Archive for the ‘Stockholms stad’ category

Kriget mot rökarna trappas upp

16 april, 2010

Tidningen Metro meddelade den 15/4 att det från den 1 maj blir förbjudet för alla anställda vid Stockholms stad att röka på arbetstid. Endast på lunchrasten skall det vara tillåtet att röka. Jag anar att KD, förbudspartiet nummer ett i svensk politik, har varit drivande i frågan. På det tyder ett ovanligt korkat uttalande i artikeln av KDs Ewa Samuelsson:

”Det finns ju andra saker som vi inte får göra på våra arbetsplatser.”

Något som naturligtvis inte förklarar varför just rökningen skall stoppas. Varför inte lika gärna stoppa detta ständiga kaffedrickande i tid och otid, som upptar så mycket tid och energi? Koffein är också ett gift. Eller sätta upp övervakningskameror på toaletterna för att kontrollera att folk gör det se skall och ingenting annat?

 

91+NVEkxC6L__SL1500_

Hollywoodfilmen Thank you for smoking, byggd på Christopher Buckleys bestsellerroman, ger en annorlunda bild av rökningen och tobaksindustrin.

Det framgår av artikeln att det råder ett utbrett missnöje med det ikraftträdande förbudet. Fackförbundet Kommunal är kritiskt. Och  José Martinez, vårdbiträde och skyddsombud vid Rågsveds äldrecentrum, citeras på följande sätt:

”De kan inte ha tänkt särskilt mycket på hur det här ska efterlevas….Det är som ett angivarsamhälle där någon kan ange en kollega för att han röker. Det skapar en otrygghet.”

Det har sagts att Stockholms stad skall erbjuda stöd till anställda som vill sluta röka, men av detta verkar inte ha blivit särskilt mycket av. Martinez själv uppger sig endast ha blivit erbjuden ett samtal på en halvtimme.

Sedan ett antal år tillbaka pågår vad jag skulle vilja kalla ett flerfrontskrig mot de människor som nyttjar tobak som njutningsmedel. Först kom de närmast obscena varningstexterna på cigarrett- och tobakspaket. En milstolpe i detta krig var när rökförbudet på restauranger och näringsställen trädde i kraft för några år sedan.

Därefter har olika typer av förslag i syfte att göra samhället än ogästvänligare för rökarna kommit slag i slag – såsom att låta rökare betala mer för sjukvård än andra, att införa ännu högre straffskatt på tobaksvaror, att näringsidkare inte skall få skylta med samma varor. Och så vidare.

Förslagsställarna tycks ha glömt en liten sak i sammanhanget: rökare är också människor. De vet redan sedan åtminstone 1950-talet alltför väl att rökning inte är hälsosamt och att de bör sluta om livet är dem kärt. Den accelererande förbuds- och varningsmentaliteten gör emellertid att de mår ännu sämre, särskilt om viljestyrkan när det gäller att sluta tryter. Det är enligt min mening tveksamt om de behandlas som fullvärdiga människor.

Det är inte lätt eller politiskt korrekt att peka på fördelar med rökning. Jag hävdar likafullt att ett bloss då och då är den perfekta avkopplingen. Det skänker lugn och ro och kan upplevas som sinnesskärpande. Dessutom finns det mycket annat som är farligt i vår osäkra värld – olämpligt födointag, omåttligt bruk av alkohol, trafiken, miljö- och hälsofarliga utsläpp, you name it. Och visst, det förekommer greuelpropaganda här också.

Tusan vet om inte den stress och det allmänna obehag som alla förbudskrav beträffande rökningen framkallar hos nikotinnjutarna i vissa fall kan vara lika farligt som själva rökningen. Den som röker och trivs med det löper sannolikt mindre risk än den som röker och beständigt har dåligt samvete härför.

 

humphrey-bogart2

Det är tveksamt om Humphrey Bogart (1899-57) någonsin hade dåligt samvete för sin rökning.

