Archive for the ‘Stockholm’ category

Koskinen ger ett ansikte åt kyrkans förvirring

6 juli, 2010

 Lennart Koskinen i biskoplig ornat.

Efter incidenten med Visby-biskopen Lennart Koskenkorvas…förlåt Koskinens, aborterade försök att stoppa en av Sverigedemokraterna anordnad debatt på Donners plats i Visby kunde man i diverse fora läsa om hur Koskinen fösts bort ”med våld” av sverigedemokrater. Själv talade biskopen om ”gorillor.”

En video från händelsen i fråga visar dock hur två SDare – vilka såvitt jag kan se är den kortvuxne och spenslige Kent Ekeroth och den snälle och försynte SDUaren William Petzäll – mycket försiktigt, jämte folk från Säkerhetspolisen, söker övertyga fridstöraren om att SD faktiskt hade vederbörligt tillstånd för debatten om kultur och integration mellan partisekreterare Björn Söder och Kristdemokraternas Rolf Tufvesson. Se videon här:

http://www.youtube.com/watch?v=F8Ak2JKRqDk&feature=youtube_gdata

Enligt ett citat i tidningen Dagen 6/6 skall Koskinen bland annat ha sagt: ”De försöker störa vår verksamhet och profitera på vårt goda rykte.” Men ursäkta – var det inte Svenska kyrkan det var fråga om?

Svenska kyrkan har under en följd av år, icke minst med tillhjälp av biskop Koskinen, avlägsnat sig alltmer från sitt kristna kärnbudskap till ett bli ett slags profant rättfärdighetsinstitut (se exempelvis min beskrvning av denna utveckling i boken Åter till det kalla kriget, Contra förlag 1993). Bilden av Svenska kyrkan som ett vänsterpolitiskt organ framträdde redan på 1950-talet och fick ökad vind i seglen på 1960-och 1970-talen, då den så kallade kristna vänstern framträdde. Några av dess representanter hävdade exempelvis att Jesus, om han hade levt på den tiden, förmodligen hade haft ett FNL-märke på sig och stött kommunistiska revolutionsrörelser. Andra, såsom Båstads-prästen Ingemar Simonsson, tyckte att det var lämpligt att demonstrera sin kristna tro genom att med våld stoppa tennismatcher.

När det började bli mindre populärt att backa upp mördarband i Tredje världen och bruka våld mot idrottsevenemang gick en del prelater över till andra exotismer såsom att hävda att homosexuell utlevelse gick utmärkt väl ihop med det kristna kärleksbudskapet eller att man egentligen inte behövde tro på något särskilt – utom möjligen då ”den universella godheten” eller ”den skapande anden” eller något annat lika stringent – för att kalla sig kristen. Snälla Gud och Jesus förlät ju i alla fall allting ändå! En annan egenhet för den alltmer utflipprade Svenska kyrkan var att brännmärka Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Framförallt dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammar personifierade den kyrkliga urartningen genom sitt luddiga budskap, där han i alla fall lyckades uppbåda en verklig övertygelse i två fall: när det gällde att kasta sig över Israel och när det gällde att bryta en lans för diverse exotiska livsstilar. Så lät Hammar den beryktade fotografen Elisabeth Ohlson exponera sin fotoutställning avbildande Jesus och lärjungarna som bögar och HBT-personer i slutet av 1990-talet, vilket för övrigt fick mig att gå ur Svenska kyrkan.

Lennart Koskinen, född i Helsingfors 1944, kan på många sätt sägas ge ett ansikte åt denna kyrkliga förvirring. Koskinen prästvigdes 1975 och gav under 1980-talet  så kallade radioandakter med användande av hälsningsfrasen ”Gomorron Gud.” 1991 blev han domkyrkokomminister i Uppsala och 2001 domprost i Stockholm. 2003 efterträdde han Biörn Fjärstedt som biskop i Visby stift, varmed han även fick ansvar för Svenska kyrkans närvaro i utlandet.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

Biskop emeritus  Fjärstedt var och är raka motsatsen till vad Koskinen är – en principfast kristen, som efter sin pensionering riktat stark kritik mot kyrkans liberateologi och då icke minst anammandet av samkönade äktenskap, något som gjort kyrkan isolerad i internationella sammanhang. Fjärstedt har gått så långt som att uppmana kyrkoledningen inklusive ärkebiskopen att avgå. Exempel på Fjärstedts rakryggade inställning ges i en intervjuartikel i Dagen 9/12 2009:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196349

