Archive for the ‘Olof Palme’ category

Bildt sista hoppet för gammelpartierna?

2 mars, 2010

Stackars Bo Rothstein.

I en debattartikel i Expressen den 1/3 menar han att sista chansen att stoppa Sverigedemokraternas framgångar är att skicka fram utrikesminister Carl Bildt som hatchet man (ungefär torped) i valrörelsen. Arbetsbeskrivningen skall enligt Rothstein se ut på följande sätt:

”Men med sin obestridbara retoriska talang kan Bildt i denna valrörelse göra en historisk insats, genom att leda kampen mot Sverigedemokraterna. Hans förmåga till avväpnande ironiska kvickheter i kombination med slagfärdighet skulle bli ett effektivt motmedel mot Sverigedemokraterna.”

Jag ser det framför mig: en solbränd Carl Bildt framträder i Almedalen med sin studentikosa humor och skorrande ”rrrr”, får skrattarna på sin sida och ser till så att SD bara får 2,5 procent i efterföljande opinionsmätning – SDs väg mot riksdagen är effektivt avstängd. Bildt blir gammelpartiernas och andra SD-hatares hjälte. Ridå.

 Alliansens hatchet man?

Ungefär så måste det också ha sett ut i professor Bo Rothsteins vision. Frågan är då varför Rothstein är så angelägen om att ”kväsa SD.” Det förklaras inte närmare. Rothstein, som åtminstone jag trodde var en mer innovativ debattör än så, nöjer sig med att rapa upp de vanligaste vulgärargumenten om att SD är ett ”främlingsfientligt missnöjesparti som riktar sig mot invandrare och etniska minoriteter.”

Då skulle jag vilja fråga professorn hur det kommer sig att SD här i min hemkommun Södertälje har ett massivt stöd exempelvis bland den kaldeiska invandrargruppen och andra kristna med sina rötter i Mellanöstern? Och hur kommer det sig att det i sverigedemokratiska styrelser och medlemslistor runt om i landet, liksom på kandidatlistor till de olika valen i höst, vimlar av personer med exempelvis arabiska, ryska, östeuropeiska, finska och balkanska namn?

Jag är övertygad om att Rothstein på ett eller annat sätt får korn på det här blogginlägget. Därför vill jag ha ett svar från honom på följande fråga:

Är det inte bara oinformerade fördomar och slappt, politiskt korrekt schablontänkande som får dig att kolportera ut sådana här missuppfattningar och uppenbara vrångbilder om Sverigedemokraterna?

Beträffande visionen om Bildt som en överlägset raljerande Sankt Göran i kampen mot den snöda SD-draken tillåter jag mig tvivla. Ty varför skulle en högdragen, raljerande och skorrande adlig Bildt som SD-kritiker gå hem i stugorna, när inte andra debattknep tycks hjälpa? Också i den här varianten kommer Bildt  med all sannolikhet att framstå som överhetens och etablissemangets pompöse företrädare som bara är ute efter att göra ned en pigg nykomling.

 Statsvetaren och superfeministen Bo Rothstein har tänkt till…

En gångbar parallell i sammanhanget är Olof Palmes TV-debatter mot Thorbjörn Fälldin, där Palme med sin överlägset arroganta debatteknik framstod som formell segrare. Men där den tungfotade men rejäle Fälldin fick folkflertalets sympatier på sin sida.

En sak kan jag hålla med Bo Rothstein om. Det är att Bildt nog inte skulle bli bli en lika lätthanterlig pushover i en debatt mot Jimmie Åkesson som Maud Olofsson framstod som i TV-fåtöljen härförleden. Här hade Jimmie Åkesson i princip öppet mål. Men är det någon som på fullt allvar tror att Bildt skulle våga ställa upp öga mot öga med Åkesson i televisionen eller något annat sammanhang?

I själva verket skulle Bildt ha allt förlora. Risken skulle vara alltför stor för att han skulle framstå som etablissemangets handgångne man mot Åkesson, ungefär som i Hollywood-rullen ”Mr. Smith Goes to Washington”. Givetvis är det då Åkesson som kreerar den karaktär som blev James Stewarts genombrottsroll i Frank Capras film från 1939, den fräsche uppstickaren som framgångsrikt utmanar de gamla och förstockade politiska strukturerna.

Dessutom tror jag Rothstein har glömt en sak: Jimmie Åkesson står på sitt sätt knappast Bildt efter i rollen som raljerande debattör. Jimmie är en slipad akademiker som började med politik i ungefär lika unga år som den nu 61-årige Carl och som är väl förtrogen med alla debattknep som en studentikos Carl Bildt kan tänkas damma av.

Jimmy Stewart som Mr. Smith, som gör stor  lycka i USAs politiska hetluft.

Jag kan dessutom försäkra Bo Rothstein om att det i SDs gömmor finns åtskilligt av intresse när det gäller Bildts bakgrund att gräva fram och som nog en större publik skulle ha ett visst intresse av, för att uttrycka sig milt…

Så: stackars Bo Rothstein!

Jag måste i rättvisans namn tillägga att professor Rothstein genom åren vid tillfällen har svarat för värdefulla omvärldsanalyser inom sitt specialområde statsvetenskap. Hans stöd för den fullkomligt sjövilda feminazisten Tiina Rosenberg för några år sedan drar dock ned omdömet betydligt. Rothstein förklarar i en debattartikel i Dagens Nyheter att han håller med Rosenberg om att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt och en ”kvinnofälla”:

http://www.dn.se/opinion/debatt/heterosexuella-karnfamiljen-ett-antifeministiskt-projekt-1.443491

Det här tycker jag personligen Bosse Rothstein borde rullas i tjära och fjädrar för, men det är förstås bara min personliga – kanske ”raljerande” –  uppfattning,  för att nu använda Rothsteins egna ord.

