Archive for the ‘Sovjetunionen’ category

Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

13 februari, 2010

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

nikl

Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Lenin addressing vsevobuch troops on red square in moscow on may 25, 1919.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen det andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Fyra skäggiga ryssar (I): Fjodor Dostojevskij

18 januari, 2010

Med den här artikeln om den ryske författaren och filosofen Fjodor Dostojevskij inleder jag en artikelserie om fyra delar med temat ”Fyra skäggiga ryssar.” Dessa fyra är Dostojevskij, Vladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev samt Alexander Solzjenitsyn. De tre förstnämnda är alla födda på 1800-talet och tillhör den gruppering som brukar kallas ”silverålderns filosofer”. De tar alla upp frågor om religion, filosofi och ideologi som är av avgörande betydelse för människan i dessa yttersta av tider. Solzjenitsyn faller tidsmässigt utanför denna gruppering men knyter på flera sätt an till de viktiga frågor den belyser. Artikelserien skildrar även Rysslands på en gång fascinerande och tragiska öde och kan slutligen också påstås spegla mitt eget hat-kärlek-förhållande till Ryssland. Håll till godo!

Fjodor Dostojevskij (1821-81).

I likhet med många idealister både före och efter honom drogs den unge Fjodor Dostojevskij (1821-81) först till vänsterradikalismen. Dock blev han aldrig vad man kan kalla en uttalad socialist. Dostojevskij var läkarson från Moskva och slog igenom som författare med romanen Arma människor 1846. Han blev snabbt ett känt namn i det intellektuella och radikala Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Dostojevskij var som radikal för böndernas frigörelse och livegenskapens avskaffande.

1849 arresterades Dostojevskij under tsar Nikolaj Is tid och placerades i fängsligt förvar i Peter-Pauls-fästningen nära Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Här hade tidigare radikaler och anarkister såsom Tjernysjevskij, Netjajev och Kropotkin försmäktat. Här lät också tsar Peter den store tortera ihjäl sin son Alexej. Dostojevskij blev dömd till fyra års tvångsarbete och därefter till tjänst som mening soldat. Innan Dostojevskij och hans medfångar fick reda på sina verkliga straff skulle de dock betraktas som dödsdömda och tvingades genomgå en skenavrättning; därefter blev de ”benådade” av tsaren och bortförda till olika platser.

Några av dem som utsattes för skenavrättningen hämtade sig aldrig från denna traumatiska upplevelse utan blev obotligt sinnessjuka. Dostojevskij genomgick för sin del en religiös väckelse och var i stånd att avtjäna sitt straff med bibehållet mod. Han lämnade Petersburg i släde iförd fotbojor och återkom inte förrän efter tio år. I samband med sin väckelse övergav Dostojevskij radikalismen och närmade sig den Rysk-ortodoxa kyrkan. Under hans fångenskap blev den liberale Alexander II tsar och upphävde livegenskapen 1861. Det skall tilläggas att det ställdes betydande ekonomiska krav på de tidigare livegna om de ville köpa loss den mark de tidigare brukat i egenskap av trälar. Många klarade inte av detta utan fortsatte ungefär som tidigare.

I slutet av år 1858 hade Fjodor Dostojevskij lyckats ordna så att den politiska och litterära veckotidningen Tiden kunde börja publiceras. Den tog upp utrikespolitik, filosofi, sociala frågor, litteratur med mera. Dostojevskij publicerade här flera av sina romaner och en mängd artiklar och uppsatser i olika ämnen. Han framstod nu, omkring 40 år gammal, som en av Rysslands absolut främsta författare. Flera författarkolleger gled åt vänster, men Dostojevskij blev alltmer bekymrad över den vitt spridda, ibland våldsbenägna, vänsterradikalismen.

Michail Bakunin: en av Rysslands revolutionära ”onda andar.”

Dostojevskij hade ett brett perspektiv och reste ofta utomlands. En av de tänkare han träffade utanför Rysslands hank och stör var den socialistiske litteratören Alexander Herzen, som var en oförsonlig kritiker av tsarväldet. Här bör det skjutas in att den tidigare liberale tsaren Alexander II hade utvecklats i en alltmer reaktionär riktning för att slutligen mördas i ett anarkistiskt bombdåd i Petersburg 1881. Dostojevskij hade även det tvivelaktiga nöjet att i utlandet stöta ihop med den anarkistiske revolutionären Michail Bakunin, vilken lyckats fly från fångenskap i Sibirien och nu var i full färd med att planera för den europeiska revolutionen.

