Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Bra och dåliga spioner

Den 1 november 1978 bevistade jag  en välbesökt presskonferens i Wennergren-skrapan i Stockholm. Detta i anledning av att säkerhetsexperten Dragan Jovius, som jag kände väl, gav ut sin bok Sovjetspionage i Sverige – dess taktik och verksamhet (S:t Georgs förlag). Till presskonferensens muntrationer hörde att Jan Guillou blev nekad inträde; man måste nämligen ha en speciell inbjudan, och det hade nu inte Guillou.

Men det var inte bara munterhet vid presskonferensen. Bland inbjudna gäster fanns även en drygt 40-årig, lätt fetlagd och undersätsig man med tjusarmustasch och rikligt med pomada i håret. Han hade en yrkesbakgrund inom svensk underrättelsetjänst och ansågs vara en ”stenhård antikommunist” och därför sovjetätare. Mannens namn var Stig Bergling. Han dömdes påföljande år till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha gripits i Israel av underrättelsetjänsten Mossad.

 Den Stig Bergling jag träffade vid ett par tillfällen.

Jag hade stött på Bergling åtskilliga år tidigare, då han dök upp vid de försäljningsaktioner som anordnades i Stockholms city varje helg av den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians inom vilken jag var engagerad. Jag minns inte exakt vad han sade vid dessa tillfällen, men troligen orerade han vitt och brett om hur fantastiskt bra vi ungdomar var som vågade stå upp mot kommunismen och gå emot vänstervridningen i samhället.

Landsförrädaren Stig Bergling dömdes alltså till livstids fängelse efter att bland annat till Sovjetunionen ha lämnat ut den så kallade befästningskoden med datoriserade uppgifter om samtliga försvarsanläggningar i Sverige. 1987 avvek Berling från en permission och lyckades rymma till Moskva. Han levde därefter omväxlande i Ryssland, Libanon, Ungern och Israel innan han återvände frivilligt till Sverige 1994. Han fortsatte här att avtjäna sitt straff innan han 1997 blev villkorligt frigiven.

Stig Bergling, alias Eugen Sandberg, alias Stig Sydholt, född 1937, är numera inhyst i ett äldreboende i Stockholm. Han har fortsatt att göra avtryck i massmedia. 2006 väckte det visst uppseende då det framkom att han blivit medlem i Vänsterpartiet, med en partipolitisk bakgrund som landsförrädarpartiet par preference i Sverige; dess närmaste föregångare, Vänsterpartiet kommunisterna, var hårt Moskva-styrt ända fram till sovjetväldets implosion 1991.

I en debattartikel i Expressen den 13 juli 2008 uttalade Bergling/Sydholt sitt starka stöd för den omdiskuterade FRA-lagen, bland annat med följande händelsevis alldeles korrekta motivation:

”Det kalla kriget avslutades aldrig i Ryssland, samtidigt som resten av världen lät sig duperas om avspänning och fred. Den ryska generalstabens underrättelsetjänst (GRU) har vuxit sig så stark att den blivit en stat i staten.”

Såvitt jag vet har Stig Bergling aldrig visat någon ånger över att sannolikt ha åstadkommit mer skada för Sveriges militära försvar än någon annan spion, också i jämförelse med ”spionöversten” Stig Wennerström som dömdes till livstids straffarbete 1964 och släpptes tio år senare. Exempelvis den beryktade Enbomligan var rena småhandlare vid en jämförelse med Berglings spioneri.

Stig Bergling tillhör den kategori landsförrädare som inte drivs av någon som helst övertygelse, utan gör vad de gör på grund av pengar, spänning och/eller känslan av att känna sig betydelsefulla. Dessa personer besväras inte av något samvete eller fosterlandskärlek, men kan i efterhand söka försvara sitt agerande med att de – exempelvis – i själva verket befrämjade världsfreden. Wennerström påstod på fullt allvar i sina memoarer att det var bra att ryssarna fick västliga hemligheter, eftersom detta var tjänligt för balansen mellan stormakterna under det Kalla kriget. Själv var han naturligtvis den största av fredkämpar.

Också Bergling har varit inne på liknande tankar i TV-intervjuer – hans spioneri har gynnat såväl Sverige som nationalstat som freden i världen. Och det är inte så märkligt att personer utan vare sig övertygelse eller samvete tillgriper sådana befängda ursäkter, som väl bara de allra mest naiva och historielösa medlemmarna i Röd ungdom kan tro på. I avsaknad av inre övertygelse måste de sannolikt inför sig själva rationalisera sina illgärningar för att över huvud taget orka stå ut med att leva.