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

27 februari, 2010

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

aleksandr_solzhenitsyn_gulag_mugshot_1953 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

Vladimir_Putin_with_Aleksandr_Solzhenitsyn-1 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

spd5f1c4_jpg_225296a Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Sovjetiskt frimärke hyllade Palme

2 augusti, 2009

Sveriges framlidne statsminister Olof Palme var kontroversiell av många anledningar. En av dessa var hans ofta kärvänliga attityd gentemot Sovjetunionen. Detta yttrade sig bland annat i Palmes stöd för det gamla kravet på en kärnvapenfri zon i Norden.

Under Palmes egid tillät sig vidare Sverige att med SIDA-pengar och på annat sätt backa upp en rad marxistiska/kommunistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten väpnade terrorrörelser – och kommunistiska diktaturer i Tredje världen.

Det är ur detta perspektiv inte särskilt märkligt att Olof Palme var mycket uppskattad i Kreml. Faktiskt så uppskattad att det sovjetiska postverket efter Palmes död 1986 lät trycka ett särskilt hyllningsfrimärke till Palmes minne. Den svenske statsministern skulle ha gjort ett besök i Moskva våren 1986, men kulorna på Sveavägen kom emellan.

 212747071_700a8e72-9b7a-4730-b1db-2788f206102e

Palme hyllad i Sovjet.

Tidskriften Contra hade för övrigt planerat att markera Palmes Moskva-resa med att ha en karikatyrteckning, föreställande Palme dansande kosackdans på Röda torget, på omslaget. Redaktionen fick av naturliga skäl ändra dessa planer. Detta var dock före min egen tid som fast medarbetare i Contra.

På tal om frimärken, Sverige och Sovjetunionen kan nämnas att det svenska postverket 1970 hyllade sovjetstatens grundare, V. I. Lenin, med att ge ut en särskild bild samt poststämpel i anledning av att det var 100 år sedan denne föddes. Lenin dog som bekant i hjärnsyfilis 1924 och efterträddes av Stalin.

 En bra Lenin är en död Lenin…

Det är advokaten och filatelisten Bo R. Hållenius som gjort mig uppmärksam på dessa post- och frimärksrelaterade fakta. Jag ber att i sammanhanget få citera ett ”brev till redaktören” som Hållenius fick infört i Svenska Dagbladet den 6 maj 1999:

”Som vi vet har man från statligt håll utgivit en bok om nazisternas grymheter under kriget 1939-45, bl a i syfte att upplysa det uppväxande släktet om vad som förevarit. När vissa borgerliga politiker, bl a Carl Bildt, önskar motsvarande bok om kommunisternas grymheter förefaller viljan till upplysning inte vara lika stor. Förklaringen är väl den att tongivande massmedier och de härskande politikerna inklusive de ‘intellektuella’ haft en mer förstående attityd till kommunisterna, då dessa varit ‘vänster’. Då kunde man även hylla den mest blodtörstige diktator trots vetskap om tidigare eller ännu pågående grymheter. Ett talande exempel på detta är det svenska postverket, som 1970 till och med firade Lenins 100-årsdag med särskilt kort och jubileumsstämpel. Tala om servilitet inför barbariet!”

Hållenii ord om fjäskandet för massmördaren Lenin kan förefalla självklara i dag, men 1970 var det inte så i ett svenskt samhälle som svårt plågades av en nära nog allenarådande vänstervridning. Lenin tillhörde således de potentater som det hörde till kutymen att tala om i vördsamma ordalag.

Behovet av konspirationer

16 juli, 2009

12421585_685796321456827_1942353111_n Kalle Strokirks syn på konspirationer…

I kölvattnet efter Michael Jacksons död har det börjat dyka upp vildvuxna teorier om att ”the king of pop” inte alls är död. I själva verket, hävdas det, fejkade Jackson sin egen död för att skapa publicitet inför sin planerade världsturné. En mängd spekulationer avsedda att stärka tesen om att Michael Jackson lever – precis som det fortfarande hävdas om Elvis Presley mer än 30 år efter dennes död – har formulerats på nätet. Se här ett exempel:

http://www.michaeljacksonhoaxdeath.com/

Ryktet om att Jackson lever är ytterligare en i raden av konspirationsteorier som en del av mänskligheten tydligen inte klarar av att leva utan. Det tycks finnas ett behov av att se dolska sammansvärjningar i de mest skilda sammanhang. Jag skall här försöka reda ut begreppen en smula och ge exempel på några av de populäraste konspirationsteorierna och varför de formulerats.

SVT visade 2002 en fejkdokumentär som drev med det här fenomenet. Filmen handlade om en grupp människor som under rubriceringen ”Konspiration 58” sades göra gällande att VM i fotboll i Sverige 1958 aldrig ägt rum utan i stället arrangerats i USA. Anledningen angavs vara att USAs underrättelsetjänster hade ett behov av att, under det Kalla krigets dagar, testa sin förmåga att med dåtidens mest sofistikerade metoder prångla ut trovärdig desinformation. Filmen var utomordentligt välgjord och innehöll ett antal intervjuer med gamla VM-hjältar, sportjournalister, tjänstemän med flera som kommenterade den konspirationstroende gruppen såväl som påståendet att VM 1958 inte hållits i Sverige.

 Lennart ”Nacka” Skoglund försöker ”snurra upp” en brasse under VM-finalen 1958.

Det hela föreföll mig faktiskt så trovärdigt att jag under ett par veckor efter filmens visande var övertygad om den här gruppens existens (att fotbolls-VM verkligen hållits i Sverige visste jag ju, eftersom en farbror till mig varit med som hejaklacksledare vid flera matcher). Se länken nedan till en sajt som fortsätter att upprätthålla fiktionen:

http://sanningenomvm58.blogspot.com/

Konspirationsgruppens frontfigur var Bror Jacques de Waern, en före detta vinnare i TVs frågesport Tiotusenkronorsfrågan och heraldikkonstnär vid Riksarkivet som påstods ha skrivit boken ”The Football Conspiracy – the Truth Behind  World Cup 1958”.