Dostojevskij kan sägas ha haft en ambivalent inställning. Dels kände han fascination inför revolutionära samhällsomstörtare som Bakunin, dels fruktade han att sådana gestalter skulle kunna fördärva Ryssland. Dostojevskij började omsider betrakta den växande skaran nihilistiska samhällsomstörtare som det största hotet mot moder Rysslands fortbestånd som kristen nation och civilisation. Dostojevskij författade vid denna tid – 1860-talet – böckerna Spelaren (ett självbiografiskt verk, Dostojevskij var spelberoende), Brott och straff samt Idioten, samtliga klassiker inom världslitteraturen.

Jag har här emellertid inte i första hand tänkt analysera Dostojevskijs författarskap. När det gäller detta nöjer jag mig med att belysa hans, som jag ser det, märkligaste verk: Onda andar, som författaren ursprungligen hade tänkt betitla ”Ateisterna.” Denna roman ger en skakande bild av den nihilistiska (nihil=ingenting på latin) rörelsen i det samtida Ryssland. Under arbetet med Onda andar lär Dostojevskij ha sagt: ”Låt bara nihilisterna och europeisterna gasta om att jag är reaktionär! Fan ta dem, nu skall jag grundligt säga ifrån om allt – till sista ordet.”

Onda andar handlar om ett gäng revolutionära nihilister/anarkister i 1860-talets Ryssland och blir samtidigt en skrämmande profetia om Rysslands revolutionära framtid. (Man kan lämpligen jämföra detta tidsskede med dagens situation, då många med allt fog fruktar att infiltration av revolutionära islamister/jihadister, benägna för terror- och sprängdåd, skall förvandla Europa till ett euroislamiskt kalifat med ingredienser som sharialagar och religiös fanatism.)

Den ledande revolutionären i Onda andar är Peter Verkhovenskij, en litterär figur som modellerats efter anarkisten Sergej Netjajev. Den senare är mest känd för att tillsammans med Bakunin ha skrivit Den revolutionära katekesen. Netjajev hade låtit mörda en student vid Lantbrukshögskolan i Moskva, därför att denne – som hette Ivanov – hade avvikit från Netjajevs hårda krav på revolutionär disciplin. Dostojevskij hade läst om händelsen i rysk press och fick på så sätt impulsen till att skriva Onda andar (som också beskriver ett snarlikt mord).

Onda andar har också en djupare dimension bakom bokens skurkfigurer Verkhovenskij och Nikolaj Stavrogin samt de andra revolotionärerna den skildrar. Det har framhållits att författaren hämtade förlagan till Verkhovenskij och Stavrogin från Uppenbarelsebokens vilddjur i Nya testamentet. Dostojevskijs verk slutar i våld och kaos genom en mordbrand som anlagts av nihilisterna. Det profeterar om att den revolutionära verksamheten kunde leda till Rysslands undergång som kristen nation – mordbranden framstår i det perspektivet som en symbol för detta.

Dostojevskijs profetia besannades genom bolsjevikernas statskupp under ledning av Lenin och Trotskij 1917. Grunden till de kommunistiska bolsjevikernas maktövertagande hade etablerats av otaliga terrordåd genomförda av olika revolutionära grupperingar. Bland andra som mördats på detta sätt fanns premiärminister Pjotr Stolypin, en samhällsomdanare som Solzjenitsyn menar kunde ha vänt utvecklingen i Ryssland och förhindrat revolutionen.

Jesus drev ut demonerna ur den besatte mannen.

Dostojevskij profeterade nu inte bara om kommunismens uppgång utan också om dess fall, låt vara på ett tämligen dunkelt sätt. Mottot för Onda andar var, enligt Dostojevskij, Lukas evangelium 8:26-39 som skildrar hur onda andar/demoner förs från en besatt man in i en svinhjord, vilken därpå störtar ned i en sjö och drunknar. Dostojevskij menar i sitt perspektiv att mannen som blev befriad från de onda andarna representerar Ryssland, medan de onda andrana står för nihilisterna. Mannen, som efter att ha renats placerat sig vid Jesu fötter, symboliserar det återuppståndna Ryssland.

Dostojevskijs vision av det återuppståndna Ryssland har ännu icke förverkligats. Den sataniska kommunismen och dess skapelse, Sovjetunionen, har visserligen fallit, men Ryssland är mänskligt att döma långt ifrån återupprättat och ”vid sina sinnen.” Dostojevskij förutsåg även att Herrens andra ankomst skulle äga rum i Ryssland. Det postkommunistiska Ryssland har gått från ett slags ”rövarkapitalism” till en ny form av imperiepolitik med ambitionen att, under Putin och Medvedev, söka återta något av det gamla Sovjets positioner.

