Skandalen med mulla Krekar i Norge

I Norge finns en 53-årig irakisk man av kurdisk härkomst som kallas ”mulla Krekar”, egentligen Najmuddin Faraj Ahmad, som sedan den 8 december 2006 är uppförd på FNs lista över terrorister. Mulla Krekar bekänner sig till salafismen, en extrem variant av den våldsamma islamismen. Han är vidare sedan 2001 ledare för terroristorganisationen Ansar al-Islam. Trots att den norska regeringen i princip givit klartecken för att Krekar skall utvisas till Irak, har detta ännu icke skett. Orsak: Norge anser sig inte ha fått garantier för att Krekar inte kommer att bli avrättad eller torterad om han skickas tillbaka.

Fremskrittspartiets ordförande, Siv Jensen, är upprörd över hur fallet Krekar handlagts av den norska vänsterregeringen.

Den norska vänsterregeringens släpphänta attityd gentemot den ökände mulla Krekar är något som upprör det norska Fremskrittspartiet. Partiledare Siv Jensen menar så i en intervju i partiorganet Fremskritt (1 augusti 2009) att fallet Krekar har utvecklat sig till att bli en allvarlig skandal i Norge. Jensen citeras på följande sätt:

”Dagens regjering har gjennom mange år bevist at den er fullstendig handlingslammet i denne saken. Derfor har (norske utrikesministern) Jonas Gahr Störe ingen troverdighet når han nå sier regjeringen skal kaste ut Krekar.”

Bakgrunden till Siv Jensens skepsis är att Norges arbeids- og inkluderingsminister Bjarne Håkon Hanssen redan 2006 hävdade att hans förstaprioritering var att utvisa mulla Krekar ur landet. Terroristen skulle sättas på ett plan till Irak inom två månader, hette det då. Ingenting hände dock. Hanssen gjorde sedan 2007 gällande, att en utvisning av Krekar skulle innebära ett brott mot Europas människorättskonvention eftersom det inte gick att få någon irakisk garanti för Krekars säkerhet.

Hanne Sophie Greve, tidigare domare i den europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg, ansåg emellertid att Norge mycket väl skulle kunna utvisa Krekar utan att bryta mot några konventioner. Hanssen vidhöll dock sin åsikt, och det tycktes omöjligt för Norge att utvisa Krekar. Nyligen har dock Hanssen ändrat sig och säger nu att Krekar kan utvisas, detta sedan en dokumentär producerad av det amerikanska TV-bolaget NBC om mulla Krekar och norska myndigheters sätt att handskas med honom har visats i norsk TV.

Siv Jensen är mycket kritisk till Bjarne Håkon Hanssens lappkast och säger till Fremskritt:

”Det er uholdbar at det må en utenlandsk TV-dokumentar til för Störe engasjerer seg i denne saken. Regjeringen har gjennom snart fire år hatt utallige sjanser til å gripe tak i den. Det kan virke som om Störe först tok kontakt med sin irakiske kollega i det öyeblikket den amerikanske TV-kanalen stilte ubehagelige spörsmål.”

Här en länk med information om Krekar och TV-dokumentären:

http://www.dagbladet.no/2009/07/13/kultur/nbc/mulla_krekar/tv_og_medier/7181895/

Enligt Siv Jensen har den norska regeringen hittills satt hänsynen till mulla Krekar framför Norges behov av säkerhet.

Efter att ha tittat på TV påstår nu norske utrikesministern Jonas Gahr Störe (t.v.) att han vill utvisa mulla Krekar. Vad Carl Bildt (t. h.) tycker i frågan är okänt.

Det är inte svårt att förstå Siv Jensens upprördhet när man tar del av mulla Krekars curriculum vitae. Född 1956 som irakisk kurd kom Najmuddin Faraj Ahmad till Norge som kvotflykting 1991. Han är gift och har fyra barn, och alla familjemdelmmar utom fadern är norska medborgare; Krekar själv har inte fått sin ansökan om medborgarskap godkänd. Krekar var i yngre år medlem i en marxistisk studentorganisation  men anslöt sig småningom till salafismen. 1991 flydde han från irakiska Kurdistan sedan Saddam Husseins trupper gått in och massakrerat delar av befolkningen.

