Ett finstämt porträtt av Gunnar Unger

Gunnar Unger – en gigant i flera bemärkelser.

Jag träffade honom aldrig men såg honom en gång promenera på Strandvägen – där han var bosatt – i Stockholm. En imponerande och högrest gestalt, omkring två meter lång, med svart hatt och rock. Det bör ha varit år 1972 eller 1973 eftersom jag då studerade etnologi vid Institutet för folklivsforskning på Djurgården, mitt emot Nordiska muséet, och ofta uppehöll mig i trakterna av Strandvägen i dess sträckning mot Diplomatstaden.

Den man jag talar om är Gunnar Unger (1915-76), den legendariske konservative skribent som under signaturen Sagittarius (latin för stjärntecknet Skytten som Unger var född i) under många år roade sina många anhängare respektive oroade minst lika många belackare med sin vassa prosa. Unger hade rykte om sig att vara elak och sarkastisk, men under den polemiska ytan dolde sig en humanistisk gentleman med anglosaxisk-demokratisk livssyn, en som den välrenommerade konservative skribenten Carl Johan Ljungberg i en relativt nyutkommen skrift valt att kalla ”en stridslysten drömmare.”

Gunnar Unger, född i ett högborgerligt hem i Stockholm den 16 december 1915, var under första hälften av 1970-talet en av mina absoluta favoriter bland svenska skribenter. Jag skattar mig också lycklig över att ha medverkat i Svensk Tidskrift under den tid Unger satt i redaktionen. Jag är därför mycket glad över att min vän och kollega Carl Johan Ljungberg förra året publicerade sin bok En stridslysten drömmare. Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare till det uppväxande släktets förkovran (Klubben Brunkeberg 2009, 87 sidor).

Ty Gunnar Ungers minne är sannerligen väl värt att hålla i helgd av nya, konservativt disponerade generationer som uppskattar stil, djärvhet och en skarp penna. Samtidigt som vi gamla uvar naturligtvis uppskattar att läsa om den man som vi under vår ungdom såg upp till som ett otadligt föredöme bland opinionsbildare på högerkanten. Ljungberg har därför svarat för en bildningsgärning av icke obetydliga mått när han valt att, på sedvandligt förnämligt sätt, ge sig i kast med ett så värdigt ämne för sina skrivarmödor.

 Carl Johan Ljungberg, Ph.D.

Samma sak kan sägas om den konservativa sajten Tradition & Fason, som fortlöpande orienterar sina läsare om Gunnar Ungers/Sagittarius insatser genom att publicera utdrag ur Ungers produktion:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/04/gunnar-unger-en-av-1900-talets-vassaste-hogerpennor/

Gunnar Unger var son till konteramiralen och sjöhistoriske författaren Gunnar Unger och Malin Unger, född Axell. Han avlade studentexamen i Djursholms samskola 1933 och gjorde sina första journalistiska lärospån i Nya Dagligt Allehanda 1936-38. Det bör sägas att journalistyrket vid denna tid inte stod särskilt högt i kurs i så kallade fina familjer.

Efter att ha ägnat sig åt studentpolitik och medverkat i ett par andra publikationer samt avlagt sin filosofie kandidatexamen vid Stockholms högskola 1938 – den professor som gjorde djupast intryck på honom var en viss Herbert Tingsten – gifte han sig 1940 med den ett år yngre Märta Lilja.

1940-45, det vill säga under merparten av krigsåren, var Unger verksam vid Statens informationsstyrelse (han var dess förste sekreterare 1943-45). Om detta sitt värv skriver Unger på följande sätt i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974), vilken är ett måste för alla Unger-vänner:

Vi hade fullt offentliga och för allmän insyn tillgängliga lokaler i det vackra Oxenstiernska palatset vid Storkyrkobrinken…och manade till ”Samhällsanda, vaksamhet, tystnad”, inskärpte att ”En svensk tiger” och påminde om att ”Spionen lägger pussel”, men den sistnämnda, sinistra affsichen var också enda befattning med spionage i någon form. I övrigt sände vi ut meddelanden om ransoneringar, goda råd i hushållsfrågor, pressöversikter, patriotiska paroller samt besvarade förfrågningar från press och allmänhet.