Bakom sådana strävanden ligger den omkring tio år gamla Karaganov-doktrinen. Också förföljelse av oliktänkande, mediacensur och politiska mord har kommit tillbaka på dagordningen. I dagens Ryssland har varje form av opposition värd namnet bannlysts. Först när Ryssland kommer i balans – blir ”vid sina sinnen” – kan Dostojevskijs profetia om det återupprättade Ryssland gå i uppfyllelse.

För Fjodor Dostojevskij var totalitär socialism i första hand ateism och gudsförnekelse, något som ofelbart leder till demoniskt mörker vid praktiserande fullt ut. Dostojevskijs grundläggande tema var offret som den renande och allt förlåtande mänskliga handlingen. I sitt privatliv fick författaren desslikes betala mycket gottgörelse i form av förföljelse och sjukdom. I Onda andar är det den till kristendomen omvände Ivan Sjatov som offrar sig när han mördas av nihilisterna.

I sin sista – och troligen bästa – bok, Bröderna Karamazov, vidareutvecklar Dostojevskij offertemat på ett häpnadsväckande mångfasetterat sätt. Han hade då hunnit bli påverkad av den yngre tänkaren Vladimir Solovjov, särskilt dennes föreläsningar på temat ”Gudsmänniskan” 1878.

Fred på jorden…

29 december, 2009

Jag är osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag är faktiskt sedan 2001 Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella organisationen Universal Peace Federation, tidigare The Interreligious and International Federation for World Peace. Vilket kanske kommer som en överraskning för somliga.

 

2014-07-21_001w3_Dingtuna_ka_Trave_I_valvet_(20)_Kain_dodar_Abel Kain mördar Abel enligt en målning av Albertus Pictor i Dingtuna kyrka.

Längtan efter fred är ju lika gammal som mänskligheten själv, noga taget sedan Kain slog ihjäl sin broder Abel. När våra vanligaste medier i slutet av det gamla året oundvikligen frågar folk vad de önskar sig av det nya solvarvet brukar svaret bli ”Fred på jorden” och så kanske något personligt önskemål.

Jag vill minnas att forne statsministern Göran Persson, i mitt tycke en av våra stora komiska begåvningar inom politikerkasten, för sin del svarade ”Fred på jorden och ett nytt termoställ.” Mitt eget önskemål inför 2010 är fred på jorden och en ny skrivare till datorn. Jag har nämligen en känsla av att mina vänner börjar bli lätt uttråkade av mina återkommande önskemål att skriva ut diverse material för min räkning.

Det fanns en tid när jag i stort levde efter devisen ”när jag hör ordet fred osäkrar jag min revolver”, för att nu travestera Hermann Göring (eller vem det nu var som sade sak samma fast med ”kultur” i stället för ”fred”). Detta på grund av Sovjetunionens skamlösa utnyttjande av fredsviljan i Väst för sina egna imperialistiska syften under det Kalla krigets dagar. Så icke längre.

Jag ser inte längre orden ”fred” eller möjligen ”världsfred” som något naturnödvändigt suspekt utan tvärtom som värdiga och även nödvändiga mål för mänskligheten.

Däremot, och det är viktigt att understryka, skriver jag inte under på kravet ”fred till varje pris.” Det finns nämligen något som är ännu viktigare än fred, och det är frihet. Fred utan frihet kan vi vara utan. Så tänkte de modiga rebeller som för över 200 år sedan reste upprorsfanan mot det brittiska väldet i Nordamerika. De var villiga att offra sina liv för att kunna leva fria och självständiga liv utan att behöva styras från London. Vad som vägledde dessa framsynta och djärva individer kan man få en aning om genom den nu aktuella TV-serien ”John Adams” i SVT.

MTE1ODA0OTcxMjc3MzIxNzQx John Adams – president och amerikansk frihetshjälte.

Så resonerade också ledarna i England och Frankrike när de förklarade Hitlertyskland krig efter det senares invasion i Polen den 1 september 1939 – hit men inte längre!  Bättre att ta till vapen mot en galen tyrann med folkutrotning och masslakt på det ideologiska och praktiska programmet. Och så menade också de Kalla krigets hjältar – Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II med flera kända och okända – som beslutade sig för att det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen kunde och skulle besegras. Pax Sovietica var aldrig ett alternativ för dessa modiga och insiktsfulla män och kvinnor.