Det vore lätt för mig att säga att jag känner förakt för i grunden ynkliga personer som Bergling och Wennerström, men sanningen är att jag känner stort medlidande. Här en länk till ett insiktsfullt blogginlägg om Bergling:

http://safflemannen.se/?p=9956

Men är alla spioner ynkliga och värda förakt? Så kan man möjligen resonera om man anser att det egna fosterlandet är det högsta goda och därmed alltings mått. Detta är dock inte min uppfattning. Det helt avgörande är, utifrån min måttstock, huruvida en person med sitt spioneri främjar det onda eller goda. I fallen Bergling och Wennerström är det enkelt – de lämnade under det Kalla kriget ut statshemligheter till fientlig makt, som därtill var världens kommunistiska supermakt, Sovjetunionen, motståndare till den fria världen och därmed värden som frihet, demokrati och yttrandefrihet. Bergling, Wennerström och deras gelikar förtjänar därför dubbelt fördömande.

Sedan har vi spioner och ”landsförrädare” såsom Oleg Penkovskij och Ryszard Kuklinski.

Oleg Penkovskij hade 1960 utsetts till överste i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU. Bakom den oklanderliga sovjetmasken dolde han ett gränslöst förakt för det kommunistiska Sovjetunionen, säkerligen delvis beroende på att hans fader hade varit officer i tsararmén och medlem i de vita styrkorna under inbördeskriget mellan röda och vita 1917-20. Penkovskij bestämde sig för att förse Väst med hemligheter sedan han i Moskva stött på den engelske affärsmannen och säkerhetsmedarbetaren Greville Wynne.

 Penkovskij offrade sig för friheten.

Penkovskij överlämnade en mängd topphemliga och strategiskt högintressanta dokument till Storbritannien och USA under några år i början på 1960-talet och bidrog därmed i hög grad att stärka Västs försvar gentemot Sovjetunionen. Till slut avslöjades emellertid verksamheten, och både Penkovskij och Wynne greps av KGB. Penkovskij fick det i sammanhanget enda tänkbara straffet – döden – under det att Wynne dömdes till åtta års fängelse.

Penkovskij avrättades efter grym tortyr, medan Wynne efter en tid utväxlades mot sovjetspionen Gordon Lonsdale (egentligen Konon Molody) som gripits i London. (Om Penkovskij, Lonsdale och andra spioner kan man läsa i boken Sanna historier om spioner, Historiska media).

Ryszard Kuklinski (1930-2004) överlämnade under tioårsperioden 1971-81 stora mängder hemligstämplade, främst sovjetiska, dokument till USAs underrättelsetjänst CIA. Kuklinskis fader hade varit antinazistisk motståndsman under Andra världskriget och dog i koncentrationslägret Sachsenhausen. Också sonen skulle bli motståndsman på sitt sätt, men då under den sovjetkommunistiska ockupationen av Polen.

Förre CIA-chefen George Tenet har sagt att Kuklinski var ”en av det Kalla krigets sanna hjältar” och vidare:

”Denne passionerade och modige man bidrog till att det Kalla kriget inte blev hett när han försåg CIA med värdefull information  på vilket så många viktiga säkerhetsbeslut vilade. Han gjorde det för den ädlaste av orsaker – att främja frihetens och fredens helgade ideal i sitt hemland och över hela världen.”

 Kuklinski – polsk patriot och frihetsvän.

Kuklinski valde således att arbeta för Väst just därför att han var en äkta polsk nationalist och därmed såg till sitt lands sannaste intressen. Som tack för hjälpen fick Kuklinski av den amerikanska underrättelsetjänsten utmärkelsen Distinguished Service Medal samt en bostadsort i USA. 2006 invigdes ett museum i Warszawa till Kuklinskis minne av den polske försvarsministern Radoslaw Sikorski.

Genom sin tjänstgöring inom den polska armén kom Ryszard Kuklinski i kontakt med dokument som vittnade om sovjetiska planer på ett militärt angrepp mot Västeuropa. I dessa planer ingick att Polen i ett krigsläge skulle komma att offras och riskera att utsättas för 400-600 kärnvapenträffar. Kuklinski insåg att han måste förhindra detta och sökte samband med CIA; han överlämnade i Polen vid 63 tillfällen hemlig information till CIA.

Militära bedömare anser att det material Kuklinski vidarebefordrade fick ett avgörande inflytande på NATOs militära planering för Europa, vilken korrigerades på basis av den information Kuklinski bistått med. CIA vidarebefordrade jämväl viss information till Vatikanstaten, som vid denna tid styrdes av den polskfödde påven Johannes Paulus II (Karol Wojtyla), som ju var en av de personligheter som allra verksammast bidrog till Västs seger i det Kalla kriget.

Denne polske hjälte fick dock betala ett högt pris. Själv dömdes han till döden av en militärdonstol i Warszawa 1984, och hans båda söner omkom under misstänkta omständigheter i USA på 1990-talet.

