Archive for the ‘Svenska kyrkan’ category

Norska kyrkan tar ställning mot antisemitism

22 mars, 2010

Den 19 mars gick representanter för den Norske kirke – motsvarigheten till Svenska kyrkan i vårt västliga grannland – tillsammans med övriga tros- och livsåskådningssamfund i Norge till synagogan i Oslo i akt och mening att manifestera sitt stöd för Det mosaiske trossamfund, som Judiska församlingen i Oslo kallas. Bakgrunden till denna manifestation är att man är bekymrade över antisemitiska hållningar bland norska elever.

Föreståndaren för Det mosaiske trossamfund, Anne Sender, uttryckte sin glädje över att representanter för hela bredden av det norska troslivet på detta sätt beslutat visa sin solidaritet i en besvärlig tid. Sender hänvisade till det goda samarbete som traditionellt förekommer över de norska samfundsgränserna och framhöll:

– I den här situationen bör vi sluta med mysigt småprat och börja handla. Vi måste säga ifrån om vilket slags samhälle vi vill ha. Vi måste förankra goda hållningar i forskning och läromedel, hos skolledare och politiker. Detta är allvar för oss alla. Vi vill inte ha ett samhälle där mobbing och hets kan få spelrum.

 Nils-Tore Andersen.

 Nils-Tore Andersen, ledare för det norska Kirkerådet, framhöll för sin del:

– Vi vill gärna stå samman med er i handling, inte bara i ord. De aktiva amtisemiterna är en fara för vårt land, men lika farliga är de som delvis ger dem rätt.

Anmärkningsvärt nog uttalade också den muslimske representanten Shoaib Sultan, generalsekreterare i Islamsk råd Norge, sitt bekymmer över de antijudiska stämningar som råder bland muslimska elever och ställde sig solidarisk med Det mosaiske trossamfund.

Läs gärna Den norske kirkes text om tilldragelsen här:

http://www.kirken.no/?event=showNews&FamID=114464

När jag tog del av den norska kyrkans och de övriga samfundens ställningstagande undrar jag om en sådan här aktion till stöd för de norska judarna över huvud vore möjlig i Sverige. Till att börja med har Svenska kyrkan sedan åtskilliga år en tradition av närmast fanatisk kritik av Israel gränsande till antisemitism, vilket möjligen kan ha sin historiska förklaring i att Sverige aldrig har blivit i tillfälle att studera Förtintelsen på nära håll.

Under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 lät, som en jämförelse med de under kriget relativt skyddade svenska förhållandena, den norske naziledaren Vidkun Quisling deportera över 700 norska judar till förintelselägren i Europa. Detta historiska arv gör att norrmännen vet vad antisemitism kan innebära.

I Sverige är det dessutom praktiskt taget omöjligt att uttala sitt stöd för judar om man inte i nästa mening framhåller att ett sådant stöd inte får utesluta möjlighet till kritik av Israel. I alla fall om man vill deltaga i debattens huvudfåra och inte bli marginaliserad.

Zvi Mazel – israelisk ambassadör som blev hjälte

18 juni, 2009

Zvi Mazel, född 1939, var Israels ambassadör i Stockholm från december 2002 till april 2004, då han efterträddes av Eviatar Manor. Mazel hade tidigare tjänstgjort vid israeliska beskickningar i Antananarivo på Madagaskar, Paris i Frankrike och Kairo i Egypten. Numera lever han som pensionär i Israels huvudstad Jerusalem.

 Zvi Mazel.

Det var den 16 januari 2004 som Zvi Mazel blev internationellt känd sedan han saboterat installationen ”Snövit och sanningens vansinne”, ingående i utställningen Making Difference på Statens historiska museum i Stockholm, genom att koppla ur den elektriska förbindelsen till konstverket i fråga vilket utformats av den israelisk-svenske konstnären och musikern  Dror Feiler och dennes hustru Gunilla Sköld Feiler.

Dror Feiler föddes i Israel 1951 och gjorde sin militärtjänstgöring som fallskärmsjägare 1970. Han blev emellertid så kallad refusenik sedan han vägrat tjänstgöra i områden som erövrats av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967. Dror Feiler är en uttalad vänsterradikal som stöder den kommunistiska FARC-gerillan i Colombia.

