Verbale Ebbes tragik och komik

I början på 1980-talet hade jag viss kontakt med Ebbe Carlsson. Det hade att göra med att jag jobbade som journalist på tidningen Idrottsbladet i Södertälje under det att Ebbe var ordförande i Svenska kanotförbundet. Idrottsbladet var vid denna tid officiellt organ för kanotförbundet, liksom för ett antal övriga specialförbund inom Riksidrottsförbundet (RF). Såvitt jag minns var Ebbe en trevlig och lättpratad kille.

Jag har nu varit och sett dokumentärfilmen ”Ebbe – The Movie” av Karin af Klintberg och Jane Magnusson på biografen Zita i Stockholm och fått mina intryck av Ebbe Carlsson i hög grad bekräftade. Åtminstone när det gäller att vara lättpratad: Ebbe Carlsson var enligt alla bedömningar ett socialt geni med förmågan att få praktiskt taget vem som helst över på sin sida. Däremot tycks inte alla vara överens om att han i alla lägen var speciellt trevlig. Sagesmannen Anders Ferm tycks härvidlag vara mest skeptisk.

Ebbe Carlsson (1947-1992) växte upp i Göteborg i en medelklassfamilj men slog upp sina bopålar i Kungliga Huvudstaden då stugan kändes trång. Dessförinnan hade han ett tag varit verksam som konstfotograf. I Stockholm etablerade han sig, tack vare sin outsinliga svada,  på kort tid som journalist och socialdemokratisk maktspelare av rang. Han gjorde sedan en avstickare till Malmö där han under ett vikariat vände upp och ner på Sydsvenska Dagbladets redaktion, innan han återvände till Stockholm och det socialdemokratiska förlaget Tiden. Efter att en tid ha varit pressekreterare åt justitieministern och sexköparen Lennart Geijer utsågs han så till chefredaktör för tidningen Västgöta-Demokraten i Borås, där han stannade i knappt två år.

Hans Holmér och Ebbe Carlsson i samband med avlyssningsaffärerna i Göteborg.

Men Ebbe hann med så mycket mer än så. Han fann en trogen vän och uppbackare i Hans Holmér, en annan socialdemokratisk maktspelare som blev både SÄPO-chef och länspolismästare i Stockholm. På 1970-talet samarbetade Holmér och Carlsson när det gällde att övervaka representanter för extremvänstern i Göteborg. Det blev scandal pyramidale när det visade sig att tandemet Hasse-Ebbe hade buggat Sveriges kommunistiska parti (SKP, tidigare KFML) samt letat potentiella terrorister på sjukhus i Göteborg. Båda var sedan i hög grad involverade när det gällde Baader-Meinhofs (Kommando Holger Meinz) sprängning av västtyska ambassaden i Stockholm. Det vill säga SÄPO-chefen Holmér och publicisten Carlsson. Det intima samarbetet de båda männen emellan skulle i tidernas fullbordan leda till oanade konsekvenser för en rad personer på höga poster.

En lång rad exempel på ”Verbale Ebbes” (så kallades han av insatta personer i bland annat SÄPO) tragikomiska eskapader rullas upp i ”Ebbe – The Movie”. De muntra skratten i biosalongen är därför många och hjärtliga. En som inte skrattar särskilt mycket är dock före detta ambassadören och Palme-medarbetaren Anders Ferm, som menar att Ebbe Carlsson förstörde den ekonomi på förlaget Tiden som han själv enligt egen utsago byggt upp. I slutet av filmen ger sedan Ferm, som inte tycks se något som helst humoristiskt i Ebbes göranden och låtanden, Ebbe Carlsson hela skulden för skandalen som tvingade en regeringsminister och två höga polischefer att avgå.

Det var när Ebbe Carlsson var verksam som bokförläggare vid Albert Bonniers bokförlag i Stockholm som han, med avgångne länspolismästaren Hans Holmérs goda minne, erbjöd sig att klara ut mordet på statsminister Olof Palme. Ebbe och Hasse var båda bergfast övertygade om att det var kurder med anknytning till den marxistiska terroristorganisationen PKK som hade mördat Palme. Problemet var bara att de var i stort sett ensamma om denna övertygelse vid denna tid. Så när Holmér till följd av sin inkompetens tvingats avgå tog kompisen Ebbe upp det tappade kurdiska spåret, övertygad som han var att han skulle få fatt i mördarna och därmed frälsa nationen.

 

Polismannen Walter Kegö hade, jämte kollegan Per Olof Karlsson, städslats som Ebbe Carlssons personliga medarbetare i samband med Ebbes kurdspaningar.