Men Lennart Koskinen, han bara flummar på. Sin trosförklaring avgav han i en bok med titeln GUD 2000 där han framställer en bild av Gud såsom varande typ kosmisk energi och ande; något utrymme för djävul eller helvete finns det inte i Koskinens flummiga världsbild. 2007 avslöjade SVTs ”Uppdrag Granskning” att Visby-bispen ägnat sig åt ett lönande extraknäck  inom ramen för sin firma Humankonsult Lennart Koskinen AB – bland annat hade han hållit en föreläsning om etik i Finspång och fakturerat uppdragsgivaren 15 000 kronor plus resekostnader. Det föranledde Koskinen att gå ut och beklaga sig över ”mediadrev” och skälla ut massmedia för personförföljelser och osanningar. Samtidigt odlar han och sprider de mest bisarra vanföreställningar om Sverigedemokraterna, till exempel att SD inte anser att alla är ”lika värda.”

I samband med SD-debatten smällde kyrkliga funktionärer således upp en banderoll på kyrkotältet med texten ”För allas lika värde.” Andemeningen är glasklar: vi tycker så här, men det gör inte SD. Men det är ju just det vi sverigedemokrater gör – alla människor har i grunden samma värde, vilket dock inte innebär att alla får rum i Sverige! Skall det vara så förtvivlat svårt att förstå?

2009 hettade det på nytt till kring Koskinens namn, då han i en intervju i Gotlands Allehanda (GA) kallat präster som följer sitt samvete och sin Bibel  och säger nej till att viga samkönade par  för ”talibaner” och ”svartbröder”. Enligt GA övervägde den förtidspensionerade Gotlands-prästen Bernt Fransson att anmäla Koskinen till Kyrkans ansvarsnämnd. Så småningom kröp Koskinen till korset och bad i en insändare i GA om ursäkt för sitt ordval.

Mer Koskinen in action. Det väckte en del uppseende då han anklagade sångerskan Carola för att ha fel, då hon i samband med jordbävningskatastrofen på Haiti – där Carola besökt fadderbarn – hävdade att det står i Bibeln att det skall ske en myckenhet av naturkatastrofer  i de yttersta dagarna. Koskinen hade tydligen inte öppnat sin Bibel på ett tag, ty det står faktiskt just så. Exempelvis i Lukas evangelium 21:11: ”Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.”

Man må tolka bibelutsagor som denna hur man vill. Att de återfinns i Bibeln – vilket var vad Carola hävdade – kan emellertid inte förnekas. Carola hade alltså rätt, Koskinen fel.

Ytterligare  en sak man kan säga om Lennart Koskinen är att han har en viss faiblesse för islam. På annat sätt kan man inte gärna tolka det faktum, att han i sin verksamhet som ”humankonsult” och etisk rådgivare åt amerikanska och arabiska företag förordat ett islamskt sätt att se på ekonomi: det vill säga utan förekomsten av ränta och med ett allmosesystem. Om detta fascinerande ämne skrev Pontus Schultz en kommentar i samband med Almedalsveckan 2008.

Koskinens försök att stoppa det fria ordet i Visby fick ett eftermäle i form av en TV-debatt med bland andra Jimmie Åkesson närvarande. När Koskinen talade om de nämnda ”gorillorna” contrade Åkesson med att ”Du skämmer ut Svenska kyrkan.” Jag instämmer för det allra mesta i vad min partiledare säger, dock inte här.

Ty hur kan någon skämma ut något som redan är så till den milda grad utskämt som Svenska kyrkan?

Om att stödja Israel

3 juli, 2010

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

images

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

untitled

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Reflektioner kring ett bröllop

20 juni, 2010

olofEtt mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

15 juni, 2010

 

Landsdagarna-25-27-november-2011-141r11.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!

Niklas Orrenius förlorade heder

29 maj, 2010

Om man är journalist och vill skriva om Sverigedemokraterna (SD) kan man göra på två sätt. Det vanligaste är väl att inte göra några som helst försök att dölja sina antipatier utan att helt enkelt skildra partiet som motbjudande främlingsfientligt och rasistiskt. En annan och dessvärre mer sällsynt variant är att, oavsett eventuella antipatier eller sympatier, göra ett kompetent jobb och skriva objektivt. Ett exempel på det senare är den rutinerade journalisten Roland Pettersson på Länstidningen i Södertälje; det finns säkert fler, men säkert inte alltför många, exempel på det sistnämnda.

Det finns också en tredje variation på temat SD-skrivande. Den består i att göra sken av att vara objektiv men i verkligheten skriva på ett så försåtligt och slemmigt sätt att slutresultatet blir klart negativt för SD. Det här skrivsättet har Sydsvenskans självutnämnde ”SD-expert” Niklas Orrenius som en ett av sina främsta exponenter. Det framgår med all önskvärd tydlighet av två artiklar (22 respektive 27/5).