Sedan början på 1990-talet har det sovjetkommunistiska hotet mot världsfreden avlösts av det islamistiska hotet som på ett så fruktansvärt sätt manifesterade sig genom terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. George W. Bush tog upp den kastade handsken och proklamerade Kriget mot terrorismen vilket alltfort är en levande realitet i dagens värld. Att lägga sig platt inför den urartade islamismen är inte och kan aldrig bli ett alternativ för en civiliserad mänsklighet.

 

130423134724-14-gwb-horizontal-large-gallery

 

George W. Bush – tog upp den kastade handsken.

Se gärna denna video om USAs 43e president:

http://www.youtube.com/watch?v=NDxXokjsu-Q&feature=related

När emellertid allt detta är sagt måste det, enligt min uppfattning, fastslås att fred på jorden är det hägrande och oundvikliga slutmålet för en mänsklighet som aldrig fått uppleva just detta. Glöm dock alla förhoppningar om att samtida fredsstrukturer skulle kunna åstadkomma detta, minst av allt ett ohjälpligt impotent FN. Vad som krävs är en bestående förändring i människors hjärtan, något som i dag kanske kan tyckas vara ett orealistiskt och ouppnåeligt slutmål men som enligt min uppfattning är något som en dag  kommer att inträda när mänskligheten accepterar den väntade Messias.

Ett ideal som uttrycks på följande sätt av min vän och kollega bland fredsambassadörer, Ryszard Golebiowski, i hans nyligen utkomna diktsamling De gick bort – vi finns kvar (ETS, Tryckservicen Stockholm 2009), dikten ”Moder Jord”:

”Moder Jord kallas hon/där djur och växter bor/där dom lär sig samlevnad/var och en i sin livsloppsbana/med sitt hjärta, sin vävnad, sin puls

”Jord där helgonen vandrat/som oss, av kött och blod/främst visste de att svärdet/ska gjutas om till plog/då kommer lyckan till jorden

”Av den underbara växtlighetens grönska/vill kransar bindas, majstänger resas/ges syret vi behöver/vi vill andas djupt/och fundera på hur det vore att leva/utan rädsla för krig och svält/den rena andan, den rätta andan/behövs så väl till alla på jorden.”

Så, gott folk: fred på jorden och en ny skrivare får bli min nyårsönskan!

Avslutningsvis ber jag mina läsare kontemplera några minuter till tonerna av ”Hallelujakören” ur Händels Messias:

http://www.youtube.com/watch?v=Up3TIPoVh-M&feature=related

Och varför inte Beatles, när de framför sin i mitt tycke (jämte ”Hey, Jude”) bästa låt – ”Revolution” – såväl musikaliskt som budskapsmässigt:

http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

Gott Nytt År!

Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

3 december, 2009

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

Det judiska Polen (V): Kommunistisk antisemitism

9 november, 2009

Det femte och sista avsnittet i min serie artiklar på temat ”Det judiska Polen” kommer att handla om den kommunistiska antisemitismen efter Andra världskrigets slut, kulminerande i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av Polens omkring 25 000 judar att lämna landet. Läs i sammanhanget gärna vad Judiska muséet har att anföra:

http://www.judiska-museet.a.se/utstallningar/1968_pl.stm

Åren 1948-53 kom i Sovjetunionen och Östblocket att präglas av stort upplagda antisemitiska och antisionistiska kampanjer, något som givit upphov till beteckningen ”de svarta åren” när det gäller den judiska befolkningen i dessa områden. ”Inom Sovjetunionens gränser förde man efter kriget två kampanjer av ideologisk och politisk natur”, heter det i Judehatets svarta bok av Eriksen, Harket, Lorenz (Albert Bonniers förlag, 2008). Dessa båda kampanjer benämndes den ”antinationalistiska” respektive den ”antikosmopolitiska” kampanjen och riktade sig alltså direkt mot judarna.

Dessa kampanjer hade sitt ursprung i sovjetdiktatorn Josef Stalins grundläggande antisemitism. Det började med våldsamma angrepp på judisk nationalism i slutet av 1947 och fortsatte med mordet på Judiska antifascistiska kommitténs (JAK)  ledare Solomon Mikhoels i januari 1948 och den därpå följande arresteringen av nästan hela JAK-ledningen. Sedan rullade det på i allt vildare fart. I Judehatets svarta bok läser vi:

”Från 1950 och framåt vidtogs hårdare åtgärder mot judarna. De åtalades och avrättades för att vilja förvandla Krim till en judisk republik och ett ‘brohuvud för den amerikanska imperialismen’…Den antisemitiska politiken kulminerade då flera hundra läkare arresterades mellan oktober 1952 och februari 1953, samt med den efterföljande processen mot framstående läkare som ägde rum i Moskva 1953.”

