Grattis, Madde och Jonas!

Nu har också prinsessan Madeleine, yngst i den kungliga familjens barnaskara, ingått förlovning. Det skedde officiellt den 11 augusti, men det uppges att den lycklige fästmannen, Jonas Bergström, friade till sin prinsessa redan den 12 juni vid villa San Michele på Capri.

Så – grattis, Madde och Jonas!

Ett trefaldigt kungligt ”hurra” för Madde och Jonas!

Jag är inbiten rojalist och gläder mig därför åt att det ser ut att ordna sig för kungabarnen. Nu väntar vi bara på att prins Carl Philip skall stadga sig. Vän av ordning kanske frågar sig – och mig – varför det är så himla viktigt att slå vakt om kungahuset och monarkin som statsform. Ingen har enligt mitt förmenande givit ett bättre svar på den frågan än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76).

Jag ber därför att få citera ur Ungers bok Rapsodi i blått (Askild & Kärnekull förlag, 1974):

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t o m intelligenta människor (Tingsten var ett typexempel), som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig liksom – det är jag övertygad om – för den överväldigande majoriteten av Sveriges folk är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för galet med det. Emotionella drivkrafter spelar väl så stor roll i politiken – för att inte tala om människolivet överhuvudtaget – som intellektuella, som rationella. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, d v s den som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi.”

Vidare:

”För att bli alltmer personlig: jag tycker det är trevligt med kungar och drottningar och prinsar – för att inte tala om prinsessor; jag är en varm anhängare av kvinnlig tronföljd. Jag tycker om kronan och äpplet och spiran och svärdet och jag tycker om silvertronen och den hermelinbrämade manteln. Eller för att vara aningen mindre frivol: så tråkigt som det är i det här folkhemmet – och tråkigare blir det för var dag som går, gråare och glanslösare och färglösare och glädjelösare – tycker jag att man skall slå vakt om de ögonblick av solennitet och festivitas, som ännu finns kvar i statslivet och som är så intimt förknippade med monarkin i dess viktigaste, i mitt tycke viktigaste, funktion: att vara en åskådlig och påtaglig symbol för sammanhanget i vår historia, detta samband mellan det förflutna, det närvarande, och det tillkommande, mellan generationerna i vårt folk, de döda, de ofödda och oss själva.”

Så långt Gunnar Unger, som alldeles säkert glädjer sig storligen åt de nu stundande prinsessbröllopen i sin kungsblått konservativa himmel.

Man hör ofta republikaner tala föraktfullt om kungafamiljen och hur korkade dess medlemmar skulle vara. Dessa mindre vetande individer har naturligtvis alldeles fel. Prinsessan Madeleine är, precis som sina syskon, en välutbildad ung dam. Född på Drottningholms slott en 10 juni 1982 tog hon 2006 en filosofie kandidat-examen i de förnämliga ämnena konstvetenskap, etnologi och modern historia vid Stockholms universitet. C-uppsatsen handlade om tillkomsten av Sollidens slott på Öland. Prinsessan Madeleine har även läst barnpsykologi på akademisk nivå.

Madeleine Thérèse Amelie Josephine  är den tredje i Sveriges tronföljd efter kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip samt även nummer 195 i den brittiska tronföljden. Hon tituleras hertiginna av Hälsingland och Gästrikland och är beskydarinna av stiftelsen Min stora dag och Europa Nostra, som värnar om den europeiska kulturen. Bland intressena märks hästsport.

Madeleines fästman, Jonas Bergström, föddes i en akademikerfamilj på Djursholm den 23 januari 1979. Han och Madeleine träffades 2002 och uppges ha haft ett ställvis turbulent förhållande. Jonas gick ut med toppbetyg från Danderyds gymnasium 1999 efter att läst vid samhällsvetenskaplig linje med inriktning på ekonomi. Sin juristexamen avlade han vid Stockholms universitet 2006 och har sedan dess praktiserat vid en advokatbyrå i New York samt på en fondkommissionsfirma i Stockholm. För närvarande har han ett välavlönat arbete som biträdande jurist vid advokatbyrån Vinge vid Norrmalmstorg i Stockholm.

Hela kungafamiljen.

Så nu vet ni det. Ätten Bernadotte ser ut att leva vidare i högönsklig välmåga och ge det svenska samhället den stadga och den solenna glans det så väl behöver i dessa de oroligaste av  tider!

Om den mänskliga andligheten

Sommartider. Därmed får man kanske litet mer tid över att gå på upptäcktsfärd i bloggriket.