Visst, jag röker själv sedan drygt fem år tillbaka. Dessförinnan var jag rökfri i 17-18 år. Dumt att börja igen, säger ni – absolut. Vi människor är dock inte alltid hundraprocentigt rationella och förnuftiga. Jag kom in i en jobbig fas i livet under vilken rökningen gav viss lindring. Alla som rökt och dragit halsbloss vet dock att det är extremt svårt att sluta när man väl kommit igång. All hetspropaganda och snusförnuftiga kommentarer riktade mot oss rökare gör på intet sätt saken bättre – snarare finns risken att man blir förbannad och röker vidare i rent trots!

Jag har emellertid siktet inställt på att sluta, både av hälsoskäl och ekonomiska skäl. Dessutom känns det inte tillfredsställande att vara ”slav under lasten”, oavsett vilken denna last sedan än må vara.

Under alla omständigheter sympatiserar jag med de rökare som nu är utsatta för hets och stress av Stockholms stad. Det är ganska troligt att de, som en följd av förbudet, kommer att bli griniga, mer okoncentrerade och nervösa. Detta kommer ofelbart att gå ut över patienter och andra klienter inom respektive verksamhetsområden.

Dessutom måste man, som José Martinez förmodar, rimligtvis införa någon form av övervakning på det att förbudet måtte efterlevas. Vilket kostar tid, pengar och energi som kunde ha använts betydligt bättre. Men ibland räcker förnuftet hos förbudsivrarna inte längre än implementeringstiden för det senaste förbudet, om ens så långt…

För övrigt har 119 av landets 208 kommuner infört rökfri arbetstid från och med 2010.

Jimmie Åkesson: ”Riksdagen är inte slutmålet!”

28 februari, 2010

Söndagen den 28 februari höll Sverigedemokraterna i Stockholms län och stad sina respektive årsmöten. Dessa förgylldes av celebert besök i form av partiordförande Jimmie Åkesson, som ett höll ett på samma gång sakligt och inspirerande tal till de hundratalet församlade SD-medlemmarna. Bland närvarande media märktes Expressen och kaldeiska Batnaya.

– SD prioriterar invandringen, kriminalpolitiken och äldreomsorgen, framhöll Jimmie Åkesson.

Jimmie inledde med att citera Linus Bylunds,  nyvald ordförande i SD Stockholms stad, ord om att Sverigedemokraterna är ”på en sagolik resa” under år 2010 där det omedelbara målet givetvis är att komma in i Sveriges riksdag vid valet den 19 september.

– Det har hänt förr att små partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet tagit sig in i riksdagen, påminde Jimmie och refererade till de framgångar SD noterats för i opinionsmätning efter opinionsmätning; senast när detta skrivs blev det 5,6 procent i Synovate, högst någonsin hos detta institut. Dessa framgångar beror inte bara på mina insatser utan är i hög grad ett resultat av partimedlemmarnas hårda slit. Det kommer att krävas hårt arbete för att komma in i riksdagen. Men det kommer också att bli roligt – för nu börjar vi se ljuset i tunneln!

Hur viktigt det än är att nå den hägrande riksdagen, underströk Jimmie, är detta dock inte slutmålet. Vi sverigedemokrater kan inte luta oss tillbaka och njuta av hur trevligt det är att vara i riksdagen när vi väl är där:

– Vår målsättning måste vara att bli ett så stort parti så att vi kan få  stort inflytande i svensk politik, också över regeringspolitiken. Därför har partistyrelsen antagit som sin målsättning att SD skall bli tredje största parti i riksdagsvalet. Hittills har vi inte rått på Miljöpartiet utan som bäst varit fjärde största parti i opinionsmätningarna. Men all erfarenhet säger att vi regelmässigt underskattas i mätningarna, så detta är ett fullt realistiskt mål.