Den första artikeln har som rubricering ”Flört med kaldéer ogillas i SD-leden” och tar upp det faktum att i SDs avdelning i Södertälje finns ett antal kaldéiska medlemmar, det vill säga kristna irakier med katolsk inriktning. Artikeln är uppbyggd kring en intervju som Orrenius gjort med Nader Helawi, andranamn efter undertecknad på SDs valsedel till höstens fullmäktigeval. Se följande länk:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article880592/Flort-med-kald%C3%A9er-ogillas-i-SD-leden-Svart-nar-udda-sangkamrater-ska-samsas.html

Niklas Orrenius skjuter in sig på det faktum att Nader Helawi, i egenskap av troende kristen, är motståndare till samkönade vigslar och varit framgångsrik i att presentera SDs vaktslående om det traditionella familjeidealet för andra troende invandrare, däribland också en och annan muslim. Det framgår tydligt av Orrenii sätt att skriva att han önskar framställa Helawi som en fördomsfull homofob:

”Nader Helawis (SD) röst dryper av ironi när han håller fram ett gammalt exemplar av Metro.” I tidningen i fråga finns en socialdemokratisk annons från senaste kyrkovalet, i vilken sossarna gör propaganda för samkönade vigslar och sin politik att tvinga landets kyrkor och samfund att viga personer av samma kön. ”De förstör hela landet med sånt här”, påstås Nader Helawi har sagt.

Socialdemokratisk affisch till senaste kyrkovalet.

Det hade förvisso varit ett tveksamt yttrande – om det hade varit korrekt återgivet. Nu är det inte det. Jag låter Nader själv förklara sig genom att citera en artikel i Länstidningen den 29/5: ”Jag har heller aldrig sagt att de homosexuella förstört landet. Jag sade att homoäktenskap förstör kyrkorna i hela landet eftersom jag tycker det är fel att tvinga kyrkorna att viga homosexuella. Och det är ju inte samma sak. Däremot har jag inget emot homosexuella.”

Om man vill göra en välvillig tolkning av Orrenii återgivande av Nader Helawis yttrande kan man möjligen skylla på språksvårigheter. Nader talar med brytning och kan ha missuppfattats av Orrenius. Personligen tror jag inte så mycket på den tolkningen. Sedan Orrenius tillsänt Nader Helawi sin artikel för påseende kort före publiceringen begärde nämligen Nader att få meningen ändrad. Det struntade Orrenius i, av allt att döma därför att felcitatet bättre stämmer överens med den bild av Nader som svårartad homofob som han, den vinklande journalisten, är ute efter att skapa.

Inte heller kom Naders klart uttalade mening – att han alls inte har något emot homosexuella som människor – med i hårdvinklande Orrenii slutliga artikel.

Härmed vill jag klart deklarera att jag inte ser några som helst problem med att Nader Helawi söker få invandrande troende att överge sossarna till förmån för Sverigedemokaterna genom att helt enkelt förevisa dem socialdemokratiska valannonser. Om sedan en muslimsk invandrare säger ”vilken äcklig bild” är det ju knappast något som Nader kan lastas för. Genom sammanhanget kan läsaren för övrigt lätt förledas tro, att detta yttrande är Naders eget – av en del reaktioner att döma har så också skett, något som propagandaskribenten Niklas Orrenius givetvis räknat med (och hoppats på, får man förmoda).

Artikelns hela upplägg visar vidare att Orrenius är ute efter att splittra SD-leden genom att framställa Nader Helawi som en förespråkare för obegränsad invandring av kristna från muslimska länder. Så här heter det i artikeln: ”Nader Helawi är engagerad i Asylkommittén och Farr, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd.” Orrenius vet naturligtvis att ett samtidigt medlemskap i Farr och Sverigedemokraterna är sinsemellan oförenligt – Farr har så en uttalat mångkulturell agenda och är känt för nära samarbete med våldspositiva extremgrupper på vänsterkanten.

Orrenius rör sig här i en gråzon mellan sant och falskt. Sant är att Helawi under sin tid i södra Dalarna för flera år sedan bistod Farrs Michael Williams med tolktjänster. Falskt är däremot att Nader nuförtiden skulle ha samröre med Farr. Detta har också bekräftats i ett mejl till Nader från Farrs nuvarande ordförande.

För att ytterligare cementera bilden av SD Södertälje som en överdrivet invandrarbetonad partiavdelning hävdar Orrenius  felaktigt,  att ”fem av åtta namn” på kandidatlistan till fullmäktige har utländsk proveniens. Den aktuella listan innehåller sju namn, varav tre har invandrarbakgrund. Orrenius har dock tolkat ett kandidatnamn med svenskt förnamn och finskt efternamn som ”utländskt.”