 Lliberalen, centerpartisten och bloggaren Fredrik Runebert.

Jag upptäckte i dag att min vän och kollega bland tidskriften Contras skribenter, liberalen och centerpartisten Fredrik Runebert, den 7 april 2009 skrivit ett tänkvärt inlägg på sin läsvärda blogg ”Skapandets moral” som delvis involverar mig. Inlägget är rubricerat ”Andlig mänsklighet” och tar upp väsentliga aspekter av det mänskliga skapandet:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8527248

Fredrik säger sig, trots att han betecknar sig som  liberal, civilekonom och vetenskapsintresserad, inte vara ointresserad av andlighet, utom när gäller ”gudar, tomtar och troll, spöken och övermänskliga krafter.” Det är en inställning jag kan respektera. Jag delar den dock inte, eftersom jag personligen är road av allt det han räknar upp – det torde vara ett naturligt synsätt om man som jag är religiöst orienterad och dessutom har ett förflutet som folklivsforskare.

Min tvåbetygsuppsats i etnologi vid Stockholms universitet vårterminen 1973 – som publicerades i Varbergs museums årsbok 1979 – med titeln ”Sägnerna om hallandsgasten Pål Rasmus” handlar sålunda om folkliga sägner om ett föregivet spöke som skall ha härjat i en del av Halland på sin tid (jag hade för övrigt den välkände auktoriteten på området Bengt af Klintberg som handledare). Länk:

http://www.pra-antikvariat.se/english/listor/etnologi.html

Ett på intet sätt ointressant ämne!

I alla fall. Efter nämnda reservation skriver Fredrik Runebert något i mina ögon oerhört viktigt:

”Men andlighet måste inte handla om kosmiskt flum. En tankeprocess är ju icke-materiell, ingen kirurg har någonsin sett en tanke, men ingen ifrågasätter väl om tankar existerar?”

I det perspektivet säger sig Fredrik Runebert på sin blogg hylla ”skaparna och idéerna bakom skapandets moral.” Det är i mitt tycke en vällovlig målsättning som Fredrik jämväl lyckas utmärkt med. I refererat inlägg menar han att det är andliga processer som styr det materiella:

”Det är inte tvärtom, de materiella processerna som styr de andliga och intellektuella processerna som vissa vänsterideologer har fått för sig. Här har vi en av de grundläggande skillnaderna mellan liberaler och marxister. ”

Så sant som det är sagt. Men sedan skriver Fredrik:

”Konservativa debattörer brukar ha svårt att se denna skillnad och likt Tommy Hansson och Roland Poirer Martinsson bunta ihop dessa ideologier som materialistiska, ekonomistiska och ateistiska ideologier som saknar andliga och sociala perspektiv. I marxismens fall stämmer denna bild, men för liberalen är det en vrångbild.”

Här gör sig Fredrik Runebert skyldig till det vanliga debattknepet att tillskriva meningsmotståndare en falsk åsikt som sedan angrips. Jag kan inte svara för Poirer Martinsson, men jag har i alla fall inte den synen på liberalism och liberaler. Jag kan nog i något sammanhang ha lyft fram liberalismens – särskilt nyliberlismens – materialistiska och ateistiska innehåll, men i stort har jag den största respekt för den liberala ideologins idéhistoriska insatser.

Det förtjänar här påpekas att den irländske politikern och skriftställaren Edmund Burke, vanligen ansedd såsom varande konservatismens andlige fader, hade ett i grunden liberalt sysnätt.

Såväl konservatismen, som jag bekänner mig till, som liberalismen sätter den individuella friheten i främsta rummet. En annan likhet är att ingendera av dessa ideologier ger någon heltäckande bild av verkligheten och har därför inte, till skillnad från den totalitära socialismen, några hegemoniska anspråk.

Den mest betydande skillnaden mellan konservatism och liberalism, som jag ser den, är väl att den klassiska konservatismen sätter in människan i ett andligt-hierarkiskt perspektiv och ser Gud som den absolut överordnade verkligheten. Liberalismen tenderar däremot att se människan som en atomistisk varelse utkastad i universum utan någon överordnad, andlig auktoritet.

Påpekas bör emellertid att det inte behöver råda någon motsättning mellan liberalism och ett religiöst synsätt, låt vara att det i praktiken nog så ofta gör det. Jag känner flera liberaler med ett sådant sysnsätt. En av dessa är Fredriks och min Contra-kollega, C. G. Holm, som förenar en liberal filosofi – C. G. anser sig ju vara ”liberal ut i fingerspetsarna” – med en kristen övertygelse.