1944 var Gunnar Unger med och startade den konservativt betonade kulturtidskriften OBS! tillsammans med Arvid Fredborg och T. G. Wickbom, båda välkända mediepersonligheter; Fredborg var författare till den klassiska reportageboken om Hitlertyskland, Bakom stålvallen. OBS! blev inledningsvis en stor framgång, och en lång rad mer eller mindre kända publicister skulle genom åren passera revy i dess spalter. 1955 var emellertid dess saga all, och som eftermäle skrev den liberale publicisten Gunnar Hjörne:

OBS!, den fräna och ofta kvicka högertidskriften har stilla insomnat…Om OBS! kan sägas: den levde glad, så länge den levde.

Den 1 maj tillträdde Gunnar Unger en befattning som politisk medarbetare i Svenska Dagbladet, och på den vägen skulle det fortsätta fram till Ungers förtida död – han blev 60 år –  i strupcancer i början av 1976. Carl Johan Ljungberg ger i sin inkännande bok om Unger ett porträtt som modererar den gängse bilden av Unger som elak polemiker. Han tecknar med varsam hand en bild av en idealist som framförallt var övertygad om den västerländska demokratins företräden, och som med avsky såg på de angrepp som riktades emot den av olika totalitära läror. Ljungberg framhåller:

Stilens kvalitet och mångsidighet ger skäl nog till att ett kvartssekel efter Ungers död belysa hans journalistik. Men Gunnar Unger kan även ses i ett annat synfält. Sverige liksom västvärlden i övrigt drogs på 1900-talet in i ett skarpt ideologiskt krig, där borgerliga frihets- och traditionsvärlden och institutioner angreps hårt. Konservativa personligheter förbands med negativa, antidemokratiska mål. Även Unger deltog i kampen. Polemiken gav honom törnar, men gav också det han skrev stärkt mening och puls. Han var visserligen varken politiker, agitator eller forskare, men han sökte desto mera med resonemang, fantasi och en sorts akrobatisk svart humor, få läsarna att ”tänka själva.”

Det bör genast framhållas att Gunnar Unger inte bara skrev om politik i Svenska Dagbladet utan också svarade för reportage och notiser samt recensioner av operaföreställningar, teateruppsättningar, böcker och filmer. Den som läst Rapsodi i blått vet att han ägde en djup sakkunskap i och stor känsla för dessa ämnen. Men det är alltså som konservativ polemiker han främst blivit ihågkommen. Jag har två personliga favoriter bland hans Sagittarius-kolumner.

Den ena är en hyllning till den kontroversielle författaren Christopher Jolin från november 1972, där Jolin av Unger förklaras vara ”förtjänt av hela nationens tacksamhet” för att i sin mycket omtalade bok Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige ha avslöjat extremvänsterns infiltration av medier och institutioner i Sverige. Unger skrev vidare bland annat:

Jolins bok är en utomordentligt nyttig läsning, inte minst för en borgerlighet som invaggat sig i falska förhoppningar om vänstervridningen som ett slags valpsjukdom…Det är Jolins ovanskliga förtjänst att klart ha visat upp hur den svenska kulturradikalismen – vårt ”nya andliga frälse” – medvetet eller omedvetet, avsiktligt eller oavsiktligt, bereder väg för kommunismen i dess strävan att skapa detta slavsamhälle.

Jag råkar veta att Gunnar Unger fick ordentligt på skallen för dessa rader av Svenska Dagbladets följsamma tidningsledning, ty redan då Jolins bästsäljare hamnat på bokhandelsdiskarna hade det karaktärsmord på Jolin – som givetvis initierats av vänstern men även aktivt understötts av etablerad borgerlighet med moderaterna i spetsen – påbörjats och vilket i sinom tid tyvärr skulle leda till Jolins (1926-99) ändalyckt som seriös skribent. Svenska Dagbladet har för övrigt grovt försummat att hedra sin forna medarbetare Unger – det Gunnar Unger-stipendium som upprättades omedelbart efter hans död lades snart i malpåse.