Av 37 åtalade läkare var 17 judar. Åtalspunkterna gällde att man redan mördat två ledande sovjetpolitiker, planerade en sammansvärjning mot staten och ville mörda Stalin samt sålt sig till amerikanerna. En pogromstämning mot Sovjetunionens judar byggdes upp inför vad som, av allt att döma, var planerat att bli en kommunistisk förintelse mindre än ett decennium efter den nazistiska. Till all lycka hann dock Stalin avlida innan någonting sådant kunde iscensättas, och efter Stalins död förklarades den judiska ”sammansvärjningen” ha varit ett fabrikat av myndigheterna. De fängslade läkare som fortfarande var i livet frisläpptes.

De antisemitiska excesserna i Stalins rike spred sig som ringar på vattnet i det sovjetdominerade Östeuropa. Judehatets svarta bok igen:

”Den sovjetiska kampanjen mot kosmopoliter, internationalister och spioner tog upp klichéer liknande dem som tidigare använts mot judarna. Kampanjen fortplantade sig Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Polen och Östtyskland (DDR). Processerna hade tydliga antisemitiska, antisionistiska och antiisraeliska drag. Internationellt mest känd blev rättsprocessen mot den judiske tjeckiske kommunistledaren Rudolf Slánský – en process där antisemitismen förklädd till antisionism blev den bärande beståndsdelen. Förhören och processerna genomfördes under sovjetisk ledning.”

 Rudolf Slánský avrättades 1952.

Slánský arresterades i november 1951 och dömdes året därpå till döden. Han gavs den övergripande skulden för Tjeckoslovakiens ekonomiska förfall och påstods ha lett en ”titoistisk-sionistisk-kosmopolitisk” sammansvärjning. Bland 14 åtalade var elva judar. Åtta dömdes till döden, de övriga till livstids fängelse. Slánskýprocessen följdes av flera liknande skådespel fram till 1954. 233 dödsdomar, varav 178 verkställdes, utfärdades, och drygt 35 000 personer ådömdes långvariga fängelsestraff; 22 000 spärrades in i arbetsläger utan dom. Alla dessa var inte judar, men alla processer hade en rabiat antisemitisk ton.

I Polen användes landets traditionella antisemitism som redskap av det styrande kommunistpartiet vid två tillfällen: 1956 och 1968. Vid båda tillfällena lämnade många judar landet. Antisemitismen i mitten av 1950-talet hade sitt ursprung i att en fraktion inom kommunistpartiet gav ”de stalinistiska judarna” skulden för övergreppen under den polska stalinistepoken, då Boleslaw Bierut haft makten. Eftersom det inte var alldeles enkelt att efter judeförintelsen under Andra världskriget helt oförblommerat angripa ”judarna”, tvingades man sätta in antisemitismen i ett inte helt orimligt politiskt sammanhang. I en rad polska städer skedde, särskilt år 1957, grova antijudiska övergrepp samt skändning av judiska begravningsplatser. Gamla konspirationsteorier återupplivades.

Mellan 1956 och 1959 beräknas så många som 50 000 judar ha lämnat Polen, och två tredjedelar av de polska judar som valde att återvända till hemlandet från Sovjetunionen under senare delen av 1950-talet emigrerade vidare. Strax före ingången av år 1960 fanns cirka 30 000 judar kvar i Polen.

Så kom Sexdagarskriget 1967, då Israel sopade golvet med de arabiska aggressorerna och erövrade bland annat Sinai, östra Jerusalem, den så kallade Västbanken och Golanhöjderna. Resultatet blev en ”antisionistisk” – det vill säga som alltid i realiteten en antisemitisk – våg i Östblocket. Den polske kommunistledaren Wladyslaw Gomulka gav den antisemitiska kampanjen en symbolisk start genom att i ett tal den 19 juni 1967 tala om polska judar som ”femtekolonnare”, det vill säga anhängare av staten Israel vilken bekämpades av Östblockets arabiska allierade.

Gomulka talade om polska judar som ”femtekolonnare”.