Jag gör ingen hemlighet av att jag betraktar ambassadör Zvi Mazel som en hjälte. Vad han gjorde var att sabotera en installation som framställde den kvinnliga palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat, till tonerna av J. S. Bachs ”Mein Herz schwimmt in Blut”, som en rättfärdig martyr för den palestinska saken. Vad jag kan invända mot är att ambassadör Mazel genom sin handling bidrog till att skapa ökad uppmärksamhet kring Feilers smaklösa så kallade konstverk, men jag tror ändå att de internationella svallvågorna kring den modiga gärningen i stort skapade en välbehövlig opinion mot stödet för den palestinska terrorn. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon ringde för övrigt upp Mazel och uttalade å den israeliska regeringens vägnar stöd för Mazels handling.

Ambassadör Zvi Mazel medverkar som intervjuobjekt i boken ”Behind the Humanitarian Mask” i redaktion av Manfred Gerschenfeld (Jerusalem Center for Public Affairs, Institute for Global Jewish Affairs, Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies, 2008), som behandlar antiisraeliska och antisemitiska stämningar i de skandinaviska länderna.

Mazel uttalar sig på följande sätt om förhållandena i Sverige avseende antiisraelism och antisemitism (översättning från engelskan av bloggaren):

”Sverige gör anspråk på att vara en superdemokrati, ett exempel på upplysning och öppenhet. Människor med sådana anspråk borde vara litet mer välunderrättade om Israel, som trots allt är en annan demokrati. Och ändå vet den vanlige svenske medborgaren inte mer än vad landets ytliga medier talar om för henne. Detta är ofta antiisraeliskt och allmänheten påverkas av detta.”

Det skall här inskjutas att Mazel innan han utnämndes till Israels ambassadör i Sverige var ambassadör i Kairo i fem år, under vilken tid Israel så gott som dagligen gavs skulden för allt ont som hände i världen – Egypten anses dock vanligen vara ett ”moderat” muslimskt land. ”Jag väntade mig inte att finna en på något sätt liknande atmosfär i ett demokratiskt land som Sverige”, förklarar Mazel i boken.

”Snövit och sanningens vansinne” hyllade en palestinsk självmordsmördare.

Zvi Mazel är djupt kritisk till ledande svenska massmedia, vilka han menar genomgående betraktar staten Israel som ondskans representant i Mellanöstern-konflikten. I denna situation, menar han, är det inget under att  nazistiska och/eller extrema muslimska opinionsgrupper får vind i seglen. Mazel pekar i sammanhanget ut partier och grupperingar med sympatier för vänstern, miljöfrågor och socialdemokratin som klart antiisraeliska respektive antisemitiska.

Zvi Mazel uttrycker i intervjun viss sympati för förre statsministern Göran Perssons initiativ att sammankalla en större internationell konferens om Förintelsen, Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000. Mazels kritik mot den svenska socialdemokratin är annars inte nådig. I intervjun säger han bland annat:

”Aftonbladets redaktör, Helle Klein, är en avkomma av en känd rabbin men hon finner ingenting gott i Israel och hennes tidning anklagar oss regelbundet…Sedan Olof Palme blev socialdemokratisk ledare 1969 har partiet följt en antiisraelisk linje, som fortsätter tills i dag.”

Även Dagens Nyheter får sig en släng av sleven i Zvi Mazels intervjusvar. Särskilt anklagar Mazel tidningen för att ha publicerat en debattartikel av den så kallade islamkännaren Jan Samuelson, vilken skrev att det var fullt tillåtet för muslimer att hata judar till följd av Israels ”ockupation” av ”palestinska” territorier. Samuelsons DN-artikel var, i Mazels perspektiv, den värsta antisemitiska artikeln han läst i etablerad svensk press.

