomman”, för övrigt gift med nämnda Ingrid, och påstår att han har världens scoop till Telgekuriren på gång. Så ”Blomman” plockar upp mig i sin bil och vi åker ut till en begagnad bil-handel, som i svensk regi tydligen går väldigt bra. Ägarna verkar bli glada över vårt intresse och ställer villigt upp på att bli intervjuade och plåtade.

Där fanns en hel del rariteter såsom kärror av märken som Bentley, Porsche, Maserati och Jaguar. Tror det blir en bra grej i tidningen så småningom – privat svensk företagsamhet bör givetvis uppmuntras! Därefter bar det av till mina hemtrakter och min son, som just nu bor hos mig och som hunnit hem från sitt jobb. Om badet har jag redan berättat. Nu skall jag laga mat, en mixversion av Chicken Tikka Masala och hoppas ingen ringer och stör om detta kan undvikas.

Slutligen måste jag säga att jag trivs ypperligt i min bostadsrätt i ett bra område öster om Kanalen. Jag brukar säga att i värsta fall ser den ut som en skräpkammare, i bästa fall som ett museum med mängder av minnessaker, böcker, skivor, tavlor, foton…Men framförallt är jag nöjd och glad över att ha en fin liten familj och en uppgift i livet!

Om strippskandaler och kryptonazister i täljepolitiken

Sverigedemokraterna (SD) når 7,5 procent – högst någonsin – i Synovates sista opinionsmätning och 6,4 hos Aftonbladet/United Minds. Det framtvingar naturligtvis skärrade reaktioner från olika håll. Regeringspolitiker såsom Anders Borg och Carl Bildt har blivit mycket flitiga med att uppmana väljare att inte rösta på SD, samtidigt som så kallade  tungviktare sägs såga SDs budget och allt annat partiet företar sig.

Den våldsbenägna extremvänstern för sin del har  bytt taktik: från att söka förlöjliga oss sverigedemokrater genom clownuppträden och andra förlustelser låter man numera det råa våldet och det långt ifrån clownlika hatet råda. Som då maskerade personer bröt sig in hos unge David von Arnold och torterade honom. Som olagliga och våldsamma motdemonstrationer då man gör allt för att stoppa SD-möten.  Som dödshot i brev och telefon. Att dylika aktioner ofrånkomligen skapar sympatier för oss och ökar på röstetalen verkar inte bekymra den röda dräggen. Som på sitt sätt nog kan sägas utgöra några av våra mest effektiva valarbetare.

Jag noterar dock att Expos chefredaktör Daniel Pohl i såväl tidingar som TV bestämt tagit avstånd från våldet mot Sverigedemokraterna, vilket hedrar honom. Något liknande oförbehållslöst avstångstagande från det paranoida SD-hatet har hittills inte avhörts från det parlamentariska etablissemanget.  Reinfeldt beklagade visserligen våld och odemokratiska metoder mot SD häromdagen men menade ändå, att SD nog får skylla sig självt.

I dag idkade vi som arbetar på partikansliet i Stockholm högläsning ur ett brev, addresserat till ”Sverigejudarna (SD)” med följande lydelse: ” Åk hem till Israel, era stinkande judesvin! Hur tycker ni om att höra sådant?” Som svar på den sistnämnda frågan skulle jag vilja säga att det alltid är intressant att studera hur störda individer brukar uttrycka sig. Ändå skiljer sig raderna i brevet inte nämnvärt från de tirader i mejl och bloggar jag brukar få mig till livs från människor som påstår sig tillhöra den så kallade nationella rörelsen: det är ”sionist” hit, ”muhammedan” dit, ”jävel”, ”skitstövel”, sekterist”, you name it.

Eljest tänkte jag i det här inlägget mest uppehålla mig vid valrörelsen i min hemkommun, Södertälje, där jag toppar SDs kommunlista. Just nu talas det förstås mest om Vänsterpartiets beryktade burleskerier under en ”familjedag” med det i sammanhanget något anmärkningsvärda namnet ”Rocka röven av högern” i kommundelen Järna. (Där också inom parentes sagt även sosseriet och ABF medverkade).