En tid efter det att filmen visats avslöjade SVT att det hela rört sig om en fejkdokumentär. Därefter dök sajten ”Konspiration 58” upp; personerna bakom denna hävdade att man var en utbrytargrupp ur den ursprungliga konspirationsgruppen och att filmen visst var äkta – SVT försökte bara dölja detta!

Det finns för övrigt en liknande film om folk som tror att den första amerikanska månlandningen 1969 inte ägde rum, utan att de sekvenser vi fått se i TV varit inspelade i en studio. Mer om detta här:

http://www.animanga.nu/comments.pl?cid=510397

Skillnaden mellan teorin om månlandningskonspirationen och den om VM-bluffen 1958 är att folk faktiskt fortfarande tror på den första, medan 58-konspirationens olika förgreningar är påhittade från början till slut (åtminstone antar jag att det är så).

Den mest omtalade, och tyvärr samtidigt den mest trodda, konspirationsteorin i modern tid är den om ”den judiska sammansvärjningen” med syftet att ta över världen. Den har sin grund i falsifikatet ”Sions vises protokoll”, som påstås vara ett ursprungligen hemligt protokoll från sionistkongressen i Basel 1897 som författats av den moderna sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Enligt texten använder sig ”judarna” av grupper såsom frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister för att ta över världen.

Seriösa forskare är överens om att ”Sions vises protokoll” härstammar från Tsarrysslands hemliga polis Ochrana. Enligt senare forskning är författaren Ochrana-agenten Matvei Golovinski, och syftet är att motivera den ryska tsarregimens pogrompolitik gentemot den judiska befolkningen vilken blev syndabockar för Tsarrysslands många fel och brister. Sannolikt är de falska protokollen en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett som 1864 publicerades av den franske skriftställaren Maurice Joly med syftet att angripa den franske kejsaren Napoleon III. Denna förlaga hade dock ingenting med judar och sionism att göra.

Teologie doktor Göran Larsson har i skriften ”Den största lögnen” (AMI Center Jerusalen 1995) gjort en värdefull genomlysning av sanningen bakom ”Sions vises protokoll”, där han bland annat tar upp antisemitismens kristna rötter.

 En arabisk upplaga av falsifikatet ”Sions vises protokoll”.

Redan 1919 föll ”Sions vises protokoll” i händerna på den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg, en av de avrättade vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946. De föregivna protokollen fick därmed en stor betydelse i den nazityska propagandan mot judarna. Men det vara inte bara i Hitlertyskland det hetsades mot judar. 1920 finansierade bilmagnaten Henry Ford en amerikansk upplaga på 500 000 exemplar. 1934 gavs falsifikatet ut i Sverige av de antisemitiska aktivisterna Elof Eriksson och Einar Åberg.

”Sions vises protokoll” utgör än i dag, i arabiska och muslimska händer, ett populärt propagandainstrument mot  judarna och staten Israel. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran en nytryckt utgåva på engelska. Den palestinska terrorrörelsen Hamas refererar vidare till protokollen i paragraf 32 i sin programförklaring. I Sverige har den troligen mest ökände av alla antisemiter, Radio Islams grundare Ahmed Rami, givetvis också hänvisat till skriften. Rami är i sammanhanget emellertid förhållandevis försiktig. Han skriver på sin hemsida:

”Alla ingredienser i Sions vises protokoll finns redan i de fem Moseböckerna. (…) Ett judiskt världsherradöme omtalas redan av den judiske profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet (Jes. 60:10-21). Därur kan vi dra slutsatsen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions vises protokoll är äkta judiskt.”

Till och med den marockanskfödde Rami, som brukar se judiska konspirationer i varje buske, tycks alltså lämna dörren öppen för att övriga delar av ”Sions vises protokoll” kan vara förfalskningar.

Det skall sägas att det förekom teorier om judiska sammansvärjningar långt före uppkomsten av ”Sions vises protokoll”. På 1300-talet anklagades exempelvis judar i Europa för att ha förgiftat brunnar och därmed givit upphov till ”digerdöden”, böldpesten som utplånade omkring en tredjedel av hela Europas befolkning. En annan i såväl kristna som muslimska sammanhang spridd skröna är att judar slaktade kristna spädbarn för att deras blod skulle kunna användas vid firandet den judiska påskhögtiden.

”Judehatets svarta bok” av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008) kan rekommenderas som en veritabel guldgruva när det gäller att blottlägga judehatets historia.

Jag skulle vilja beteckna tron på judiska konspirationer som ett slags andlig cancer, som under vissa omständigheter kan angripa också till synes oförvitliga individer. Ett sådant exempel är den kristne förkunnaren pastor Kjell Sjöberg (1933-97), bror till den mer kände Stanley Sjöberg, som blev indoktrinerad av en pseudokristen, svenskättad charlatan bosatt i USA och därefter inte blev sig lik mer. Detsamma kan sägas om den liberale, antikommunistiske författaren Christopher Jolin (1926-99) – 1972 författare till bästsäljaren ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag) – som efter att ha umgåtts en tid i extremnationalistiska sammanhang blev övertygad om existensen av den judiska sammansvärjningen och Hitlers förträfflighet. Två tragiska exempel på denna andliga cancer.

En nutida konspirationsteoretiker av i princip samma slag är Jonas De Geer, som kring år 2000 tillsammans med ett par meningsfränder grundade den konservativa tidskriften Salt. Efter en lovande inledning med betydande uppbackning av en penningstinn sponsor urartade tidskriften alltmer. Sedan De Geer publicerat en intervju med den brittiske förintelseförnekaren David Irving kom Salt mer och mer att bli en extrem nationalistpublikation som icke minst ägnade sig åt att saluföra diverse konspirationsteorier. Sedan sponsorn klokt nog dragit sig ur var Salts saga all.