Sveriges förra utrikesminister Anna Lindh må vidare vara död, mördad av en sinnesförvirrad svensk-serb, men det innebär icke att ambassadör Mazel anser sig behöva skönmåla hennes minne:

”Hennes hat gentemot Israel kan endast beskrivas som patologiskt. Under hennes ledarskap publicerade Sverige fler ensidiga fördömanden av Israel än något annat land i EU.”‘

Anna Lindh, patologisk Israel-hatare, här tillsammans med PLO-führern Yassir Arafat.

”Den nya regeringen har slutat göra extremt antisisraeliska uttalanden”, hävdar Mazel, ”men under ytan fortsätter antiisraelismen och antisemitismen att frodas och väntar på ett nytt tillfälle att bryta ut.”

Nej, den borgerliga alliansregeringens representanter plägar inte, till skillnad från den röd-gröna oppositionens företrädare, uppträda på demonstrationer tillsammans med Hamas-anhängare eller göra vansinniga antiisraeliska uttalanden, men dess utrikesminister Carl Bildt kan likväl på goda grunder anses vara en representant för den avmätta antisemitism som sedan länge utmärkt delar av den svenska överklassen. När Israels premiärminister Benyamin Netanyahu nyligen gav stöd åt tanken på en palestinsk stat valde således Bildt att fokusera på vad han ansåg vara de negativa aspekterna av Netanyahus uttalande.

Zvi Mazel passar även på att ge en välförtjänt känga åt Svenska kyrkan och dess förre, extremt antiisraeliske ärkebiskop K. G. Hammar samt åt den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia och den socialdemokratiska så kallade kristna Broderskapsrörelsen. Ingendera organisationen har något som helst positivt att säga om den judiska staten Israel.

Mazel kritiserar även justitiekanslern Göran Lambertz för att ha lagt ner utredningen om anklagelserna mot Stora moskén för dess saluförande av extremt judefientliga kassettband.

Ambassadör Zvi Mazel är och förblir en av mina hjältar för sitt modiga initiativ att sabotera den vedervärdiga installationen ”Snövit och sanningens vansinne.” Glorifiering av självmordsmördare skall inte få förekomma under några som helst omständigheter!

Svenska kyrkans fortsatta förfall

9 juni, 2009

Den 2 mars ägnade jag min blogg åt en betraktelse över Svenska kyrkans förfall. Tyvärr, men på intet sätt oväntat, finns det nu skäl att spinna vidare på detta tema.

Huvudskälet är det faktum att Eva Brunne, öppet lesbisk och vänsterinriktad präst, den 26 maj valdes till ny biskop i Stockholms stift att efterträda Caroline Krook. Brunne segrade i biskopsvalet efter en tvekamp med Hans Ulfvebrand med röstsiffrorna 413-365. Skånskan Eva Brunne, född 1954, tjänstgör för närvarande som stiftsadjunkt i Stockholm efter att tidigare ha varit kyrkoherde i Flemingsberg och Sundbyberg. Valet av Brunne är dock föremål för överklagan, vilken skall beslutas om i innevarande månad (juni). Om överklagan inte går igenom kommer Brunne att tillträda som stockholmsbisp i november i år.

Lesbiska Eva Brunne, tvåa från höger, blir ny biskop i Stockholms stift.

Valet av Eva Brunne som ny Stockholms-biskop är, som jag ser det, blott ytterligare en bekräftelse på den närmast desperata politiska korrekthet som präglat den forna statskyrkan under en lång följd av år och som inleddes i början av 1950-talet. Stockholms stifts förste biskop (1942-54) Manfred Björkquist, på sin tid initiativtagare till den legendariska pansarbåtsinsamlingen 1912 samt grundare av Sigtunastiftelsen, gråter i sin himmel.

Valet av Brunne innebär naturligtvis en stor politisk seger för homosexlobbyn med RFSL i spetsen och ytterligare ett nederlag (vilket i ordningen?) för kristna som faktiskt bryr sig om vad som står i Bibeln. Det kan nämnas att när fotot ovan var publicerat på gaysajten QX så fick det dela plats med artikel och foto om hur man bär sig åt för att skaffa ”knullkompisar i Skåne.”