Ytterligare en sak som Orrenius tar upp i sin infama artikel är Jimmie Åkessons vid det här laget kända yttrande för den kaldeiska nättidningen batnaya.net, där Åkessons anges ha sagt att SD kan tänka sig en ”ganska stor” kristen invandring om den muslimska invandringen kan kraftigt begränsas.

Från vänster Nader Helawi, Jimmie Åkesson samt en kaldeisk företrädare under en paus i SD Stockholms stads och läns årsmöten 2010.

Den turbulens som i anledning av Orrenii artikel uppstod i kretsar i och med anknytning till SD, framförallt i södra Sverige, ledde till att Sverigedemokraternas verkställande utskott (VU) författade ett brev till SDs Södertälje-avdelning, där man begär in SD Södertäljes svar på ett antal frågor. Jag har full förståelse för att så skett och har såsom förstanamn på partiets Södertälje-lista även varit i muntlig kommunikation med partiledningen. Jag är övertygad om att det skriftliga svar vi nu håller på att formulera kommer att räta ut alla eventuellt kvarvarande frågetecken.

Klart är att inga medlemmar i SD Södertälje  har något emot homosexuella som personer eller är för fri eller ökad invandring till kommunen eller riket. Vi håller på samma restriktiva linje som partiet i övrigt gör. Alla är också överens om att medlemskap i Farr är oförenligt med SDs målsättning och politik.

Med detta sagt finns det dock anledning klargöra, att det som jag ser det ingalunda finns några skäl att lägga sig platt på marken för den politiskt korrekta homosexlobbyn och säga ja och amen till allt denna gruppering föreslår och/eller kräver. Äktenskapet är och förblir definitionsmässig en angelägenhet mellan en man och en kvinna oavsett det orwellska nyspråk som florerar i PK-kretsarna. Inte heller finns det i mina ögon något som helst skäl att tillfredsställa de reaktionära krafter som anser att en svensk med nödvändighet måste vara en protestantisk kristen med vitt skinn, vars släkt både på mödernet och fädernet räknar sina anor tillbaka till åtminstone Olof Skötkonung.

Jimmie Åkesson klargjorde, bland annat vid Stockholms valupptakt den 9 maj, att Sverigedemokraterna står för en öppen svenskhet där vem som helst som kommer till Sverige med giltiga skäl och har för avsikt att låta sig assimileras och inpassas i det svenska samhället också skall få chansen att göra det. Detta gäller självfallet också gruppen kaldéer, vilken till stor del består av välutbildade och språkkunniga individer.

Det brev som SD Södertälje mottog från partiledningen föll händelsevis också i händerna på Niklas Orrenius, vilket resulterade i ytterligare en drapa, denna gång på temat ”Åkesson tar SD-grupp i örat.” Se länk nedan:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article885015/Akesson-tar-SD-grupp-i-orat.html

Jag får väl tacka för epitet ”SD-tungviktare” – det råkar stämma, jag väger ju mina modiga 127 pannor… Vi i SD Södertälje upplever oss dock inte som ”tagna i örat”, däremot anmodade att klara ut de frågor som Orrenii alster samt reaktionerna på detta givit upphov till . Det gör vi mer än gärna.

Reaktionerna på Sydsvenskan-artikeln, ja. Personligen förvånar jag mig inte så litet över hur många individer ute i bygderna med säkerhet tror sig veta hur saker och ting förhåller sig i Södertälje. En av höjdpunkterna i den här tvivelaktiga genren kom mig till del i ett mejl – vars avsändare jag i barmhärtighetens namn utelämnar – där skribenten i fråga menade att ”det vet man ju hur syrianerna är.” En annan mejlskribent trodde att det närmast dagligdags förekommer kravaller mellan invandrare och svenskfödda här, trots att sådana inte varit på tal sedan de så kallade raggarupploppen för drygt 30 år sedan. Vi har andra och stora problem, men några upplopp förekommer inte längre.

Dessvärre finns det ett begränsat antal SD-are som snackar, skriver och tänker i precis den ordningen. Som utan vidare utgår ifrån att Nader Helawi var rättciterad av Orrenius, en skribent som av någon anledning i en del SD-kretsar städse tros ha vårt partis bästa för ögonen och som man gärna kan delge interna skrivelser. Nå, den genomfalska bilden torde Orrenius genom sina illasinnade förvrängningar, vinklingar och felcitat nu själv ha torpederat.