Jonas De Geer drogs härefter alltmer åt det obalanserade nationalistiska hållet och har bland annat varit aktiv i Nationaldemokraterna, talat vid den nazianstrukna Salem-manifestationen och varit inblandad i grundandet av den svenska sektionen av prästbrödraskapet SSPX. Numera lär han framleva sina dagar i en klosterbyggnad på en ö utanför Skottlands kust.

Plattjordstroende ser jorden som en skiva.

Teorin om att jorden i själva verket är platt, och att varje form av konstaterande om att den är rund är en vitt spridd konspiration, är naturligtvis inte lika ondskefull som teorin om den judiska världssammansvärjningen. Likväl finns det människor som tror på den. På The Flat Earth Societys hemsida fastslås, med mottot ”Deprogramming the masses since 1547”, att jorden  är och förblir platt:

”For decades a small band of self-proclaimed ‘enlightened’ individuals had been sporting their heretical nonsense that the Earth was in fact round.”

Se sällskapets hemsida:

http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/FlatHome.htm

Det moderna plattjordssällskapet grundades i USA 1956 av Samuel Shenton men övertogs sedermera av Charles K. Johnson. Man hävdar att jorden är en skiva om cirka 40 000 kilometer i diameter och med en omkrets på omkring 126 000 kilometer. Också solen – som förutsätts kretsa kring jorden och inte tvärtom – och månen anges vara skivor.

För att botanisera bland några av de övriga populära konspirationsteorier som florerar på nätet och i andra sammanhang kan nämnas teorin att industrimannen och storsvindlaren Ivar Krueger inte tog livet av sig utan mördades; att Estonia inte kapsejsade på grund av ett trasigt bogvisir utan sprängdes; att det i själva verket var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som låg bakom terrorangreppen mot USA den 11 september 2001; att Bank of England i förening med bland annat judar och frimurare ligger bakom det mesta av världens djävulskap; att den storinternationella Bilderberggruppen, möjligen i förening med the Commission on Globalization och FN, ligger bakom planerna på att upprätta en världsregering  (Sveriges utrikesminister Carl Bildt är medlem i båda); att jorden kommer att gå under 2012 enligt en profetia av 1500-talssiaren Nostradamus; att Olof Palme mördades som en följd av en eller annan sinister sammansvärjning; att John F. Kennedy föll offer för en konspiration med förankring inom CIA och det så kallade militärindustriella komplexet; att cirklar i engelska sädesfält har åstadkommits av utomjordingar; att det är utomjordingar som grundlagt den jordiska civilisationen.

Med mera, med mera.

Carl Bildt – bilderbergare och globaliseringsivrare.

Förutom ovan nämnda Rami och De Geer kan, bland mer beryktade och nutida konspirationsteoretiker på svensk grund, nämnas Jan Gillberg med tidskriften DSM (Krueger, Estonia, Palme), ufologen Jüri Lina (judar, frimurare, kommunister), islamisten och numera också nationalisten Mohamed Omar (judar, sionister, kristna).

Om ämnet konspirationer har Jonas De Geer skrivit följande på sin blogg ”Motpol”:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.nordisk.nu/nordisk_incl/nabbers/motstroms-518×150.jpg&imgrefurl=http://jonasdegeer.motpol.nu/%3Fp%3D56&usg=__d3hN719Xo33r7iZb-XRG2T2Z-UA=&h=150&w=518&sz=73&hl=sv&start=19&tbnid=4MPZ-uye1ykDjM:&tbnh=38&tbnw=131&prev=/images%3Fq%3DKonspirationsteorier%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

”Vad ‘konspirationer’ betyder är bara att människor med ett gemensamt intresse verkar för ett mål utan allmän insyn. Att ‘konspirationer’ inte förekommer i världspolitiken kan således bara dygdiga idioter/undersåtar gå på.”

Till en del kan jag hålla med De Geer om detta. Med denna definition kan det hävdas att det är en konspiration om några medlemmar i en frimärksklubb går samman för att avsätta den hittillsvarande styrelsen. Det är emellertid inte denna typ av en ganska rättfram och påtaglig konspiration, som kan påvisas utan större problem, jag talar om här. Jag syftar i det här inlägget i stället på de idéer om föregivna konspirationer och sammansvärjningar som inte kan bevisas i normal mening. Anhängarna kan visserligen rada upp en mängd punkter som i deras ögon otvetydigt  talar för deras teser, men det är aldrig fråga om några riktiga bevis utan mest ett luddigt sammelsurium utan substans.

Lockelsen med konspirationsteorier av det senare slaget är att de erbjuder en kittlande, snarast demonisk förklaring till ett visst skeende eller en viss företeelse som är av närmast metafysiskt slag. På så vis blir teorin/teorierna/idéerna i fråga – i realiteten ingenting annat än hjärnspöken – ett slags religionssurrogat som tilltalar ofta labila människors sinne för ett mystifikt ogripbart.

Jag vill dock avslutningsvis hävda att tillvaron är tillräckligt komplicerad och oöverblickbar utan att vi behöver tillgripa några tillkonstlade förklaringssätt. På så sätt har vi dessutom betydligt större möjligheter att bibehålla ett friskt psyke än eljest!

Zvi Mazel – israelisk ambassadör som blev hjälte

18 juni, 2009

Zvi Mazel, född 1939, var Israels ambassadör i Stockholm från december 2002 till april 2004, då han efterträddes av Eviatar Manor. Mazel hade tidigare tjänstgjort vid israeliska beskickningar i Antananarivo på Madagaskar, Paris i Frankrike och Kairo i Egypten. Numera lever han som pensionär i Israels huvudstad Jerusalem.

 Zvi Mazel.

