Archive for the ‘Svenska kyrkan’ category

En klockringande domprost och Ship to Gaza-aktivist

5 juli, 2018

Domprost Mats Hermansson propagerar för Ship to Gaza i Visby.

Precis när Svenska Dagbladet-krönikören Thomas Gür skulle avsluta sitt seminarium om kriminalitet och integration utanför Visby domkyrka och lämna plats för frågor avbröts evenemanget av att det började ringa i domkyrkans klockor.

Domkyrkoprosten Mats Hermansson hade tagit sig före att ringa i klockorna med motivationen att det av någon anledning skulle vara ”fara å färde” – Gür hade enligt uppgift varit oförsynt nog att bland annat ta upp ämnet om invandrares överrepresentation i våldtäktsstatistiken vilket Hermansson tydligtvis upplevde som oerhört provocerande.

”Jag vill inte ha skiten här”, skall Hermansson ha yttrat enligt människor på plats. http://katerinamagasin.se/domprost-avbrot-thomas-gurs-seminarium-om-kriminalitet-med-klockringning-jag-vill-inte-ha-skiten-har/

Domkyrkoprosten har även avseende den aktuella händelsen yttrat: ”Jag fick knuffa mig fri. Det var en mycket obehaglig situation efteråt.” Påståendena jävas av en filmupptagning där domprosten konfronteras av Gür och några andra mötesdeltagare. Hermansson utsätts visserligen av  kritik för sitt omotiverade tilltag – fattas bara annat – men något knuffande märks inte .http://www.helagotland.se/almedalen/hermansson-avbrot-tal-med-klockringning-15231247.aspx

Detta är inte första gången domkyrkoprosten Mats Hermansson är i blåsväder. Förra året fick han exempelvis en skriftlig reprimand från domkapitlet till följd av vad som angavs vara bristande respekt och lojalitet gentemot biskopen Sven-Bernhard Fast sedan denne riktat kritik mot Hermanssons sätt att sköta arbetet vid domkyrkoförsamlingen. http://www.dagen.se/nyheter/domprost-mats-hermansson-falls-for-bristande-lojalitet-1.1074614

Klockringningen i Visby enligt en karikatyrtecknare.

Det kan vidare nämnas att domkyrkoprost Hermansson gjort sig känd som politisk aktivist till förmån för det återkommande antiisraeliska propagandajippot Ship to Gaza, något som ligger väl i linje med Svenska kyrkans Israel-fientliga policy. https://shiptogaza.se/sv/nyhet/gotland-i-solidaritet-med-gaza?page=123

Det rapporteras nu att Hermansson ångrar sitt tilltag att ringa i klockorna i anledning av Thomas Gürs oannonserade seminarium. Klockringning med avsikten att varna för fara skall normalt ske endast vid hot om krig eller motsvarande, men har missbrukats av kyrkliga företrädare vid tidigare tillfällen för att exempelvis störa offentliga möten som hållits av Sverigedemokraterna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/02/kyrkklockorna-i-sveg-manifesterade-mot-yttrandefriheten-storde-sd-mote/

Det är bra att Mats Hermansson ångrar sig. Hans agerande kastar ändå blixtbelysning över Svenska kyrkans djupa kris och rådande förfall, något som jag tidigare lyft fram bland annat i detta blogginlägg: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/02/svenska-kyrkans-forfall/

 

Kyrkovalet 2017: SD ökar – men fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern

24 september, 2017

Valaffisch från SD med fyndig text. Foto: SD

Det är intressant att när Svenska kyrkan skulle kommentera det preliminära resultatet av kyrkovalet den 17 september så skickade man fram Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift. Intressant på så sätt att Persenius vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2014 var den ende av de fem kandidaterna som klart deklarerade att Jesus Kristus gav en bättre bild av Gud än Muhammed. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Sådant gör man inte ostraffat i en så kallad kyrka som leds av en ärkebiskop vilken som sitt valspråk har ”Gud är större”, således en ordagrann översättning av det arabiska ”Allahu akbar” som är ett omtyckt stridsrop bland alla muslimska terrorister. Nu fick biskop Persenius en chans att rehabilitera sig för sin fadäs – att sätta Kristus före Muhammed – genom att ge sig på Sverigedemokraterna.