Nämnda artikel är desto mer värd att ta allt tänkbart avstånd ifrån, eftersom den inehåller mycket obehagliga antydningar om invandrare från Mellanöstern som konstiga individer som dräglar över bilder på homosexuella. Detta skrivsätt tangerar enligt min mening den rena rasismen.

De personer i och utanför SD-leden som nu, utifrån ett tvivelaktigt eller obefintligt faktaunderlag, velat se räfst och rättarting i SD-leden får lov att bestämma sig. Vill man arbeta för sverigedemokratisk enighet, eller vill man se till att propagandaskribenten Niklas Orrenius får ännu flera nomineringar till fina journalistpris? Vill man stödja SDs traditionella familjepolitik, eller vill man lägga sig platt för homosexlobbyn? Vill man arbeta mot islamiseringen eller anpassa sig till den politiska korrekthetens diktat?

Välj nu – eller ha godheten att tänka först och tala/skriva sedan!

Jag har endast talat med Niklas Orrenius en gång, vilket skedde över telefon någon dag innan den första artikeln i Sydsvenskan gick i tryck. Ingenting av det jag sade, där jag försökte ge en sannfärdig bild av Nader Helawi och hans kaldeiska landsmän, kom med i artikeln. I fortsättningen tänker jag ha så litet med den mannen att göra som möjligt, och jag uppmanar andra sverigedemokrater att iakktaga samma restriktiva hållning. Det är ingen ”schysst” journalist vi talar om här – Niklas Orrenius är en agitprop-skribent (agitprop = förkortning för ”agitation-propaganda”) bland många andra, även om det måste erkännas att han har vissa talanger när det gäller att bedåra också sådana SDare som borde veta bättre.

Jag kommer att hemställa  att artikeln i Sydsvenskan hädanefter kommer att användas som undervisningsmaterial i SDs kurser i mediehantering för kommunpolitiker såsom exempel på hur SD-fientliga propagandaskribenter arbetar. Enligt mitt sätt att se har Niklas Orrenius förlorat all form av heder som seriös och objektiv journalist.

Fotnot: Orrenii är en ålderdomlig svensk genetivform som jag, förutom i rubriken, använder i stället för ”Orrenius.”

Forum för judeförakt

20 maj, 2010

Nyligen flöt det in en länk från bloggen ”Forum för frihet” på min kontrollpanel. Innehållet var följande:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2010/05/jonathan-leman-och-hyckleri-bakom.html

Faktum är att jag aldrig tidigare – vilket naturligtvis kan uppfattas som en brist i min bloggbildning – hört talas om denna blogg. Det visade sig dock snart att bakom den sympatiska men tämligen intetsägande rubriceringen döljer sig den typ av individ/individer, som jämt och ständigt – med få undantag – raljerar och ironiserar om allt judiskt och allt israeliskt, men likafullt spelar den förorättade oskulden när det som ett brev på posten ramlar in anklagelser om antisemitism.

Är inte ett ständigt raljerande och ironiserande över allt judiskt och israeliskt ett uttryck för antisemitism? Rimligen är det faktiskt så.

I det inlägg jag refererar till är det särskilt den hedervärda organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och SKMAaren Jonathan Leman som råkar illa ut. Skribenten i fråga ondgör sig så över nämnde Leman på följande sätt: ”Enligt Jonathan Leman är t. o. m. Aftonbladet en antisemitisk tidning.”

”Till och med”. ..men hallå!

När hade någon enda medarbetare i Aftonbladet ett enda positivt ord att anföra om staten Israel och andra judar än patenterade vänsteraktivister av kategorin ”självhatande judar” såsom Noam Chomsky, Helle Klein och Göran Rosenberg? Vore tacksam om skribenten i Forum för frihet kunde ge mig ett enda sådant exempel.

Vi talar alltså om samma tidning som publicerade den beryktade Donald Boströms lugubra drapa om påstådd israelisk handel med organ från stupade palestinier. Leman har således alldeles rätt när han skriver att ”Aftonbladet har sedan länge ett problematiskt förhållande till judar” (och att ”hela vänsterkanten är antisemitisk”).

För att vidare få stöd för sin vämjelse gentemot SKMA hänvisar bloggaren till en av landets mest profilerade hatare av allt judiskt och israeliskt, just det, ingen mindre än den evigt hånleende gamle KGB-agenten och fängelsedömde spionen Jan Guillou. Just ett snyggt sanningsvittne!

Sedan använder forumskribenten denna bloggare och hans parti som slagträ för att rikta det vederbörande tror vara det verkliga dråpslaget mot SKMA. Efter att ha konstaterat att många sverigedemokrater är positiva till judar och Israel (ibland till och med är judar själva) mässar forumskribenten:

”Inte så konstigt att en del av de (sic) hamnar i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) där den senaste skandalen handlat om att organisationen arrangerat resor till Polen där man bjöd in SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson.”