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.qx.se/uploads/e1/f4ba94105dea75b1aade2a5b9f33cd.jpg&imgrefurl=http://www.qx.se/samhalle/6945/ny-knullkompis-i-skane&usg=__KbxEW7NSWlRnccKDbHRdWQIrbHE=&h=183&w=244&sz=12&hl=sv&start=25&tbnid=pIZ_S_M7M8saPM:&tbnh=83&tbnw=110&prev=/images%3Fq%3DEva%2BBrunne%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Jag tänker här inte ägna mig åt någon långrandig excersis över alla de bibelställen som avvisar ett homosexuellt leverne men vill ändå erinra om vad aposteln Paulus, kristendomens skapare, skriver i Romarbrevet (1:24-27) om hur människor betedde sig i Sodom och Gomorra:

”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.”

Sodom och Gomorra förtärs av eld och svavel från himlen enligt en konstnärs tolkning.

Sanningen är att det finns få spörsmål i Bibeln varom det råder större samstämmighet än just synen på den utlevda homosexualiteten. Ändå kan röstberättigade i biskopsvalet i Stockholms stift rösta fram en person som är öppet homosexuell. Det är för mig en gåta. Det kan upplysningsvis nämnas att Eva Brunne, som för övrigt tillhör den kända Långarydssläkten, lever i ett registrerat partnerskap tillsammans med Gunilla Lindén, som är präst i Högalids församling i Stockholm.

Alla svenska kristna traskar dock inte patrullo efter den politiska och andliga korrekthetens banérförare. Således skriver pastor Ulf Ekman i Livets ord följande på sin blogg om valet av den nya biskopen:

”Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron (…) Kan något gott komma ur denna utnämning? Definitivt! Många kommer att få upp ögonen för hur illa ställt det verkligen är, inte bara i Stockholms stift utan i Svenska kyrkan i stort.”

Hoppas kan man ju alltid. Jag är dock rädd för att pastor Ulf är alltför optimistisk – svenska folket torde vid det här laget vara så hjärntvättat av homosexlobbyn att de flesta nog inte ser det groteska i att en svensk biskop är utövande homosexuell. ”All kärlek är lika mycket värd”, brukar det som bekant heta. I så fall är det inte utan att man undrar när vi får vår första präst (och småningom biskop) som lever i månggifte. Det finns redan politiker som motionerat om att tillåta det senare.

Jag ber även att få citera den traditionalistiske prästen Dag Sandahl (som står politiskt till vänster) i ämnet. Sandahl, som är komminister i Högby, citeras i tidningen Dagen den 27 maj på följande sätt i anledning av biskopsvalet i Stockholm:

”Stockholmsprästerna och Svenska kyrkan har valt väg. Ekumeniskt blir vi mer isolerade nu. Vi kan vara stora i truten ett tag till, men det kommer att visa sig vem som får rätt. Svenska kyrkan bryts ned i det yttre och det inre på ett sätt som förvånar till och med mig. Vi blir en kyrka i marginalen. Hela homosexagendan styr oss ut i eländet. Det är QX och RFSL i Stockholm. Någon annan skriver agendan och de snälla kristna följer den.”

Homosexlobbyn kan tacka Fredrik Reinfeldt för den nya äktenskapslagstiftningen.

Domprosten Åke Bonnier, en av många ryggradslösa prästmän som föjer med strömmen oavsett i vilken riktning denna må leda, är föga otippat betydligt mer positiv till valet av Brunne. Bonnier tycker sålunda  att Brunnes utnämning är ”jätteroligt” samt att den utvalda är ”en klok och kunnig person” samt dessutom ”djupt andlig.”

Om Eva Brunne kan det vidare berättas att hon är en av tre skribenter som författat texter till utställningen om Jesu moder Maria på Historiska museet i Stockholm. Det har uppgivits att hon inte tror inte på jungfrufödseln eller bryr sig  om vem som var Jesu fysiske far. Detta är en aspekt av Eva Brunnes framtoning  jag personligen inte har mycket att invända mot – jag tror inte heller på jungfrufödseln och menar att det var översteprästen Sakarias som var Jesu köttslige pappa (jag tycker ändå inte det är fel att säga att Jesu avlades av ”den helige ande” eller att Jesus var Guds son; den av mina läsare som vill veta mer angående mina tankar härom kan lämpligen skicka en kommentar). Jag bryr mig heller inte om vilket kön den som är präst eller biskop har.