Den andra av mina favoriter bland Sagittarius-krönikorna dateras 12/5 1974 och skrevs utifrån ett flygblad som jag var något litet inblandad i att utforma. Det var en drift med de många vänsterextrema så kallade befrielserörelser – i realiteten oftast marxist-leninistiska terrorrörelser – som vid denna tid härjade vilt främst i Tredje världen. Flygbladets text målar upp en grönländsk kamp mot den danska ”imperialismen” som i Sverige representeras av DFEG – De Förenade Eskimå-Grupperna.

Bland befrielsekämparnas krav, vilka beskrivs av Unger, märks bland annat nationell självbestämmanderätt för eskimåerna (detta var innan det blivit politiskt korrekt att säga inuiter i stället för eskimåer), Danmark ut ur Grönland samt ett fritt Kaladlit (eskimåsiska för Grönland). Unger hade fått flygbladet i sin hand när han promenerade i centrala Stockholm och insåg utan tvivel att det hela var ett skämt, en drift med extremvänsterns retorik. Han avslutar mycket riktigt sin text så här:

Ty vem skulle inte vilja tillhöra den dejliga danska övärlden och lyda under drottning Margrethes milda spira? Även Sverige har ju en gång…men tyst vår mun får vi socker. Vi är ju ändå goda storsvenska patrioter – eller är vi det?

Gunnar Unger fascinerades ofta av på sin tid framträdande och dynamiska personligheter – Herbert Tingsten, Axel Wenner-Gren, Harald André, Carl Kempe, Torsten Nothin och Christian Günther är några exempel härpå. Ibland tangerade Ungers skriverier om dessa hjältedyrkan. Om Wenner-Gren, grundare av det svenska miljardimperiet Electrolux, och Mo & Domsjö-patriarken Kempe har han skrivit böcker. Operachefen André var förebild för den av Unger påhittade figuren Onkel H., utifrån vilken Unger författade kåserier i Svenskan vilka gavs ut i bokform 1964 med titeln Onkel H:s hädelser. En konservativ stridsskrift.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra i vilket politiskt läger Gunnar Unger skulle befinna sig i dag om han varit född låt oss säga 40 år senare. En sak är säker, och det är att han skulle hålla fast vid sin med modersmjölken insupna rojalism – för Unger gav monarkin oskattbar glans och festivitas åt  en eljest gråmelerad svensk statsbildning.

Lika säkert är att han skulle vara djupt besviken över de borgerliga partiernas, främst naturligtvis moderaternas, dekadens som bland annat lett till att de övergivit sin gamla försvarsvänlighet liksom även tidigare självskrivna uppfattning, att äktenskapet är en angelägenhet mellan man och kvinna. Jag misstänker att han även skulle se med betydande skepsis på den nuvarande byråkratistinna europeiska gemenskapen, som  var en hjärtesak för Unger under dennes levnad.

Ett fullt tänkbart scenario är detta:

Gunnar Unger låter sitt alter ego Sagittarius skriva en svavelosande drapa om den borgerliga alliansregeringens svek mot tradition och anständighet och bryter i stället en lans för Sverigedemokraterna, vilka visserligen inte är lika bornerat fiiiina som M-partiet men i gengäld har så mycket mer idealism och hjärta. Speciellt det sistnämnda tror jag hade tilltalat Gunnar Unger. Som en följd av sitt övertramp får Unger sparken från SvD och tvingas börja en ny karriär inom SD med dess sansade national- och värdekonservatism.

Allra sist har Gunnar Unger – i Rapsodi i blått –  forumlerat de finaste ord jag känner om konservatismens betydelse som livsåskådning:

Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.