Ja, usch vilken skandal – SKMA arrangerar resor till Polen (där historiens värsta folkmord på judar visserligen ägde rum, men i alla fall – skandalöst var ordet). Med den omtalade inbjudan av min person var det så att jag skänkte 500 kronor till upprustningen av en judisk gravplats i en liten polsk stad och då erbjöds åka med på en Polen-resa i Förintelsens spår. Det var därför jag fick chansen att följa med på resan (observera: singularis), inte beroende på att jag var chefredaktör för SD-Kuriren.

Någon så kallad bjudresa rörde det sig dock inte om: varje deltagare betalade sin biljett själv.

I en av barackerna i muséet över koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin har en mängd skor från lägrets fångar ställts ut.

Det hedrar SKMA att man inte är så ängsligt politiskt korrekt att man nekar en person som tillhör annat parti än de i sammanhanget övliga, FP och KD, följa med på en studieresa av oskattbart värde som denna. Och varför är det så verboten för sverigedemokrater att vara projudiska och/eller proisraeliska? Borde inte allt stöd till detta genom historien hatade, misshandlade och föraktade folk vara välkommet? För övrigt var jag inte ensam sverigedemokrat på resan.

Personligen har jag efter ringa förmåga stått på  judarnas och israelernas sida ända sedan den dagen för 47 år sedan då jag, tillsammans med min sjätteklass från landsbygdsskolan utanför Södertälje, genomförde en resa till Stora synagogan i Stockholm och en föreställning av skådespelet ”Anne Franks dagbok” på Chinateatern. Det var då elvaåringen förstod vad antisemitism och nationalsocialism gick för.

SKMA och andra projudiska organisationer hjälper mig och andra att hålla denna förståelse levande oavsett KGB-spionens och forumskribentens raljerier. Den senare borde överväga döpa om sin blogg så att namnet bättre stämmer överens med det verkliga innehållet.

Vad sägs om Forum för judeförakt?

Ett finstämt porträtt av Gunnar Unger

1 maj, 2010

Gunnar Unger – en gigant i flera bemärkelser.

Jag träffade honom aldrig men såg honom en gång promenera på Strandvägen – där han var bosatt – i Stockholm. En imponerande och högrest gestalt, omkring två meter lång, med svart hatt och rock. Det bör ha varit år 1972 eller 1973 eftersom jag då studerade etnologi vid Institutet för folklivsforskning på Djurgården, mitt emot Nordiska muséet, och ofta uppehöll mig i trakterna av Strandvägen i dess sträckning mot Diplomatstaden.

Den man jag talar om är Gunnar Unger (1915-76), den legendariske konservative skribent som under signaturen Sagittarius (latin för stjärntecknet Skytten som Unger var född i) under många år roade sina många anhängare respektive oroade minst lika många belackare med sin vassa prosa. Unger hade rykte om sig att vara elak och sarkastisk, men under den polemiska ytan dolde sig en humanistisk gentleman med anglosaxisk-demokratisk livssyn, en som den välrenommerade konservative skribenten Carl Johan Ljungberg i en relativt nyutkommen skrift valt att kalla ”en stridslysten drömmare.”

Gunnar Unger, född i ett högborgerligt hem i Stockholm den 16 december 1915, var under första hälften av 1970-talet en av mina absoluta favoriter bland svenska skribenter. Jag skattar mig också lycklig över att ha medverkat i Svensk Tidskrift under den tid Unger satt i redaktionen. Jag är därför mycket glad över att min vän och kollega Carl Johan Ljungberg förra året publicerade sin bok En stridslysten drömmare. Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare till det uppväxande släktets förkovran (Klubben Brunkeberg 2009, 87 sidor).

Ty Gunnar Ungers minne är sannerligen väl värt att hålla i helgd av nya, konservativt disponerade generationer som uppskattar stil, djärvhet och en skarp penna. Samtidigt som vi gamla uvar naturligtvis uppskattar att läsa om den man som vi under vår ungdom såg upp till som ett otadligt föredöme bland opinionsbildare på högerkanten. Ljungberg har därför svarat för en bildningsgärning av icke obetydliga mått när han valt att, på sedvandligt förnämligt sätt, ge sig i kast med ett så värdigt ämne för sina skrivarmödor.

untitled Carl Johan Ljungberg, Ph.D.