Uppsala-biskopen Ragnar Persenius skickades fram att ta avstånd från SD efter kyrkovalet. Foto: Tommy Hansson

Ty det råder ingen tvekan om att valet till kyrkomötet 2017 til syvende og sidst handlade om Sverigedemokraterna (SD). SDs partiledare Jimmie Åkesson hade gått i bräschen för en storsatsning på kyrkovalet, vilket i media presenterades som att SD skulle ”ta över” svenska kyrkan, och detta hade tydligtvis framkallat frossbrytningar hos kyrkoetablissemanget.https://www.metro.se/artikel/kyrkovalet-2017-d%C3%A4rf%C3%B6r-vill-sd-ta-%C3%B6ver-svenska-kyrkan

Inte bara SD mobiliserade alltså valdagen den 17 september utan också övriga partier och så kallade nomineringsgrupper. Följden blev en ganska dramatisk ökning av valdeltagandet – från 12,57 procent 2013 till 18,21 procent av cirka 5,5 miljoner röstberättigade 2017. Det är det högsta valdeltagandet på mången god dag.Tacka Sverigedemokraterna för det!

Det svällande valdeltagandet kan dock ej undanskymma det beklagliga faktum, att det var cirka 3000 färre kandidater i årets kyrkoval än för fyra år sedan – det kommer att bli åtskilliga ”tomma stolar” och det är inte enbart SD som kommer att svara för dessa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/farre-kandidater-i-kyrkovalet

Preliminärt resultat i kyrkovalet 2017: S 30,5, POSK 17,3. C 13,8 och SD 9,2 procent. Foto: Tommy Hansson

Biskop Ragnar Persenius verkar påfallande glad och nöjd över att SD ”bara” ökade från 5,97 procent för fyra år sedan till nu aktuella 9,27 procent. Biskopen menar bland annat att det är fel att som SD tala om en svensk kyrka och citeras i en TT-intervju: ”Sedan handlar det om att göra svenska /sic!/ kyrkan till en ´svensk´kyrka. Någon sådan har aldrig funnits utan kyrkan är till sitt väsen en världsvid kyrka som även finns i vårt land.”

Någon borde kanske upplysa Ragnar Persenius om att namnet på den kyrka han faktiskt är biskop i är Svenska kyrkan. Vidare är knappast medlemskapet i den ekumeniska organisationen Kyrkornas världsråd (där den verkligt världsvida kyrkan, alltså den romersk-katolska, inte ingår) tillfyllest för att med fog kunna hävda Svenska kyrkans delaktighet i en världsomspännande kyrklig gemenskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

På många sätt bör tvärtom Svenska kyrkan betraktas som en provinsiell historia som mer är att likna vid en politisk organisation, eller kanske ett slags ”rättfärdighetsinstitut”. I denna organisation har sådant som att bojkotta den judiska staten Israel, uttrycka stöd för palestinaarabiska terrorrörelser av typ Fatah och Hamas, predika det klimatalarmistiska domedagsbudskapet, propagera för en homosexuell livsstil, undvika att stöta sig med islamska trosbekännare genom att avlägsna kors i kyrkor med mera blivit betydligt viktigare än det Jesus-centrerade frälsningsbudskapet.

Bloggaren kampanjar för SD helgen före kyrkovalet. Foto: SD

Sverigedemokraterna och Centerpartiet var de grupperingar som ökade mest i årets kyrkoval jämfört med hur det gick för fyra år sedan. Socialdemokraterna blev dock med 30,5 procent än en gång det överlägset största partiet, vilket garanterar en fortsatt socialistisk-politiskt korrekt slagsida i Svenska kyrkan och en fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Om Ragnar Persenius vore en andligt inriktad kristen, en som på allvar vinnlade sig om svenska folkets frälsning, borde han faktiskt slita sitt hår i förtvivlan i stället för att välkomna valutgången!

Fotnot: De valresultat som hittills presenterats är preliminära. De slutliga resultaten presenteras enligt uppgift först om någon vecka.

Flykten från Svenska kyrkan – vad den verkligen beror på

13 september, 2016

img_1436
Kan Svenska kyrkan återvinna folkets förtroende? Foto: Tommy Hansson

Nej, något överdrivet flyt kan man knappast säga att Svenska kyrkan har för tillfället.

