Grattis, Madde och Jonas!

Nu har också prinsessan Madeleine, yngst i den kungliga familjens barnaskara, ingått förlovning. Det skedde officiellt den 11 augusti, men det uppges att den lycklige fästmannen, Jonas Bergström, friade till sin prinsessa redan den 12 juni vid villa San Michele på Capri.

Så – grattis, Madde och Jonas!

Ett trefaldigt kungligt ”hurra” för Madde och Jonas!

Jag är inbiten rojalist och gläder mig därför åt att det ser ut att ordna sig för kungabarnen. Nu väntar vi bara på att prins Carl Philip skall stadga sig. Vän av ordning kanske frågar sig – och mig – varför det är så himla viktigt att slå vakt om kungahuset och monarkin som statsform. Ingen har enligt mitt förmenande givit ett bättre svar på den frågan än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76).

Jag ber därför att få citera ur Ungers bok Rapsodi i blått (Askild & Kärnekull förlag, 1974):

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t o m intelligenta människor (Tingsten var ett typexempel), som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig liksom – det är jag övertygad om – för den överväldigande majoriteten av Sveriges folk är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för galet med det. Emotionella drivkrafter spelar väl så stor roll i politiken – för att inte tala om människolivet överhuvudtaget – som intellektuella, som rationella. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, d v s den som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi.”

Vidare:

”För att bli alltmer personlig: jag tycker det är trevligt med kungar och drottningar och prinsar – för att inte tala om prinsessor; jag är en varm anhängare av kvinnlig tronföljd. Jag tycker om kronan och äpplet och spiran och svärdet och jag tycker om silvertronen och den hermelinbrämade manteln. Eller för att vara aningen mindre frivol: så tråkigt som det är i det här folkhemmet – och tråkigare blir det för var dag som går, gråare och glanslösare och färglösare och glädjelösare – tycker jag att man skall slå vakt om de ögonblick av solennitet och festivitas, som ännu finns kvar i statslivet och som är så intimt förknippade med monarkin i dess viktigaste, i mitt tycke viktigaste, funktion: att vara en åskådlig och påtaglig symbol för sammanhanget i vår historia, detta samband mellan det förflutna, det närvarande, och det tillkommande, mellan generationerna i vårt folk, de döda, de ofödda och oss själva.”

Så långt Gunnar Unger, som alldeles säkert glädjer sig storligen åt de nu stundande prinsessbröllopen i sin kungsblått konservativa himmel.

Man hör ofta republikaner tala föraktfullt om kungafamiljen och hur korkade dess medlemmar skulle vara. Dessa mindre vetande individer har naturligtvis alldeles fel. Prinsessan Madeleine är, precis som sina syskon, en välutbildad ung dam. Född på Drottningholms slott en 10 juni 1982 tog hon 2006 en filosofie kandidat-examen i de förnämliga ämnena konstvetenskap, etnologi och modern historia vid Stockholms universitet. C-uppsatsen handlade om tillkomsten av Sollidens slott på Öland. Prinsessan Madeleine har även läst barnpsykologi på akademisk nivå.

Madeleine Thérèse Amelie Josephine  är den tredje i Sveriges tronföljd efter kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip samt även nummer 195 i den brittiska tronföljden. Hon tituleras hertiginna av Hälsingland och Gästrikland och är beskydarinna av stiftelsen Min stora dag och Europa Nostra, som värnar om den europeiska kulturen. Bland intressena märks hästsport.

Madeleines fästman, Jonas Bergström, föddes i en akademikerfamilj på Djursholm den 23 januari 1979. Han och Madeleine träffades 2002 och uppges ha haft ett ställvis turbulent förhållande. Jonas gick ut med toppbetyg från Danderyds gymnasium 1999 efter att läst vid samhällsvetenskaplig linje med inriktning på ekonomi. Sin juristexamen avlade han vid Stockholms universitet 2006 och har sedan dess praktiserat vid en advokatbyrå i New York samt på en fondkommissionsfirma i Stockholm. För närvarande har han ett välavlönat arbete som biträdande jurist vid advokatbyrån Vinge vid Norrmalmstorg i Stockholm.

Hela kungafamiljen.

Så nu vet ni det. Ätten Bernadotte ser ut att leva vidare i högönsklig välmåga och ge det svenska samhället den stadga och den solenna glans det så väl behöver i dessa de oroligaste av  tider!

Monarkins fiender och fientliga vänner

Så har då kronprinsessan Victorias fästman Daniel Westling gjort sin debut i de större sammanhangen. Och han tycks ha gjort det med den äran.

Det var söndagen den 12 juli som Victoria och Daniel, tillsammans med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, fick representera kungahuset vid en mottagning för Republiken Koreas president Lee Myung-bak med hustru Kim Yoon-ok på Sollidens slott på Öland. Expressens rutinerade hovreporter Johan T. Lindwall ger Daniel goda vitsord den 13 juli och påpekar, att herr Westling gjort en remarkabel återhämtning efter sin njuroperation.

Som monarkist glädjer jag mig givetvis åt de goda nyheterna och ser fram emot bröllopet nästa sommar!