TV8s undersökande journalistik

Den marginella TV-kanalen TV8, närmare bestämt en av dess frontfigurer, Lars Brorduktigsson…förlåt, Adaktusson, har svarat för en veritabel journalistisk ”bragd”. Den 15 september avslöjade Adaktusson nämligen att en av Sverigedemokraternas mer framträdande kandidater i kyrkovalet, göteborgaren Patrik Ehn, har ett förflutet i det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). I samma inslag tilläts en något förvirrad präst att breda ut sig om SDs påstådda farlighet.

Med smattrande röst ställde Adaktusson även partiledare Jimmie Åkesson till svars för att man lät en före detta nationalsocialist kandidera, detta mot bakgrund av att Åkesson förra året deklarerat att gamla nazister och extremnationalister ej göre sig besvär i SD-sammanhang. Jimmie klarade sig efter vanligheten galant, låt vara att han nog inte hade läst in sig ordentligt på Ehns bakgrund. I TV8s reportage framkom även att två kandidater längre ner på listan – från Haninge respektive Härnösand – tidigare representerat Nationaldemokraterna.

Brorduktigsson ger fingret.

TV-tittarna informerades emellertid inte – surprise! – om kandidat Ehns fullständiga bakgrund. Sanningen är att han i mitten på 1980-talet, som tonåring, mycket riktigt var med i NRP några år. Därefter hoppade han dessbättre av och anslöt sig i stället till Centerpartiet. Patrik Ehn, i dag 42 år gammal, blev i mitten på 1990-talet ombudsman för Centerns ungdomsförbund (CUF) i Bohuslän. När han blev litet äldre invaldes han i Centerpartiets styrelser i Göteborg respektive Västra Götaland. I samband med att Patrik Ehn 1999 anställdes som lärare i Skövde blev han så ordförande för därvarande lokalförening.

Så var det alltså med Patrik Ehns bakgrund. TV8s underlåtenhet att informera om hela historien visar med stor tydlighet att kanalen i fråga endast är intresserad av svärta ner Sverigedemokraterna inför kyrkovalet på söndag, där Ehn kandiderar på samtliga fyra nivåer – från församling till kyrkomöte. Adaktussons feta ”avslöjande” har, vad jag känner till, även uppmärksammats av SVT text, TV4 samt Svenska Dagbladet, möjligen också i andra media.

”Avslöjanden” av det här slaget visar på att medierna, liksom så många gånger förr, på ett närmast desperat sätt är ute efter att gräva fram tänkbara skandaler om olika sverigedemokrater. Det blir dock bara patetiskt när man inte får fram mer än så här, att en kyrkovalskandidat för nästan ett kvartssekel sedan i ungdomligt oförstånd anslöt sig till ett extremparti för att därefter gå med i Centern. Det förvånar vidare att TV8 valde att gå ut med att ynka två SDare tidigare tillhörde extremnationalistiska Nationaldemokraterna – bytet från mikroskpiska ND till det avsevärt mer nyanserade och etablerade SD tyder ju onekligen på en politisk utveckling i rätt riktning!

Man undrar i sammanhanget när TV8 kommer att gräva fram det förflutna hos kandidater från övriga partier som ställer upp i kyrkovalet. Det borde rimligen finnas en hel del gamla övervintrade kommunister hos Vänsterpartiet, för att ta ett exempel. Det är också sant att i de sverigedemokratiska leden finns en och annan tidigare vänsterpartist – när kommer Brorduktigssons scoop om dessa?

Patrik Ehn är för övrigt en lugn och sansad person som kommer från ett kristet hem. Klicka gärna på nedanstående länk till en intervju som SD Televisions Hans-Olof Andersson gjorde i somras med Patrik Ehn. Här framhåller denne bland annat det märkliga faktum, att många svenska rektorer drar sig för att hålla skolavslutningar i kyrkan samt att han brinner för diakoni. Man blir mörkrädd!