Efter en rad skandaler och tvivelaktigheter av varierande slag tilltar medlemsflykten. I augusti 2016 begärde tre gånger så många utträde ur samfundet jämfört med föregående år. Kyrkans Tidning rapporterar att 9211 valde att tacka för sig. Totalt i år uppges 47 453 ha begärt utträde, vilket är fler än under hela 2015 och även 2014. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortsatt-medlemsflykt-fran-kyrkan

Bara i juni uppges  så många som 13 300 personer ha gått ur den tidigare så kallade folkkyrkan, vilket är ungefär tre gånger så många som en normal junimånad. I semestermånaden juli, då de flesta normalt ägnar kyrkliga ting ett tämligen förstrött intresse, valde 5100 att utträda. Visserligen händer det också att folk aktivt söker inträde i Svenska kyrkan, men den statistiken är blygsam vid en jämförelse: senaste året skall dryga 7000 ha tagit detta steg.

ecce_homo-1Bögjesus: K. G. Hammars bild av Mästaren.

Eftersom den kraftigt vikande medlemstrenden inte är något Svenska kyrkan generellt har gemensamt med andra samfund kan man inte påstå att medlemstappet gäller hela den svenska kristenheten. Romersk-katolska kyrkan har till exempel noterats för en ökning upp till 103 509. Bland frikyrkorna har bland annat Svenska alliansmissionen ökat på medlemstalet.

Medlemsraset kan inte undgå att få betydande konsekvenser för kyrkan. Efter sommarens tapp kunde den årliga förlusten fastställas till 38 miljoner kronor. Det innebär svårigheter att underhålla alla kyrkobyggnader och kyrkolokaler över hela landet och minskade möjligheter att bedriva mission, diakoni och annan utåtriktad verksamhet. Erika Brundin, ställföreträdande generalsekreterare i Svenska kyrkan, citeras så: ”Det blir jätteviktigt för oss att återvinna förtroendet. Det är den viktigaste aspekten för oss.” http://www.di.se/artiklar/2016/8/12/kyrkans-medlemsras-ar-en-miljonsmall/

När man studerar kommentarerna till Svenska kyrkans medlemskris tycks alla vara rörande överens om, att huvudorsaken står att finna i avslöjanden om att enskilda kyrkorepresentanter låtit kyrkan betala för resor och lyxhotell på olika platser i världen. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Om kyrkans ledning verkligen tror att detta är enda skälet till nedgången kommer man inte att vara i närheten av att vända utvecklingen.

Vi har alltså en kyrka som sedan många år tillbaka är dels genompolitiserad, dels lägger sig platt för islam. Anledningen till att denna bloggare 1999 gick ur den kyrka han döptes in i var exempelvis den dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars beslut att i Uppsala domkyrka bereda utrymme för en fotoutställning – Ecce Homo – som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transpersoner. Då var måttet enligt mitt förmenande rågat, och jag misstänker att andra gjorde samma reflektion och tog samma konsekvenser.

b934a85e-d474-4e51-9b8f-4f0af994350f

Nytt inslag i dopritualet: ”Amen och high five”.

Vi har vidare att göra med en kyrka som tycks vara besatt av hat gentemot den judiska staten Israel; som upplåter domkyrkan åt schamanistiska mässor; som regelbundet deltar i Pride-festivaler och andra HBTQ-aktiviteter; som har upphöjt klimatalarmismen till ett religiöst koncept; som fjäskar för islam och inte på allvar vågar fördöma den dagliga terrorn mot kristna ute i världen; som desperat försöker ”hänga med” så till den grad, att biskop Bo Dahlman vid prins Alexanders dop nyligen gav den nydöpte prinsen ”Amen och high five”. Med mera, med mera.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6513649

Beträffande förhållandet till islam så har ärkebiskop Antje Jackelén sagt sig inte kunna urskilja någon principiell skillnad mellan fridsfursten Jesus Kristus och krigsherren Muhammed. Stockholms-biskopen Eva Brunne, såvitt jag vet världens enda praktiserande homosexuella biskop, har föreslagit att korset skall avlägsnas från Sjömanskyrkan i Stockholm på det att inte besökande muslimer skall förargas.

goldplatedinricrucifixjesuscrosspendantnecklacemenwomen-skuspanitemprop233690-3-800x800
Uppviglande och okristligt bära detta?