Det var den 16 januari 2004 som Zvi Mazel blev internationellt känd sedan han saboterat installationen ”Snövit och sanningens vansinne”, ingående i utställningen Making Difference på Statens historiska museum i Stockholm, genom att koppla ur den elektriska förbindelsen till konstverket i fråga vilket utformats av den israelisk-svenske konstnären och musikern  Dror Feiler och dennes hustru Gunilla Sköld Feiler.

Dror Feiler föddes i Israel 1951 och gjorde sin militärtjänstgöring som fallskärmsjägare 1970. Han blev emellertid så kallad refusenik sedan han vägrat tjänstgöra i områden som erövrats av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967. Dror Feiler är en uttalad vänsterradikal som stöder den kommunistiska FARC-gerillan i Colombia.

Jag gör ingen hemlighet av att jag betraktar ambassadör Zvi Mazel som en hjälte. Vad han gjorde var att sabotera en installation som framställde den kvinnliga palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat, till tonerna av J. S. Bachs ”Mein Herz schwimmt in Blut”, som en rättfärdig martyr för den palestinska saken. Vad jag kan invända mot är att ambassadör Mazel genom sin handling bidrog till att skapa ökad uppmärksamhet kring Feilers smaklösa så kallade konstverk, men jag tror ändå att de internationella svallvågorna kring den modiga gärningen i stort skapade en välbehövlig opinion mot stödet för den palestinska terrorn. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon ringde för övrigt upp Mazel och uttalade å den israeliska regeringens vägnar stöd för Mazels handling.

Ambassadör Zvi Mazel medverkar som intervjuobjekt i boken ”Behind the Humanitarian Mask” i redaktion av Manfred Gerschenfeld (Jerusalem Center for Public Affairs, Institute for Global Jewish Affairs, Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies, 2008), som behandlar antiisraeliska och antisemitiska stämningar i de skandinaviska länderna.

Mazel uttalar sig på följande sätt om förhållandena i Sverige avseende antiisraelism och antisemitism (översättning från engelskan av bloggaren):

”Sverige gör anspråk på att vara en superdemokrati, ett exempel på upplysning och öppenhet. Människor med sådana anspråk borde vara litet mer välunderrättade om Israel, som trots allt är en annan demokrati. Och ändå vet den vanlige svenske medborgaren inte mer än vad landets ytliga medier talar om för henne. Detta är ofta antiisraeliskt och allmänheten påverkas av detta.”

Det skall här inskjutas att Mazel innan han utnämndes till Israels ambassadör i Sverige var ambassadör i Kairo i fem år, under vilken tid Israel så gott som dagligen gavs skulden för allt ont som hände i världen – Egypten anses dock vanligen vara ett ”moderat” muslimskt land. ”Jag väntade mig inte att finna en på något sätt liknande atmosfär i ett demokratiskt land som Sverige”, förklarar Mazel i boken.

”Snövit och sanningens vansinne” hyllade en palestinsk självmordsmördare.

Zvi Mazel är djupt kritisk till ledande svenska massmedia, vilka han menar genomgående betraktar staten Israel som ondskans representant i Mellanöstern-konflikten. I denna situation, menar han, är det inget under att  nazistiska och/eller extrema muslimska opinionsgrupper får vind i seglen. Mazel pekar i sammanhanget ut partier och grupperingar med sympatier för vänstern, miljöfrågor och socialdemokratin som klart antiisraeliska respektive antisemitiska.

Zvi Mazel uttrycker i intervjun viss sympati för förre statsministern Göran Perssons initiativ att sammankalla en större internationell konferens om Förintelsen, Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000. Mazels kritik mot den svenska socialdemokratin är annars inte nådig. I intervjun säger han bland annat:

”Aftonbladets redaktör, Helle Klein, är en avkomma av en känd rabbin men hon finner ingenting gott i Israel och hennes tidning anklagar oss regelbundet…Sedan Olof Palme blev socialdemokratisk ledare 1969 har partiet följt en antiisraelisk linje, som fortsätter tills i dag.”

Även Dagens Nyheter får sig en släng av sleven i Zvi Mazels intervjusvar. Särskilt anklagar Mazel tidningen för att ha publicerat en debattartikel av den så kallade islamkännaren Jan Samuelson, vilken skrev att det var fullt tillåtet för muslimer att hata judar till följd av Israels ”ockupation” av ”palestinska” territorier. Samuelsons DN-artikel var, i Mazels perspektiv, den värsta antisemitiska artikeln han läst i etablerad svensk press.

Sveriges förra utrikesminister Anna Lindh må vidare vara död, mördad av en sinnesförvirrad svensk-serb, men det innebär icke att ambassadör Mazel anser sig behöva skönmåla hennes minne:

”Hennes hat gentemot Israel kan endast beskrivas som patologiskt. Under hennes ledarskap publicerade Sverige fler ensidiga fördömanden av Israel än något annat land i EU.”‘

Anna Lindh, patologisk Israel-hatare, här tillsammans med PLO-führern Yassir Arafat.

”Den nya regeringen har slutat göra extremt antisisraeliska uttalanden”, hävdar Mazel, ”men under ytan fortsätter antiisraelismen och antisemitismen att frodas och väntar på ett nytt tillfälle att bryta ut.”

Nej, den borgerliga alliansregeringens representanter plägar inte, till skillnad från den röd-gröna oppositionens företrädare, uppträda på demonstrationer tillsammans med Hamas-anhängare eller göra vansinniga antiisraeliska uttalanden, men dess utrikesminister Carl Bildt kan likväl på goda grunder anses vara en representant för den avmätta antisemitism som sedan länge utmärkt delar av den svenska överklassen. När Israels premiärminister Benyamin Netanyahu nyligen gav stöd åt tanken på en palestinsk stat valde således Bildt att fokusera på vad han ansåg vara de negativa aspekterna av Netanyahus uttalande.