Medan hustrun och barnen fick permanent uppehållstillstånd i Norge fortsatte mulla Krekar att pendla mellan Norge och irakiska Kurdistan. Här deltog han i uppbyggnaden av extrema islamistgrupper vilka brutit sig ur Islamic Movement of Kurdistan (IMK). Härefter blev Krekar ledare för Ansar al-Islam, som ockuperade ett område mellan irakiska och iranska Kurdistan. Grupperingen genomförde, enligt Wikipedia, 2001-2003 ”en del massakrer och terrorhandlingar riktade mot de kurdiska självstyrande myndigheterna”, huvudsakligen mot partiet PUK.

De irakiska myndigheterna gav Krekar skulden för denna terrorverksamhet och krävde att han skulle utlämnas från Norge. I samband med den USA-ledda invasionen av Saddams Irak i mars 2003 erövrades Ansar al-Islams enklav av PUK-styrkor med amerikanskt flygstöd. Hämnd för detta utkrävdes i februari 2004, då självmordsbombare attackerade partierna PUK och KDP under id-festen i Arbil; 109 människor dog under det att drygt 200 lemlästades. Organisationen Ansar al-Sunnah tog på sig ansvaret för terrordådet som man förklarade hade utförts ”till stöd för våra bröder i Ansar al-Islam.”

Terroristledaren mulla Krekar tillsammans med sin advokat Brynjar Meling.

Mulla Krekar har ett flertal gånger gripits och förhörts av Politiets Sikkerhetstjeneste, som misstänkte att Krekar och Ansar al-Islam förberedde terroraktioner från norskt territorium. Utvisningsbeslut mot mulla Krekar har fastställts i samtliga norska rättsinstanser – i Oslo tingsrett, Borgarting lagmannsrett samt Höyesterett. Krekars advokat, Brynjar Meling, stämde å sin sida Fremskrittspartiets förre partiledare, Carl I. Hagen, för förtal emedan denne kallat Krekar ”terrorist.” Hagen vann dock i rätten. Det kan nämnas att irakiska kurder i Norge demonstrerade mot mulla Krekar utanför rättssalen.

Det väckte av naturliga skäl uppseende i Norge, då det blev känt att Krekar i ett inslag på den arabiska TV-kanalen al-Jazeera hotade med terrordåd i Norge om han skulle utvisas. Advokat Meling förklarade då att mullans yttrande tagits ur sitt sammanhang samt dessutom felöversatts i norska media. Krekar lät sig inte nedslås utan fortsatte med att i mars 2006 uttala sitt stöd för Usama bin Ladin.

I dag är mulla Krekar troligen Norges minst populära person, också bland landets irakiska kurder. Frågan är om den norska röd-gröna regeringsröran nu uppbådat tillräckligt med kurage för att våga utvisa Krekar till Irak. Eller om man, vilket Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen alltså tror, skall fortsätta fega ur och gömma sig bakom floskler om ”mänskliga rättigheter.”

Skönt att vi slapp Ella!

Efter en osannolik upphämtning från nionde plats till en tätplats på Kristdemokraternas (KD) valsedel kan nu Alf Svensson, född 1938, förbereda sig på att flytta till Bryssel och Strasbourg för att sköta sitt värv som partiets representant i Europaparlamentet. Alf hade inför valet till och med en egen fanclub, bestående av personer såsom Ian Wachtmeister, Leif G. W. Persson och Gert Fylking.

Grattis, Alf Svensson! Din erfarenhet, ditt kunnande och din medmänsklighet gör dig till en perfekt representant, inte bara för KD utan i det större sammanhanget för Sverige.

Samtidigt kan jag inte låta bli att uttrycka viss tillfredsställelse över att vi slapp Ella Bohlin, född 1979, i Europaparlamentet. Inte för att hon är allt det jag inte är, det vill säga ung, snygg och kvinna. Eller därför att hon har varit med i Livets ord, som är en rörelse jag tycker har sina poänger. Utan för hennes fokus på snusförbud, alkoholrestriktioner och en tröttsam politisk korrekthet i miljöfrågan.

KDU-ordföranden, den uppfriskande konservative  Charlie Weimers, född 1982, har helt rätt i sin valanalys:

”Men det blev också enligt min mening för mycket av förbud i valrörelsen. Snusförbud och införselkvoter förstärker bilden av ett parti som vill ‘förbjuda allt det fula.’ (…)Det blev också för mycket miljö/klimat i valkampanjen.”