Höga chefer inom kyrkan kan inte ens hålla fast vid en så central kristen symbol som korset, utan menar att det kan vara ”uppviglande” och ”okristligt” att bära detsamma i en kedja runt halsen. Läs mer om detta och om andra kyrkliga klavertramp här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

Jag tycker uppriktigt synd om Svenska kyrkan och dess ledning om den tror, att enda anledning till det accelererande medlemsraset är enstaka representanters skörlevnad på utlandsresor och hotell. I så fall saknar man förmåga att göra en korrekt analys av sakernas tillstånd och frånhänder sig därför möjligheten att i någon liten mån vända på kuttingen.

Inte för att jag sörjer särskilt mycket, även om jag måste bekänna att jag oroas en smula över hur det skall gå med det viktiga kulturarv våra kyrkor och vårt kristna arv i stort representerar. Förutom de rent materiella och kulturella värdena minner det kristna arvet trots allt om en tid då Gud fortfarande i någon mån brydde sig om den svenska kyrkan.

I dag är Han sannolikt inte särskilt intresserad.

Hög chef inom Svenska kyrkan: Bära kors ”uppviglande” och ”okristligt”

4 augusti, 2016

ewmjjnmxpayggneqnibx
Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg: Bära kors kan vara ”uppviglande” och ”okristligt”.

Svenska kyrkan och dess  representanter upphör aldrig att överraska – och då menar jag inte i positiv bemärkelse. Nyligen hävdade Gunnar Sjöberg, född i Korpilombolo samt ansvarig för kommunikation vid kyrkokansliet i Uppsala, att det kan vara både ”okristligt” och ”uppviglande” att bära kors. http://www.katolsktmagasin.se/2016/08/03/kommunikationsansvarig-svenska-kyrkan-uppviglande-att-bara-kors/

Bakgrunden till Sjöbergs yttranden på Facebook är en av gruppen Kristen opinion nystartad Facebook-grupp som heter ”Mitt kors” och som syftar till solidaritet med förföljda kristna i Mellanöstern. Militanta islamister inom DAESH/IS/ISIS bedriver som bekant ett hänsynslöst och totalt omänskligt utrotningskrig mot kristna och även andra trosanhängare inklusive ”fel” sorts muslimer. https://kristenopinion.wordpress.com/2016/07/30/mittkors/

Denna vilja till solidaritet med kristna som mördas och massakreras varje dag för sin tro på Gud och Jesus Kristus faller inte Gunnar Sjöberg på läppen, och han ordar till och med om risk för ”religionskrig” därför att vissa kristna bär kors. I en FB-status som blivit nära nog viral framhärdar han:

Alltså, jag vet inte. Det här med att kristna plötsligt ska börja bära kors som tecken för och emot nåt. Det är väl inget nytt egentligen, men uppmaningen känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder. Vill vi dra saken till religionskrig när det handlar om något helt annat och muslimska församlingen t o m vägrar begrava den som mördade prästen i Frankrike?
Jag bär min gamla svenska flagga med stolthet fast den nu ser finsk ut. Det där med gränser, kan vi inte ställa oss över det? Jag tror Jesus tänkte så. Och att korset är ett tecken för öppenhet

I efterkommande inlägg har Sjöberg utan större framgång sökt förklara och kanske i någon mån distansera sig från sitt inledande FB-inlägg. Bland annat avfärdar han kritik som riktats mot honom som något ”ofräscht” och att man visst kan bära kors – han gör själv trots egen lågkyrklighet, hävdar han, då och då korstecknet samt bär gärna kors.

Men: när Gunnar Sjöberg bär kors gör han det ”med”, inte ”mot”, skriver han. Att visa solidaritet med förföljda trossyskon är alltså enligt Sjöbergs förvirrade synsätt att vara ”mot”. Då blir den främsta kristna trossymbolen ”en distanserande markör”.

3lD6i_yE
Prästen Anna Karin Hammar: ”Mitt kors” visar prov på ”dold tankefigur”.

Att Gunnar Sjöberg får stöd från den beryktade prästen Anna Karin Hammar, lesbisk Israel-hatare och syster till förre ärkebiskopen K-G Hammar, är på intet sätt överraskande. De som driver gruppen ”Mitt kors” visar enligt den förstnämnda prov på en ”dold tankefigur” som kräver utmaning. De förklaras stå för en ”aktion” med ”glidande identiteter”.