Zvi Mazel passar även på att ge en välförtjänt känga åt Svenska kyrkan och dess förre, extremt antiisraeliske ärkebiskop K. G. Hammar samt åt den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia och den socialdemokratiska så kallade kristna Broderskapsrörelsen. Ingendera organisationen har något som helst positivt att säga om den judiska staten Israel.

Mazel kritiserar även justitiekanslern Göran Lambertz för att ha lagt ner utredningen om anklagelserna mot Stora moskén för dess saluförande av extremt judefientliga kassettband.

Ambassadör Zvi Mazel är och förblir en av mina hjältar för sitt modiga initiativ att sabotera den vedervärdiga installationen ”Snövit och sanningens vansinne.” Glorifiering av självmordsmördare skall inte få förekomma under några som helst omständigheter!

Skillingtryck och snapsvisor

7 april, 2009

Det kan inte ha undgått många medborgare i detta land att det har sjungits snapsvisor och andra sånger i sammanhang som har med Sverigedemokraterna och Sverigedemokratisk ungdom (SDU) att göra. Det mest omtalade alstret härvidlag torde vara den så kallade Palmevisan, vars text i en variant lyder så här:

”Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Klockan var strax efter tio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann/Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la.

Lisbeth såg revolvern blänka, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Strax därefter blev hon änka, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Skottet brann, Christer sprang, Tunnelgatan bytte namn/Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la.”

Sången lär ha sitt ursprung i Moderata ungdomsförbundet (MUF) men har använts flitigt även i andra sammanhang. Själv lärde jag mig den under tiden jag var med i Ny demokrati i början av 1990-talet av ett par partikolleger med bakgrund just i MUF. Och ja, jag har själv sjungit den – både med och utan eget gitarrackompanjemang – i slutna sällskap. I går blev jag av en reporter från Länstidningen i Södertälje som representant för Sverigedemokraterna  ombedd att kommentera SDs sång(?)insatser på Tallinn-färjan, och tyckte då det var lika bra att vidgå mina egna sångliga prestationer i sammanhanget.

Bland annat fick jag frågan om jag tyckte sångtexten var rolig. På det måste jag ju svara ”nej”. En sång som handlar om mordet på en människa kan aldrig vara ”rolig”. Palmevisan får i stället sättas in i ett annat sammanhang. Som jag ser det är Palmevisan ett modernt skillingtryck, det vill säga en samtida, ofta färgrik, kommentar till en omtalad händelse som i gamla tider utan en myckenhet av massmedia såldes till publikum för 1 skilling. Ett av våra mest kända skillingtryck är ”Elvira Madigan”, som handlar om den tragiska kärlekssagan mellan den danska lindansösen Elvira Madigan (hon hette egentligen Hedvig Jensen) och greve, löjtnant Sixten Sparre. Den senare lämnade hustru och barn för Hedvig, varpå de båda rymde till Danmark där de småningom ingick och förverkligade en självmordspakt. Jag har för övrigt besökt Hedvigs grav i Danmark.

Texten till sången om Elvira Madigan skrevs av tidningsmannen John Saxon och blev alltså ett mycket framgångsrikt skillingtryck. Ett annat populärt sådant var ”Lincolnvisan”, som författades i anledning av det över hela världen uppmärksammade mordet på USAs president Abraham Lincoln 1865. Förövaren var den fanatiske sydstatsnationalisten och skådespelaren John Wilkes Booth, som sköt Lincoln med en Derringer av kaliber 44 på Ford Theater i Washington, varpå han hoppade ner på scenen och ropade: ”Sic semper tyrannis!” (Så går det alltid för tyranner). För att jämföra med Palmevisan återger jag ett par strofer ur Lincolnvisan:

”Har ni hört den förskräckliga händelsen, den är sann ty den hände just nu/Att kungen av nordliga Amerika blev skjuten, ja skjuten mitt itu/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Att kungen av nordliga Amerika blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Men så kom där en bov genom dörren, usch så hiskeligt ful han såg ut/Och i handen så bar han ett geväder, som var laddat med kulor och med krut/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Och i handen så bar han ett geväder, som var laddat med kulor och med krut.

Och så sköt han den kungen i planeten så att huvudet skutta från hans hals/Och blodet det skvätte på tapeten och kammartjänarn frågte: ‘Va befalls?’/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Och blodet det skvätte på tapeten och kammartjänarn frågte: ‘Va befalls?'”

Inte heller det en särskilt ”rolig” text. Och jodå, jag har framfört även denna visa. Den är dessutom väl så blodig och respektlös som Palmevisan. Ändå brukar Lincolnvisan i kulturella kretsar anses vara en såväl dråplig som vällovlig samtidsskildring. Länken nedan går till ett framträdande av Hootenanny Singers, där som bekant den senare världsberömde Björn Ulvaeus inledde sin karriär.

http://www.youtube.com/watch?v=_26cPnDLJaM

Någon av mina läsare kanske kan ge synpunkter på varför Palmevisan anses vara vulgär och ärerörig, medan Lincolnvisan har rykte om sig att vara ett stycke tämligen högstående kultur?

Som ovan nämnts kan man gott kalla Palmevisan för ett modernt skillingtryck, vars vidare spridning nu SRs program Kaliber sörjt för. Det vore onekligen intressant att få veta vem som skrivit texten till sången i fråga. Vederbörande har kanske något kulturpris att hämta, eller?