Snart nog beskylldes Polens judiska befolkning för allt möjligt ont, särskilt sedan stora studentdemonstrationer 1968 – liksom på andra håll i Europa – krävt yttrandefrihet och demokrati. Judar angavs vara pådrivande i ”den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration.” Judarnas patriotiska lojalitet ifrågasattes, judiska medlemmar sparkades ut ur det regerande kommunistpartiet, judar anklagades för förtal mot staten, judar mobbades på arbeten och i skolor. Till slut uppmanades Polens judar att helt enkelt lämna landet, eftersom de ju var ”främlingar”, ”kosmopoliter” och ”sionister.”

De pogromstämningar som skapats under åren 1967-70 ledde till att större delen av landets omkring 25 000 judar emigrerade. Bland dem som hamnade i Sverige kan nämnas publicisterna Dorotea Bromberg, Jackie Jakubowski och Maciej Zaremba.

Gomulka tvingades slutligen, efter en minst sagt växlingsrik karriär, avgå i december 1970 för att ersättas av Edward Gierek som högsta kommunisthönset i Polen. Några av läsarna har kanske hört följande historia om Gomulka och hur fort den politiska vindkantringen kunde gå i kommunismens Polen, men jag drar den ändå:

En ny fängelseintern leds in i en cell i Polen någon gång under det kommunistiska styret. I cellen sitter redan tre modstulna herrar mot en av gallerväggarna. Vår nykomling presenterar sig och frågar sedan mannen närmast honom: ”Nå, min vän, hur har du hamnat här?” Mannen tittar missmodigt ner i golvet innan han svarar: ”Jag skrek ‘Död åt Gomulka!’ vid en demonstration.” Samma fråga till näste man i ordningen som knappast är gladare han. Svaret blir: ”Jag ropade ‘Leve Gomulka!'” Nykomlingen vänder sig sedan till den dystre gamle mannen med kal hjässa som sitter ihopkurad längst bort från honom. ”Och hur är det med dig?” blir frågan. Gamlingen tittar upp med plågad blick och svarar: ”Jag ÄR Gomulka.”

 

Det judiska Polen (III): Warszawaghettot

7 oktober, 2009

I det tredje avsnittet av min artikelserie om Förintelsen utifrån min studieresa till Polen i augusti har turen kommit till ghettot i Warszawa och det uppror som delar av den judiska befolkningen där genomförde 1943. Samtidigt har jag insett att jag måste utsträcka nämnda artikelserie till fem avsnitt, där den avslutande artikeln kommer att ägnas åt kommunisternas judeförföljelser under efterkrigstiden.

Tyska trupper röjer i Warszawaghettot 1943.

Åren 1918-39 fanns i Polens huvudstad Warszawa den största koncentrationen av judar i Europa. Bara i New York fanns fler judar. När Andra världskriget inleddes fanns i Warszawa således 380 000 judar, nästan 30 procent av den totala befolkningen.

I slutet av 1940, när Tyskland hade lagt en stor del av Europa under sig, avskärmade tyskarna ghettot – som omfattade 300 hektar – från resten av Warszawa med en tre meter hög mur, samtidigt som fler judar från den omkringliggande delen av Polen flyttades till den polska huvudstaden. Ghettot var indelat i två delar – stora och lilla ghettot. Efter hand förstördes ghettot, först det lilla ghettot och efter upproren i maj och juli 1943 hela ghettoområdet.

Jan Olof Olsson (Jolo) redogör i sitt utomordentligt intressanta bokverk i sex band, 20e århundradet (del 5), på följande sätt för de grymma förutsättningarna:

”I Warszawa upprättade tyskarna i november 1940 ett ghetto som i princip aldrig var annat än ett koncentrationsläger, en genomgångsstation för judar på deras väg till gaskamrarna. 600 000 judar fördes samman i Warszawaghettot. Av dem har 500 överlevt.”

 

edelman

Marek Edelman var det siste överlevande ledaren från upproret i ghettot.

Faktum är att det nyligen meddelades att den siste av upprorets överlevande ledare, Marek Edelman, avlidit i en ålder av 85 år. (Födelseåret är osäkert, men jag håller mig till det som anges i boken The Warsaw Ghetto 1940-1945, Warszawa 2006, det vill säga 1924). Edelman tilldelades 1998 Polens finaste utmärkelse, Vita Örnens orden. Han deltog även i upproret i Warszawa 1944, då såväl judiska som icke-judiska polacker på Stalins order lämnades i sticket av Röda armén.