Detta är ingenting annat än pseudointellektuellt prat i vädret. Vad både Sjöbergs och Hammars utgjutelser bottnar i är givetvis att de är rädda för att stöta sig med muslimerna. I stället för att ta fighten – som Jesus gjorde när han ställdes inför teologiska motståndare i det dåtida Israel – kryper kyrkans ledarskap darrande ihop i en vrå och hoppas, att muslimerna skall vara snälla och inte skära halsen av dem som med fader Jacques Hamel i Frankrike.

Detta är mer än tillåtet ynkligt, opportunistiskt och politiskt korrekt.

Ärkebiskop Antje Jackelén går själv i spetsen för trossveket genom att hylla profeten Muhammed och vägra inse, att det finns skillnader mellan denne – som bland annat äktade en sexårig flicka och hade sex med henne när hon blev nio, lät hugga halsen av uppemot 1000 judar vid ett och samma tillfälle samt gav order om att det förvirrade religiösa misch-masch som kallas islam skulle spridas med erövringskrig – och fridsfursten Jesus Kristus. http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=160306094324

Stockholms-biskopen Eva Brunne, för övrigt lesbisk liksom Anna-Karin Hammar, vill inte vara sämre utan har föreslagit att Sjömanskyrkan i Frihamnen i Stockholm tar bort korset och andra kristna symboler samt märker ut riktningen mot Mekka, detta för att muslimska besökare skall känna sig välkomna. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan

680
Biskop Eva Brunne  uppger att hon utsatts för ”hat” efter krav om att avlägsna kors ur kyrka och markera riktningen mot Mekka. Tråkigt – men vad trodde hon?

Kan någon förvånas över att Svenska kyrkan mot denna bakgrund fortsätter att tappa medlemmar i en allt stridare ström? Knappast. I fjol valde 89 000 att utträda i hela landet. http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/allt-fler-lamnar-svenska-kyrkan-6807002.aspx

Frågan är om det inte är dags att avskaffa denna så kallade kyrka, som är mer ett Baals-tempel än en kristen inrättning om ni frågar mig. Möjligen kan administrativa enheter behållas för att sköta driften av alla kulturellt omistliga kyrkobyggnader runt om i landet,vilka med fördel kan användas för musikevenemang och kulturella aktiviteter.

Det finns förvisso inom Svenska kyrkan också rekorderliga och trosfasta personer vilka säkerligen lider av Svenska kyrkans urartning. Jag undrar om det inte är en tidsfråga innan några sådana personer startar en alternativ och hoppeligen konkurrenskraftig kyrka med plats för troende som tar sin kristna övertygelse på allvar.

is-zerstoert-baal-tempel-100~_v-standard644_b01317
Baals-templet i Palmyra innan det förstördes av marodörerna i DAESH.

Fotnot: Baal var en hednisk gudom som tillbads av semitiska folkslag i forntidens Syrien samt Kanaans land. Det berömda Baals-templet i syriska Palmyra skall ha förstörts genom sprängning av DAESH.

Präst lämnar Svenska kyrkan på grund av ”inre sekularisering”

8 januari, 2014

untitled Hans popularitet inom Svenska kyrkan har avtagit.

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/prast-i-laronamnden-lamnar-svenska-kyrkan-i-protest

Eva Hamberg, professor emeritus, filosofie doktor i ekonomisk historia samt präst i Svenska kyrkan och ledamot i kyrkans läronämnd, har beslutat sig för att lämna sina uppdrag och begära utträde ur Svenska kyrkan. Samtidigt avsäger hon sig sitt prästämbete. Så här citeras hon i Kyrkans Tidning (se länk till hela artikeln överst):

Jag har försökt varna för det som jag har sett. Nu måste jag för mitt samvetes skull ta steget.

Det som hon har sett beskriver Hamberg som den ”inre sekulariseringen” och ”politiseringen” av Svenska kyrkan. Eva Hamberg menar att det är ”anmärkningsvärt” att de apostoliska och nicenska trosbekännelserna ej längre betraktas som viktiga i vår forna folkkyrka. Vidare säger hon: ”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

untitledProfessor emeritus och prästen Eva Hamberg lämnar Svenska kyrkan.