Jag har helt enkelt uppfattningen att detaljer avseende den kristna tron – och det finns som känt en uppsjö av kyrkor och samfund – kraftigt har övervärderats i det förflutna. Det viktiga är egentligen inte vad vi tror på, utan vad vi kan göra för Gud och våra medmänniskor!

Frågan om homosexualitet gäller emellertid något betydligt mer grundläggande, nämligen Guds själva skapelseordning. I 1 Mosebok 1:27-28 läser vi: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem. Gud sade till dem: ‘Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er. Och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.””

Den som i det perspektivet hävdar att en man kan ingå äktenskap med en annan man eller en kvinna göra detsamma med en annan kvinna, och ändå behaga Gud, har inte förstått den djupa innebörden i denna utsaga.

Nu är det ändå så att också jag inser att allt i den här världen, till följd av syndafallet, inte är som det borde vara. Ingen människa är fullkomlig, och alla beter sig i ett eller annat avseende på sätt som inte motsvarar Guds förväntningar. Det är här den gudomliga nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen träder i funktion. Gud står i de flesta fall ut med oss även om vi råkar vara syndare, ty vad annat kan Han göra? Om Han enbart vore en dömande och straffande Gud hade Han ju med all sannolikhet för länge sedan sett till att människosläktet utplånats från jordens yta!

Det finns dock en gräns för allting, troligen också för Guds förlåtelse. Att människor lever med varandra på ett otillbörligt sätt är en sak – jag är inte den som spanar med kikare in i folks sovrum eller vägrar umgås med någon vars livsföring jag i alla avseenden inte gillar. Envar är ansvarig för sina gärningar och får, följaktligen, ta konsekvenserna därav. Men när det kommer till att utse biskopar och andra höga representanter för kyrkor (vilka gör anspråk på att ha samband med Gud i himlen) som uppenbart går emot grundläggande sanningar uttryckta i den Heliga skrift kommer vi farligt nära denna gräns.

Eva Brunne är härtill även medlem i Sjöstadens socialdemokratiska förening i Sofia församling och placerad på åttonde plats på valsedeln för valet till kyrkofullmäktige i Stockholm. Detta i förening med Brunnes mycket öppet redovisade sexuella läggning gör mig övertygad om att hennes karriärväg inom Svenska kyrkan från början till slut är ett politiskt projekt. Det skulle vara intressant att veta vad Brunne har för åsikt om Israel – Svenska kyrkan har som bekant sedan åtskillig tid tillbaka en ensidigt antiisraelisk attityd.

Hon har hittat den ultimata kombination av politisk, religiös och sexuell korrekthet som mycket väl kan föra henne ända fram till ärkebiskopsämbetet.

Lesbiska och antisemitiska prästen Anna Karin Hammar syns till höger.

Eva Brunne är ingalunda Svenska kyrkans enda framstående lesbiska präst. En annan är Anna Karin Hammar, född 1951, yngre syster till förre ärkebiskopen K. G. Hammar. Hon lever i ett registrerat partnerskap med Ninna Edgardh Beckman och är verksam som stiftsadjunkt i Uppsala stift. 2006 ställde hon upp i ärkebiskopsvalet utan att, Gud vare lovad, lyckas nå ända fram. Hon var dessutom i många år verksam i det starkt vänstervridna Kyrkornas världsråd.

Anna Karin Hammar har liksom brodern en starkt Israel-fientlig hållning och kan på goda grunder betecknas som antisemit.

Svenska kyrkans förfall

2 mars, 2009

KGHmaria2KG Hammar fick mig att lämna Svenska kyrkan.

I dag (söndagen den 1 mars) besökte jag Liberala katolska kyrkans mässa i S:t Mikaels & alla änglars domkyrkoförsamling på Stora Essingen i Stockholm. Bara det underbara namnet borde förresten locka fler till besök! Alltnog, i den förbön som officianten framförde nedkallades Guds beskydd över konung Carl Gustaf och drottning Silvia. Jag blev nästan rörd, inte bara för att jag är medlem i Rojalistiska föreningen utan också därför att det var länge sedan en sådan förbön hördes i vår svenska moderkyrka.