Så småningom började emellertid skandalen rullas upp i alla dess pinsamma enskildheter. Det visade sig att justitieminister Anna-Greta Leijon skrivit ett rekommendationsbrev för internationellt bruk i vilket hon gick i god för Ebbe Carlssons vandel. Det visade sig också omsider att Ebbe Carlsson med hjälp av personlige livvakten Per Olof Karlsson, i likhet med Carlsson för övrigt homosexuell, försökt smuggla in olaglig avlyssningsapparatur i landet. Även Karlssons poliskollega Walter Kegö var vid denna tidpunkt i Ebbes sold. Och det visade sig att såväl rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson som SÄPO-chefen Sune Sandström varit med på noterna. Följden blev att Leijon, Åhmansson och Sandström tvingades avgå och att Ebbe Carlsson ställdes inför rätta. Vid det laget var dock Ebbe svårt sjuk i AIDS och undgick därmed ett rättmätigt fängelsestraff.

Med sin avmagrade apparition gav han AIDS ett ansikte, och det måste sägas att han bar sitt kors – ett resultat av ”kraftfullt syndande”, som han själv uttryckte det i de legendariska riksdagsförhör där, förutom Ebbe själv, konstitutionsutskottets vice ordförande Anders ”Du skall veta hut” Björck och statsrådet Carl ”Det är trams” Lidbom var huvudpersoner- med värdighet.

 

Ebbe Carlsson gav AIDS ett ansikte.

På ett sätt är naturligtvis den alltför tidigt avlidne Ebbe Carlssons levnad ett stycke stor tragik. Någon i ”Ebbe – The Movie” säger, att allt Ebbe Carlsson rörde vid förvandlades till stoft och aska. Samtidigt kan man inte låta bli att beundra Ebbe Carlssons ohejdbara framåtanda och förmåga att få folk över på sin sida. Han hade med till synes obegränsat självförtroende och stort tålamod byggt upp ett oslagbart kontaktnät inom den socialdemokratiska rörelsen som vid denna tid styrde allting inom Sverige. Ebbe var festfixare av rang och kunde, enligt sagesmannen Sverker Åström (legendarisk diplomat och homosexuell), utan problem och med kort varsel få själve Olof Palme att titta in hos paret Ebbe och Sverker på en nattmacka, varvid gänget löste världsproblemen över en sill och en sup.

Samtidigt var unge Carlsson, enligt Åström, i sitt innersta djupt osäker och i besittning av ett betydande mått av självförakt. Att tala om paradox i sammanhanget är en underdrift, men det var av allt att döma denna kombination som skapade fenomenet Ebbe Carlsson: mannen som gjorde vad som föll honom in och lyckades få nyckelpersoner i sin omgivning med på noterna. Mitt i all tragik finns därför också ett betydande mått av rätt dråplig humor med i sagan om Ebbe Carlsson, låt vara kanske inte för exempelvis Anna-Greta Leijon som i filmen säger sig ha varit tagen av skandalen under många år.

 

Författaren och Ebbe Carlsson-experten Anders Isaksson.

Anders Ferm skyller som nämnts ovan skandalen med Ebbe Carlssons privatspaning helt och hållet på Ebbe själv. Andra intervjuade, som har litet mera personlig distans till händelserna, är inte fullt så enkelspåriga. Särskilt författaren och Ebbe-biografen Anders Isaksson (nyligen avliden) och polisprofessorn Leif G. W. Persson, i någon mån också Jan Guillou, ger värdefulla och inte helt humorbefriade insikter i fenomenet Ebbe Carlsson.  Liksom också förre statsministern Ingvar Carlsson. Ebbes bokförläggarkollega Tomas Fischer, som pyntade in ett antal miljoner i Ebbes spanarkassa och ställde en tiorumslägenhet på Södermalm i Stockholm till spaningsledningens förfogande, erkänner villigt att han lät sig duperas av ”Verbale Ebbe”; inte så konstigt, eftersom Ebbe redan hade uppbådat en central regeringsmedlem och ett par höga polischefer för sin sak.

Ambassadör Ferm gör det därför på tok för lätt för sig när han ensidigt skyller allting på Ebbe Carlsson. Alla visste ju att Ebbe Carlsson var en munvig djävel som kunde snacka sig in hos alla överallt och under de mest bisarra omständigheter. Då borde naturligtvis Leijon, Åhmansson, Sandström med flera ha varit på sin vakt mot Carlssons och den avpolletterade Holmérs manipulationer. Det var de tydligtvis inte och är därför väl så skyldiga som Ebbe själv.

Jag kan avslutningsvis inte riktigt bestämma mig för om Ebbe Carlssons levnadshistoria i första hand skall betraktas som ett stycke tragik eller komik. Så jag väljer att kalla den tragikomisk. Och vem vet vad som hade hänt om Ebbe inte hade ”syndat så kraftfullt” och därmed undvikit att drabbas av den fruktade sjukdomen AIDS?  Kanske hade han, möjligen efter något år i fängelse, kommit tillbaka som gubben ur lådan och tagit sig an en ny uppgift av rang. Känner jag Ebbe rätt hade han påbörjat något nytt projekt i själva fängelset. Kanske hade han verkligen lyckats med något stort projekt till slut.

Ebbe Carlsson var en komplex person och en som alldeles uppenbart var behäftad med en rad fel och brister. Men nog tål han att hedras en del. Icke minst därför att han insåg vikten av att hålla efter den vid denna tid inflytelserika extremvänstern.