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://i3.ytimg.com/i/zXE6dN_pawI36lXbZpYPmg/1.jpg&imgrefurl=http://www.youtube.com/watch%3Fv%3Dhi8HWw8ynB4&usg=__jmoiayPrMNcX8DUynmRJFdUlv5w=&h=88&w=88&sz=4&hl=sv&start=8&tbnid=7qF4FoOPDywbFM:&tbnh=77&tbnw=77&prev=/images%3Fq%3DPatrik%2BEhn%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN

Om Nordiska rikspartiet kan slutligen sägas, att det är Sveriges enda öppet nationalsocialistiska parti. Det grundades som Sveriges nationalsocialistiska kampförbund av trädgårdsmästaren Göran Assar Oredsson 1956; Oredsson är fortfarande partiledare (NRP kallas emellanåt ”Assar och hans nassar”) ! Mer om partiet här:

http://www.motstand.org/nrp/

Mest av allt förefaller NRP vara en samling stollar som nog utgör ett försumbart hot mot rikets säkerhet, även om partiets åsikter (man högtidlighåller exempelvis den 20 april varje år Hitlers födelsedag) naturligtvis är avskyvärda. Ungefär samma sak kan sägas om kommunistiska partiet (KP), som dock är större.

Sovjetiskt frimärke hyllade Palme

Sveriges framlidne statsminister Olof Palme var kontroversiell av många anledningar. En av dessa var hans ofta kärvänliga attityd gentemot Sovjetunionen. Detta yttrade sig bland annat i Palmes stöd för det gamla kravet på en kärnvapenfri zon i Norden.

Under Palmes egid tillät sig vidare Sverige att med SIDA-pengar och på annat sätt backa upp en rad marxistiska/kommunistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten väpnade terrorrörelser – och kommunistiska diktaturer i Tredje världen.

Det är ur detta perspektiv inte särskilt märkligt att Olof Palme var mycket uppskattad i Kreml. Faktiskt så uppskattad att det sovjetiska postverket efter Palmes död 1986 lät trycka ett särskilt hyllningsfrimärke till Palmes minne. Den svenske statsministern skulle ha gjort ett besök i Moskva våren 1986, men kulorna på Sveavägen kom emellan.

 

Palme hyllad i Sovjet.

Tidskriften Contra hade för övrigt planerat att markera Palmes Moskva-resa med att ha en karikatyrteckning, föreställande Palme dansande kosackdans på Röda torget, på omslaget. Redaktionen fick av naturliga skäl ändra dessa planer. Detta var dock före min egen tid som fast medarbetare i Contra.

På tal om frimärken, Sverige och Sovjetunionen kan nämnas att det svenska postverket 1970 hyllade sovjetstatens grundare, V. I. Lenin, med att ge ut en särskild bild samt poststämpel i anledning av att det var 100 år sedan denne föddes. Lenin dog som bekant i hjärnsyfilis 1924 och efterträddes av Stalin.

 En bra Lenin är en död Lenin…

Det är advokaten och filatelisten Bo R. Hållenius som gjort mig uppmärksam på dessa post- och frimärksrelaterade fakta. Jag ber att i sammanhanget få citera ett ”brev till redaktören” som Hållenius fick infört i Svenska Dagbladet den 6 maj 1999:

”Som vi vet har man från statligt håll utgivit en bok om nazisternas grymheter under kriget 1939-45, bl a i syfte att upplysa det uppväxande släktet om vad som förevarit. När vissa borgerliga politiker, bl a Carl Bildt, önskar motsvarande bok om kommunisternas grymheter förefaller viljan till upplysning inte vara lika stor. Förklaringen är väl den att tongivande massmedier och de härskande politikerna inklusive de ‘intellektuella’ haft en mer förstående attityd till kommunisterna, då dessa varit ‘vänster’. Då kunde man även hylla den mest blodtörstige diktator trots vetskap om tidigare eller ännu pågående grymheter. Ett talande exempel på detta är det svenska postverket, som 1970 till och med firade Lenins 100-årsdag med särskilt kort och jubileumsstämpel. Tala om servilitet inför barbariet!”

Hållenii ord om fjäskandet för massmördaren Lenin kan förefalla självklara i dag, men 1970 var det inte så i ett svenskt samhälle som svårt plågades av en nära nog allenarådande vänstervridning. Lenin tillhörde således de potentater som det hörde till kutymen att tala om i vördsamma ordalag.