Till följd av de omänskliga förhållandena i Warszawas ghetto dog en mycket stor andel av judarna. Från oktober 1939 till i mitten av 1942 beräknas omkring 100 000 judar ha dött i Warszawa, huvudsakligen som ett resultat av svält och epidemiska sjukdomar. Såväl den långsamma svältdöden som avlivningarna i förintelselägrens gaskammare var produkter av den nationalsocialistiska judepolitiken. Därtill kom de som dukade under för plundring, tvångsarbete samt den gradvisa elimineringen av judar från det socio-ekonomiska livet i av nazisterna behärskade området.

Den första utrotningskampanjen i Warszawa genomfördes mellan 22 juli och 21 september 1942, då cirka 300 000 judar fördes till den så kallade omlastningsplatsen (Umschlagplatz) på Stawkigatan för att transporteras vidare till förintelselägret Treblinka. Dessa transporter fortsatte in på 1943. I anslutning till denna plats finns fortfarande två av byggnaderna från denna mörka tid kvar, det tidigare judiska sjukhuset samt SS-högkvarteret.

Rappaports monument över offren för upproret i Warszawaghettot.

Andra kvarvarande minnesmärken är rester av ghettomuren på Zlotagatan och Siennagatan. På Clodnagatan finns det hus i vilket ordföranden i Judiska välfärdsrådet, Adam Czerniakow, bodde – han begick självmord i juli 1942 då deportationerna till Treblinka tilltog i omfattning; Czerniakows dagböcker finns bevarade i Historiska institutets arkiv. I en park i anslutning till Zamenhoffagatan finns ett mäktigt monument till minne av ghettoupproret, skapat av Natan Rappaport 1948 då femårsminnet av upproret högtidlighölls. Monumentets svarta sten, som ursprungligen beställts av Hitler för ett nazityskt segermonument, kommer från Sverige. Dåvarande Västtysklands förbundskansler Willy Brandt besökte monumentet 1970 för att med en krans hedra ghettoupprorets offer.  En gravkulle i en park vid Milagatan markerar vidare den plats där den judiska motståndsrörelsen hade sitt högkvarter i en bunker. Mordechaj Anielewicz och andra motståndsledare begick självmord när bunkern omringades av nationalsocialisterna i slutfasen av upprorets första del.

Ghettot i Warszawa tilläts av ockupationsmakten att leva ett eget liv, och ingen jude fick komma utanför murarna. Judar från Polen men också från Tyskland pressades samman i en fullständigt olidlig trångboddhet. Handel tilläts, det vill säga de som hade råd kunde köpa upp förnödenheter som andra tvingades sälja för att ha någon möjlighet att klara livsuppehället. Jag lämnar åter över ordet till Jan Olof Olsson:

”I väntan på den oundvikliga döden – som de först efter tre år i ghettot insåg var slutstationen – tvangs sålunda judarna in i ett förödmjukande liv; förutom hungersnöden och sjukdomarna som skövlade familjerna, lämnades barn föräldralösa på gatorna eller i våningarna allt medan tyska soldater på permission gick omkring och fotograferade i stan, klev över döda eller svältande och skrattade åt de arma judarnas kommers med lösöre eller de plagg de kommit över och försökte sälja för att kunna skaffa barnen mat.”

Den judiska befolkningen gjorde vad den kunde för att överleva och bildade ett stort antal hjälporganisationer av olika slag, men till slut insåg man att väpnat motstånd var den sista utväg som stod till buds även om hoppet om att klara livhanken inte kan ha varit stort. Nyheter om den massiva utrotningskampanj som startats av tyskarna i samband med invasionen av Sovjetunionen nådde Warszawaghettot hösten 1941, och från den stunden började den aktiva motståndskampen förberedas.

Inspiration tillfördes av underrättelser om att litauska judar i och kring Wilna (Vilnius) inlett en gerillakamp mot tyskarna. En central roll i upproret hade organizationen ZOB (Judiska kamporganisationen), som leddes av den tidigare omtalade Mordechaj Anielewicz (1919-43), som alltså begick självmord tillsammans med andra upprorsledare. Överlevde gjorde, förutom nämnde Edelman, Icchak Cukierman (1915-81) och Cywia Lubetkin (1919-78).

 

untitled

Motståndsledaren Mordechaj Anielewicz (1919-43).

Trots att tyskarna gynnades av en massiv numerär och militär överlägsenhet togs de på sängen av resningen i april 1943 och led förluster under de första dagarna. Sedan tyskarna samlat sig kunde de emellertid få kontroll över situationen, vilket tvingade upprorsledarna att ta skydd i bunkrar vilka kom att fungera som motståndscentra. De tyska styrkorna, som kommenderades av general Jürgen Stroop,  förstörde emellertid på ett systematiskt sätt dessa bunkrar, och den 8 maj hade turen kommit till ZOBs ledningsbunker på Milagatan 18 som oskadliggjordes med en gasbomb. Den 16 maj gav general Stroop order om att Warszawas synagoga skulle förstöras som en markering av segern över den judiska motståndsarmén. Motståndet fortsatte dock – om än i blygsammare skala – fram till hösten 1943.