Weimers menar på sin blogg att miljö- och klimatengagemanget för KDs del blev mer en ”hygienfråga” än en ”profilfråga”, det vill säga partiet ville till varje pris ge ett intryck av att ha en väl genomarbetad klimat- och miljöpolitik för det har alla andra. Jag undrar i mitt stilla sinne när något parti, eller åtminstone någon framträdande politiker i vårt land, skall uppbåda tillräckligt civilkurage för att slita masken av alla domedagsprofeterande miljöknuttar.

http://weimers.wordpress.com/2009/06/09/valanalys-kd-ak-till-london-och-berlin/

 Charlie Weimers har rätt i sin valanalys.

Tyvärr tror jag inte Alf Svensson har det kuraget eller den insikten. Alf har dock andra berömvärda egenskaper, se ovan. Jag vill påstå att Alf Svensson är den bäste statsminister Sverige aldrig har haft – han hade varit perfekt i rollen som landsfader. Kunde inte undgå att bli imponerad av hans framträdande i SVTs TV-soffa i morse, när han med överlägsen närvaro och snabbtänkthet parerade alla K-G Bergströms mer eller mindre knepiga frågor.

Jag har inte alltid hållit med Alf Svensson i hans ställningstaganden genom åren. Som biståndsminister 1991-94 hade han en i mitt tycke väl sentimentalistisk hållning gällande Sveriges utlandsbistånd. Däremot var det han som fick representera regeringen och träffa Dalai lama vid dennes Sverige-besök när statsminister Carl Bildt inte hade modet att stå emot röda Kinas påtryckningar.

Alfs återkomst i de större sammanhangen – även om hans göranden och låtanden i Bryssel torde gå tämligen obemärkta förbi här hemma – visar slutligen att det är dags att sluta diskriminera personer med några år på nacken i politik och samhällsliv.

70 + behöver inte alls vara någon ålder!

EU-valet från min horisont

Jag gjorde något jag inte borde ha gjort i går – åkte in till Stockholm och deltog i Sverigedemokaternas valvaka trots att jag är förkyld och därför inte i bästa fysiska form. Till alla er som träffade mig vill jag dock lugna er med att jag inte har någon anledning tro att det är svininfluensan…

Sven-Olof Sällström blev utan plats i Bryssel och Strasbourg den här gången…

Det blev i vilket fall som helst en minnesvärd tillställning. Mina förväntningar var noll, jag trodde på förhand att det nog snarast skulle bli ett slags gravöl mer än en segerfest med tanke på opinionsmätningarnas blygsamma noteringar. Resultatet från SVTs vallokalsundersökning tycktes bekräfta mina farhågor – gruppen ”övriga”, där SD hamnat jämte bland andra Feministiskt initiativ (FI), noterades för 5,9 procent och det visade sig att SD bara fått 2,4 procent av dessa röster.

Eftersom jag på förhand i ett internt partitips haft grundtipset 2,5 med gardering på 3,1 var jag dock, till skillnad från andra partibröder, inte över hövan nedslagen. Jag visste ju dessutom att många SD-väljare troligen inte är så pigga på att tala vitt och brett om på vilket parti de röstat.

I den första riktiga prognosen i SVTs valvaka var således rollerna ombytta: SD fick 4,0 och FI knappt 2 procent. Värsta jublet bryter ut i lokalen, och närvarande förstanamnet på valsedeln, stabile Östersunds-bon Sven-Olof Sällström, börjar nog i sitt stilla sinne lägga upp planerna över hur han skall få tag på en våning i Bryssel. Diverse reportrar börjar dessutom strömma till.

Efter hand sjunker ju siffrorna, men aldrig längre ner än till 3, 3 procent vilket blir slutresultat och SDs främsta valframgång genom tiderna i ett rikstäckande val. Mer än 2oo procent bättre än i EU-valet 2004 och 0,4 procent bättre än i förra riksdagsvalet – då bör man ändå ta hänsyn till att SD-sympatisörer tenderar att vara mer röstobenägna än flertalet andra väljare när det gäller val till Europaparlamentet (känner flera personer i min bekantskapskrets som sagt att ”om de skall rösta” skall de rösta på SD; sedan har de inte orkat masa sig till vallokalen…).

Jag har i flera sammanhang hävdat att de siffror vi får i EU-valet kan fördubblas i riksdagsvalet i september nästa år, kanske ännu bättre upp. Det står jag fast vid. Nu när vårt parti visat att det på allvar är att räkna med kommer det förhoppningsvis  bli lättare att rekrytera villiga valarbetare och kandidater, liksom naturligtvis väljare i allmänhet (se mitt tidigare inlägg ”Tänk 8-10 procent”).