I våra beklämmande historielösa media har emellertid Palmevisan framställts som en snapsvisa, och för all del – den användes väl på SDU-trippen till Estland som sådan, om jag förstått saken rätt. Det var i så fall definitivt inte första gången av jästa och destillerade drycker förfriskade personer stämde upp en vulgär och respektlös sång vid ett mer eller mindre dukat bord. Hemma har jag en rekommendabel bok med titeln ”Överstens snapsvisor”, sammanställd av överste 1. Einar Lyth, som innehåller en försvarlig samling sångnummer med militär prägel där budskapet och humorn nog inte alltid är av det allra mest förfinade slaget (med undantag för Evert Taubes ”Än en gång däran”, pärlan bland svenska snapsvisor). Följande tillhör mina favoriter:

”Att vi är lappar, det kan man se uppå gången/Att vi är fulla, det kan man höra på sången/Vi dricker brännvin just för vi tycker om ´en/Det är så skönt när det rinner ner uti våmmen/Lappmössa med tofs på/Fy fan vad det snöar/Och denna visa var inte lång, därför tar vi den än en gång…”

Det var en faslig tur att Jimmie, Erik och grabbarna inte klämde i med den…lappar, det är väl rasistiskt, eller? Jag skall inte här beröra det statliga bolaget Sveriges Radios beslut att sända in infiltratörer utrustade med hemlig avlyssningsanordning för att bugga SD och SDU, men det vore väl i balanserande syfte – SR har ju, som vi alla vet, alltid varit mån om balansen och opartiskheten i etern – trevligt om man kunde göra liknande studiebesök hos SSU eller Röd ungdom.

Kanske finge svenska folket då tillfälle att avnjuta låtar med strofer såsom:

”Vi skall fylla våra badkar med den unga högerns blod/Borgarväldet skall vi krossa, ja nu tar vi deras makt/Vi skall fylla våra badkar med den unga högerns blod/Borgarpacket skall torteras tills de tar sitt eget liv”. (Tack, partibroder Anders Berglund i Nykvarn för texten!).

Verbale Ebbes tragik och komik

28 mars, 2009

I början på 1980-talet hade jag viss kontakt med Ebbe Carlsson. Det hade att göra med att jag jobbade som journalist på tidningen Idrottsbladet i Södertälje under det att Ebbe var ordförande i Svenska kanotförbundet. Idrottsbladet var vid denna tid officiellt organ för kanotförbundet, liksom för ett antal övriga specialförbund inom Riksidrottsförbundet (RF). Såvitt jag minns var Ebbe en trevlig och lättpratad kille.

Jag har nu varit och sett dokumentärfilmen ”Ebbe – The Movie” av Karin af Klintberg och Jane Magnusson på biografen Zita i Stockholm och fått mina intryck av Ebbe Carlsson i hög grad bekräftade. Åtminstone när det gäller att vara lättpratad: Ebbe Carlsson var enligt alla bedömningar ett socialt geni med förmågan att få praktiskt taget vem som helst över på sin sida. Däremot tycks inte alla vara överens om att han i alla lägen var speciellt trevlig. Sagesmannen Anders Ferm tycks härvidlag vara mest skeptisk.

Ebbe Carlsson (1947-1992) växte upp i Göteborg i en medelklassfamilj men slog upp sina bopålar i Kungliga Huvudstaden då stugan kändes trång. Dessförinnan hade han ett tag varit verksam som konstfotograf. I Stockholm etablerade han sig, tack vare sin outsinliga svada,  på kort tid som journalist och socialdemokratisk maktspelare av rang. Han gjorde sedan en avstickare till Malmö där han under ett vikariat vände upp och ner på Sydsvenska Dagbladets redaktion, innan han återvände till Stockholm och det socialdemokratiska förlaget Tiden. Efter att en tid ha varit pressekreterare åt justitieministern och sexköparen Lennart Geijer utsågs han så till chefredaktör för tidningen Västgöta-Demokraten i Borås, där han stannade i knappt två år.

Hans Holmér och Ebbe Carlsson i samband med avlyssningsaffärerna i Göteborg.

Men Ebbe hann med så mycket mer än så. Han fann en trogen vän och uppbackare i Hans Holmér, en annan socialdemokratisk maktspelare som blev både SÄPO-chef och länspolismästare i Stockholm. På 1970-talet samarbetade Holmér och Carlsson när det gällde att övervaka representanter för extremvänstern i Göteborg. Det blev scandal pyramidale när det visade sig att tandemet Hasse-Ebbe hade buggat Sveriges kommunistiska parti (SKP, tidigare KFML) samt letat potentiella terrorister på sjukhus i Göteborg. Båda var sedan i hög grad involverade när det gällde Baader-Meinhofs (Kommando Holger Meinz) sprängning av västtyska ambassaden i Stockholm. Det vill säga SÄPO-chefen Holmér och publicisten Carlsson. Det intima samarbetet de båda männen emellan skulle i tidernas fullbordan leda till oanade konsekvenser för en rad personer på höga poster.

En lång rad exempel på ”Verbale Ebbes” (så kallades han av insatta personer i bland annat SÄPO) tragikomiska eskapader rullas upp i ”Ebbe – The Movie”. De muntra skratten i biosalongen är därför många och hjärtliga. En som inte skrattar särskilt mycket är dock före detta ambassadören och Palme-medarbetaren Anders Ferm, som menar att Ebbe Carlsson förstörde den ekonomi på förlaget Tiden som han själv enligt egen utsago byggt upp. I slutet av filmen ger sedan Ferm, som inte tycks se något som helst humoristiskt i Ebbes göranden och låtanden, Ebbe Carlsson hela skulden för skandalen som tvingade en regeringsminister och två höga polischefer att avgå.

Det var när Ebbe Carlsson var verksam som bokförläggare vid Albert Bonniers bokförlag i Stockholm som han, med avgångne länspolismästaren Hans Holmérs goda minne, erbjöd sig att klara ut mordet på statsminister Olof Palme. Ebbe och Hasse var båda bergfast övertygade om att det var kurder med anknytning till den marxistiska terroristorganisationen PKK som hade mördat Palme. Problemet var bara att de var i stort sett ensamma om denna övertygelse vid denna tid. Så när Holmér till följd av sin inkompetens tvingats avgå tog kompisen Ebbe upp det tappade kurdiska spåret, övertygad som han var att han skulle få fatt i mördarna och därmed frälsa nationen.