Eva Hamberg, som har en diger akademisk meritlista inom teologi och samhällsvetenskap och är filosofie doktor i ekonomisk historia, säger sig i intervjun ha funderat länge på att lämna Svenska kyrkan. Det är alltså inget förhastat över beslutet att hoppa av, vilket hon beskriver som en ”samvetsfråga”. En tankeställare kom genom den senaste kyrkovalskampanjen, som för Hamberg befäste bilden av en allt mer politiserad kyrka där partipolitik blivit viktigare än den teologiska grunden.

Det som närmast kom droppen att rinna över professor Hambergs bägare var utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna i höstas. Den som skiljde ut sig positivt från de övriga fyra kandidaterna var enligt henne biskop Ragnar Persenius i Uppsala stift. De övriga ”svävade på målet”, särskilt när det gällde frågan om Jesus contra Muhammed:

Bara att de fick frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.

untitledRagnar Persenius: den ende av ärkebiskopskandidaterna som föredrog Jesus framför Muhammed.

För en lekman förefaller det otroligt att höga kristna företrädare i Sverige inte kan slå fast att fridsfursten Jesus Kristus, som uppmanar oss att älska vår nästa såsom oss själva och även älska våra fiender, ger en sannare och framförallt mer intim bild av Gud än vad profeten Muhammed, som spred islam genom blod och svärd, gör. Många kyrkomedlemmar är, förklarar Hamberg, ”allvarligt oroade” över nedgången inom Svenska kyrkan.

På frågan om det inte kan anses vara bättre att ”stanna och påverka” svarar Eva Hamberg: ”Efter 25 år börjar det kännas som att jag gjort vad jag kan för att påverka.” Tyvärr, förklarar hon för Kyrkans Tidning, har dessa försök inte givit några som helst resultat. Nu söker hon efter en annan församling som bättre förmår tillvarata hennes kristna tro, kanske Evangeliska frikyrkan eller Pingstkyrkan.

Inför kyrkovalet: finns det fortfarande hopp om Svenska kyrkan?

9 september, 2013

untitledÄr Svenska kyrkans fana på väg att halas för gott?

Jag började första gången fundera över att begära utträde ur Svenska kyrkan under 1980-talets första hälft. Jag var då körsångare i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje och tillika dess styrelsesekreterare. Vid denna tid fick kyrkan en reformerad allmän förbön, där tidigare ålderdomligt språkbruk rensats ut. Vidare uppmanades inte längre gudstjänstbesökarna bedja för ”konungen och hans hus”, något som upprörde mitt rojalistiska hjärta.

Vad värre var så nämndes icke med ett ord i den nya allmänna förbönen dem som förföljdes för sin kristna tro i kommunistiska eller muslimska länder, och de var – och är alltjämt – många. I stället hette det trendriktigt att kyrkan exempelvis skulle be för ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”

Men således ingenting om de miljontals kristna världen över som förtrycktes för sin tros skull varje dag för att de bekände sig till det glada budskapet om Jesus Kristus och hans frälsande kraft. Varför glömde den svenska folkkyrka, som jag en gång döpts in i, dessa förföljda? frågade jag mig.

För mig framstod det som skäligen uppenbart att det för Svenska kyrkan blivit betydligt viktigare att ligga rätt ”i tiden” än att måna om förföljda kristna trosfränder. Detta medförde bland annat att det kyrkliga språket miste sin sälta och ersattes av en platt politiker- och byråkratsvenska, som jag tyckte passade mycket illa eller inte alls i religiösa sammanhang.

Svenska kyrkan hade tillägnat sig, som jag såg det (och jag har inte ansett mig behöva rucka på den uppfattningen), en alldeles opassande vilja att ”hänga med sin tid”. Inte för att all form av modernisering är fel, självklart inte. När emellertid andliga värden alltmer hamnar i bakvattnet av en sekulär politisk medvetenhet började jag inse, att det var tid att säga ”stopp och belägg”.

1367786_209_166Många upprördes av den blasfemiska fotoutställningen Ecce Homo.

Det slutliga steget att säga farväl till den kyrka jag en gång döpts in i tog jag dock först 1999. Den droppe som slutligen kom min bägare att rinna över var dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars sanktionerande av Elisabeth Ohlson Wallins översexualiserade fotoutställning ”Ecce Homo” i Uppsala domkyrka 1998, som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transvestiter.