Mot denna bakgrund håller jag naturligtvis med alla dem – med Jimmie Åkesson i spetsen – som anser att valresultatet är klart godkänt. Jag tycker också det är helt perfekt att vi så att säga smyger upp litet ”i skymundan”, utan att tilldra oss alltför stor uppmärksamhet. Det visar, enligt min analys, att SD fortsätter att vara ett stabilt parti som sakta men säkert växer till sig. Man kan också uttrycka det som unge William Petzäll från Borås gjorde under valvakan, att ”nu kan inget stoppa oss.”

Jag har tidigare partierfarenhet från Ny demokrati (NyD), som jag tillhörde och representerade i fullmäktige i Södertälje 1991-94. Här vill jag påstå att NyD var ett parti mest till namnet: i själva verket var det en samling motstridiga viljor som mest av allt var intresserade av att köra sina egna race ända till det bittra slutet (även om det förstås fanns bra och rekorderligt folk också i NyD).

Forza Silvio!

Då är det en helt annan sak med SD, som efter 2001 – då de blivande Nationaldemokraterna dessbättre tackade för sig – och ännu mer efter 2005 – då Jimmie Åkesson tillträdde som partiordförande – metamorfoserat från att ha varit ett lätt stolligt parti med extremistvarning till att bli ett helt seriöst och konventionellt parti som har arbetat sig fram till den nationella scenen för att stanna. De etablerade partierna torde redan i dag ha börjat lägga upp ritningarna för hur SD skall stoppas, kanhända främst sossarna; Mona Sahlin ansåg  ju valnatten att en av de största framgångarna för hennes parti var att Sverigedemokraterna inte kom in i Europaparlamentet!

Det finns för övrigt säkerligen talrika  SDare som har ett slags ”hat-kärlek” till folkliga Mona, hon utgör med sina många stolliga uttalanden och närmast desperata politiska korrekthet – som gör att hon ibland nästan slår knut på sig själv – något av en tändvätska för oss när det gäller att kavla upp skjortärmarna för att ta SD det sista steget, det som leder in i Sveriges riksdag. Se gärna Robstens inlägg:

http://robsten.blogspot.com/2009/06/ett-stort-tack.html

Vi är vidare säkert många som sliter vårt hår inför beskedet, att 14 procent potentiella SD-väljare valde att rösta med Piratpartiet (PP)  i EU-valet, eftersom man anser detta val vara mindre viktigt än riksdagsvalet: då kan man, tycker man, kosta på sig att ”lattja” litet i syfte att ge etablissemanget en känga. Om inte dessa väljare hade varit hade Sällström, av allt att döma, kunnat börjat leta bostad i Bryssel redan i dag. Det känns surt, naturligtvis, speciellt som PP enligt min åsikt, trots högstämt tal om medborgerliga rättigheter, integritet med mera, ingenting annat är än en grupp smarta mediaestradörer som kommer att förlora sin tjuskraft fortare än du hinner säga ”pajasparti.”

Piratpartiets Amelia Andersdotter har ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac.

Ta förstanamnet Christian Engström, en man som, det erkännes, gjort bra ifrån sig i sina TV-framträdanden. Han har ett förflutet som folkpartist som i sann flumliberal anda inte ser några problem med att legalisera narkotika och prostitution. Engström har i ett inlägg på en kommunistisk blogg sagt sig betrakta SD som ett ”förljuget och rasistiskt parti”. Eller andranamnet Amelia Andersdotter, som sitter i styrelsen för Svenska FN-förbundet vilket, trots det respektingivande namnet, är en tokvänstergrupp som faktiskt vill förbjuda såväl Sverigedemokraterna som andra invandringskritiska grupperingar; hon har dessutom ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac. För mer information, se Mattias Karlssons SD-blogg:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/karlsson/2009/05/27/varning_for_pirater

Som övertygad demokrat respekterar jag under alla omständigheter såväl valresultat som alla väljare som lagt sina röster på PP. Det är tyvärr bara att konstatera att de övriga partierna, inklusive SD, inte gjort tillräckligt när det gäller att attrahera de personer som är intresserade av den typ av frågor som PP tagit på entreprenad.