Vilket osökt för mig in på ämnet för detta inlägg: Svenska kyrkans utdragna och till synes ohejdbara förfall för att inte säga dödskamp.

Jag tror det var 1984 som den dåvarande svenska statskyrkan fick en reformerad allmän förbön, där en del ålderdomligt språkbruk försvunnit och med detta den tidigare uttalade omsorgen om ”konungen och hans hus”. Det måste betecknas som fräckt av en kyrka som levde på statens, det vill säga skattebetalarnas, pengar (det gör man fortfarande trots att banden till staten numera är avklippta – förklara det den som kan!) att slopa den kyrkliga förbönen för Sveriges statschef och dennes släkt. Inte nog därmed. I den reformerade förbönen uppmanades församlingen bedja för exempelvis ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”.

Rätt så. Däremot inte en rad om alla dem som med livet som insats kämpade för sin kristna övertygelse på olika håll i världen. Den reformerade förbönen tillkom ändå under det Kalla kriget, då miljontals kristna trosbröder och -systrar förföljdes för sin tros skull i länder som Sovjetunionen, Kommunistkina, Albanien, Nordkorea, Angola, hela sovjetväldet i östeuropa etcetera. Kalla kriget är slut, men kristna utsätts alltjämt för förföljelse i en rad kommunistiska och andra länder; det röda Kina och Nordkorea tillhör fortfarande dessa. I höstas inleddes också en grym förföljelse av kristna i delar av Indien resulterande i hundratals dödsoffer – dessa föll offer för fanatiska hindunationalisters excesser. Man bör givetvis inte heller glömma förtrycket av kristna i den muslimska delen av världen.

Svenska kyrkan bryr sig dock inte ett dyft därom. Man har ju, bevars, viktigare saker för sig. Som att öppna kyrkans portar för homoäktenskap, till exempel.

Jag döptes in i Svenska kyrkan för över 57 år sedan (för övrigt i den vid Bornsjön vackert belägna Salems kyrka omkring en mil norr om Södertälje) och valde att även gifta mig i den (i den lilla fina Lidingö kyrka); däremot är jag, lika litet som någon annan i min familj, konfirmerad. Också mina två barn är döpta i Svenska kyrkan. Mina första funderingar om att lämna moderkyrkan infann sig just i samband med den reformerade förbönen. Jag beslöt dock att låta Svenska kyrkan få en ny chans. När ärkebiskop K. G. Hammar 1999 gav sin välsignelse över Birgitta Ohlssons fotoutsällning om Jesus som homosexuell och lärjungarna som transvestiter var dock måttet rågat.

eccehomolastsupperJesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

Man kan diskutera när och på vilket sätt Svenska kyrkans förfall begynte. Sant är under alla omständigheter att kyrkan började radikaliseras politiskt på allvar på 1950-talet. Dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav då ett litet antal vänsterinriktade präster möjlighet att på central nivå introducera ett ”socialetiskt” tänkande. En tongivande kraft var här prästen Ingmar Ström, senare biskop i Stockholm. Målsättningen var att slå samman kristna värderingar med det synsätt som den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen stod för.

Kyrkans socialetiska projekt blev förvisso ingen succé, men desto mer vind i seglen fick de kyrkliga rödskäggen med det revolutionära 1960-talet. Tomas Lindbom har beskrivit detta väl i sin uppsats ”Kyrkan. En del av arbetarrörelsen?” (Timbro 1990). ”…deras teologi trädde i växelverkan med tidens internationella engagemang för en rättvisare resursfördelning mellan industri- och utvecklingsländerna och för befrielsen av vissa folk från kolonialinflytandet.” I slutet av 1960-talet fanns knappast någon skillnad mellan den kyrkliga och den politiska vänstern. Den uppmärksammade, och uppmärksamhetsglade, prästen Ingemar Simonsson spelade så en ledande roll i försöken att stoppa Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodsia i Båstad 1968. Simonsson var också tidigt ute med att plädera för kyrkligt välsignade homoäktenskap.