Samma sak kan sägas om den konservativa sajten Tradition & Fason, som fortlöpande orienterar sina läsare om Gunnar Ungers/Sagittarius insatser genom att publicera utdrag ur Ungers produktion:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/04/gunnar-unger-en-av-1900-talets-vassaste-hogerpennor/

Gunnar Unger var son till konteramiralen och sjöhistoriske författaren Gunnar Unger och Malin Unger, född Axell. Han avlade studentexamen i Djursholms samskola 1933 och gjorde sina första journalistiska lärospån i Nya Dagligt Allehanda 1936-38. Det bör sägas att journalistyrket vid denna tid inte stod särskilt högt i kurs i så kallade fina familjer.

Efter att ha ägnat sig åt studentpolitik och medverkat i ett par andra publikationer samt avlagt sin filosofie kandidatexamen vid Stockholms högskola 1938 – den professor som gjorde djupast intryck på honom var en viss Herbert Tingsten – gifte han sig 1940 med den ett år yngre Märta Lilja.

1940-45, det vill säga under merparten av krigsåren, var Unger verksam vid Statens informationsstyrelse (han var dess förste sekreterare 1943-45). Om detta sitt värv skriver Unger på följande sätt i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974), vilken är ett måste för alla Unger-vänner:

Vi hade fullt offentliga och för allmän insyn tillgängliga lokaler i det vackra Oxenstiernska palatset vid Storkyrkobrinken…och manade till ”Samhällsanda, vaksamhet, tystnad”, inskärpte att ”En svensk tiger” och påminde om att ”Spionen lägger pussel”, men den sistnämnda, sinistra affsichen var också enda befattning med spionage i någon form. I övrigt sände vi ut meddelanden om ransoneringar, goda råd i hushållsfrågor, pressöversikter, patriotiska paroller samt besvarade förfrågningar från press och allmänhet.

1944 var Gunnar Unger med och startade den konservativt betonade kulturtidskriften OBS! tillsammans med Arvid Fredborg och T. G. Wickbom, båda välkända mediepersonligheter; Fredborg var författare till den klassiska reportageboken om Hitlertyskland, Bakom stålvallen. OBS! blev inledningsvis en stor framgång, och en lång rad mer eller mindre kända publicister skulle genom åren passera revy i dess spalter. 1955 var emellertid dess saga all, och som eftermäle skrev den liberale publicisten Gunnar Hjörne:

OBS!, den fräna och ofta kvicka högertidskriften har stilla insomnat…Om OBS! kan sägas: den levde glad, så länge den levde.

Den 1 maj tillträdde Gunnar Unger en befattning som politisk medarbetare i Svenska Dagbladet, och på den vägen skulle det fortsätta fram till Ungers förtida död – han blev 60 år –  i strupcancer i början av 1976. Carl Johan Ljungberg ger i sin inkännande bok om Unger ett porträtt som modererar den gängse bilden av Unger som elak polemiker. Han tecknar med varsam hand en bild av en idealist som framförallt var övertygad om den västerländska demokratins företräden, och som med avsky såg på de angrepp som riktades emot den av olika totalitära läror. Ljungberg framhåller:

Stilens kvalitet och mångsidighet ger skäl nog till att ett kvartssekel efter Ungers död belysa hans journalistik. Men Gunnar Unger kan även ses i ett annat synfält. Sverige liksom västvärlden i övrigt drogs på 1900-talet in i ett skarpt ideologiskt krig, där borgerliga frihets- och traditionsvärlden och institutioner angreps hårt. Konservativa personligheter förbands med negativa, antidemokratiska mål. Även Unger deltog i kampen. Polemiken gav honom törnar, men gav också det han skrev stärkt mening och puls. Han var visserligen varken politiker, agitator eller forskare, men han sökte desto mera med resonemang, fantasi och en sorts akrobatisk svart humor, få läsarna att ”tänka själva.”

Det bör genast framhållas att Gunnar Unger inte bara skrev om politik i Svenska Dagbladet utan också svarade för reportage och notiser samt recensioner av operaföreställningar, teateruppsättningar, böcker och filmer. Den som läst Rapsodi i blått vet att han ägde en djup sakkunskap i och stor känsla för dessa ämnen. Men det är alltså som konservativ polemiker han främst blivit ihågkommen. Jag har två personliga favoriter bland hans Sagittarius-kolumner.

Den ena är en hyllning till den kontroversielle författaren Christopher Jolin från november 1972, där Jolin av Unger förklaras vara ”förtjänt av hela nationens tacksamhet” för att i sin mycket omtalade bok Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige ha avslöjat extremvänsterns infiltration av medier och institutioner i Sverige. Unger skrev vidare bland annat:

Jolins bok är en utomordentligt nyttig läsning, inte minst för en borgerlighet som invaggat sig i falska förhoppningar om vänstervridningen som ett slags valpsjukdom…Det är Jolins ovanskliga förtjänst att klart ha visat upp hur den svenska kulturradikalismen – vårt ”nya andliga frälse” – medvetet eller omedvetet, avsiktligt eller oavsiktligt, bereder väg för kommunismen i dess strävan att skapa detta slavsamhälle.