Således innebär detta, menade Jimmie Åkesson, att när SD nu etablerat sig på en nivå runt 4 – 5 procent i mätningarna partiet med all sannolikhet i verkligheten attraherar betydligt mer omfattande sympatier än så:

– I EU-valet låg vi till exempel runt 2 – 2, 5 procent i opinionsmätningarna för att sedan landa på litet över 3 procent.

Det är icke minst viktigt, underströk Jimmie, att SD inte bara centralt utan även regionalt och lokalt har tydliga målsättningar. Exempelvis att nå tre mandat i Stockholms stadshus, en politisk församling som nästan, men inte riktigt,  kan mäta sig med riksdagen i prestige. En realistisk målsättning är vidare att nå över 3 procent i landstingsvalen för att därmed få representation i landstingsfullmäktige.

Sveriges riksdag – kommande arbetsplats för ett antal sverigedemokrater.

– Helt avgörande för partiet är vidare att vi ställer upp i alla kommuner och att det finns folk som är villiga att vara kandidater till landets kommunfullmäktige. Om vi når målsättningen lokalt kommer vi också att nå målsättningen centralt!

Jimmie Åkesson berörde i sitt tal vidare det faktum, att tidigare i partiets historia så har SDare inte sällan tvingats sitta som ensamma partirepresentanter, vilket alla gånger inte varit så roligt – detta kan till en del förklara varför en del hoppat av sina kommunala uppdrag, låt vara att medierna våldsamt överdrivit frekvensen av SD-avhopp i kommunerna.

– Det kan kännas tungt att vara ensam sverigedemokrat i fullmäktige. Så var fallet när jag själv blev invald i min hemkommun Sölvesborg för tolv år sedan. Efter hand som det går bättre och man får fler kolleger blir det dock roligare – i Sölvesborg är vi nu fem ordinarie ledamöter och tre suppleanter, och det kan vara riktigt skoj!

Ett konstaterande som säkerligen piggade upp och inspirerade mången SD-medlem som mött upp vid Stockholms-distriktens årsmöten denna töiga februarisöndag.

– Om alla som är här i dag skulle kandidera i kommunerna i Stockholms-trakten skulle det se väldigt ljust ut för oss, ansåg Jimmie Åkesson. Det ser mycket bättre ut för vårt parti än det gjorde i samband med valet 2006. Då kom vi in i fullmäktige i ungefär hälften av landets kommuner, men den här gången skall vi komma in i samtliga kommuner!

Det är ett känt faktum att Skåne och Sydsverige är Sverigedemokraternas starkaste fäste. I Stockholms-regionen har det hittills inte gått riktigt lika bra.

– Därför prioriterar nu partistyrelsen Stockholm, betonade Jimmie i sitt anförande. Om det blir pengar över efter de satsningar vi måste göra centralt så kommer partiet att stödja era ansträngningar. Men ni måste själva dra upp strategier lokalt och regionalt. Jag har ett ”helikopterperspektiv” på hela landet, men ni själva vet bäst hur ni skall satsa i era kommuner.

Därpå kom Jimmie in på vilka frågor SD skall prioritera i det kommande valet.

– Någon här kom med en påstötning i pausen om att ett parti bör koncentrera sig på högst tre huvudfrågor för att nå ut med sitt budskap. Det håller jag med om. Vi kommer därför att prioritera de tre sakfrågorna invandring, kriminalpolitik och äldreomsorg. Sedan kommer det valmanifest som nu håller på att arbetas fram att omfatta 13 eller 14 områden med fem till sju konkreta förslag inom varje område.

Innan han avslutade sitt bejublade framträdande gav Jimmie Åkesson mötesdeltagarna följande ord med på vägen:

– När vi går härifrån är det viktigt att vi sätter igång med valarbetet så fort som möjligt. Det är bara drygt ett halvår kvar till valet och tiden går fort – vi måste börja nu!

Därmed, menade Jimmie, får media svårt att avfärda SD som ett ”enfrågeparti.”