Förutom avklädda knivkastare och personer som spottade äpplen på publiken kunde noteras en strippa som valt att dölja bröstvårtorna med V-klistermärken. Underhållningen i fråga försvarades av vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg och nämndpolitikern Isabel Flygare men brännmärktes som oacceptabelt från partiledningen; Flygare försökte i TV få det till att strippans framträdande var något slags feministisk manifestation men lyckades dåligt.

I förra veckan fanns jag och SD Södertäljes tredjenamn Tobias Kuru på plats i Hovsjöskolan, som bjudit in samtliga partier att informera eleverna om det förestående valet. Faktum är att skolan i ett av Södertäljes mest omtalade och invandrartäta problemområden enligt samstämmiga uppgifter förändrats till det bättre under senare år och särskilt efter den brand som förra våren ödelade en del av skolan, något som till betydande del sägs bero på den nye rektorn, Tom Hagman. Vår närvaro väckte givetvis en hel del nyfikenhet och reaktioner, allt dock väl inom ramen för det acceptabla.

Notabelt är att endast Ung Vänster av övriga partier/ungdomsförbund fanns på plats förutom Sverigedemokraterna, åtminstone under de två dagar jag och Tobias var närvarande (skolan hade bjudit in partierna att finnas på plats under tre dagar). Kanske resonerade man som så att en sådan här aktivitet ändå inte bär frukt i form av röster, men det är ett mycket begränsat sätt att se på saken. Eleverna talade säkert med föräldrar, syskon och släktingar efter skoldagens slut om SDs närvaro, och dessutom visade lärare och annan skolpersonal en hel del intresse för vårt parti. Det blir ringar på vattnet…I morgon finns vi på KTH i Campus Telge.

Förutom sjuklöverpartierna ställer ytterligare ett antal partier upp i Södertäljes kommunval: vid sidan av SD således även Nationaldemokraterna (ND), Pensionärspartiet (PP) och Södertäljepartiet (SP). Det finns viss risk för en komplicerad situation efter valet, då jag bedömer det som fullt troligt att samtliga småpartier kommer in i fullmäktige. Om etablissemanget vill tala med SD går det naturligtvis för sig – om man har något att erbjuda.

Nationaldemokraterna, ett parti som grundades utifrån en extremnationalistisk utbrytning ur Sverigedemokraterna 2001, har sitt starkaste fäste i Södertälje med två mandat i fullmäktige (där SD tyvärr har två tomma stolar) och är märkbart oroade över SDs mobilisering. Således klarar ND tydligtvis inte av att utforma sitt valmaterial utan att ge sig på SD, som utmålas som ett ”mångkulturellt” förrädarparti.

Orsak: SD har valt att se invandrare som en del av lösningen på Södertäljes många och allvarliga problem i stället för att hålla dem ute kylan och har därför inte haft några betänkligheter att ta med främst kristna irakier ”på vagnen.” I mångt och mycket delar denna kategori invandrare Sverigedemokraternas värdekonservativa hållning.

Toknationalistiska ND å sin sida kör ett eget apartheidrace: man tar avstånd från SDs assimilationslinje och eftersträvar att de utomeuropeiska invandrarna koncentreras/isloleras i områden såsom Hovsjö och Ronna, detta för att det skall vara desto lättare att sparka ut dem (”repatriera”) i en framtid. Problemet för denna diminutiva partibildning är naturligtvis att dess möjligheter att tillvälla sig tillräckligt antal röster för att kunna förverkliga sin politik är obefintliga – svenska folket har inte och kommer aldrig att ha särskilt mycket till övers för kryptonazistiska apartheidaktivister.

ND är för övrigt mig veterligt det enda svenska partiet som har en fängelsedömd person – Marc Abramsson – som partiledare. Denne har försiktigvis valt att ha sambon Elin Lövgren som andranamn i fullmäktige.