Jag råkar veta att Gunnar Unger fick ordentligt på skallen för dessa rader av Svenska Dagbladets följsamma tidningsledning, ty redan då Jolins bästsäljare hamnat på bokhandelsdiskarna hade det karaktärsmord på Jolin – som givetvis initierats av vänstern men även aktivt understötts av etablerad borgerlighet med moderaterna i spetsen – påbörjats och vilket i sinom tid tyvärr skulle leda till Jolins (1926-99) ändalyckt som seriös skribent. Svenska Dagbladet har för övrigt grovt försummat att hedra sin forna medarbetare Unger – det Gunnar Unger-stipendium som upprättades omedelbart efter hans död lades snart i malpåse.

Den andra av mina favoriter bland Sagittarius-krönikorna dateras 12/5 1974 och skrevs utifrån ett flygblad som jag var något litet inblandad i att utforma. Det var en drift med de många vänsterextrema så kallade befrielserörelser – i realiteten oftast marxist-leninistiska terrorrörelser – som vid denna tid härjade vilt främst i Tredje världen. Flygbladets text målar upp en grönländsk kamp mot den danska ”imperialismen” som i Sverige representeras av DFEG – De Förenade Eskimå-Grupperna.

Bland befrielsekämparnas krav, vilka beskrivs av Unger, märks bland annat nationell självbestämmanderätt för eskimåerna (detta var innan det blivit politiskt korrekt att säga inuiter i stället för eskimåer), Danmark ut ur Grönland samt ett fritt Kaladlit (eskimåsiska för Grönland). Unger hade fått flygbladet i sin hand när han promenerade i centrala Stockholm och insåg utan tvivel att det hela var ett skämt, en drift med extremvänsterns retorik. Han avslutar mycket riktigt sin text så här:

Ty vem skulle inte vilja tillhöra den dejliga danska övärlden och lyda under drottning Margrethes milda spira? Även Sverige har ju en gång…men tyst vår mun får vi socker. Vi är ju ändå goda storsvenska patrioter – eller är vi det?

Gunnar Unger fascinerades ofta av på sin tid framträdande och dynamiska personligheter – Herbert Tingsten, Axel Wenner-Gren, Harald André, Carl Kempe, Torsten Nothin och Christian Günther är några exempel härpå. Ibland tangerade Ungers skriverier om dessa hjältedyrkan. Om Wenner-Gren, grundare av det svenska miljardimperiet Electrolux, och Mo & Domsjö-patriarken Kempe har han skrivit böcker. Operachefen André var förebild för den av Unger påhittade figuren Onkel H., utifrån vilken Unger författade kåserier i Svenskan vilka gavs ut i bokform 1964 med titeln Onkel H:s hädelser. En konservativ stridsskrift.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra i vilket politiskt läger Gunnar Unger skulle befinna sig i dag om han varit född låt oss säga 40 år senare. En sak är säker, och det är att han skulle hålla fast vid sin med modersmjölken insupna rojalism – för Unger gav monarkin oskattbar glans och festivitas åt  en eljest gråmelerad svensk statsbildning.

Lika säkert är att han skulle vara djupt besviken över de borgerliga partiernas, främst naturligtvis moderaternas, dekadens som bland annat lett till att de övergivit sin gamla försvarsvänlighet liksom även tidigare självskrivna uppfattning, att äktenskapet är en angelägenhet mellan man och kvinna. Jag misstänker att han även skulle se med betydande skepsis på den nuvarande byråkratistinna europeiska gemenskapen, som  var en hjärtesak för Unger under dennes levnad.

Ett fullt tänkbart scenario är detta:

Gunnar Unger låter sitt alter ego Sagittarius skriva en svavelosande drapa om den borgerliga alliansregeringens svek mot tradition och anständighet och bryter i stället en lans för Sverigedemokraterna, vilka visserligen inte är lika bornerat fiiiina som M-partiet men i gengäld har så mycket mer idealism och hjärta. Speciellt det sistnämnda tror jag hade tilltalat Gunnar Unger. Som en följd av sitt övertramp får Unger sparken från SvD och tvingas börja en ny karriär inom SD med dess sansade national- och värdekonservatism.

Allra sist har Gunnar Unger – i Rapsodi i blått –  forumlerat de finaste ord jag känner om konservatismens betydelse som livsåskådning:

Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.