Men vårt kungahus får minsann inte enbart inkassera lovord. Under Expressen-artikeln om statsbesöket från Sydkorea utgjuter vänsterpartiledaren Lars Ohly sin vredes skålar över det förgripliga i kronprinsessparets framtida boende på Haga slott. ”Jag tycker det är skandal att de har fått tillträde till det här slottet alldeles gratis”, citeras Ohly bland annat och uttrycker även som sin mening att herrskapet ”borde fixa sitt boende själva.”

Victorias och Daniels framtida boende förargar Ohly.

Den magsure kommunisten Ohly är inte ensam bland representanter för den röd-gröna oppositionsröran om att lufta sin republikanska svenska avundsjuka. På sin blogg den 23 april är John Johansson, politisk sekreterare för Socialdemokraterna vid oppositionskansliet i Örebro, inne på samma linje som Ohly. I ett tårdrypande inlägg, som går ut på att i tider när det finns uteliggare, trångbodda människor och fattigpensionärer så borde inte Daniel och Victoria få Haga slott till sitt förfogande, skriver Johansson:

”Så finns familjen Bernadotte. Med en årsinkomst på flera miljoner utför de sitt värv som kungafamilj i Sverige. Och som när de gifter sig får mer pengar. Och när de ska flytta ihop med någon annan person får ett slott. (…) Mitt förslag är att vi byter regering och statsskick.”

Den allmänna avundsjukan mot vårt kungahus från socialistiskt disponerade personer är tarvlig, okunnig och kortsiktig. Till och med en kommunist som prästsonen Ohly och en socialdemokratisk propagandaskrivare som Johansson i Örebro borde kunna inse att rikets blivande statschef och hennes gemål har ett behov av att bo ståndsmässigt. Det blir inte färre uteliggare om de, som Ohly föreslår, får ”fixa sitt boende själva.”

Om regeringschefen tillåts disponera ett palats i Stockholms stad så borde rimligtvis den blivande statschefen kunna få tillgång till ett mindre slott i stadens utkant!

Dessutom är det inte sant att kronprinsessparet ”får” Haga slott så där annars bara. Den mörkblått knökkonservative Michaël Lehman konstaterar således på sin blogg ”Kunskap*Bildning*Tradition*den 10 juli, med hänvisning till en artikel i Svenska Dagbladet, att det regeringen gör är att överlåta dispositionsrätten för Haga slott vid Brunnsviken i Stockholm till Daniel och Victoria.

Att kommunister och sossar inte gillar kungahuset särskilt bra visste vi redan. Men att en monarkist tydligen har ett horn i sidan till ätten Bernadotte är väl litet otippat. Jag vet nämligen inte hur man eljest skall tolka en debattartikel som Jakob E:son Söderbaum gjorde sig skyldig till i Aftonbladet, av alla tidningar, den 19 juni.

I artikeln, rubricerad ”Daniel kan inte bli prins”, ondgör sig Söderbaum över konungens planer på att upphöja Daniel Westling till prins samt hertig av Västergötland efter det planerade bröllopet med Victoria nästa sommar. Juristen Söderbaum hänvisar till att den nuvarande konstitutionen förbjuder kungen att adla folk och påpekar, att den siste som adlades var upptäcktsresanden Sven Hedin 1902.

Att adla å ena sidan och att utnämna någon till prins å andra sidan är emellertid inte riktigt samma sak. Enligt Söderbaum, för övrigt ordförande i Förenade monarkister, har Carl XVI Gustaf lika fullt ”inte alls rätt att tilldela Daniel Westling titeln Prins.” Nej, hävdar Söderbaum (på fullt allvar, får man förmoda), kungen kan inte ens utnämna någon till ”Herr”!

Visst skall grabben få bli prins!

Det är till att göra bort sig med besked. Herr är förstås ingen officiell titel ens med stor bokstav – till och med jag kan ”utnämna” någon till ”herr”… Söderbaum har desslikes ovanan att stava kungliga titlar med stor begynnelsebokstav: ”Prins”, ”Kronprinsessa”, ”Drottning” och så vidare. Så gör man i engelsktalande länder men på intet sätt i Sverige. Söderbaum utnämner till på köpet kungens farfars (Gustaf VI Adolf) söner Sigvard, Carl Johan och Lennart – vilka samtliga tvingades avsäga sig sina prinstitlar därför att de gifte sig med damer ur borgerligheten – till dennes bröder!

En sådan fadäs får man knappast göra sig skyldig till om man gör anspråk på att hålla sig till tradition och fason.

En kommentator som kallar sig Ällin påtalar mycket riktigt på Aftonbladets nätupplaga Jakob E:son Söderbaums pinsamma grodor på bland annat följande sätt:

”Rätten att förläna prins- och hertigtitlar är över huvud taget inte reglerad i 1974 års (Söderbaum skriver 1975) regeringsform. (…) Men i och med att prinsessan Lilian blev prinsessa och hertiginna 1976 och att denna förläning inte bestreds av statsmakterna, får denna rätt anses etablerad genom praxis.”

Med vänner som Söderbaum behöver kungahuset inte några fiender!

För övrigt markerade det sydkoreanska statsbesöket, att det i år är 50 år sedan Sverige och Sydkorea inledde sina handelsförbindelser.