Södertäljepolitikens ytterlighetspartier – V och ND – förefaller alltså ha problem. Hur domen på valdagen kommer att se ut är en annan fråga.

Lago tar hjälp av kungen i valrörelsen

Anders Lago, Södertäljes socialdemokratiska kommunalråd sedan 1998, tar hjälp av hans majestät konungen, Carl XVI Gustaf, i höstens valrörelse.

På annat sätt kan man inte gärna tolka Lagos inbjudan till kungen att besöka Södertälje den 15 september – fyra (!) dagar före valdagen – i syfte att visa upp projektet Telge Hovsjö. Kungen besökte Södertälje på nationaldagen den 6 juni 2008 – majestätet och drottning Silvia besökte då Hovsjö, Tom Tits Experiment och Torekällberget – och lovade att komma tillbaka vid lämpligt tillfälle.

Och lämpligt tillfälle – det är i Anders Lagos ögon den 15 september, då valrörelsens spurt har gått in på upploppet. Kungen uppges av Länstidningen också ha tackat ja.

Lago skriver i sin inbjudan bland annat följande:

”I Hovsjö bedrivs sedan 4-5 år ett av Sveriges mest intressanta projekt för en utsatt stadsdel. Inom ramen för Telge Hovsjö engageras ungdomar och äldre boende för att förändra sitt bostadsområde.”

Enligt Lago skulle projektet i fråga ha lett till mycket positiva resultat såsom minskad brottslighet, ökad trygghet och minskad omflyttning.

Det är nog bara Anders Lago och hans partikamkrater som tycker sig märka denna påstådda, spektakulära förändring, även om han och hans sossevänner säkert kommer se till att statschefen och hans utan tvivel förstärkta säkerhetspådrag får se hur prydliga och välputsade Potemkin-kulisser som helst vid besöket den 15 september.

Inga spår av den endemiska gängbrottsligheten eller ungdomsligismen här, inte!

Anders Lago med syrisk-ortodox potentat.

Det är på intet sätt svårt att se bockfoten bakom Lagos inbjudan. Det är ingen hemlighet att sossarna är hårt trängda i Södertälje, inte så mycket beroende på den praktiskt taget osynliga så kallade oppositionen utan därför att Sverigedemokraterna redan hunnit väcka en hel del uppseende i kommunpolitiken.

Det har nämligen visat sig att (S) inte kan lita till sina vanliga, på förhand inbokade, invandrarröster i årets kommunalval. Det är ingen hemlighet att SD bland sina medlemmar och på kandidatlistan till fullmäktige bland andra kan räkna ett antal irakier av kaldeiskt ursprung, det vill säga djupt troende kristna som ingalunda uppskattar socialdemokraternas betydande engagemang för enkönade äktenskap och överseende med den i Sverige tilltagande islamiseringen.

Genom att kunna visa upp sig med kungen vid sin sida strax före valet hoppas förvisso Anders Lago på att kunna övertyga så många som möjligt av invandrarna att rösta ”rätt”, det vill säga på Socialdemokraterna. Då spelar det givetvis ingen roll att sossarna i sitt partiprogram har republiken inskriven och mellan skål och vägg förfasar sig över ”fjäsket” för kungafamiljen.

Hittills har inga alliansprotester riktade mot kungajippot avhörts, utan de fyra ”kommunalråden i opposition”, som det så vackert heter, vill säkerligen vara med och sola sig i kungaglansen ett par steg bakom en smilande Anders Lago.

Det är bara att konstatera att Sverigedemokraterna i dag är det enda regelrätta oppositionspartiet – i Sverige som i Södertälje.

Slutligen tycker jag någon av kungens rådgivare kunde ha upplyst majestätet om, att det kanske inte är någon lysande idé att ge en omstridd politiker draghjälp genom att besöka hans kommun fyra dagar före valet.

Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

 

.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

– Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!