Denna för många förargelseväckande utställning hade godkänts av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, numera biskop i Härnösand, och då hjälpte det föga att biskopen i Uppsala stift, Tord Herlin, sade: ”I bästa fall är det dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.” För min del var det helt uppenbart att det rörde sig om båda dessa ting samt dessutom om upprörande dålig smak. Följden blev att jag utan någon som helst saknad lämnade Svenska kyrkan.

En annan bidragande orsak till mitt utträde var att den gamla ärevördiga folkkyrkan, som förvisso insett att Jesus var sprungen ur det judiska folket, mer och mer kommit att utvecklas till att bli en antiisraelisk stöttrupp med antisemitiska inslag. K. G. Hammar har så vitt jag vet som ärkebiskop aldrig yttrat ett gott ord om Israel, och så torde även vara fallet med hans efterträdare Anders Wejryd. I stället har man ställt sig i spetsen för mångfaldiga krav på bojkotter och sanktioner riktade mot den judiska stat och det judiska folk som Jesus en gång utgick från.

Svenska kyrkan kallas understundom skämtsamt för ”salighetsinstitutet”, men det där med ”salighet” kan vi nog glömma i dessa yttersta av tider. I stället brukar jag tala om ett sekulärt rättfärdighetsinstut som ibland i högtidligare sammanhang använder kristen språkdräkt för att skänka litet lyster över ett krasst politiskt budskap, vare sig det nu gäller att racka ner på Israel, vänslas med islam, fördöma Sverigedemokraterna eller backa upp HBTQ-lobbyn.

svenska-kyrkan-empati-3Svenska kyrkan har i dag en antiisraelisk agenda.

Denna sekulärt-politiska utveckling kan härledas till den närmaste efterkrigstiden, då den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav en mindre grupp vänsterinriktade präster, med den blivande biskopen i Stockholms stift Ingemar Ström i spetsen, möjligheten att i kyrkliga sammanhang introducera ett så kallat social-etiskt tänkande. Denna gruppering koncentrerade sig initialt på att missionera bland industriarbetare och knyta kontakter med fackföreningsrörelsen. Denna försöksverksamhet, som avvek bjärt från Svenska kyrkans tidigare i stort högerinriktade hållning, blev dock varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Någon kristen väckelse inom fackföreningsrörelsen var det aldrig tal om.

Snarare blev det precis tvärtom. Kyrkan kom gradvis att anamma socialistiska och sekulära tänkesätt, vilka slog ut i full blom med den ”kristna vänster” som fick vind i seglen under 1960-talet och som på många sätt ingick ett symbiotiskt förhållande med den så kallade 68-vänstern. En ledande revolutionspräst var Ingemar Simonsson i Båstad, som kom att spela en ledande roll i samband med extremvänsterns protester mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 1968.

Den viktigaste milstolpen i kyrkans vänstervridning blev dock det internationella kyrkomötet i Uppsala 1968, som förgylldes av den amerikanske protestsångaren Pete Seegers framträdande i domkyrkan. Seeger stod den amerikanska kommunismen nära. Ögonvittnen har även berättat hur dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby personligen motade bort antikommunistiska flygbladsutdelare utanför domkyrkan.

1961 Ärkebiskop Gunnar Hultgren viger diakoner.Den kyrkliga vänstervridningen påbörjades under Gunnar Hultgrens tid som ärkebiskop.

Inom den kyrkliga vänsterrörelsen fanns en aggressivt polemisk strömning som strävade efter att upplösa skiljelinjerna mellan socialism och kristendom och som i många fall hyllade kommunistiska diktatorer och massmördare i Tredje världen. Så här skrev exempelvis prästen Per Frostin i skriften Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som inte hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan.

Den kyrkliga vänsterns företrädare fick med tiden högt uppsatta poster i Svenska kyrkan som ärkebiskopar, biskopar, domprostar och kyrkoherdar. De kolporterade entusiastiskt ut ett politiserande budskap som alltmer kom att fjärma kyrkan från sina andliga rötter. Numera möter vi sällan hos kyrkans representanter något upphöjt andligt förhållningssätt. I stället anses världens ondska emanera ur ett så kallat inomvärldsligt perspektiv. Svälten, krigen, den andliga rotlösheten, rasismen, omoralen, brottsligheten, arbetslösheten, sjukdomarna – allt skall till sist ordna sig bara vi är solidariska mot våra medmänniskor och tänker/handlar rätt politiskt.