En av de mest intressanta landsförrädarna i modern tid är Jonathan Pollard, den ende amerikanske spion som dömts till livstids fängelse utan att ha varit anklagad för högförräderi. Dessutom spionerade han för ett allierat land, Israel, ett brott för vilket det normala straffet är två till fyra års fängelse. Den 55-årige Pollard är nu inne på sitt 25e år bakom lås och bom.

Jonathan Jay Pollard föddes i ett judiskt hem i Galveston, Texas 1954. Han var ett begåvat barn som tidigt blev medveten om sin judiska identitet. Han var vid gripandet en civilanställd analytiker vid den amerikanska flottans säkerhetstjänst i Washington, D. C. Pollard ansågs vara en kompetent om än något excentrisk tjänsteman. Ett av hans förslag hade varit att man skulle lagra underrättelseinformation från den vita minoritetsregeringen i Sydafrika. Förslaget bedömdes så kontroversiellt att Pollards möjlighet att få tillgång till hemlig information tillfälligt drogs in.

 Jonathan Pollard, orättvist dömd?

Det var när Pollard upptäckte att USA, trots ett ömsesidigt avtal med Israel om utbyte av säkerhetsinformation, inte vidarebefordrade viktiga uppgifter till israelerna om hot från arabvärlden och terrorismen. Han började då kopiera hemliga dokument som han mot betalning överlämnade till israeliska kontakter; Pollard fruktade att den judiska staten stod inför hotet om en ny Förintelse. Enligt somliga underrättelseuppgifter skall Jonathan Pollard ha överlämnat så många som en miljon hemliga handlingar inklusive satellitfoton.

När Pollard som en  följd av sin spionageverksamhet till slut blev okoncentrerad på jobbet fattade hans överordnade misstankar. Innan han greps 1985 körde han och dåvarande hustrun, Anne Henderson Pollard, i sin bil i rasande fart, med FBI hack i häl, i riktning mot den israeliska ambassaden. Paret lyckades ta sig in på ambassadområdet men avvisades bryskt av en säkerhetsvakt, varefter de greps, åtalades och dömdes. Hustrun var snart ute igen, men inte Pollard.

Fallet Jonathan Jay Pollard är komplicerat och motsägelsefullt, och jag tänker här inte gå in på alla dess enskildheter.  Klart tycks emellertid vara att försvaret inte skötte sina åligganden på bästa sätt, och det verkar också som om domstolen agerade under starka påtryckningar från USAs regering när den dömde Pollard till livstids fängelse. Den välkände judiske amerikanske advokaten Alan Dershowitz har i en TV-intervju som sin mening framfört, att orsaken till att Jonathan Pollard alltjämt hålls i fängsligt förvar är hans judiskhet – vilken icke-jude som helst i hans situation skulle ha frigivits för länge sedan.

Varken Pollard själv, hans nuvarande hustru Esther Pollard eller hans anhängare i Israel eller på andra platser har givit upp hoppet om hans slutliga frigivande. Man förnekar inte att Pollard bedrivit spionageverksamhet men hänvisar till, att straffet är alldeles för hårt i förhållande till brottets art och att han, trots allt, spionerade för en allierad makt. Pollards officiella hemsida ”Justice for Jonathan Pollard” finns här:

http://www.jonathanpollard.org/

Esther Pollard hänvisade i en intervju i det israeliska TV-inslaget ”Frontline” 2007 till att det finns liknande fall där domarna blivit helt annorlunda. En person som avslöjats spionera för Kina dömdes således till tre månanders fängelse, medan Michael Schwartz, som överlämnade hemligstämplad information till Saudiarabien, inte behövde skaka galler alls!

Av de spionfall som redovisats här ovan står det klart att Stig Bergling och Stig Wennerström är ”dåliga” spioner då de, helt utan ideologisk motivation, sålde ut sitt fosterland för en grynvälling. ”Flottspionen” Hilding Andersson och medlemmarna i Enbomligan hade i alla fall en ideologisk övertygelse som grundplåt.

Penkovskij och Kuklinski är däremot ”bra” spioner, eftersom de ville rädda sina länder – Ryssland och Polen – undan det totalitära förtrycket och göra en insats mot den omänskliga kommunismen.

Med Pollard är det mer komplicerat. Han förrådde sitt påtagliga fosterland USA till förmån för det andliga hemlandet Israel. Man kan säga att han handlade fel, men utifrån en god bevekelsegrund, och fick ett omänskligt straff. För mig framstår det som en gåta att USAs regering låter honom försmäkta i sitt fängelse år efter år medan personer som begått liknande brott klarat sig lindrigt undan.