 

untitled

Polismannen Walter Kegö hade, jämte kollegan Per Olof Karlsson, städslats som Ebbe Carlssons personliga medarbetare i samband med Ebbes kurdspaningar.

Så småningom började emellertid skandalen rullas upp i alla dess pinsamma enskildheter. Det visade sig att justitieminister Anna-Greta Leijon skrivit ett rekommendationsbrev för internationellt bruk i vilket hon gick i god för Ebbe Carlssons vandel. Det visade sig också omsider att Ebbe Carlsson med hjälp av personlige livvakten Per Olof Karlsson, i likhet med Carlsson för övrigt homosexuell, försökt smuggla in olaglig avlyssningsapparatur i landet. Även Karlssons poliskollega Walter Kegö var vid denna tidpunkt i Ebbes sold. Och det visade sig att såväl rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson som SÄPO-chefen Sune Sandström varit med på noterna. Följden blev att Leijon, Åhmansson och Sandström tvingades avgå och att Ebbe Carlsson ställdes inför rätta. Vid det laget var dock Ebbe svårt sjuk i AIDS och undgick därmed ett rättmätigt fängelsestraff.

Med sin avmagrade apparition gav han AIDS ett ansikte, och det måste sägas att han bar sitt kors – ett resultat av ”kraftfullt syndande”, som han själv uttryckte det i de legendariska riksdagsförhör där, förutom Ebbe själv, konstitutionsutskottets vice ordförande Anders ”Du skall veta hut” Björck och statsrådet Carl ”Det är trams” Lidbom var huvudpersoner- med värdighet.

 

images

Ebbe Carlsson gav AIDS ett ansikte.

På ett sätt är naturligtvis den alltför tidigt avlidne Ebbe Carlssons levnad ett stycke stor tragik. Någon i ”Ebbe – The Movie” säger, att allt Ebbe Carlsson rörde vid förvandlades till stoft och aska. Samtidigt kan man inte låta bli att beundra Ebbe Carlssons ohejdbara framåtanda och förmåga att få folk över på sin sida. Han hade med till synes obegränsat självförtroende och stort tålamod byggt upp ett oslagbart kontaktnät inom den socialdemokratiska rörelsen som vid denna tid styrde allting inom Sverige. Ebbe var festfixare av rang och kunde, enligt sagesmannen Sverker Åström (legendarisk diplomat och homosexuell), utan problem och med kort varsel få själve Olof Palme att titta in hos paret Ebbe och Sverker på en nattmacka, varvid gänget löste världsproblemen över en sill och en sup.

Samtidigt var unge Carlsson, enligt Åström, i sitt innersta djupt osäker och i besittning av ett betydande mått av självförakt. Att tala om paradox i sammanhanget är en underdrift, men det var av allt att döma denna kombination som skapade fenomenet Ebbe Carlsson: mannen som gjorde vad som föll honom in och lyckades få nyckelpersoner i sin omgivning med på noterna. Mitt i all tragik finns därför också ett betydande mått av rätt dråplig humor med i sagan om Ebbe Carlsson, låt vara kanske inte för exempelvis Anna-Greta Leijon som i filmen säger sig ha varit tagen av skandalen under många år.

 

sid-064-anders_isaksson

Författaren och Ebbe Carlsson-experten Anders Isaksson.

Anders Ferm skyller som nämnts ovan skandalen med Ebbe Carlssons privatspaning helt och hållet på Ebbe själv. Andra intervjuade, som har litet mera personlig distans till händelserna, är inte fullt så enkelspåriga. Särskilt författaren och Ebbe-biografen Anders Isaksson (nyligen avliden) och polisprofessorn Leif G. W. Persson, i någon mån också Jan Guillou, ger värdefulla och inte helt humorbefriade insikter i fenomenet Ebbe Carlsson.  Liksom också förre statsministern Ingvar Carlsson. Ebbes bokförläggarkollega Tomas Fischer, som pyntade in ett antal miljoner i Ebbes spanarkassa och ställde en tiorumslägenhet på Södermalm i Stockholm till spaningsledningens förfogande, erkänner villigt att han lät sig duperas av ”Verbale Ebbe”; inte så konstigt, eftersom Ebbe redan hade uppbådat en central regeringsmedlem och ett par höga polischefer för sin sak.

Ambassadör Ferm gör det därför på tok för lätt för sig när han ensidigt skyller allting på Ebbe Carlsson. Alla visste ju att Ebbe Carlsson var en munvig djävel som kunde snacka sig in hos alla överallt och under de mest bisarra omständigheter. Då borde naturligtvis Leijon, Åhmansson, Sandström med flera ha varit på sin vakt mot Carlssons och den avpolletterade Holmérs manipulationer. Det var de tydligtvis inte och är därför väl så skyldiga som Ebbe själv.

Jag kan avslutningsvis inte riktigt bestämma mig för om Ebbe Carlssons levnadshistoria i första hand skall betraktas som ett stycke tragik eller komik. Så jag väljer att kalla den tragikomisk. Och vem vet vad som hade hänt om Ebbe inte hade ”syndat så kraftfullt” och därmed undvikit att drabbas av den fruktade sjukdomen AIDS?  Kanske hade han, möjligen efter något år i fängelse, kommit tillbaka som gubben ur lådan och tagit sig an en ny uppgift av rang. Känner jag Ebbe rätt hade han påbörjat något nytt projekt i själva fängelset. Kanske hade han verkligen lyckats med något stort projekt till slut.

Ebbe Carlsson var en komplex person och en som alldeles uppenbart var behäftad med en rad fel och brister. Men nog tål han att hedras en del. Icke minst därför att han insåg vikten av att hålla efter den vid denna tid inflytelserika extremvänstern.