Om vi skall titta på lokala och regionala valresultat, så kan jag konstatera att det inte gått speciellt bra i Stockholms stad respektive län – 1, 6 respektive 1, 8 procent SD-röster här. Ändå måste det sägas att dessa siffror är klart mycket bättre än vid tidigare val, då kungliga huvudstaden i praktiken varit en tyngd om halsen för SD. Allra bäst tycks det ha gått i Nykvarn, där vårt parti fick 3, 9 procent av rösterna. Fullmäktigeledamoten Anders Berglund är att gratulera! Också här i Södertälje gick det hyfsat, 3, 2 procent, liksom i Botkyrka med 3, 1 – klart bättre än länsresltatet 1, 8 procent.

För mig är det ett kvitto på att vi som har förmånen att få tillhöra Västra Södertörns-föreningen är på rätt väg, vilket jag i första hand vill ge vännerna Robert Stenkvist och Christofer Johnsson en eloge för. Härnäst gäller det att rycka upp Salem (2, 3 procent) litet mer!

Grattis Pia Kjaersgaard och Dansk folkeparti!

Nej, vi sverigedemokrater nådde inte hela vägen fram denna gång. Men vi inspireras av framgången och, just det, av Monas attityd. Dessutom av att det gått rätt väg på rätt många håll i Europa. I Nederländerna blev Geert Wilders Frihetsparti valets moraliska segrare. I Danmark noterade Dansk folkeparti 14, 9 procent och får två mandat i Bryssel och Strasbourg. I Finland nådde Sannfinländarna över 10 procent i teknisk valsamverkan med Kristdemokraterna; båda partierna kommer in.

Och i Italien kunde färgstarke Silvio Berlusconi, alla PK-vänners röda skynke, och hans Frihetens folk glädjas åt närmare 40 procent av rösterna. Forza Silvio!

Slutligen ett memento. Låt oss nu fortsätta arbetet med att bredda SDs ideologiska bas, dels genom arbetet i de olika grupper som kämpar med texter till den blivande valplattformen (och där jag har glädjen ingå i gruppen Försvars- och säkerhetspolitik under Krister Maconis ledning), dels genom verksamheten i de olika kommunerna.

Med mitt särskilda intresse för utrikespolitik anser jag nog att det finns all anledning att också ta hänsyn till den stora värld som finns utanför Europa – här skulle jag rentav kunna tillföra partiet en del av värde!

Obama tror att österrikiska är ett språk…

USAs president Barack Obama är känd för att vara en god retoriker och en lysande talare. Men även solen har som bekant sina fläckar.

På en presskonferens i franska Strasbourg nyligen råkade nämligen Obama klanta till det. Han sa, i svensk översättning, ”Jag vet inte vad heter på österrikiska (Austrian)…” Se och hör hur Obama klantar sig genom att klicka på länken här nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=Tr7zhnctF4c&feature=related

Undrar just om Obama över huvud taget visste var han befann sig…Eftersom han vid tillfället befann sig i Frankrike borde han ju rimligen ha sagt ”Jag vet inte vad det heter på franska”. Det inträffade kan lämpligen jämföras med hur det lät när kungen var i Arboga (eller var det var) och i stället sade ”Kära örebroare”.

Det inträffade är naturligtvis ingen stor sak. Alla har rätt att göra ett misstag. ”Errare humanum est” (Att fela är mänskligt), som vi latinare brukar uttrycka det. Det är bara det att det knappast råder någon rättvisa när det gäller att racka ner på politiker som blamerar sig.

Den som, vid sidan om president George W. Bush, råkat mest illa ut härvidlag är Dan Quayle som var vicepresident i George H. W. Bushs administration 1989 – 1992. Det tog således hus i helsike en gång när Quayle under ett besök i en skolklass rättade en elev som på svarta tavlan stavade det engelska ordet för potatis, potato, just så. Quayle menade att det borde stå ”potatoe”.

Bums var Quayle – och detta var inte enda gången han gjorde bort sig språkligt – världens dummaste man. Det egentliga felet med Quayle i de politiskt korrekta tyckarnas ögon var naturligtvis inte att han inte kunde stava ordentligt – hans brott var att vara konservativ, och då finns ingen nåd om man råkar göra bort sig.

Barack Obamas lilla fadäs visar kanske att han bör fortsätta göra bruk av telepromptern om han vill utmärka sig på rätt sätt inom retorikens område.

Andra hälften av den latinska sentensen ovan lyder för övrigt ”ignoscere divinum”, det vill säga det är gudomligt att förlåta.