Trots att ghettotupproret slutligen nedkämpades av tyskarna hade motståndskämparna nått två grundläggande mål: de hade dels etablerat ett judiskt deltagande i kampen mot Tredje riket som ett fait accompli; dels hade de väckt omvärldens moraliska samvete inför det folkmord nationalsocialisterna var på väg att genomföra.

I Polen uppgick den judiska befolkningen i svunna tider till uppemot hälften av hela befolkningen. Efter den nazityska judeutrotningen och de antisemitiska kampanjer som drevs av den kommunistiska regimen efter kriget finns i dag troligen färre judar i Polen än i Sverige. 3000 av dem bor i Warszawa. Det hindrar inte att det finns en relativt livaktig judisk verksamhet i dagens Warszawa inklusive Teatr Zydowski (Judiska teatern) vid Grzybowskitorget, Nozyksynagogan på Twardagatan och Judiska historiska institutet på Tlomackiegatan

Sovjetiskt frimärke hyllade Palme

2 augusti, 2009

Sveriges framlidne statsminister Olof Palme var kontroversiell av många anledningar. En av dessa var hans ofta kärvänliga attityd gentemot Sovjetunionen. Detta yttrade sig bland annat i Palmes stöd för det gamla kravet på en kärnvapenfri zon i Norden.

Under Palmes egid tillät sig vidare Sverige att med SIDA-pengar och på annat sätt backa upp en rad marxistiska/kommunistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten väpnade terrorrörelser – och kommunistiska diktaturer i Tredje världen.

Det är ur detta perspektiv inte särskilt märkligt att Olof Palme var mycket uppskattad i Kreml. Faktiskt så uppskattad att det sovjetiska postverket efter Palmes död 1986 lät trycka ett särskilt hyllningsfrimärke till Palmes minne. Den svenske statsministern skulle ha gjort ett besök i Moskva våren 1986, men kulorna på Sveavägen kom emellan.

 212747071_700a8e72-9b7a-4730-b1db-2788f206102e

Palme hyllad i Sovjet.

Tidskriften Contra hade för övrigt planerat att markera Palmes Moskva-resa med att ha en karikatyrteckning, föreställande Palme dansande kosackdans på Röda torget, på omslaget. Redaktionen fick av naturliga skäl ändra dessa planer. Detta var dock före min egen tid som fast medarbetare i Contra.

På tal om frimärken, Sverige och Sovjetunionen kan nämnas att det svenska postverket 1970 hyllade sovjetstatens grundare, V. I. Lenin, med att ge ut en särskild bild samt poststämpel i anledning av att det var 100 år sedan denne föddes. Lenin dog som bekant i hjärnsyfilis 1924 och efterträddes av Stalin.

 En bra Lenin är en död Lenin…

Det är advokaten och filatelisten Bo R. Hållenius som gjort mig uppmärksam på dessa post- och frimärksrelaterade fakta. Jag ber att i sammanhanget få citera ett ”brev till redaktören” som Hållenius fick infört i Svenska Dagbladet den 6 maj 1999:

”Som vi vet har man från statligt håll utgivit en bok om nazisternas grymheter under kriget 1939-45, bl a i syfte att upplysa det uppväxande släktet om vad som förevarit. När vissa borgerliga politiker, bl a Carl Bildt, önskar motsvarande bok om kommunisternas grymheter förefaller viljan till upplysning inte vara lika stor. Förklaringen är väl den att tongivande massmedier och de härskande politikerna inklusive de ‘intellektuella’ haft en mer förstående attityd till kommunisterna, då dessa varit ‘vänster’. Då kunde man även hylla den mest blodtörstige diktator trots vetskap om tidigare eller ännu pågående grymheter. Ett talande exempel på detta är det svenska postverket, som 1970 till och med firade Lenins 100-årsdag med särskilt kort och jubileumsstämpel. Tala om servilitet inför barbariet!”

Hållenii ord om fjäskandet för massmördaren Lenin kan förefalla självklara i dag, men 1970 var det inte så i ett svenskt samhälle som svårt plågades av en nära nog allenarådande vänstervridning. Lenin tillhörde således de potentater som det hörde till kutymen att tala om i vördsamma ordalag.