Kort sagt: materialismen och politiken har tagit över i vår forna folkkyrka. Frågan är naturligtvis om det finns hopp om förbättring, eller om Svenska kyrkan är räddningslöst förlorad. Även om jag själv lyckligt och väl slunkit ur detta mestadels sekulära rättfärdighetsinstitut som gjort den politiska korrektheten till kardinalsdygd, lider jag med alla dem som finns kvar i det kyrkliga hägnet.

I kyrkovalet den 15 september finns en liten möjlighet att göra något åt situationen. Det bästa man som väljare enligt min mening kan göra är att rösta för Sverigedemokraterna som vill få bort det politiskt korrekta raseriet och i stället få till stånd ett återupprättande av kristen tro och tradition på den kyrkliga agendan.

Amen till detta!

Wejryd: Kyrkan skall bli ännu mer politisk

23 december, 2010

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-ska-fortsatta-ta-sig-ton

Efter åratal av vikande medlemstal har ärkebiskop Anders Wejryd nu insett att Svenska kyrkan är en stor organisation. Till och med fyra gånger större än LO. Detta får Wejryd att i en DN-intervju – se ovanstående länk – uttala sig för att kyrkan skall ta sig ännu mera ton politiskt än tidigare.

untitled

Ännu mera politik. Så ser ärkebiskopens lösning för Svenska kyrkan ut.

Det räcker alltså inte med att Stockholms homosexuella biskop Eva Brunne i samband med riksdagens högtidliga öppnande öppet tog ställning mot ett nytt riksdagsparti och dessförinnan deltog i en socialdemokratisk demonstration mot samma parti. Eller att Gotlands-biskopen Lennart Koskinen försökte avbryta ett av Sverigedemokraterna anordnat möte i Almedalen i somras. Eller att kyrkan upplåter sina lokaliteter för fotoutställningar som avbildar Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

Inte heller räcker det uppenbarligen med att Svenska kyrkan med den drucknes envishet mobbar Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Eller låter domkyrkan i Uppsala, på nämnde Wejryds initiativ, förvandlas till ett forum för djävulsdyrkare, schamaner och häxor. Eller har satt i system att gömma personer som befinner sig illegalt i Sverige.

Nej, nu skall Svenska kyrkan profilera sig ännu mer politiskt, till synes främst därför att organisationen faktiskt är ”fyra gånger så stor som LO.” Så vad kan vi vänta oss framdeles?

En förvirrad biskop Koskenkorva, förlåt Koskinen, leds ner från SD:s scen i Almedalen i somras.

Skall kyrkan börja lägga fram egna budgetförslag för Sveriges ekonomi? Agera för kvinnors ”rätt” till abort fram till födelseögonblicket? Kräva att Sveriges näste statsminister är en HBT-person? Välja en muslim  som Sveriges näste ärkebiskop? Plädera för ett avskaffande av privatbilismen?

Your guess is as good as mine.

Wejryds senaste utspel borgar för att Svenska kyrkans medlemstal fortsätter gå kräftgången och snart kanske bara är dubbelt så stort som LOs. Mig kvittar det, jag gick ur Svenska kyrkan för elva år sedan som protest mot ärkebiskop Hammars stöd för Elisabeth Ohlsons perversa fotoutställning i domkyrkan. Däremot tycker jag litet synd om de ideella arbetare i vingården som ännu har några illusioner kvar om vår forna folkkyrka.

Kyrkomålaren Albertus Pictors tolkning av Jesu liknelse om vingårdsarbetarna.

Svenska kyrkan behöver säkert bli mer aktiv. Men jag kan tala om för herr ärkebiskopen att ökad politisk aktivitet inte är lösningen på kyrkans alla problem. Den lösningen har inte fungerat under de senaste 40 åren och kommer inte fungera nu heller. Hur skulle det vara om man från ledande kyrkligt håll någon gång kunde inse att politik inte är Svenska kyrkans uppgift? Den vägen har hittills bara lett till förvirring och elände.

Och hur skulle det vara om Svenska kyrkan insåg att religionens uppgift i första hand är att vara ett andligt stöd för människor, inte att göra anspråk på att vara en politisk kamporganisation med en in- och utrikespolitisk agenda?

Tyvärr tror jag inte att Svenska kyrkans ledning  någonsin kommer att inse detta. Därför uppmanar jag i dag alla vingårdsarbetare att ge upp sina illusioner och söka sig en annan arbetsgivare.