Andra radikalpräster i tiden, såsom Per Frostin och Martin Lind, menade att Jesus nog skulle vara FNL-aktivist om han hade levt i slutet av 1960-talet och att Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro var sysselsatta med att utföra Guds arbete på jorden enligt den bibliska parollen ”Se, jag gör allting nytt”. Frostin är numera död, men Lind har blivit biskop i Linköpings stift. Från den sistnämndes mer sentida bravader kan rapporteras att han i Sarajevo i Bosnien varit och hälsat på stormuftin Mustafa Ceric, som förespråkar sharialagens införande för alla muslimer i Europa. Enligt Ceric är sharialagen inte förhandlingsbar utan av evigt värde. Efter mötet med Ceric blev biskop Lind så inspirerad att han föreslog att ett interreligiöst råd bestående av muslimer och kristna skulle inrättas.

Svenska kyrkan har med åren alltmer fått karaktären av ett världsligt rättfärdighetsinstitut med litet lagom kristen fernissa. Den konservative filosofen Tage Lindbom (för övrigt far till den ovan nämnde Tomas Lindbom) beskriver denna utveckling så i sin skrift ”Är religionen en social utopi?” (Norma 1980): ”Människoriket sitter nu, synes det, i orubbat bo. Ingen transcendent makt, ingen Gud finns, som kan ingripa störande. Människan intager nu sin ställning som orubbligt subjekt, som maktinnehavare…I denna existentialitet finns inga ledstjärnor, ingenting, som heter gott och ont.”

Materialiseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har det senaste decenniet antagit crescendoliknande former. Till K. G. Hammars syndaregister skall fogas hans oförsonligt negativa inställning till den judiska staten Israel, manifesterad i en rad uppmaningar till bojkotter av israeliska varor och kritik av den israeliska så kallade ockupationen av palestinska områden. Hammar tillhörde givetvis dem som valde att tacka nej till en inbjudan att högtidlighålla Förintelsens minnesdag den 27 januari med motiveringen, att detta inte var lämpligt med tanke på det av palestinska terrorister framprovocerade kriget i Gaza.

Heder i sammanhanget åt Miriam Mozel Öström, som anordnade ett fackeltåg i Luleå  till minne av Förintelsens offer när kyrkan svek. Hon gav i en intervju följande kommentar: ”Man måste vara blind om man inte ser hur de antisemitiska krafterna i samhället använder israelisk kritik i antisemitiskt syfte.” Så sant som det är sagt.

Ett färskt exempel på den förvirring som råder inom Svenska kyrkan bär den nye ärkebiskopen Anders Wejryds signum. I politiskt korrekt miljönit inbjöd han i november företrädare för en rad olika religiösa och andra synsätt att samlas i rikshelgedomen, det vill säga Uppsala domkyrka – samma plats där den kyrkliga vänstervridningen kan sägas ha inletts med det internationella kyrkomötet 1968. Då stod den vänsterradikale amerikanska folksångaren Pete Seeger för ett tämligen njutbart framträdande (jag spelade in delar därav från TV på min tidstypiska rullbandspelare). 2008 fanns ingen Pete Seeger på plats, men väl diverse häxor, schamaner och annat löst folk som utförde hedniska riter och framsade ockulta besvärjelser.  Målsättningen skulle ha varit att främja utvecklingen mot ”ett hållbart klimat”.

SeegerPete Seeger framtrådde i Uppsala domkyrka 1968.

Ja, Herregud så det kan gå.

Själv utträdde jag ur Svenska kyrkan 1999. Andra har inte givit upp utan fortsätter att på olika sätt, teologiskt eller politiskt, söka få en uppryckning till stånd. Jag beundrar dessas optimism och kampanda men kan inte tro att de kommer att lyckas. Slutligen skall sägas att det naturligtvis inte bara är Svenska kyrkan som drabbats av den ledsamma utveckling som här redogjorts för. Politisk korrekthet, förflackning och sekularisering finns sannolikt, i högre eller lägre grad, i de flesta kyrkor och samfund i Sverige och västvärlden.

Men ingen annanstans är förfallet enligt min uppfattning tydligare än i Svenska kyrkan.